socialistsimon

Som den engagerade läsaren kanske märkt samlar jag på ord. Att läsa på engelska är för mig inte bara att slippa vänta på en översättning, inte bara att det så ofta är så mycket bättre, inte alls (faktiskt) för att utveckla mitt språk; Det är för att jag samlar på ord. Jag gillar att hitta nya ord. Jag älskar just engelska för att det finns så många udda ord och synonymer.

Med en läsplatta kan man markera ord i texten och plocka upp en lexikon förklaring eller en wikiartikel (just dom två är direktlänkade i Kindle och .EPUBläsaren men inte i KOBO, har inte haft möjlighet att testa dom andra formaten.) Så när jag hittar ett ord som jag tidigare var övertygad var ett namn i en helt orelaterad bok i ett helt annat sammanhang måste jag bara slå upp det. Ni som har läst Malazan serien känner Cotillion The Rope, Assassin of the House of Shadow. Cotillion är en obskyr ordlek som syftar på hans Mortal name Dancer. Det är en typ av högreståndsdans från 1700-talet. Jag vet att detta är en feature som man har använt som säljargument men jag har aldrig varit imponerad av det innan. Det krävs att man använder den för att man ska kunna uppskatta den. Man kan inte sitta och slå upp saker mitt i en text hela tiden men är man en sån som jag så slår man antagligen upp ordet på datorn man hittat i en papperstext ändå. eBoken erbjuder bara en lite lägre tröskel.

Så värdet av denna feature är direkt relaterat till hur spännande ordet man slår upp är. Man kan säga att jag anser att den är viktig nog att nämna ;)

Jag har skaffat en sk läsplatta. mest på kul och mest för prylnörden i mig. Jag installerade en Kindle emulator och laddade ner en bok på måfå av en författare jag känner väl men ändå har olästa (och oköpta) böcker av. John Scalzi är en skön, må-gott författare; Lättläst, rasande snabbläst och lagom blodigt krigs SF. Tre grundläggande fördelar för att testa läsbarheten i en backlit screen.
Ghost Brigades är andra fristående delen i Scalzis Old Mans War Universa. Mänskligheten hotas av en hemlig allians av inte mindre än tre olika Aliens. Dessutom har en Mänsklig forskare med obehagligt stor insikt i den mänskliga krigsindustrin hoppat av till en av utomjordingarna. Ett problem så intrikat, så svårhanterat hamnar så klart i händerna på the Ghost Brigades, de ultraeffektiva semimänskliga krigarna skapade av DNA från avlidna människor. Intensivodlade i provrör, utbildade i stormfart kontrasterar dom krigarna i Old Mans War där soldater inte sällan var över hundra år gamla och alla över sjuttiofem. Ghost Brigades går ut i strid första gången bara veckor gamla och pensioneras vid tio års ålder. Boken var bra utan överaskningar som förväntat.

Läsplattan och Kindles förbannelse
Så; Att läsa funkade bra. Portabiliteten är god, skärmstorleken bra och efter en del experiment lyckades jag ändra bakgrundsfärgen från Eyesplitting-White till Paper-beige och ljusstyrkan från batterysucking-flashlight-bright till nattläsning-lagom. Det är ingen utpräglad bokmaskin eftersom de fortfarande är formatlåsta. Det är rent tekniskt sett en telefon så extrafunktioner som spel och GPS och Aug-reality hade lätt kunnat dra uppmärksamheten från boken om den varit segläst eller skärmen varit svårläst. (av ngn anledning lockar det inte att ringa från telefonen)
eBook fördelar
Enl. Amazon The Crippled God släppas samtidigt som eBok och RealBook. Det är exakt ett sånt tillfälle då eBoken fungerar i sitt esse: Om du inte kan vänta på att favoritboken levereras till din bokhandlare så kan du ladda ner den och börja läsa direkt. Det andra tillfället är just mysböcker utan större litterärt värde där man kan ladda ner dom och läsa dom utan dessa att kategori tre böcker tar upp en massa dyrbart bokhylle utrymme. Det var just här jag drabbades av Kindleförbannelsen: Jag sökte efter en annan må-gott-bok för att fortsätta läsa. Först sökte jag efter tvåan av Gerrolds Chtorr-serie i tanken att backloggböcker måste vara lättare att hitta i eBok när dom gått ur tryck. Nej, böcker ur tryck kan man fortfarande bara hitta på begagnat-marknaden. Ett utmärkt sätt att tjäna billiga pengar överhoppat. Det skulle innebära en liten investering att formatera gamla böcker till eBok och sedan skulle dom ticka in en liten men betydande inkomst för förlagen utan tryck- eller lagerkostnad. Som det ser ut nu jobbar författaren på konverteringen. Kanske det kommer och kanske finns det andra gamla böcker uppe (och då menar jag inte höglitteratur sånt trycker man ändå nyupplagor av) kanske finns det bättre bibliotek med mer backissues än vad Kindlestore har jag har inte hunnit leta över allt.
Så jag försökte med en andra Scalzi bok: Zoë's tale. På .com sa dom till mig att Kindle versionen inte fanns till salu utanför USA på .com siten, gå till .co.uk. På .co.uk siten sa dom till mig att den bara fanns till salu inom Storbrittanien från .co.uk siten gå till .com! Satans djävla Amazon! Jag skaffade en generic eBok för att slippa inlåsningseffekten av att antingen köpa Kindle eller iPad så låser dom in mig med nationella gränser! Hade dom haft en .se site så hade varit OK men det är tydligen för dyrt! Ännu ett bevis för att copyrightlagstiftningen är f*ck'd up.
Svar på den Stora eBoksfrågan:
Kommer eBöcker att öppna nya ställen/tillfällen/möjligheter till läsning? På samma sätt som ljudboken möjliggjorde bokläsning vid bilkörning så borde eBoken erbjuda ny tillfällen till läsning. Svaret är: Nej. eBoken är inte vattentät så du kan inte läsa i duschen (eller bastun, eller i badet eller ...). Du kan däremot läsa i stark vind utan att bladen autobläddras av vinden. Men har du en iPad kan du inte ens läsa utomhus i minusgrader eftersom det negerar garantin. Du kan inte läsa på fler nya och innovativa platser där du inte trodde det skulle gå att läsa innan. (Jag har funderat på att läsa under vattnet på sol&badsemstern men ach nej) Det finns egentligen bara två fördelar (OK, tre: Prylnörden får ståpäls): Portabilitet och leveranstid; Du kan bära fler böcker och du kan ladda ner purfärska böcker lite innan hårdvaruboken annländer men det beror helt på när boken släpps. Inte sällan beror boksläpp på postgång och jag vet inte ännu hur det relaterar till planerat släppdatum. Men om det inte avsiktligt fuckas upp av förlaget borde man tjäna mella 25 minuter och 6 veckor beroende på var boken du vill ha finns IRL.

Varför tänker jag på Dune idag?
Frank Herberts underbara SF mästerverk om ett feodalt samhälle där den som kontrollerar planeten Arrakis kontrollerar framtidens olja, kryddan, som används för att resa mellan solsystemen. Det är en småborgerlig bok (som nästan alla är, själva idén om en hjälte som med ett svärdshugg kan ändra historiens gång är ju djupt småborgerlig) som handlar om Paul Atreides som är den rättmätige arvtagaren till Baroniet Arrakis. Han samlar de lokala beduinerna och bygger en rebellarmé för att störta den onde Harkonnen. Fortsättnigarna handlar mycket om förvecklingarna av dom kompromisser som han blir tvungen att göra i ettan och hur dom får långtgående följdverkningar. Jag har inte läst hans sons, Brian Herberts, uppföljare och prequells så jag talar inte om dom. Och ju mindre sagt om filmerna dessto bättre.

Dune är en mångbottnat bok och jag skulle kunna skriva om hur djup och intressant ekologin på Arrakis är och hur Herbert använder den som en viktig del av historien. Flera av frågorna, problemen och karaktärernas mål är nära knutet till ekologin och upptäckten av hur den fungerar.
Jag skulle kunna skriva om hjältens resa som nu blivit canon.
Jag skulle kunna skriva om den spännande filosofiska diskussionen som ständigt pågår mellan Fremennernas Zensunni religion, Bene Gesserits besläktade ideologi och Imperiets Orange Catholic Bible som kontrasteras mot Kjesarens fåfänga och Harkonnens hedonism.

Men det som är mest intressant med Dune, och särskillt uppföljarna, är hur Herbert varnar för hjältedyrkan och hur storyn både liknar gamla uppror och är olik den Arabiska Revolutionen idag. Remember Lawrence of Arabia anyone? Det finns ingen förlorad tronarvinge i den Arabiska Revolutionen som kan rida på beduinernas Sandormar in i Kairo. Det ska vi vara hjärtligt tacksamma för. Men det finns en Padishah Emperor. Han sammarbetar med de lokala Harkonnens. Han har haft Rabban Harkonnen vid makten i trettio år och planerar att byta ut honom mot Feyd-Rautha. Det skulle kunna ge samma resultat som Baron Harkonnen planerade för: Härda Arrakis under den blodtörstige Rabban för at sedan ersätta honom med Feyd-Rautha som i jämförelse kommer att ses som en befriare. Är det ingen som reagerar på att man planerar en väststödd militärkupp tillsammans med Mubaraks spionchef? Mannen som organiserat de senaste dagarnas blodbad? De senaste dagarnas klappjakt på oberoende vittnen? Om ett set-up är evil nog för att utgöra Ondingens evil plan så kunde man ju hoppas att den inte skulle återskapas IRL.
 En sak är samma som i Dune iaf: När hela det Arabiska folket reser sig så kan ingen stå emot men det finns en sådan sak som revolutionär utmattning: När man demonstrerar och demonstrerar men inget ändras så orkar man inte längre och Harkonnens kan smyga in. 
Bara för att armén verkar vara på folkets sida just nu betyder det inte att en allians mellan Suleiman, Islamiska brödraskapet och generalerna är en bra idé. Det är tvärt om ett recept för en demokratisk katastrof.
Läs Dune, eller läs om den. Den har aldrig varit aktuellare än idag.

• Any training school for free citizens must begin by teaching distrust, not trust. It must teach questioning, not acceptance of stock answers.
  • Cammar Pilru

Jag har äntligen fått ett engelskt ex av Dreamsnake och det stämmer som Arina sa: Den Svenska utgåvan saknar sista kapitlet! Vad är det med förläggare? Hur kan man klippa bort ett kapitel? Vilket argument är ett bra argument för att göra så? Det sista kapitlet tillför inget moraliskt eller sensmoraliskt, att klippa bort det ändrar ingenting. McIntyre knyter ihop påsen på ett snyggt sätt men det finns inga kontroversiella avslöjanden som man kanske hade velat undvika. Det enda som händer i den Svenska upplagan är att den är lite sämre.

Den innehåller inte ens det så förhatade ordet "Neger" vilket kan locka fram saxen i även den bäste, men det får bli en annan post. 

Svaret på frågan hur mycket jag betalar för ett enda kapitell är tydligen $18.14.
Helt klart värt det!

Jorden har blivit invaderad av extra terrestiella varelser. Detta är inte direkt uppenbart för alla. Trots att invasionen redan har dödat över fyra miljarder människor så sitter de olika regeringarna fast i gamla mönster och invanda hjulspår. Man kan nämligen inte hitta några rymdskepp, inga landing parties, ingen teknologi alls, Chtorrrans vill nämligen inte prata, förhandla eller förslava, dom har gått direkt på nästa fas: Terraforming, eller snarare Chtorroform. Först kommer mikroberna som ger upphov till en katastrof av epedemier som slår ut nästan all infrastruktur och dödar som sagt över fyra miljarder människor, ibland upp till 70% i vissa områden. Sen kommer små varelser och växter och snart efter sk. worms som verkar vara en hub i det nya ekosystemet. Dom verkar som tre meter långa bäver-analoger som bygger dammar och bon där växter och djur from det nya ekosystemet kan skapa öar av chtorran biologi.

A Matter for Men är en Heinleinesk Mil-SF med högt tempo. David Gerrold förvaltar många Heinleinska element som tex läraren ur Starship Troopers, den driftige och duglige unge hjälten och samhälls- och moralfilosofiska diskussioner insprängda i handlingen. Han har till och med inkorporerat Heinleins "understated inclusion of minorities". Huvudpersonen är jude men Gerrold ger det inte mer tyngd än om han varit tex rödhårig. Samtidigt ger det en bra grund för karaktären. (Jämför The Moon is a Harsh Mistress där huvudpersonen är svart/färgad vilket man inte får reda på förrän efter tre fjärdedelar av boken; på månen är hudfärg helt enkelt inte ens värt att notera.) Boken är ur tryck och finns inte vad jag vet på bibliotek så det enda sättet att få tag på den är via amazon som begagnad. Jag har redan beställt tvåan  ;)

Jag gillar all form av first contact litteratur. En inovativ författare kan ju skruva mötet på hur många sätt som helst. The war against the Chtorr är en skön variant på temat. Verkligen att rekomendera.
Tack Drömmarnas Berg för rekomendationen.

---

Mer first contact:
The Sparrow av Mary Doria Russell
Learning the world av Ken Macleod
The Forever War av Joe Haldeman

av Joe Abercrombie är en bister fantasy i en trevlig personlig stil.
Abercrombie är en väl etablerad författare med många böcker på sin hylla men detta är första gången jag har plockat upp en av dom.
Det är en mörk och ondskefull story med riktigt sympatiska karaktärer. Protagonisten Glotka är en Inkvisitor med tortyr som specialitet, Logen Niofingrar är en riktigt blodig barbarkrigare, Lothar är en överklassnobb med en köpt Kaptensgrad. Riktigt otrevliga karaktärer som Abercrombie ändå på något sätt lyckas få mig att bry mig om. Lite mycket intrig och lite lite armeliv och stora episka slag men ändå skön dark, nitty-gritty fantasy. Storyn lämnar en hel del att önska men det känns som om den funkar ändå.
Sparsamt med magi men tillräkligt för att man ska bli nyfiken. The Blade Itself är första delen i en trillogi och jag har inte bestämt mig för att skaffa del två eftersom jag har en överväldigande att-läsa-hög men jag funderar på det.

The Blade Itself är en Bokcirkelbok, läs Bokfias rec här.

är uppföljaren till The Januari Dancer. Méarana letar upp Donovan, "the scarred man", i en bar på planeten Jehova. Hennes mor som vi känner från förra boken, Briget ban, är försvunnen. Hon lockar med sig Donovan på jakten över spiralarmens stjärnor.

Flynn's universum är ett universa där Terra har koloniserat ett otal planeter innan den Mörka medeltiden. Sedan dess har en del planeter återupptäckt rymdfärder och överljusdrivt. I ett sökande efter indentitet har man återupplivat gamla kulturer som tex den Iriska. Kunskap och vetenskap är till stor del mystifierat.

"The ancient god Shree Einstein," the Fudir explained, "decreed that nothing could move through space faster than the speed of light. He did this, so it is said, to imprisson mankind on the Home World of Terra."
[...]
"Shree Einstein spoke with such gravity that the very nature of matter responded. But the trickster god, Shree Maxwell, set loose his demons. [...]"
"She liked to qoute the ancient profet Ockham, who said you should not worship more gods than necessary; and one was quite enough, thank you."
Angående sjävliskhet som arvsynd: "Whether the curse is carried in the genes, as the Calvinist prophet Dawkins had claimed, or whether it involves apples and serpents, as still older allegories run,"

Jag gillar särkillt kängan till Dawkins. Uppläget med Irisk traditionalism (tex heter deras språk Gaelactic) gör det till en underbar Space Opera med Hard SF inslag. Eller Hard SF med fokus på lingvistic och sociologi om man så vill.

Ett problem med boken är att så mycket är skrivet på patois, på dialekt. Många saker som vi känner till har bevarats men namnen har förvridits över tid så man använder tex en "emorái" och Donovan dricker uisce osv. Ordvridningarna är kul men eftersom han vrider syntax och gramatik så blir stora delar av bokens dialog tungläst. 
 
Trots det är den väl läsvärd. Man kommer att bry sig om karaktärerna och storyn leverar till sista sidan.

Nu skyndar jag vidare till Elizabeth Bear's By the Mountain Bound, uppföljare/prequell till All the Windwracked stars. Den är ska vi kalla det en Poetic reversal, Fantasy med SF inslag.

För att avrunda 2010 tänkte jag utnämna Bästa Boken 2010. Judge, jury and hangman: Yours Truly.
Bästa boken:
Against All Things Ending
Näst sista delen i en serie på tio böcker The Chronicles of Thomas Covenant the Unbeliever. Undergångsstämningen är tung och tryckande, Landet hotas av förintelse, Lord Fouls machiavelliska planer verkar fulländade och trots detta känns boken ny och engagerande. Eftersom jag vet att detta är den avslutande trillogin så kan jag inte vara säker på att Donaldson inte har ihjäl allt och alla vilket bara ökar spänningen. Men det är en bok med en Aquired taste. Man måste nästan läsa dom tidigare åtta böckerna för att uppskatta den.
Inte för vem som helst.

Bästa Fantasy:
Under Heaven
Kays kinafantasy om händelserna under Tang dynastin på 800-talet. Mycket är så historiskt korrekt som det går att enkelt verifiera, en sinolog skulle säkert hitta ännu mer. Magin hanteras med en lätt och subtil penna, karaktärerna är engagerande. An Shi / Roshan beskrivs så klockrent att jag har svårt att hitta en bättre Bad Guy under hela 2010. Den odödlige poeten måste ha ett hedersomnämnande som en härlig karaktär. 
Must Read!

Bästa SF:
Surface Details
A War in Heaven and Hell over the  moral fate of the pangalactic civilisations. Så bra, nära och personligt, nya och underbara karaktärer och återkomsten av en av Banks bästa karaktärer någonsin (Inte Diziet Sma tyvärr).
Good Shite!

Bästa nykomling:
Hannu Rajaniemi med boken The Quantum Thief. Space Opera, SF och Bose-Einstein kondensat! Han har ett kontrakt på tre böcker så vi kan hoppas att detta inte är en dagslända.
A man to be watched.

Bästa Post Apokaplyptika:
Windup Girl. Efter miljökatastrofens Thailand. En utpräglad kaloriekonomi, genmodifierade mastodonter och en ekologi helt och oåterkalleligt genmodifierad samt en av dom bästa beskrivningarna av Cheshire Cats hitintils sedan Lewis Carrol.

Bästa Steampunk:
Boneshaker av Cherie Priest. För att hon integrerar Steam- signifiers utan ansträgning på ett elegant sätt (goggles, gasmask and zeppelins). För att protagonisten är fabriksarbetare (-punkdelen). Och för trovärdiga zombies.

Bästa sexscen:
Udda Verklighet av Nene Ormes. De två huvudrollsinnehavarna säljer minnet av sin första kyss. Varmt och intimt utan att spela över. En av bokens bästa scener.

Bästa deckare:
Delat pris till China Mieville och Michael Chabon för böckerna The City & The City och The Yiddish Policeman's Union. Båda är enastående. Båda tar Urban Fantasy utanför dom settings vi är vana vid och tar oss till Balkan och Alaska. Språk, miljö och handling. Deckarformatet som världsbygge.

av Joe Haldeman är ännu en gammal klassiker. The Forever War handlar om Vietnam men i yttre rymden. Ett lysande exempel på hur man kan använda SF för att skapa en metafor för samtiden som blir bättre än rak fiktion. 
 
William Mandella tvingas av the Elite Conscription Act att utbildas till soldat när Jordens utpost på Aldebaran attackeras. I kriget mot Tauran krävs det intelligenta högutbildade soldater så alla som mönstrar har ett IQ på över 150. Han utbildas för att kämpa mot en okänd fiende i vacuum, viktlöshet och microgravitation. Power armour och lasrar. I första attacken har dom ingen aning om ens hur en Tauran ser ut. Varje gång han och hans kamrater kastar sig ut i yttre rymden, trots en form av FTL som påminner om att dyka in i svarta hål, så gör all acceleration på vägen dit att tiden förskjuts. efter sin första två års runda har det gått tjugotre år hemma, efter den andra där jordens inflytande har sträckt sig över ett större område så räknas tiden mellan varje besök på jorden i århundraden. Varje gång han kommer "hem" har jorden förändrats.

Du kan läsa den som en kewl aktionspäckad krigsroman. Men den är en metafor med oväntat djup. Eftersom alla grunts är IQ 150+ så kommer han lätt runt stereotypen av monosyllabic idiots som präglar många bilder av soldater. Genom att vi följer Mandella och hans kamrater så är deras världsbild vår. Den är konstant medan Jorden som rusar fram på grund av tidsdilation är det främmande. Han fångar soladetns alienering på ett sätt bara inte är möjligt i rak fiktion eftersom vi känner igen 70-talets USA så mycket mer än Vietnams djungler. USA blir aldrig det främmande i Rambo: First Blood, Platoon, Apocalyps Now etc. William Mandella och Marygay Potter är inte psykotiska galningar efter sina första två år (subjektiv tid) i militären, det är Jorden som förrändrats på dom 23 år som gått (objektiv tid). Dom nya soldaterna som hamnar i Mandellas pluton är lika underliga, precis som nya soldater i Vietnam betraktades med misstanke av dom som redan var där.
En bok som bevisar varför SF är den ultimata formen av Litteratur. Den kompletterar Starship Troopers (boken, inte filmen) på ett underbart sätt. En annan generation, ett annat krig men tidlös och evig.

av Vonda McIntyre representerar den mer personligare SF som kom på sjuttiotalet. Den är nära, personlig och intensiv.
Orm är helare. Hon färdas genom atomkrigsöknen med sina tre ormar. En albinokobra som heter Dis som kan skapa cancermedicin i sina genmanipulerade giftkörtlar, Sand är en skallerorm som kan skapa antibiotika och många andra mediciner. Gräs är en drömorm, en utomjordisk orm som kan skänka smärtlindring, sömn och drömmar. Eftersom det är så svårt att skaffa fler drömormar så ger sig Orm ut för att försöka ersätta Gräs när han bli dödad av nomader hon försöker hjälpa. Hon kan inte vara en helare utan en drömorm och det är nästan omöjligt att skapa nya.

McIntyre fokuserar på personerna och dom olika traditionerna och minisamhällena. Orm färdas mellan olika byar och samhällen och träffar på många olika sociala grupper. Men hennes quest är inget världsomdanande, det är ett personilgt misslyckande som hon försöker åtgärda. Därför är hennes person också mer trovärdig.
Om Gräs och Dis och Sand är den svenska översättningen av Dreamsnake (det finns en novell som heter Of Mist, and Grass, and Sand som Dreamsnake är baserad på). Dreamsnake är ur tryck och finns i princip bara att få tag på på biblioteken. Överättningen är gammal och det märks. Man klonar inte; Man klonerar, tex. Har du möjlighet att komma åt den engelska utgåvan så läs den och skicka den sen till mig.
Om du tänker läsa en klassisk SF i år så rekomenderar jag Dreamsnake.

Detta är årets första bok som klarar feminist testet: Flera kvinnliga protagonister som har dialog med varandra om något annat är den manlige protagonisten. McIntyre inte bara klarar testet hon knockar det.

The Hero of Ages är Brandon Sandersons avslutande del i Mistborn trillogin. Läs recension av första delen här.
Det finns bara en viktig fråga när man recenserar den avslutande delen i en serie: Håller den hela vägen? I detta fallet är svaret Ja.

Vin och Elend har störtat the Lord Ruler, Kelsier är död och kulten kring honom fortsätter. Efter varje bok lämnas man med en ny aha upplevelse. Inget är som man tror att det är och Sanderson lyckas överaska ända in i sista kapitlet. The Hero of Ages är inte vad eller vem man tror det är, The Well of Ascension är inte vad man tror att den är osv. När dom dödade Härskaren så dömde dom världen att gå under. Vin och Elend upptäcker mer om hur magin fungerar och Sazed kämpar med sina religioner. Men till slut knyter Sanderson ihop säcken på ett tillfredställande sätt.

En kul detalj är att Sanderson är Mormon. Jag har inte hittat något om hur övertygad eller troende han är men han har varit troende nog att missionera för kyrkan*. Därför är en detta citat extra kul: Sazed sitter och går igenom sina samlade religioner och sammanfattar ännu en av dom "Logically inconsistent. Obviously untrue." en annan är direkt motbevisad av kända fakta osv.

Jag tänker försöka avsluta fler serier under 2011. Det är ju en viktig fråga om serien håller hela vägen. Så fler recensioner av avslutade serier hoppas jag. 

---

*"From 1995-1997 he took time away from his studies to serve as a missionary for The Church of Jesus Christ of Latter Day Saints." från Sandersons egen hemsida.

The Greyfriar av Clay & Susan Griffith den senaste i en aldrig sinande ström av vampireböcker. Skitskön kickass, lättläst med underbart flyt. Genreöverskridande. Jag menar det är knappast Steampunk även om den har alla assesoarerna; gasmask, goggles och zeppelinare. Alla personer är från överklassen och de få gånger underklassen figurerar är det för att visa hur bra man kan ha det med rätt furste på tronen. Föga punk.
Men som köttig gaslightromance är den härlig. (Inga pinsamma sexscener, puh)
Det är knappast SF fastän det nominelt är 2020. Av samma anledning är det knappast Alernativhistoria, det är inte förlagt till historien.
Det klarar heller inte feminist testet, trots en bra kvinnlig protagonist och mer än en kvinna som har dialog med varandra om en katt så är katten en metafor för den manlige protagonisten. *suck*
Men skit i det, det är underhållning som håller en helg.

är uppföljaren till Retribution Falls av Chris Wooding. Om du gillar SF, Fantasy och/eller Serenity så kommer du att gilla Black Lung Captain.
Kapten Darian Frey och hans besättning på Ketty Jay har gått vidare efter dom omskakande händelserna i slutet på Retribution Falls. Frey har en allvarlig ålderskris. När han dör kommer ingen att minnas honom och hans nyligen uppflammade ungdomförälskelse med Trinica skapar problem. Hon hatar honom och envisas med att sabotera hans projekt. Hon är dessutom en mycket framgångsrik pirat med ett större skepp och en väldrillad besättning.  Ketty Jays prothane engine inne på sista andningen. Den sammanhållning i besättningen som Frey lyckades skaka fram i förra boken har eroderat efter en lång rad dåliga beslut, det senaste att råna ett barnhem. "Jag är föräldralös så det är ok", som Frey säger. Det hade kanske inte varit så illa om dom inte misslyckats att stjäla ens från föräldralösa barn.
Kapten Grist söker upp Frey med ett erbjudande som är för bra för att vara sant. Man skulle kunna tro att Frey lärt sig att den typen av erbjudanden är dödligt farliga men med hans problem tackar han ändå ja.

En uppföljare som klart lever upp till löftena i ettan. Det ska komma en trea till hösten: The Iron Jackal. På sin hemsida flaggar wooding för en fyra också. Can hardly wait.

Chris Wooding har skrivit en spännande bok som heter Fade. En underjordisk värld härjas av krig, de merkantila Eskara mot de teokratiska Gurta. Som i Retridution Falls vägrar Wooding att begränsa sig i genreramarna. Med mörka gångar och chthonomancers i bästa Dungeonraiding style, med svärd och slavar så borde Fade vara Fantasy men de högst rationella fackverket som håller uppe historien kräver nästan en klassifiering i SF hyllan. Underbara sorteringsproblem.

Orna är skuldslav till ett av de stora Eskaran handelshusen. Hon är en elitsoldat som används i kommandoraider och lönnmord, spioneri och inkasso. Hon fångas i ett misslyckat anfall mot en Gurta postering och hamnar i ett fångläger slash fängelse. Hon är en riktig Kick-Ass hjältinna, hon är gift och har en son som är soldat i samma armé. Hon är livsfarlig och hänsynslös när det gäller. Kännslig och plågad när det finns tid för det.

Trots det lyckas Fade inte klara av Feminist testet för Godkännd Litteratur. *
1 Finns det mer än en kvinna i boken? Check
2. Har dom dialog med varandra? Check
3. Om något annat än den manlige protagonisten? Nope!
Det finns egentligen ingen mannlig protagonist men när hon pratar med dom andra kvinnorna i boken så är det mest om män.

Så formellt sätt är detta ingen godkännt könsneutral bok men jag tycker att helhetsintrycket är det motsatta. Ascool kvinnlig protagonist, männen är antingen förövare eller offer. Utan att vara misantropsk eller manshatande. Men finns det någon bra Feministläsare som känner för att läsa Fade och återkomma så skulle jag uppskatta Er feedback. Jag tyckte den var skitbra. Julklappstips till Systrarna kanske?

---

*Vem skapade testet? Jag vet att det är en Amerikansk serieteknare men jag har tappat bort namnet.

Brandon Sanderson har blivit känd för att han avslutat Wheel of Time-serien åt Robert Jordan men han har skrivit en hel del Fantasy utöver det. Har du inte läst Elantris så gör det.
I mitt Donaldson abstinens för ett par veckor sedan började jag på Mistborn.
Premissen är kul i grunden, Vad hade hänt om Sauron hade vunnit? Sandersons Mistborn utspelar sig i en dystopisk fantasyframtid där Ondingen vann för tusen år sedan. Det är intressant att den största realpolitiska ondskan i The Final Empire är öppen apartheid och rasism. The Skaa är Imperiets slavbefolkning som hålls i plantager, gruvor och fabriker. Adelsmännen "hyr" dom av Härskaren och har i princip fulla rättigheter över deras liv. Det finns bara en restriktion: En adelsman som har sex med en Skaakvinna måste döda henne innan det finns risk för graviditet för att hindra att någon ur slavbefolkningen får magiska förmågor, som är ärftliga. Adelsmännen kan ibland ärva magiska förmågor som kallas Allomancy.
Steel Inquisitors är en av bokens behållning, med stålspikar drivna genom ögonhålorna så långt att dom sticker ut på baksidan av huvudet och med mystiska förmågor. The Lord Ruler är en odödlig inkarnation av Gud i religionen han själv skapat.Steel Inquisitors är hans lojalaste undersåtar. Annars är det klassiska Evil Empire Fantasy/Mordor effekter. Landet är täckt av aska som stryper allt växtliv. Det finns ett antal Ashmounts som spyr ut aska som sen faller som snö över Imperiet. På natten döljer en magisk dimma allt. Denna dimma hör på något sätt ihop med magin i Imperiet.
Magi:
Jag brukar säga att ska du ha magi i din fanatsyvärld så måste du göra det magiskt. Jag har låg tolerans för dålig, plastig, off-the-shelf magi. Sanderson har skapat ett nytt magisystem som bygger på metallers magiska egenskaper. Det är ett enkelt, på gränsen till simplistiskt system med tydliga do's and don'ts. Vissa saker är omöjliga och vissa saker tror man är omöjligt. Eftersom the Lord Ruler har förtryckt kunskap och vetande så är det mycket som är en fråga om att utforska och testa när det gäller magin. Det ger också läsaren en möjlighet att upptäcka magin tillsammans med protagonisterna. Magi bygger på att metaller har vissa magiska egenskaper som ger användaren vissa tydligt givna förmågor. Genom att äta eller dricka metaller så kan magikern bränna metallen för att få superkrafter. Tenn ger extremt känsliga sinnen, pewter ger dig styrka, snabbhet, ballans osv. Det finns även andra varianter på hur man kan utnytja metallernas egenskaper tex kan en Terrisman lagra minnen eller styrka i metall för att senare ta fram och använda den.
Storyn:
Mistborn är en Ocean's eleven, heist story. En grupp brotslingar med allomantiska förmågor ger sig i kast med att stjäla Lord Rulers skattkista. Dom är skaa med blandat blod, bastarder och tjuvar. Lögnare och conmen. En härlig och brokig blandning.
Tempusförvirring
Jag kan egentligen bara hitta en sak jag stör mig på och det är Sandersons tempusförvirring som ibland lyser igenom. Ett exempel: Lord Ruler har i tusen år förtryckt kunnande och vetenskap så den bästa kunskapen är minst tusen år gammal. Trots det kallar Sanderson en del saker som bevarats under all denna tid för moderna. Som om modern betyder bra eller överlägset och inte nytt , senaste eller samtida. Det är lite störande. Men det är ett litet och lätt överhoppningsbart fel.
Rekomenderas.

---

*edit* Recension av hela serien här.

Against All Things Ending av Stephen Donaldson är den senaste delen i en klassisk "Portal Fantasy".
Thomas Covenant är en bitter, misantropisk spetälsk som magiskt transporteras till en sagovärld som kallas för "Landet". Där hälsas han som en forntida hjälte återkommen i landets nöd för att rädda allt. Men hade det inte varit för att Donaldson etablerat just hur han mår och hur spetälska fungerar så hade Covenant trippat ner till faunens hus och druckit te eller tagit upp svärdet och lett de Godas arméer mot Mordor. Covenant är övertygad att allt som händer är en dröm, en mardröm som kommer att göra att han tappar greppet om sin medicinering. Att acceptera att han inte drömmer och att allt är verkligt skulle innebära att han sakta ruttnar bort i lepra förlorad i en drömvärld. Att acceptera drömmens roll, hälsa, vänner, uppskattning osv, skulle vara lika illa. Hela drömmen är en elak förförelse som är i det närmaste designad för att bryta ner Covenant och göra honom till en lallande idiot, fångad i sitt eget sinne utan kontakt med verkligheten. 

Donaldson kontrasterar en vacker och förförisk värld med Covenants bitterhet. Han språk är högtravande och arkaiskt när han beskriver världen och händelserna i den och sen kommer Covenants dialog pepprad med svordommar och smärta som en rostig kniv.
Jag skulle säga att den stora behållningen med Covenantböckerna är att dom är karaktärsdrivna. Men det betyder inte att han ägnar mindre tid åt världsbygge. Eftersom världen, "Landet" är en reflektion av Covenant så lägger han mycket tid på att skapa ett Land värt att bevara, värt att rädda. En bärande del i Landet är en slags Moralisk Synestesi; Mord luktar lika påträngande som en skogsbrand, åsynen slår som som en spark i magen. Hälsa kan ses och kännas inte bara på ytan. På samma sätt är lögn, ondska, förräderi något som har både färg, smak och lukt. Vissa böcker tvingar dig att lägga ifrån dig den, sluta ögonen och försöka föreställa dig hur det egentligen är. Detta är en sån bok. Lägg på det att alla konflikter i grunden både är moraliskt drivna och lösningarna är också moraliskt komplicerade. Motivationen bakom dina handlingar är inte bara viktig för karaktärerna utan även för utgången. Donaldson lånar inget från Tolkien när det gäller sina monster och varelser utan skapar allt från grunden.

Första trilogin läste jag när jag var i gymnasieåldern och den svepte iväg mig med hull och hår. Den andra trilodin är inte lika skarp men om du gillade ettan så är den helt ok. I den andra trillogin har det gått tio år i vår värl och flera tusen i Landet. Nu intrudocerar Donaldson en andra protagonist från vår värld: Linden Avery som är en minst lika komplicerad karaktär. I första trilogin trakaserades Covenant av en mystisk tiggare som han senare identifierade som Landets skapare. I den andra trilogin är det Linden som trakaseras av honom. Det är också hon som är nyckeln till upplösningen i den trilogin.
I den tredje serien har det än en gång gått tio år och Linden ha slagit sig ner i Covenants gamla hemstad. Hon har adopterat Jeremia, en svårt traumatiserad pojke som, sedan Furst Nid tog över honom i White Gold Wielder, lidit av någon form av katatonisk apati. Jeremia har inte reagerat på yttre stimulans på tio år. Det enda egna initiativ han tar är om du ger honom en låda med lego eller klossar. Då bygger han saker. I första boken, Runes of the Earth, så framställs han som Savant eller gravt autistisk men jag föreställer mig att det är någon form av PTSD. Han har flytt till en plats långt inne i sitt eget sinne där Furst Nid inte kan plåga honom längre.
Den första boken, Runes of the Earth börjar lite segt. Spelbordet sätts upp och karaktärerna introduceras och sätts i rörelse. Den här gången är det fyra personer som kommer till Landet. Roger Covenant (Covenants son), Joan (hans fru) och Linden och Jeremia. Furst Nid har kidnappat Jeremia och Linden måste rädda honom. Runes of the Earth är bra men när man kommer till Fatal Revenant tar det verkligen fart. Den slutar dessutom med en gastkramande cliffhanger. För att undvika spoilers ska jag bara säga att Against All Things Ending tar serien ytterliggare ett steg mot fulländning. Tempot är högt och undergångsstämningen är tryckande. Jag undrar hela tiden hur han ska kunna reda ut allt i sista boken och rädda världen. Samtidigt vet jag att eftersom detta är sista boken i sista serien så kanske Donaldson tänker avsluta allt genom att förstöra världen.
Som jag sa i kommentarerna till förra inlägget: Covenant serien är tung och mastig. Jag kan inte lova att du gillar den men om du gör det, om du har samma ticks i huvudet som jag har så kommer du att älska The Last Chronicles of Thomas Covenant. Det är aldrig en bra idé att börja med en bok sent i serien. Men har du läst den för länge sen eller bara kom igenom halva Second chronicles så kan du hoppa på trean, alla böcker börjar med en sammanfattning av vad som kommit före.

Ted Chiang är en författare som jag tidigare bara läst Novellsamlingen Stories of Your LIfe, and Others av. Den novellsamlingen utgör också nästan hela hans totala produktion. Som novellist är han en rent underbar författare. Han tar en idé och snor ihop en historia på några sidor som kan få dig att ligga vaken och fundera efteråt. Han har tagit mig med till Babels torn och han har skapat en skräckvision om vad som skulle hända om man lärde sig att dividera med noll. I titelnovellen Story of Your Life tar han sig an hur språket påverkar hur vi upplever världen.

The Lifecycle of Software Objects är en långnovell, en kort och vacker bok. Underbara illustrationer. Det är en historia om Digients (digital entities) som skapats för att vara en blandning mellan vituella husdjur och digitala kompisar. Dom designades för att kunna lära sig och utvecklas. Historien bygger på en idé om att intelligens inte kan utvecklas utan social samvaro. Du kan inte bygga en AI men den kan utvecklas i mötet med oss människor. Det är en vacker och gripande historia om en utvecklare och hennes digient. Det är också en bok du inte bör börja läsa sent på kvällen för då kommer du att läsa ut den, vilket kan skada nattsömnen.

Men, trots det är detta inte Chiangs bästa bok. Den är bra men med endast begränsad wow-faktor. Det kan vara för att idén om hur AI kan utvecklas redan är bekant för mig, jag delar protagonisten perspektiv redan från början och blir inte förvånad och inte heller överaskad eller chockad. Det är dessutom en idé som spekulerats om i otaliga andra SF böcker som tex Maruseks Counting Heads och olika delar av idén i Greg Egans Diaspora och Zendegi. IO9 säger "Ted Chiang redefines how everybody will write about artificial intelligence". Det är sant; Detta kan vara den bästa AI-utvecklingsnovellen hittintills. Men för en så utpräglad idé-författare så räcker inte det hela vägen.
Avslutningsvis: Läs Chiang, it will blow your mind right open.

av Jan Wallentin har ur intet blivit en "internationell sensation" innan han ens blivit läst. Albert Bonniers förlag har pushat Jan Wallentin's bok Strindbergs stjärna som en Svensk Dan Brown, en Svensk Da Vinci-koden. Så jag ska försöka mig på en komparativ resencion. Da Vinci-koden mot Strindbergs stjärna.
Jag har för avsikt att analysera fyra delar: Världen, karaktärerna, storyn och kontroversen.

Världsbygge
Låt oss börja med att titta på hur Dan Brown och Jan Wallentin bygger sin värld.
I båda böckerna finns det en kontrafaktisk historiebeskrivning. Brown skriver om Nya Testamentet och bygger upp en värld som ett pussel som ska lösas. Jag som inte är troende Kristen ser inte shockvärdet. Det blir bara en kuliss, en labyrint för protagonisten att navigera utan djup och dåligt underbyggd (Ett exempel är ordleken med Sangraal och Sang Réal). Det finns inget beskrivet som inte är en direkt ledtråd. Det sagt så har Brown väldigt vackra lokalbeskrivningar, Paris, kyrkor och andra platser får en hel del kärlek. Det är en vacker kuliss.
Wallentin bygger sin värld i perioden 1890 till 1950 ungefär. Det handlar om Sven Hedins upptäcksfärder och Anrées Ballongfärd till Nordpolen, Första och Andra Världskriget. För det första är detta ett intressantare historiskt skeende och för det andra så är historien invävd i karaktärerna. Don Titelman som är Wallentins protagonist har ett väldigt intimt förhållande till andra världskriget. Hans Farmor är en koncentrationsläger överlevare. I motsats till Brown så är dom olika historiebärande karaktärena mycket intimare beskrivna. Jesus är Jesus och Da Vinci har som enda syfte att bygga kul pussel för Langdon att lösa i Da Vinci-koden men Sven Hedin och Nils Strindberg är intressantare personer med både för- och efterhistoria. Det är ingen labyrint utan en väv av historiska fakta som här och var böjs eller ändras för att knyta ihop spännande personer med varandra. Därför får boken också ett djup som Brown saknar. Lokalbeskrivningarna i Wallentins historia är också starka. För att undvika spoilers så tar jag inledningen som exempel. Erik Halls grottdykning är vacker och skrämmande. Man kan se det mörka vattnet i gruvan, känna kylan. Trovärdigt och sakligt på ett sätt som övertygar mig som aldrig dykt i grottor. Den scenen säger oss också något väldigt viktigt om Erik Hall. Mycket bra beskrivning.
1-0

Karaktärsbygge
Dan Brown har inga karaktärer i sin bok. Detta är han svagaste gren. Robert Langdon har sin akademiska titel som en nyckel. Han verkar helt sakna intresse för sin akademiska disiplin när han inte kan använda sig av den som kodnyckel för att lösa ett pussel. Kvinnan har sin poliskarriär på samma sätt. Dessutom existerar det inte någon kemi mellan dom två alls innan dom har sex i slutet, som en symbol för en avslutat bok antar jag. 
Wallentin beskriver det akademiska vansinnet i Don Titelman på ett övertygande sätt. Man blir inte akademiker utan att ha ett överdrivet intresse för sitt forskningsämne. Jag älskar akademiker, deras galenskap är ofta underskattat i litteratur. Men om du träffar en forskare så be dom förklara vad dom studerar och varför så ska du se vad jag menar, en klar och tydlig godartad galenskap. Detta gäller inte så mycket för yrkesutbildningar som jurist, läkare och ingenjörer men fråga en geolog eller arkeolog, en entomolog eller en partikelfysiker. Även Titelman studerar symbolik (Docent i Historia) men han har skrivit sin avhandling om Nazisymbolik. Han har ett intimt förhållande till sitt akademiska ämne och ett väldigt komplicerat förhållande till Nazityskland. Man kan säga att Titelman och Langdon är samma karaktär men dom två författarna tolkar och gestaltar karaktären väldigt olika. Titelman, som "själmedicinerar" med starka läkemedel och svär på Jiddish,  har ett komplicerat förhållande till sina studenter osv, är helt annorlunda och mycket mer trovärdig. Som skillnaden mellan Simpsons version av Aliens och Ridley Scotts version.
Kvinnan har en egen historia och ett eget perspektiv som gör henne till en intressant karaktär. Eva Strand beskrivs som en person och inte en spegel för protagonisten att reflekteras i. Det jag lite saknar är att birollsinnehavarna ibland kunde fått lite mer utrymme. Don Titelmans syster är en underbar karaktär men vi får aldrig veta vem hon är och varför hon är som hon. Det saknas.
2-0

Story
Dan Brown skiner verkligen i den här grenen. Hans bok inte bara flyter fram, den forsar fram som en störtflod. Det är ett hissnande tempo som gör att man förlåter alla ovanstående brister. Det finns bara ett problem med Da Vinci-kodens story, det är nämligen exakt samma story som i den föregående boken Änglar och Demoner. Samma Protagonist, annan stad, annan kvinna och ett annat pussel. Detta är också anledningen till att jag bara läst dom här två böckerna av Dan Brown.
Wallentins bok är längre, nästan femhundra sidor. Det går inte att hålla samma tempo. Den har dessutom flera underberättelse där den bästa, i mina ögon, är den om Andrées ballongfärd. Vad som hände och vad som egentligen hände är en underbar Steampunk story. Detta gör att storyn funkar på ett annat sätt. Jag måste nog motvilligt ge detta poäng till Dan Brown. Men inte för att Strindbergs stjärna inte funkar utan för att Da Vinci-koden funkar bättre.
2-1

Kontroversen
Dan Brown hade inte blivit samma succé utan kontroversen kring Katolska kyrkan och Jesus äktenskap med Maria Magdalena. Om man är bibeltrogen och extremt intollerant kan detta ses som kränkande. Det får man respektera, dom har samma rätt att känna sig kränkta som Brown har att kränka dom. Men för mig är det inget shockerande, inte heller att Katolska kyrkan skulle vara intollerant eller misogyn. Kontroversen rör mig inte och den berör mig inte. Men man kan inte undvika att den är den enda anledningen till att boken blev en bestsäljare. Utan kontroversen hade Da Vinci-koden varit en dussindeckare bland tusen andra.
Wallentin skriver om Nazityskland. Detta skulle kunna vara kontroversiellt men jag kan inte se vem han skulle reta upp. Det är spännande, nyskapande och fängslande men vem är det som eventuellt ska ta illa upp? Kanske skulle Nasisterna kunna ta illa upp för Wallentins avslöjanden om Karl Maria Wiligut, en man så galen att till och med Himmler tog avstånd ifrån honom. Men vem bryr sig om Nassarna blir upprörda? Ingen jag kan se. Poäng till Brown.
2-2

Så då till mitt eget omdöme. Golden goal så att säga. Vilken av dessa två böcker skulle jag rekomendera?
Dan Browns Da Vinci-koden skulle jag rekomendera som en klassisk hängmattebok. Men har du läst Änglar och Demoner så läs inte Da Vinci-koden - det är samma bok.
Wallentins Strindbergs stjärna är bättre skriven, djupare och i grunden mycket mer läsvärd. Den avhandlar en intressantare historisk period. Kopplingen mellan andra världskriget och nu är en Farfar bort (min Farfar var ung då). Sven Hedin gjorde sin första expedition på två Farfäders avstånd och han levde fram till 1952. Detta gör det mycket mer påtagligt och angeläget. Den ger en starkare läsupplevelse och vinner därför denna komparativa studie.
3-2

Jag skulle helst sett att man inte jämförde med Dan Brown. Jag skulle rekomendera den till folk som inte gillade Da Vinci-koden likväl som dom som gillade den. Strindbergs stjärna står på egna ben som Svensk Urban Fantasy.
Jag ser fram emot mer av Wallentin.

av Iain M. Banks är den senaste Cultureboken.
The Culture är en klass 8 civilisation (player) i det pan-Galaktiska meta-civilisations samhället. Dom är vetenskapligt, kulturellt och moraliskt högstående. Det betyder också att dom är utopist-kommunistiska och att dom har kastat av sig religionens bojor. Det är tyvärr så att många i Galaxen inte har gjort det. I och med att teknologin existerar att spela in och spela upp en människas själ* i en virtuellt Himmel (och därför också Helvete) har många civilisationer valt att bygga upp sina respektive Himlar och Helveten i Virtuella Världar. Surface Detail centrerar sin handling kring kriget om den pan-Galaktiska meta-civilisationen ska tillåta eller fördöma skapandet och upprätthållandet av Virtuella helveten. Pro- och anti- sidan har kommit överens om att hålla konflikten helt i VR. Men när anti-Helvetesidan börjar inse att dom håller på att förlora ökar också risken att konflikten spiller över i Verkligheten.

Surface Detail handlar om Lededje Y'breq som är en Intagliated Skuldslav. Hon är tattuerad med ett fraktalt mönster sedan fosterstadiet som går genom hela hennes kropp, från cellnivån till skinnet. Hon ägs av en mäktig handelsmagnat i ett klass fyra samhälle (Dom har ett par dussin solsystem och är på väg in i den pan-Galaktiska gemenskapen) som just nu håller på att hamna i hela galaxens händelsecentrum.

I förra boken, Matter, sa Banks själv att den kommer att bli en Culturefest med appendixar och massor med gott-gott. Jag har inte hört några liknande kommentarer om Surface Detail. Det är nämligen så att Surface Detail är ofattbart mycket bättre än Matter. Den kommer nästan upp i Use of Weapons-klass. Jag skulle säga att den är min tredje bästa Culturebok än så länge. Special Circumstances är inblandat, Contact är inblandat. Slap-drones, Abominatorclass krigsskepp är bara början. Surface Detail är nog den mest välbalanserade boken i serien.
Avslutningsvis måste jag säga att slutet (och då menar jag sista meningen) verkligen överaskade mig.

Diz iz good shit!

---

*Mind-state