socialistsimon

Ett oväntat smygsläpp, en bok som kommer tre veckor för tidigt, en Miéville bok. Det kan aldrig vara fel, eller hur?
Railsea är China Miéville's senaste. Han bröt igenom med Bas Lag serien, en steampunk/Fantasy mashup eller om man vill 'Steampunk i egen värld'. Hans Urban Fantasy, Kraken, & hans SF, Embassytown, har inte imponerat mig särskilt mycket men jag vet, vi vet, att han har potentialen för True Greatness. Det visade han med The City and the City, en helt genreobestämbar, helt underbar bok.

Hur håller Railsea upp löftet?

Det finns så många olika punkter att angripa så jag börjar med den mest uppenbara, det som slår läsaren från första sidan är ett maniskt överanvändande av ampersand. Jag har stor tolerans för att författare leker med stil & perspektiv* om det bara har en ursäkt i handlingen. Miéville har en ursäkt för sina många ampersands & det är en bra ursäkt. Full poäng.

Handlingen är inspirerad (baserad?) på Moby Dick. Jag kan för lite för att uppskatta vad jag antar är en uppsjö av internskämt för den som kan sin Melville. För mig som bara har den mest grundläggande allmänbildningen så funkar handlingen bra för att bära upp världsbygget. Sham ap Soorap jobbar som läkarlärling på ett mullvadståg som jagar den stora, legendariska, vita mullvaden, Talpa ferox rex.

För mig är världsbygget den gren som Miéville brukar excellera i. Railsea är ett underbart, evokativt landskap. Spårhavet är ett landskap med järnvägsspår dragna härs och tvärs. I jorden finns allehanda varelser som jättemullvadar, myrlejon stora som minibussar, blodsharar (lepus cruentus) med mera. Det går inte att avgöra om det är en 'egen värld' som Bas Lag eller en efter-katastrofen framtid. Mullvadståget kryssar mellan spåren i jakt på mullvadar, för att undvika pirater och kapare. Att stiga ner på marken är förenat med livsfara.

Världen är full av bisarra karaktärer, mullvadsjägare, skrotletare och maniska kaptener. Tillsammans skapar de en story som är gastkramande till sista sidan.
Så för att vara korrekt och nyanserad så följer inte ett betyg eller ett utlåtande utan ett stapeldiagram.
Enjoy

---

*Utom brevromaner. Jag vet inte varför men jag har väldigt svårt för brevromaner.

Paolo Bacigalupi är en nyskapande SF-författare som slog igenom med Windup Girl en dystopisk miljökatastrofframtid i Thailand. Han följde upp den med Shipbreaker som utspelar sig i resterna av USA. Thailand har i jämförelse klarat sig bra. Deras diken och vallar håller de stigande haven ute, det finns ett fungerande samhälle. I shipbreaker har samhället helt brutit samman och enskilda grupper kämpar för att överleva i ett kollapsat samhälle.
The Drowned Cities utspelar sig i nära anslutning till Shipbreaker, en systerroman har den kallats. Vi är tillbaka i en värld efter att oljan tagit slut. Genmodifierade monster hemsöker landsbygden och den globala uppvärmningen har fått haven att stiga. Det är nu tio år sedan de Kinesiska fredsbevarande styrkorna lämnat USA. Mahlia är dotter till en av dem men han har åkt tillbaka och lämnat henne och hennes mor efter sig. Det är inget lätt liv att leva. Army of God har huggit av hennes högra hand och hennes ansikte påminner alla om den förnedrande okupationen av Kinesiska fredsbevarande trupper. Rasism och utstötthet förföljer henne överallt. 

Jämförelsen med Hungerspelen pockar på flera gånger. Mahlia är en aktiv protagonist. Hon agerar och hon gör val som ofta får oanade och oönskade konsekvenser. Hon är slagen, stympad och svag men hon kämpar emot med en våldsam beslutsamhet. Utan att blinka tar hon sig an krigsherrarna, deras barnsoldater, jungeln och till sist de Drunknade Städerna.

Jag gillar verkligen Mahlia. En stark och sympatisk protagonist. Mer sånt!

Bacigalupis dystopiska framtid för USA är både mer trovärdig och mer gripande. Hungerspelen ger en känsla av Amerikanernas rädsla för 'komminister' och 'staten' som griper in i alla medborgares liv. Bacigalupis balkaniserade USA med barnsoldater och genetiska experiment är mycket mer påtagligt, troligt och skrämmande. Därför är hans böcker också mycket mer angelägna. Mahlias resa ner längs en jungel längs Potomac slutar i Washinton DC och Capitolium. I ruinerna av USA känns katastrofen mycket närmare än i Capitols arena.

Jag har läst ut Hungerspelstrillogin. Det var ett stort glapp mellan att jag läste ettan och tvåan men när filmen kom kändes det dags att avsluta serien. Som alltid med recensioner av serier så kommer jag att spoila en hel del.
Så till den stora frågan: Håller serien vad första boken lovar?
Svaret är tyvärr Nej.

Hungerspelen håller inte hela vägen till slut. Det är en stor besvikelse eftersom den började så bra. Eftersom jag inte rekommenderar att du läser den kommer jag att spoila ganska mycket så om du inte vill bli spoilad ska du inte läsa vidare men jag känner att jag behöver förklara vad som är fel för att göra serien rättvisa.


*   *   *   Spoiler warning   *   *   *  


Hungerspelen handlar om en sextonårig flicka som tvingas vara en spelpjäs åt mäktiga underhållningspampar och som lyckas vara sig själv i ett litet ögonblick som får större konsekvenser än hon någonsin kan tänka sig. Det är jättebra. En liten rebellisk handling räddar livet på hennes vän, räddar hennes egen 'själ' och startar ett rättfärdigt uppror mot överheten.

Catching Fire är den andra delen. Än en gång tvingas Katniss in i ett Hungerspel tillsammans med Peta. Än en gång tvingas hon spela nykär och den här gången gravid med deras barn. Än en gång överlever både hon och Peeta. Den andra boken är riktigt bra. En poetisk upprepning av flera aspekter av första boken men på ett högre plan. Kombattanterna är tidigare vinnare och mycket dödligare, Katniss spelar gravid, en ännu större lögn. Hotet mot hennes familj är mer uttalat och levereras personligen av President Snow. Upproret tar fart på allvar osv.
Catching Fire är fortfarande en bra bok men slutet avslöjar svagheten. Katniss räddas av det mystiska distrikt 13 och bärs bort från Kapitol. Ingenstans gör hon något för att förändra sitt eget öde. Det funkar som en mörk andra bok men borde ha varnat mig dels för svagheten i hennes story arc och i förstapersonsperspektivet. Till skillnad från filmen så ser vi inget som inte Katniss ser och då blir hela räddningen och existensen av distrikt 13 lite påklistrad. Men som sagt, inte så det stör.

Mockingbird är den avslutande delen. Katniss är i distrikt 13. Hon är väldigt skadad som person av att ha utnyttjats som en frontfigur för hungerspelen, som en spelpjäs för President Snow för stabiliteten i Panem och så klart, sina upplevelser i arenan. Hon förhandlar fram en brottseftergift för de övriga spelarna, speciellt Peeta, i utbyte mot att hon spelar Mockingbird för upproret. Än en gång blir hon en spelpjäs och här finns det ett litet hopp för mig som läsare att hon äntligen ska börja agera, ta sitt eget öde i egna händer men nej. Hon fortsätter att utnyttjas av starka krafter hon inte kan kontrollera. Ända fram till slutet spelar hon med.
Hela tredje boken är ett stort meh.
Idén att Katniss ska kunna spela med och i avslutande, avgörande ögonblick göra ett enda alltomstörtande beslut håller inte. Hon fortsätter att mesa med och även om hon drar och sliter i selen så är hon bunden. Att hon mördar 'fel' president, att hon är skadad emotionellt känns inte engagerande. Dessutom klistrar Collins på ett 'lyckligt slut' som varken fungerar som 'lyckligt' eller tragiskt.
Jag har inte riktigt uppskattat hur svårt det är att skriva ett slut som respekterar att det kostar på att vara 'hjälte'. Det ska samtidigt undvika påklistrade lyckliga slut och även knyta ihop alla trådar på ett tillfredsställande sätt. Collins misslyckas på alla punkter.
Katniss är en sargad människa men hon känns inte som en person jag vill identifiera mig med. Hon har bara fösts omkring av mäktiga människor och tagit stryk av det. Jag tycker synd om henne men jag kan varken identifiera mig eller beundra henne. Upproret är externt och ointressant (Det är ganska imponerande att kunna skriva ett uppror som jag, den store revolutionsromantikern, är helt ointresserad av). Gales inblandning hade varit intressant om vi fått följa honom eller kanske om Katniss tagit hans roll istället. Katniss framtid med Peeta känns antingen påklistrad eller otillfredsställande beroende på om man fokuserar på att det blev dem till slut eller på att deras äktenskap verkar vara väldigt skadat av deras upplevelser, lögner och svek. De verkar inte vara lyckliga tillsammans utan bara resignerade med sin lott i livet.
Sensmoralen blir bara fel. Katniss är ingen sargad hjälte när serien slutar utan ett offer som räddats av omständigheterna, svag, viljelös och utbränd.

Så betyget blir:
Låt inte dina tonårsdöttrar läsa detta.
Läs inte detta om du inte måste.
Vill du läsa på innan du ser filmen så gör för all del det men låna böckerna eller plocka upp en andrahandskopia för någon krona för detta är inte värt att lägga pengar på. Det finns säkert många andrahandskopior hos andra besvikna läsare.

Bloggsvackor bara är. Som tsunamis, solsken och myggor är det bara tröttsamt att beklaga sig över det. Men ibland får man en impuls som svingar en ur svackan som är så härlig att den förtjänar en mening eller två. Men det är inte det detta inlägg handlar om egentligen.

Jag har träffat Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg på signering på SF bokhandeln i Malmö. Jag har precis läst ut Eld som är uppföljaren till succéromanen Cirkeln och ville så klart ha mitt ex signerat.
Sara och Mats var precis lika trevliga som det verkar och det var intressant att prata lite om hur det fungerar att skriva tillsammans istället för ensam. Mycket mail och skype tydligen.

Eftersom det är nästan omöjligt att prata om Eld utan att spoila Cirkeln så tar jag det viktigaste först: Håller uppföljaren det som utlovas i första boken?
Svaret är entydigt Ja!
Ja, verkligen.



*   *   * Mindre Spoilers för Cirkeln nedan   *   *   *  


Eld fortsätter där Cirkeln tar slut. De överlevande Utvalda har enligt genrens kutym haft sommarlov och boken börjar med att de börjar andra ring. Engelfors har förändrats. Konsekvenserna av förra årets händelser har satt sina spår i samhället och en sektig rörelse som kallas Positiva Engelfors har dykt upp och får mer och mer inflytande. Det är den vanliga tänk-positivt-så-blir-livet-bra sekten. Hela idén känns trovärdig även om rörelsen känns lite väl ytlig. Ingen av Point of View karaktärerna är särskilt imponerade av rörelsen så vi får ingen riktig förståelse för mekanismerna i en sekts födelse. Det är lite synd men det känns ändå som en sak som kan hända i en liten ort på dekis med en serie oförklarliga självmord.

Speciella omnämnande av saker jag gillar:
Magin läcker över i mugglarvärlden. El och vattenverk drabbas av oförklarliga problem och de förklaras av vanligt folk på vanligt vis. Det är bara vi läsare och, så klart, De Utvalda som misstänker att det ligger mer bakom. Till skillnad från Harry Potter (jag ber om ursäkt men jämförelsen pockar på) där han och hans magiska vänner kan utkämpa ett helt världskrig utan att vi vanliga verkar märka något. Cirkeln är mycket mer trovärdig.

Det finns inga Rödskjortor (dvs generiska karaktärer som bara finns till för att deras död ska illustrera för läsaren hur farlig situationen är)! Alla sex flickorna är egna karaktärer och även de som dör får sidutrymme så att läsaren alltid blir förvånad (förfärad) när de dör. Till och med Elias, den sjunde Utvalde, får utrymme. Dessutom dör folk 'på riktigt' vilket är en annan sida av samma mynt. Överlevarna sörjer och saknar sina vänner. En del (James Bond!) låter hjälten säga något spydigt och springa vidare, andra (HP) låter hjälten ta en rejäl gråt men sedan är det så gott som glömt. Linnea sörjer Elias och kan drabbas av saknad långt in i Eld utan att det känns konstigt. Tvärt om känns det rätt och riktigt. Minoo sörjer Rebecka och Gustav mår så klart väldigt dåligt.
Konflikten mellan de fem Utvalda är fortfarande central i handlingen. Ida får större utrymme vilket är väldigt bra. Hon varken ursäktas eller förklaras utan får utrymme att utvecklas som karaktär. Även om jag själv har varit Anna-Karin, Minoo och Linnea under min skoltid och därför inte tycker det kan finnas några ursäkter för mobbare finns det inget så tråkigt som ytliga karaktärer. 

Det finns inte bara en mobbare (HP åter igen. Draco Malfoy) utan det är en hel hög. Jag har aldrig förstått varför det ska vara en enda antagonist och hans kumpaner i akaporr. I verkligheten räcker det aldrig med en mobbare. I Engelfors så är det ett helt nätverk med sina egna intriger och konflikter. Fast de mobbade lyckats få kontakt med Ida (tvingats ihop med) så finns det gott om andra mobbare som tar över. Mobbing är mer än enskilda elaka individer.

Det finns en karta i boken. Alla älskar kartor.

Min rec av Cirkeln kan du läsa här. Det var detta som kickade mig ur min bloggsvacka: Sara sa att hon har läst och gillat min recension av Cirkeln. Jag kommer nog aldrig att vänja mig vid att när man recenserar Svenska författare så får man vara beredd på att de faktiskt kan googla sitt eget namn.

PS. Jag gillar verkligen slutet! DS





 

av Saladin Ahmed är en sword and sorcery bok med den för Fantasy ovanliga settingen från tusen och en natt, en fictionaliserad arabisk värld. Den utspelar sig i, och omkring staden Dhamsawaat, King of Cities, Jewel of Abassen. 

Throne of the Crescent Moon handlar om den siste ghul-jägaren, Doktor Adoulla och hans assistent Dervishen Raseed. Adoulla är till åren kommen, fet och respektlös. Han har jagat ghuls och andra magiska varelser i hela sitt liv och vill inget hellre än att sitta i sin älskade stad Dhamsawaat och dricka kryddte med sina gamla vapendragare. Raseed är ung och heligt övertygad om sin egen betydelse. Som en from krigarmunk på sjutton år skär sig hans fanatism mot Adoullas vanvördiga lathet. Tillsammans utgör de ett formidabelt monsterjägarteam.

Abassen och den närliggande Soo republiken, staden Dhamsawaat är en fantastisk fantasyvärld. Ahmed ger ett intryck av djup och bredd. Abassen är byggt på ruinerna av det fornhistoriska Kem, vars pyramider och monoliter döljer onämnbara fasor. De döda gudarna från gamla Kem, dödsbesvärjelser och hemsökningar gör att Abassens befolkning undviker dem så gott det går.
Magin, som jag ofta brukar hänga upp mig på är en härlig blandning av artefaktmagi, heliga texter och förberedda besvärjelser. Adoulla använder blod (sitt eget och andras), platinumnålar med heliga verser ingraverade, noggrant preparerade destilat, pärlor och barnvisor. Det gör magin varierad och spännande.

Läs Saladin Ahmed, det är ett måste!

av Lars Östling är ett recensionsex och den första egenutgivna boken jag recenserat här på bloggen.

Först tänkte jag beta av en del av fördomarna mot egenutgivning: Boken är snygg och stilren, grafiskt och typgrafiskt finns det inget att anmärka på och fördomen att allt självutgivet är fullt av korrekturfel är helt obefogat.

Planet 63 är Science Fiction av klassik stil. Handlingen utspelar sig på en gruvkoloni som exploateras av UC, United Mining. Hjälten Ching Meir är utsänd av Federationen att under cover utreda arbetsmiljöbrott med den importarde arbetskraften eletaurer, en utomjordisk ras. Företagskorruption och hänsynslösa företagstoppar. Oseriös rovdrift och idealism.

Det är en ganska spännande historia och boken är snabbläst med en del språkliga guldkorn. Men den hade mått bra av en redaktörs hårda nypor. Det gäller särskilt eletaurerna. Fast att de är den mest spännande aspekten får vi inte träffa dem förrän efter en tredjedel av boken. Innan dess har vi ingen visuell beskrivning av dem. Vilket är synd, eletaurerna är både en intressant alien som jag vill veta mer om och ett väldigt bra namn. Det hade varit nyttigt att strama upp persongalleriet och handlingen lite.

Trots dessa brister kan jag ändå rekomendera att ni skaffar Planet 63 om ni gillar SF på Svenska, eller om ni är nyfikna på självutgivning eller bara vill läsa klassisk GruvSF. Det är en helt OK liten bok.

av John Love. Space Opera, okänd, fascinerande.
Faith är en bok jag sett dyka upp lite här och där. Spridda recensioner men alla glödande av beröm.

Det är Space Opera. Jordens Imperium 'the Commonwealth' omfattar ett trettiotal stjärnsystem och en handfull olika raser. En av dessa raser är Sakhrans, hermafroditiska rovdjur med en individualistisk samhällsstruktur. För trehundra år sedan drabbades de av en katastrof som slog sönder deras samhälle. Den katastrofen kallas Faith.
Faith är ett rymdskepp, ett krigsskepp som ensam krossade Sakhrans flotta och sedan försvan lika spårlöst som Hon kom. Nu är Hon tillbaka.

Samväldet skickar sitt mest effektiva, dödliga vapen för att möte Henne. En Kryssare i en klass som kallas Outsiderklassen. Hela besättningen är galningar, helt omöjliga att ha i ett civiliserat samhälle. Men det är också det som gör dem till de bästa som finns. Psykopater, mördare och kanibaler, i kryssaren Charles Manson har de fått, inte ett hem, utan en funktion. Det värsta mänskligheten någonsin producerat mot det bästa mänskligheten någonsin mött.

Är den bra? Ja, det kan ju inte vara fel att kasta två oövervinnerliga rymdskepp mot varandra i en duell i ett främmande solsystem. Men det är inte straight Space Opera hela vägen utan ganska mycket utforskande av karaktärerna. Det är bra men bryter det mot läsarens förväntningar? Får man utforska den mänskliga själens mörkaste vindlingar i Space Opera? Love gör också en viss kohandel. Eftersom han kämpar med att vara subtil i vissa områden missar han att vara subtil i andra. Han beskriver Samväldet som 'Varken gott eller ont' vilket är bra men det är inte bra att han skriver ut det. Personligen tycker jag att han kunde lämnat det helt åt sidan. Har vi inte tid/utrymme att utforska Samväldet så behöver vi inte veta det. Han har förstaboksförfattarens förkärlek för omotiverad Kapitaliserning (Stor Bokstav i Onödan). Men samantaget så är detta små detaljer, inget som stör.

Så, om du gillar Space Opera med pretentioner, stora skepp och galna karaktärer, Metaforer made steel and flesh. Då är Faith en bok för dig.
Jag gillar den, den är udda på helt rätt sätt.


PS. Jag fick för mig att skeppet mänskligheten skickade hette 'Hope' men det hade kanske varit för mycket; John Love skriver om skeppet 'Hope' i boken 'Faith' . . . DS

Jag har blivit frågad hur mycket jag har inspirerats av Peeps av Scott Westerfeld i mitt skrivande. Tyvärr inte alls måste jag erkänna. Inte alls för jag hade inte läst honom innan jag skickade in mitt manus, tyvärr för Peeps är riktigt bra. Riktigt bra faktiskt.
Peeps är en förkortning som står för Parasite Positive, PP, Peeps. En person som infekterats av parasiten drabbas av en mängd obehagliga symptom som extrem hunger, allt den älskat är skrämmande och en förkärlek för råttor osv. Dessa infekterade människor är den egentliga bakgrunden för alla zombie och vampyrlegender. Parasiten och hungern driver dem att gömma sig för solen och jaga och äta människor. Parasiten sprids via kroppsvätskor. Även om man kan bli smittad av att bli biten så är den vanligaste spridningsvägen sex.

Cal blev infekterad när han blev av med oskulden men han har haft tur. Ett litet fåtal människor är imuna. De blir fortfarande infekterade men som Typhoid Mary bär de bara med sig sjukdomen och sprider den vidare utan att själv inse att de är sjuka. Han borde förstått att det var något konstigt att han alltid var hungrig och att alla hans flickvänner blev galna och försvann men det är inte lätt när man är ny i New York.
När vi läsare träffar Cal är han rekryterad av Nattvakten, en hemlig statlig organisation, som bekämpar vampyrsmittan. Hans första jobb är att jaga sina tidigare flickvänner.

Peeps är en snabbläst spännande bok med flera roliga vridningar på gamla legender. I vartannat kapitel beskriver Cal en parasit han träffat på i sina studier hos nattvakten. Det är läskiga, skrämande och ibland vidriga parasiter som (och detta är den läskigaste biten) är helt äkta, existerande parasiter i Moder Jords fulla vidriga prakt.
Peeps är inte för den som har svag mage, eller den med minsta drag av hypokondri. Men om du gillar just-around-the-corner SF, vampyrer och biologi är den ett hett lästips.

Det lanseras en del kul TV-koncept just nu. Svensk zombiesåpa är kanske bara det; ett kul koncept.


Swedish Zombie har recenserat den ingående.
Problemet med zombier är många men ett är att i övrigt intelligenta individer beter sig som idioter. Genom att fokusera på en grupp dokusåpadeltagare finns det inga 'i övrigt intelligenta individer'. Alla dumheter de ger sig in i är förklarade. Dessutom är det underhållande att se dokusåpadeltagare bli uppätna.

Om bara makeupartisterna håller så håller konceptet.
Splatterhumor

men att skicka manus till förlag är värre.
I dag har jag skickat ut en bearbetat version av Urbanekologi till tre förlag och förfrågningar till två andra.
Det man inte inser när man står vid en mullrande maskin på fabriksgolvet och drömmer om att säga upp sig för att bli författare är att när man väl  skrivit sitt manus, fått det läst och kommenterat, omarbetat och redigerat och äntligen lyckats lämna ifrån sig det till förlagen så tar det flera månader innan man får svar!
Hur ska jag överleva?

Nene Ormes debuterade förra året med boken Udda Verklighet och nu kommer snart uppföljaren!
Scoopet är att den kommer att släppas den 15:e Augusti i tid för Malmöfetsivalen för att den utspelar sig på malmöfestivalen.

Jag kommer att sitta på malmöfestivalen och läsa den.

Välkommen du också.

Jag har spenderat en hel del tid med att leta upp rätt skepp i historien som överensstämmer med Liveships (I'm a nerd, so sue me!) och har kommit till en viktig slutsats: Varje gång Fantasy sätter segel hoppar de tvåhundra år i tiden!

Fantasyanalog tidsepok
Vilken epok korresponderar med ditt fantasy universa? Vanligen brukar jag tänka på elva till tolvhundratalet. Ringbrynja och svärd, Ivanhoe och sånt. Ett armborst är cutting edge tech. Korstågen är också en viktig referenspunkt eftersom det ofta blir så (i tredje boken) att en enorm arme samlas för att bekämpa Ondskan. Även om man inte betraktar Påven som en bra analogi för Gandalf så är korstågen en bra analogi i Fantasy.

Vissa författare som GRR Martin väljer istället fjortonhundratalet; Riddare i helrustning hade en väldigt kort glansperiod på fjortonhundratalet fram till riddarens död strax efteråt. Tungt kavalleri i helrustning användes en bit in i den sk moderna tiden men det sociala fenomenet riddare dog ut eftersom systemet blev ekonomiskt ohållbart (inte för att man började använda krut som ofta antas; En bra rustning var skottsäker men enbart bröstplåt blev snart det självklara ekonomiska alternativet) Andra väljer att lägga sig tidigare som Steven Eriksons Malazan böcker som jag kände hamnade kring femhundra till åttahundratalet eller kanske ännu tidigare i den antika eran. (Malazans legioner antyder antiken, senast åttahundra för därefter blev kavalleriet dominerande på slagfältet). Men skeppen i Malazan är klart och tydligt baserade på senare skepp.

Varför är det viktigt att ha koll på vilken tidsepok fantasyverket utspelar sig i? Jo, om inte författaren har koll på det finns det en risk att man kastar in phalanxer mot riddare i helrustning. Det kan skapa onödig förvirring och ologiska plothål. Bra research kan låta dig knyta ihop olika perioder men om du har barbarer och högcivilisation bredvid varandra måste man tänka på vad barbarerna vill köpa, vad högcivilisationen kanske vill lägga embargo på osv. Amerikas indianer köpte visserligen glaspärlor men konflikten kom i samband med att de ville köpa gevär. Det var inte ologiskt att en krigare hade ett gevär och en stridsyxa med stenhuvud. Det hade inte varit rimligt om de helt hade vägrat använda gevär och knivar av med stålblad. Samma dissonans kan uppstå om man har en Fantasy värld baserad på tusentalets teknologi, sociala organisation och ekonomi men samtidigt kastar in skepp som kräver sextonhundratalets ekonomi för att vara möjliga.

Liveship Traders
Farseer serien verkar ligga tidigt i den medeltida världen, säg Wilhelm erövraren. Det är något med de sex hertigdömena och Outislanders som får mig att tänka på Franker och Britter. Men det finns ett enormt problem med skepp i Fantasy: Skeppen på denna tiden är jättetråkiga!
Samtidigt som man vill ha kul skepp vill man inte ta steget och införa kanoner (Ophelia har tex bara en katapult). Om man inte vill ha vikingar i sin fantasy så är det koggar och andra tråkiga båtar.
Samtidigt är the Age of Sail med sina fullriggare en teknologisk utveckling som är svårmotiverad. Det helt enkelt så att den tidsperiod som är mest intressant på land inte är särskilt intressant på vattnet.

Jag är ganska säker på att Liveship Ophelia, trots att Althea flera gånger kallar henne en Cog, är en Fluyt.

 
Koggen är ett bra exempel på tråkiga båtar som är typiska under den vanligaste fantasy-analoga tiden. Inget däck, man styr med en rorkult inte ett skeppshjul. Evokativa ord som forecastle, bogspröt och crow's nest saknas på medeltida båtar. Ingen egen hytt till kaptenen. Men Fluyten är från femtonhundratalet. Jag tolkar kommentarerna om en kogg i samma anda som om hon sagt att Ophelia seglar som en tunna.

Jag är ganska säker på att Vivacia är en Carrack och den maritima konkurrenten Chalced har Galleys:


Med tanke på riggen och andra beskrivningar gissar jag på en Karack med råsegel på den eller de första masterna och latinsegel på mesanmasten vilket skulle göra segelplanen till en brigantin. Jag kan inte tillräckligt för att avgöra vilken som är den korrekta benämningen men jag tror att brigantin avser senare skepp. Att jagas av galärer är helt rimligt eftersom de användes långt in på 1600-talet. Kanske det mest lämpliga fantasyskeppet.

 

Så istället för de små öppna båtarna på medeltiden väljer man gärna de tidiga skeppen från 1500 och 1600-talet (Som en historisk ref. så seglade Columbus med en Karack och två Karaveller 1492 vilket på ett sätt kan ses som slutet på medeltiden). Inte senare för två konkurrerande utvecklingar gjorde skeppen mindre glamorösa på 1600-1700-talet: Avskaffandet av foredeck (Back på svenska tydligen) vilket förbättrade segelegenskaperna och tendensen att bygga samman back och akterdäcket för att få ytterligare ett kanondäck (vilket ledde till katastrofen med skeppet Vasa). Det är ungefär här Fantasygränsen går. Nästa steg i fartygsutvecklingen är en Galleon men om man inte har kanoner i sin Fantasyvärld så är det ett otympligt skepp. För lite öppen däcksyta för katapulter, varför så massiva ekskrov om inte för att stå emot bredsidor? Varför extra kanondäck om man inte har kanoner, osv. Och om det finns risk för en drakattack så är galären mycket mer lämplig med mindre segelyta och fler som kan använda båge.

Självklart är det en gradvis utveckling från koggarna mot galleonen men det naturliga hade varit öppna båtar med snedsegel i en fantasy miljö som sedan utvecklas till större och mer havsgående skepp. Karack och karavell kan nog som tidigast dateras till 1400talet (vilket gör att GRR Martin ligger helt rätt med sina skepp) även om vissa delar och detaljer säkert kan finnas hos tidigare skepp. Men att hoppa från 1000-1100-talet på land till 1500-1600-tals skepp är något av en tidsresa.
Nedan: Kogg, Karavell, Karack sen Galleon.


Dessutom är utvecklingen mot fullriggare byggd på att man seglar på öppet hav för vinden. Stora fyrkantiga segel som kan ta spjärn från minsta vindpust men bara rakt bakifrån. Det passar passadvindarna men inte kustnära vatten och skärgård. Stora vita hav är ovanligt på fantasykartor. Den segelplan som bäst passar våra kartor är också den tråkigaste: Snedsegel, latin eller gaffrigg, dvs det vi ser i alla moderna segeltävlingar. Dessa riggar är bra för att kryssa mellan öar eller kryssa upp mot vinden. Om man seglar en sån båt med vinden kan det faktiskt kantra av instabiliteten av en vind rakt bakifrån (tänk vad man lär sig när man försöker ta reda på varför så lite fantasy utspelar sig på öppet hav. Tex hade Niña ursprungligen latinsegel när hon seglade från Spanien 1492 med Columbus men riggade om till råsegel inför havsseglatsen).

Framtiden
Senare skepp var lägre och mer strömlinjeformade, utan den spännande bananformen vi ser i de flesta piratfilmer. (Flygande Holländaren i Pirates of The Carribean är halvvägs mellan en Fluyt och Skeppet Vasa.)

Skepp från 1700 och 1800-talet ser inte fantasy ut:

Nu är vi helt klart inne i Steampunk country.

Jag har försökt hitta andra Fantasyböcker med en tydlig maritim prägel men mitt ex av Red Seas under Red Skies av Scott Lynch här förkommit. Sen är det bara The Red Wolf Conspiracy av Robert Redick som jag kommer på som har handlingen förlagd till havet. Lynch verkar utspela sig på Karacker och Karaveller och Redick verkar vara inspirerad av den kinesiska flottan på 1400talet under Zheng He men förlagt på europeiska skepp. (europeisk terminologi och rigg, kinesiska dimensioner).
Vilka böcker har jag missat?

Slutsats:
Jag tycker att bristen på Fantasy på havet är olyckligt. Vi är så många som ser skepp och segling som ett främmande land, lika exotiskt som Narnia. Bara att förlägga handlingen till havet är en källa till förundran och det slår läsaren ur balans på ett sätt som orcer och alver inte längre gör.

Mer skepp i fantasy!

Mer Fantasy ombord!

The Liveship Traders av Robin Hobb. Ett koncept som är så enkelt och självklart att jag inte förstår varför ingen skrivit om det tidigare. Levande skepp! Jag menar: Redan Jason hade sin Argo. 
När en och samma familj seglat ett Liveship i tre generationer, seglat, handlat, levt och dött på däck så vaknar skeppet till liv. De olika skeppen har olika personlighet beroende på de som seglat dem. Men var kommer de levande skeppen ifrån och vad har det med havsormar att göra? Och hur blev de med drakarna vi blev lovade i Farseer serien egentligen?

Hobb låter oss följa tre huvudpersoner:
Althea Vestrit är dotter och förmodad arvtagare till skeppet Vivacia som förväntas vakna när hennes far dör. Det visar sig att hennes äldre systers man, Kyle Haven, en Chalcedean (Chalced är ett av antagonistländerna i Farseer serien) som nu är kapten på Vivacia har helt andra planer. Altheas kamp för att återfå sitt skepp och bevisa för sig själv och alla andra att hon inte bara är den rätta arvtagaren utan även den bästa kaptenen för Vivacia leder henne ut på havet skeppspojke under taget namn.

Wintrow Haven, kapten Havens äldste son tvingas ombord på Vivacia. Det är allmänt känt att ett Liveship inte kan seglas om inte en av familjens blod är ombord. Kapten Haven är en hård kapten utan intresse för varken skeppets eller sin sons välbefinnande. Genom Wintrows ögon lär vi känna Vivacia och frågorna börjar hopa sig.

Kapten Kennit är en pirat med ambitioner. Han har långtgående planer för att bli Piratkung. Men pirater är inte lättstyrda. Många är förrymda slavar och alergiska mot all form av överhöghet. Genom att ta Kennits PoV så ser vi skillnaden mellan vad han tänker, vad han gör och hur hans besättning uppfattar det. Brilliant skrivet.

Sen har vi så klart Vestritfamiljen hemma i Bingtown där skulderna ökar och den semilegala slavhandeln allt mer undergräver familjens inkomster. Avtalet med Rain Wild Traders om skeppet Vivacia kräver betalning i blod eller guld. Kan man inte betala måste de kanske gifta bort Malta, bara tretton år gammal. Beskrivningen av Malta är en stor behållning. Hon kunde så lätt ha gestaltats som värsta sortens tonnåring (vilket hon är).

Vid sidan av huvudpersonerna inflikar Hobb ett trassel av havsormar (hur översätter man Tangle of serpents? en Härva ål?). Maulkin har svaga och difusa minnen av ormarnas vandringar. Det borde varit dags för länge sedan att hitta en flod och vandra upp för den men av någon anledning har de stannat kvar i havet långt över tiden. Vad har ändrats och varför kan de inte minnas var de ska?
Hobb har en tendens att slänga in små storyarcs i sina böcker som i Dragon serien med en brevväxling mellan två brevduveansvariga. I deras små noteringar anslutna till brev, diskussioner om duvlöss och andra sjukdomar och problem växer en historia fram som dels ger infodumps och en vacker historia i sin egen rätt. I Liveship är det havsormarna som hon berättar om.
Liveships utspelar sig sydväst om De sex hertigdömena och knyter inte an till den historien mer än att de delar värld och en huvudperson (Som verkligen inte är uppenbart vilken).

Liveship Traders är en av mina absoluta favoritböcker.
Har du inte läst den ännu, gör det så fort du får tillfälle!

Då menar jag utgivningsmässigt. Förra året släptes flera stora titlar så det är kanske bara naturligt att detta året blir lite lugnare. City of Dragons och Orb, Sceptre, Throne har kommit och nu väntar inte mycket förrän i maj, Miéville's Railsea, och Campbell's Invincible.

Hur ska man hantera denna extra lästid?
Personligen tänkte jag ta ut svängarna lite mer, läsa gamla favoriter, utforska okända författare och kanske testa någon av de jag tidigare förkastat av anledningen att jag inte har tid för allt.
Just nu läser jag om Liveship Traders av Robin Hobb och sen kanske titta lite på John Love's Faith. Avsluta lite serier och hoppa på lite klassiker kanske.

Vilka boksläpp längtar du efter i vår?