socialistsimon

Nu går vi mot ljusare tider men under ett par dagar är det klapphelg, en högtid då vi tar alla våra nära och kära, tänker på dem en i taget, var de är i livet, vad de gillar och önskar. Vår relation och vår kärlek formulerar vi i en gåva. En julklapp som symboliserar de vi Svenskar ibland har så svårt att säga. I en klapp som vi valt med omtanke, möda och ibland inte lite spydighet. Det handlar inte om pengar eller prylar. Det handlar om att träffa rätt, just den klappen som bara kan komma från just mig som gör just dig glad. Ibland är det bara en tvål, man kan inte älska alla lika, en annan gång är det en utgåva av en SF-bok som bär mottagarens namn i titeln och inte går att hitta utanför antkvariat. 'När jag såg denna tänkte genast på dig.' I år är jag fattig så det blir en hel del begagnade böcker men eftersom jag innehar en av Malmös bästa samlingar av bra böcker är det ingen fara. 

 

Så
Från var och en efter förmåga 

Till var och en efter intresse!

 

God Klapphelg
och

Ett Gott Nytt Budgetår! 

 

 

 

Lite Packetbilder:

 

---

Mrxtmtepic via VSF

 

 Jag älskar noveller och jag läser aldeles för sällan bra noveller. Det ges, i mina ögon, ut aldeles för lite bra antologier och novellsamlingar i Sverige nuförtiden. Det är bland annat därför jag blev så glad när jag såg den här på Swecon i höstas.

Skymningssång av Patrick Centerwall är en novellsamling som inte riktigt har någon röd tråd. Det är ofta det som skiljer antologier och samlingar; Att antologoer har en tydlig röd tråd medan samlinga ofta samlar ihop disparata historier från en och samma författare. Ibland funkar det och ibland får man leta. Det går faktiskt att urskilja ett par olika trådar i Centerwalls författarskap. 

 

 - I vissa noveller är han väldigt självreflexiv och Meta som i inledningsnovellen Författardrömmar.  Det är en dystopisk historia om hur illa det går när alla försöker göra sitt bästa i samhällets tjänst. En inte långsökt extrapolering av dagen samhällsutveckling.

 

 - I andra är han apokalyptiskt sciencefiktionish som I skuggan av ett gammalt brofäste, Nöjesfältet och Svaret får den som vinner, eller konstigt och metafysiskt som i Kretsloppets vedermödor och Nattvagnen. 
De apokalyptiska novellerna är ofta bra och tex Nöjesfältet är riktigt obehaglig. Brofästet är suggestivt skön men svaret får den som vinner gillade jag inte. Jag är inte heller så intresserad av de metafysiska novellerna.

 - Ett spår som jag tyckte var intressant var Bauer/Cthulu spåret som börjar med Gustav Frödings hemliga liv och fortsätter i Fasan i Alsterskogen, titelnovellen Skymningssång, Inbjudningskortet och Please remember me. 

 

  
Och som även antyds i Målningen och Långsamt reser hon sig. 
 
I dessa noveller blandar han troll och tentakler på ett smakfullt sätt, antyder mycket men visar desto mindre. Ofta slutar historia med en fråga eller lämnar läsaren med en fadd smak av insekter i munnen, som sig bör.
 

Jag hade gärna sett en egen samling med de novellerna och en sisådär tiotolv andra.

Så sätt dig och skriv, Centerwall! 

av Cherie Priest är den sista delen i den löst sammanhängande serien som kallas the Clockwork Century. Priest kommer eventuellt att fortsätta skriva i samma Universa men med Fiddlehead avslutar hon själva serien.

 

 Fiddlehead fungerar bra som fristående bok, inte en av de bästa i serien men helt klart godkänd. Som avslutande del i en serie lämnar den en hel del att önska (se under spoilervarningen).

I centrum för handlingen finns en maskin, byggd under Abraham Lincolns patronage, som kallas feiddlehead. En tänkande maskin som kan skapa prognoser. Dess första prognos är inte positiv.

Belle Boyd, pinkertonagenten från Clementine, är tillbaka men de andra huvudrollsinnehavarna är nya; Abraham Lincoln som överlevde attentatet och nu har en motoriserad rullstol, Ulluses S Grant som är en allt mer isolerad och ineffektiv president, för att bara nämna några.

Det är högt tempo, bisarra steampunkmackapärer och luftskepp som man kan förvänta sig, men ...

 

 

 

 

 

 

 ... det visar sig att Cherie Priest och jag har väldigt olika syn på vad som är 'serien' och vad som ska avslutas i sista boken i serien.

Jag har inte något större behov av avslutning, de olika böckerna är avslutade nog. Det Cherie Priest vill avsluta är (i mina ögon) inte bokserien utan sitt fiktiva inbördeskrig. För att knyta ihop serien vill hon avsluta kriget och knyta ihop zombiesmittan. För mig var dessa två saker en del av bakgrunden - för Priest var de centrala. Det nog därför jag känner det som om bokens slut är ett stickspår med en förhandlad fred under hotet om att zombiesmittan ska ta överhanden, att hotet från zombiesmittanslutligen avvärjts gör att för mig så känns Fiddlehead's slut inte som ett steampunkslut utan som en zombierulle som kom av sig.

Eftersom jag inte saknar något känslomässigt avslut på någon av huvudkaraktärerna så saknar jag inte en avslutande del. Genom att knyta ihop inbördeskriget tvingas Priest att introducera nya karaktärer vars begränsningar och svagheter antingen inte känns trovärdiga eller känns ointressanta. Jag menar; Vem bryr sig om President Grants problem med det politiska Washington DC efter att ha följt  Briar Wilkes in i det öde zombieförpestade Seatle?

 

 

Den första trilogin handlar om Thomas Covenant som kastats från vår värld till en Fantasyvärld där han är den Efterlängtade Frälsaren, Den Store Hjälten. Han vägrar men förförs tillslut av Landets skönhet. Donaldson lyckas också förföra mig som läsare med Landets skönhet och drar in mig i Covenants dilemma.

Donaldsons Onding är väldefinierad och kan med rätta se sig själv som 'god'. I verkligheten är alla goda i sina egna ögon, eller hur? Alla som gestaltas har stora och djupa karaktärer. De som säger att Donaldson är bättre än Tolkien brukar just kontrastera Donaldsons karaktärsdjup mot Tolkiens mer arketypiska karaktärer.

 

Den andra trillogin om Thomas Covenant ställer frågan; Hur kan man skada någon som förlorat allt! Man ger tillbaka något han älskat som nu är krossat. Covenant kastas tillbaka till Landet han räddade i The Power that Preserves, men allt är förstört. Landet plågas av the Sunbane som byter årstid ett par gånger i veckan. Från öken till överflöd, förutnelse till ösregn. Med sig har han även en läkare, Linden Avery. Den andra trillogin verkar handla om Covenant men det är Lindens drama som är bärande vilket också gestaltas av konflikten mellan de två om vem som är Landets ovillige frälsare.

 

När The Last Chronicles of Thomas Covenant kom trodde jag att jag aldrig skulle få återse honom eller Landet igen så jag blev väldigt glad men också orolig eftersom det var så uttalat att det är den sista serien böcker. Donaldson är inte en författare som drar sig för att krossa hela sin Fantasyvärld, radera all möjlighet till att drömma vidare om vad som händer sen, bryta ner hela sin skapelse och bränna den till aska om det är det slutet som passar bäst. Jag har läst de första tre böckerna med skräckblandad förtjusning för Linden går från det ena katastrofala beslutet till det andra.

First Nid har kidnappat hennes son!

Hon är beredd att dra ner hela verkligheten runt hans öron och bryta varje naturlag om det behövs för att rädda sin son. Vilket, tycker jag som läsare, är helt rimligt. Rimligt men inte betryggande.
När näst sista boken slutar står Covenant på en strand och ser hur solen inte går upp i gryningen, stjärnorna slocknar en efter en när The Worm of Worlds End äter upp dem. Tiden, håller helt enkelt på att ta slut.

Det är tid för The Last Dark!

 

 När boken är slut sitter jag och kippar efter andan. Den sista boken i den sista krönikan är slut. Svindel och sorg. Men jag är inte missnöjd jag är bara förstummad.

Böcker blir inte bättre än så här.

 

 

 

The Last Dark finns hos Adlibris och Bokus

 

Det handlar om en gymnasieskola som är Ondskans Högborg.
Sju tonåringar som måste rädda världen om de bara klarar av att stå ut med varandra.

Vuxenvärldens kalla och grymma omsorg, ungdomens hårda och svåra val.

Cirkeltrilogin har allt och den går i hamn med flaggan i topp!

 

 

 

 

 

Det hårdnar i Engelsfors. De sju Utvalda har decimerats ytterliggare med Idas död i Eld. Rådet flyttar in med kraft och sätter press på de fyra kvarvarande utvalda samtidigt som det börjar bli mer och mer omöjligt att hålla det hemligt att det finns sådana saker som magi, häxor och demoner.

Matilda börjar avslöja mer för de unga häxorna och jag som alltid hatat mentorer som (för dramaturgins skull) bara kommer med halvsanningar och lögner tidigt i böckerna för att sedan avslöja sanningen, ofta med 'Ni var tvunga att komma fram till det själva'-retorik, älskar Linneas tokflipp när hon skäller ut Matilda och Beskyddarna för att de undanhålligt viktiga sanningar för dem.

Linnea, som alltid varit den jag identifierat mig mest med är också en av Nyckelns stora behållningar. Hon bär på stora delar av det emotionella djupet i boken. Hon tvingas kofrontera relationsproblem Spoiler? med Vanessa och möta Erik som försökte mörda henne i en rättegång i Västerås. Han åtalas för mordförsök men det finns nästan inga bevis och vittnena vacklar.

 

Cirkelserien har ett djup och ett genomarbetat persongalleri. I hela serien finns döden med som en verklig sak, varken som en actionhjälte-dåligt-skämt-slakta-baddies eller ett gulligt Astrid-Lindgren-Nangiala. Mats och Sara ber inte om ursäkt för våld mord och död. Gymnasiet är inte en sommaräng och Nyckeln fortsätter som Cirkeln började. De avlidna medlemarna i Cirkeln sörgs hela serien igenom, allra tydligast genom Linneas dagbok som hon konsekvent riktar till Elias.

När du är död så är du saknad, när man lite släntrianmässigt sliter huvudet av någon så får det konsekvenser. Idas tillvaro i ett grådimmigt Limbo är också trovärdigt utan att skapa orealistiska, tröstande visioner.

 

De sju Utvalda har allihop egna disktinkta karatärer och deras inbördes relationer är det som bär handlingen. Men det är inte bara det. Världsbygget är seriöst och genomarbetat. Det tidigare så difusa Rådet får konturer och definition i den här boken och den magiska bakgrunden utkristaliseras i ett mer fullödigt världsbygge efterhand som de Utvaldas krafter stiger med den magiska vågen som likt en tsunami sveper in över Engelsfors i förskalven till Apokalypsen.

Snyggt och elegant framlagt.

 

 Det är svårt att avsluta en så hyllad serie som Cirkeltrilogin. Alla trådar ska nystas ut och lösningen måste både vara överaskande och uppenbar. Nyckeln tar sig tid att göra allt detta och göra det rätt. Jag kan inte tänka mig något som hade gott att göra bättre.

Tack Mats & Sara.

 

---

Nyckeln finns på Adlibris och Bokus
Recensionsex från Rabén & Sjögren

 

 

Det är blivit mycket sista delen för på senaste tiden. Sista delen i Krönikorna om Thomas Covenant, Sista delen i Cirkeln, sista delen i Orthogonal och nu ser jag att den efterlängtade Fiddlehead är den avslutande delen i the Clockwork Century. Det är inte lätt att hoppa från Universa till Universa men man gör vad man måste!

Recensioner kommer efterhand som jag hinner ;)