The Forever War
av Joe Haldeman är ännu en gammal klassiker. The Forever War handlar om Vietnam men i yttre rymden. Ett lysande exempel på hur man kan använda SF för att skapa en metafor för samtiden som blir bättre än rak fiktion.
William Mandella tvingas av the Elite Conscription Act att utbildas till soldat när Jordens utpost på Aldebaran attackeras. I kriget mot Tauran krävs det intelligenta högutbildade soldater så alla som mönstrar har ett IQ på över 150. Han utbildas för att kämpa mot en okänd fiende i vacuum, viktlöshet och microgravitation. Power armour och lasrar. I första attacken har dom ingen aning om ens hur en Tauran ser ut. Varje gång han och hans kamrater kastar sig ut i yttre rymden, trots en form av FTL som påminner om att dyka in i svarta hål, så gör all acceleration på vägen dit att tiden förskjuts. efter sin första två års runda har det gått tjugotre år hemma, efter den andra där jordens inflytande har sträckt sig över ett större område så räknas tiden mellan varje besök på jorden i århundraden. Varje gång han kommer "hem" har jorden förändrats.
Du kan läsa den som en kewl aktionspäckad krigsroman. Men den är en metafor med oväntat djup. Eftersom alla grunts är IQ 150+ så kommer han lätt runt stereotypen av monosyllabic idiots som präglar många bilder av soldater. Genom att vi följer Mandella och hans kamrater så är deras världsbild vår. Den är konstant medan Jorden som rusar fram på grund av tidsdilation är det främmande. Han fångar soladetns alienering på ett sätt bara inte är möjligt i rak fiktion eftersom vi känner igen 70-talets USA så mycket mer än Vietnams djungler. USA blir aldrig det främmande i Rambo: First Blood, Platoon, Apocalyps Now etc. William Mandella och Marygay Potter är inte psykotiska galningar efter sina första två år (subjektiv tid) i militären, det är Jorden som förrändrats på dom 23 år som gått (objektiv tid). Dom nya soldaterna som hamnar i Mandellas pluton är lika underliga, precis som nya soldater i Vietnam betraktades med misstanke av dom som redan var där.
En bok som bevisar varför SF är den ultimata formen av Litteratur. Den kompletterar Starship Troopers (boken, inte filmen) på ett underbart sätt. En annan generation, ett annat krig men tidlös och evig.
William Mandella tvingas av the Elite Conscription Act att utbildas till soldat när Jordens utpost på Aldebaran attackeras. I kriget mot Tauran krävs det intelligenta högutbildade soldater så alla som mönstrar har ett IQ på över 150. Han utbildas för att kämpa mot en okänd fiende i vacuum, viktlöshet och microgravitation. Power armour och lasrar. I första attacken har dom ingen aning om ens hur en Tauran ser ut. Varje gång han och hans kamrater kastar sig ut i yttre rymden, trots en form av FTL som påminner om att dyka in i svarta hål, så gör all acceleration på vägen dit att tiden förskjuts. efter sin första två års runda har det gått tjugotre år hemma, efter den andra där jordens inflytande har sträckt sig över ett större område så räknas tiden mellan varje besök på jorden i århundraden. Varje gång han kommer "hem" har jorden förändrats.
Du kan läsa den som en kewl aktionspäckad krigsroman. Men den är en metafor med oväntat djup. Eftersom alla grunts är IQ 150+ så kommer han lätt runt stereotypen av monosyllabic idiots som präglar många bilder av soldater. Genom att vi följer Mandella och hans kamrater så är deras världsbild vår. Den är konstant medan Jorden som rusar fram på grund av tidsdilation är det främmande. Han fångar soladetns alienering på ett sätt bara inte är möjligt i rak fiktion eftersom vi känner igen 70-talets USA så mycket mer än Vietnams djungler. USA blir aldrig det främmande i Rambo: First Blood, Platoon, Apocalyps Now etc. William Mandella och Marygay Potter är inte psykotiska galningar efter sina första två år (subjektiv tid) i militären, det är Jorden som förrändrats på dom 23 år som gått (objektiv tid). Dom nya soldaterna som hamnar i Mandellas pluton är lika underliga, precis som nya soldater i Vietnam betraktades med misstanke av dom som redan var där.
En bok som bevisar varför SF är den ultimata formen av Litteratur. Den kompletterar Starship Troopers (boken, inte filmen) på ett underbart sätt. En annan generation, ett annat krig men tidlös och evig.
Kommentarer
Trackback
