socialistsimon

förtrycket är allt. 

Det brinner i Stockholm. Man tjafsar om det beror på en dödsskjutning eller bara "profensionella bråkmakare"* (Om det var 'proffs', varför kravallerade de inte för två veckor sedan? Skötte de inte sitt jobb?)

Om en man tar till vana att dela ut en örfil varje dag kommer någon att slå tillbaka. Hur sällan det händer är ett mått på förtrycket. Är det en 'vanlig man i ett vanligt sammanhang' sker det tämligen omgående. Är det en mobbare på en skola kan det ta åratal. Det betyder inte att den som till slut slår tillbaka ha 'rätt'. 

Det betyder att det finns ett stort och långvarigt förtryck. Det är löjligt att blunda för de uprepade örfilar som Stockholms ytterområden fått utstå, det är uppenbart att det är en pyrande krutdurk som nu fått en gnista. 

 Det är långt ifrån den enda krutdurken ...

*Peter Wolodarski i morgonsoffan SVT

av Love Kölle är tortyrporr i en alternativ nutid där arkologier ersatt förorterna, knullrobottar ersatt handtrallor och himlen är ständigt täckt av reklam.

I Galtmannen får vi följa Wolfgang som jobbar med att reparera knulldockor. Hans enda sällskap är ett trasigt dockhuvud som han snott från jobb och hackat för att "kringgå de inbyggda medvetandespärrarna och barriärerna mot fri vilja för att på sätt kunna göra Huvudet mänskligt, eller i alla fall så mänskligt som ett robothuvud utan kropp nu kan bli."

Kölle väljer att lägga det som lika gärna skulle kunna vara en framtidsmiljö i ett alternativt nu. Boken börjar "Onsdag, 7 oktober 2009." men fortsätter innan sidan är slut med reklamhologram projicerade över kvällshimlen. Det skapar en viss diskonekt. Kölle vinner på att kunna använda dagsaktuella personer i en ny miljö men han riskerar att tappa trovärdighet. Jag har inte bestämt mig om valet av alt.nu är positivt eller ett misstag.

Wolfgang är en ganska sympatisk karaktär, överviktig, socialt hämmad och fast i ett jobb han avskyr. Historien som berättas är dock långt ifrån trevlig. Galtmannen föds och börjar sin våldskarriär på botten för att sedan accelerera rakt neråt mot samhällets och själens moraliska avgrund. Inte för de som har svårt för explicit våld, sex och tortyr.

Boken fortsätter när historien är slut.
Författarens Efterord kommer på sidan 170 av 245. Det är helt onödigt. Kölle berättar att han har en tes om vårt behov av våld i samhället. Han låter inte Wolfgang/Galtmannen prata för sig själv längre. Det känns nästan som om han underkänner sin egen berättelses förmåga att stå på egna ben.
Varför?

Sen följer tre texter till. I praktiken är det en kortroman, en långnovell och några vanliga noveller i en och samma bok. Som läsare fortsätter du läsa efter efterordet för att "Jag vill veta vad Love har att säga" inte för att "Jag vill veta vad som händer med Galtmannen". Återigen: Det är ett val som jag inte vet om det funkar eller inte. Vanligen brukar man bygga upp en novellsamling med noveller och avsluta med en novella men Kölle har gjort tvärtom vilket framstår lite riskabelt. (Tekniskt sett kan man se det som en novella+novellette+novell+novell^[1]) Samtidigt vet jag inte vilken av novellera som kunde banat väg för den våldsorgie som är Galtmannen.

Oppenheimer Blues handlar om en rocksångares liv och betraktar musikindustrin i Kölles värld. Mer intressant än spännande men jag gillar den. Huvudrollsinnehavaren Johnny Hiroshima figurerar som en del av bakgrunden i Galtmannen och historien tangerar Wolfgang och Patricia. Tillräckligt för att hålla läsarens intresse tills Novelletten styr av egen kraft.

Tiden står still i Kräftans stad är en turistresa till Brosala, en fiktionaliserad version av Forsmark(?). Det är i den här novellen som Kölle verkligen använder alt.nu till sin fulla kraft. Han tar med läsaren på en tur igenom ett kärnkraftsamhälle bevarat som ett Svenskt Tjernobyl sedan härdsmältan -86. Detta är en av de bästa bitarna av novellsamlingen.

Fem klienter jag minns: en eskortflickas bekännelser är den sista novellen. Det är också den minst minnesvärda. Jag upptäckte att jag avbröt mig flera gånger; inte för att den var dålig utan för att andra böcker pockade på. Jag la ifrån mig Kölles bok och läste några Pirxnoveller, startade om igen.  
Faran med formen: Börjar starkt men håller inte fast mig hela vägen in i mål.

Även om betyget bara kan bli godkänt så visar boken på stor talang. Jag kommer att följa författarens vidare äventyr med stort intresse. Jag tror han kan uträtta storverk tillsammans med rätt redaktör (och en korr-läsare).

Recensionsex från Sigill förlag