Bilbo
Samtidigt som diskussionerna går höga om det är rimligt att göra Bilbo till tre filmer kommer en trailer som får mig att helt glömma alla argument och gå hardcore fanboi. Jag bryr mig inte om det blir en elle tre; Jag vill bara se det.
Här är den första:
Här är den andra trailern:
Politiken i Batman!
Jag och min nördcrew har varit och beskådat den avslutande delen i Christopher Nolans trilogi om Läderlappen. Stora explosioner, bra oneliners och alla dör på slutet. Betyg godkänt.
Spoilers följer
Det är också den mest politiska i serien.
Den första i serien - Batman Begins - har ett tydligt scientologitema; psykiatri är evil och psykiatriker vill bara pumpa dig full av droger och förstöra Gotham. Den har också ett typiskt amerikanskt budskap, politik och korruption är samma sak och det enda sättet som världen kan bli bättre är om du själv tar lagen i egna händer. Det är som det ska vara; Utan den moralen - ingen batmanfilm.
Den andra delen - Dark Knight - tar upp terroristtemat. Jokern är en tydlig stand in för den galna terroristen. Han saknar motivation, han bara spränger saker. Jokern är så svår att hantera eftersom hans motivation är sjuk, skruvad och oförklarlig - precis som al Qaida. Det är så klart en förenkling som gör att man kan bomba Irak till fred eller invadera Afghanistan utan att egentligen förklara hur det skulle skada Saudiern Bin Laden. Om Usama Bin Laden är Jokern behöver man inte förstå vilka ekonomiska och kulturella problem i mellanöstern och i väst som gör att han kan rekrytera sina krigare. Man behöver inte bemöta rasismen och fattigdomen som många muslimer lever under. Att USA sponsrat diktatorer behöver man inte prata om - Jokern är ju galen, skjut honom så löser du alla problem.
I den sista delen - Dark Knight Rises - är temat Occupy Wall Street. En del kul kängor till Bushadministrationen som att man aldrig kan bygga något bra på en lögn. Men det centrala temat är Revolution och revolutionära rörelser. Bane och hans gäng visar med serietidningstydlighet att den som försöker leda 'folket' och attackera de rika och deras poliser är bara ett brutalt mördargäng utan någon tanke på folkets bästa. Bakom en mask av fina plattityder döljer sig ett hav av smärta och hat. Batman avslöjar lögnen när han krossar masken!
När Occupy Wall Street och de andra Occupy rörelserna blir slagna av poliser förväntas vi se den ärorika scenen när de stackars poliserna slås mot Bane på Gothams gator för att bevara/ återupprätta lag och kapitalism. Batman är ju den ultimata kapitalisten som gör gott i tysthet och ger pengar till välgörenhet. Det är så vi förväntas se på Kapitalisterna och alla som inte är som Bruce Wayne är 'dåliga kapitalister' inte typiska exempel på ett systemfel.
Daggett är inte en typisk kapitalist utan en enskild ond individ. Hans samarbete med Bane kastar också en misstanke över de rika som sympatiserar med Occupy rörelsens ganska rimliga krav att de också borde betala lite skatt. Alliera dig med Bane/Occupy och de kommer att avrätta dig när rörelsen når framgång.
Vi får vi se en del underbara scener men Scarecrow som ledare för Revolutionstribunalen; "Detta är ingen rättegång, vi ska bara avgöra straffet". De som står framför Scarecrow är skyldiga till att antingen vara rika eller poliser.
En av filmens stora behållningar är Anne Hathaways Catwoman. Jag trodde inte på henne innan jag såg filmen. Hon har spelat tråkiga roller och är alldeles för docksöt för mig men som Catwoman är hon riktigt bra och det avgörande är hennes skådespeleri. Hon byter roll utan att missa ett andetag, från servitris till beundrare till gangster till hysteriskt skrikande vittne. Hon är helt enkelt en av De Stora i filmen.
En mycket bra film. har du inte sett den så borde du göra det!
Den Sista Dokusåpan
Det lanseras en del kul TV-koncept just nu. Svensk zombiesåpa är kanske bara det; ett kul koncept.
Swedish Zombie har recenserat den ingående.
Problemet med zombier är många men ett är att i övrigt intelligenta individer beter sig som idioter. Genom att fokusera på en grupp dokusåpadeltagare finns det inga 'i övrigt intelligenta individer'. Alla dumheter de ger sig in i är förklarade. Dessutom är det underhållande att se dokusåpadeltagare bli uppätna.
Om bara makeupartisterna håller så håller konceptet.
Splatterhumor
Swedish Zombie har recenserat den ingående.
Problemet med zombier är många men ett är att i övrigt intelligenta individer beter sig som idioter. Genom att fokusera på en grupp dokusåpadeltagare finns det inga 'i övrigt intelligenta individer'. Alla dumheter de ger sig in i är förklarade. Dessutom är det underhållande att se dokusåpadeltagare bli uppätna.
Om bara makeupartisterna håller så håller konceptet.
Splatterhumor
Mästerdetektiven är tillbaka
Om ni har missat det så är Sherlock Holmes tillbaka, inte bara som film utan också som miniserie på SVT. Huvudpersonen spelas av mannen med Brittisk medias mest awesome namn: Benedict Cumberbatch. TV serien utspelar sig i nutid och använder grundstroryn på ett intressant sätt. "A Scandal in Belgravia" som går nu på lördag bygger på "A scandal in Bohemia" till exempel.
Att förklara varför Sherlock Holmes är bra är ganska onödigt så det hoppar jag över helt och hållet. Att förklara varför Sherlock Holmes är Science Fiction kan vara berättigat att ge en mening eller två: Dels är det SF för att det är bra[1] och dels är det SF för att Conan Doyle skrev med en uppenbar vördnad och kärlek för vetenskap, rationallitet och mysterier. Det vackra med mysterier är att avslöja dem. När Conan Doyle skrev böckerna så var den moderna rationella vetenskapliga människan både en framtidsvision och en extrapolering av den Viktorianska erans framtidstro.
Sherlock Holmes är SF, så enkelt är det.
Första sässongen lovade mycket men levrerade allt för lite. Vi får tre timmar av en modern Sherlock och det är bra men vi måste vänta tills nu för att få bara tre avsnitt till! Det är för lite. Den andra sässongen öppnar med en tolkning av A scandal i Bohemia, följd av Baskervilles hund och i sässongsavslutningen ska vi få träffa Moriarty igen.
Först Äkta Människor och nu Sherlock Holmes, SVT är snälla mot oss i år.
Nu är det bara Lill-Babs med extra zombier som saknas.
Seriestart lördag 4 februari klockan 21.30 i SVT1
Att förklara varför Sherlock Holmes är bra är ganska onödigt så det hoppar jag över helt och hållet. Att förklara varför Sherlock Holmes är Science Fiction kan vara berättigat att ge en mening eller två: Dels är det SF för att det är bra[1] och dels är det SF för att Conan Doyle skrev med en uppenbar vördnad och kärlek för vetenskap, rationallitet och mysterier. Det vackra med mysterier är att avslöja dem. När Conan Doyle skrev böckerna så var den moderna rationella vetenskapliga människan både en framtidsvision och en extrapolering av den Viktorianska erans framtidstro.
Sherlock Holmes är SF, så enkelt är det.
Första sässongen lovade mycket men levrerade allt för lite. Vi får tre timmar av en modern Sherlock och det är bra men vi måste vänta tills nu för att få bara tre avsnitt till! Det är för lite. Den andra sässongen öppnar med en tolkning av A scandal i Bohemia, följd av Baskervilles hund och i sässongsavslutningen ska vi få träffa Moriarty igen.
Först Äkta Människor och nu Sherlock Holmes, SVT är snälla mot oss i år.
Nu är det bara Lill-Babs med extra zombier som saknas.
Seriestart lördag 4 februari klockan 21.30 i SVT1
[1] "Allt som är bra är definitionsmässigt Science Fiktion!"
Äkta Människor
SVT har satsat på Science Ficton! Detta har nog inte hänt sedan Rymdinvasion i Lappland. (Möjligen med undantag för Kenny Begins)
Titta här om du missat premiären.
Äkta Människor utspelar sig i en alternativ nutid där androider utför många arbeten som grovarbete, hemarbete och, så klart, sexslavar. Det är inte helt okontroversiellt och hubotarna har börjat organisera en frihetsrörelse och hubotmotståndet formerar sig.
För att presentera begreppet med adroider för en förväntat urkorkad och oförstående publik så har man lagt nivån på serien hubotar som hot, slavar och motstånd i from av rörelsen Äkta Människor. Det avgörande kommer att vara om man klarar av att presentera något som är intressant även för oss som inte är obekanta med androider. Jag menar, om man känner att man behöver förklara allt sedan Asimov varje gång så blir det snabbt tråkigt.
Första avsnittet vilar tungt på infodumping. Jag hade svårt att hålla uppe intresset för det var så mycket självklarheter som tydligen måste förklaras. Arbetshubotar som tränger bort folk från arbetsplatserna, sällskaps/hushållshubotar som tränger undan männen från barn och fruar. Karaktären Roger Pålsson känns som om den finns i med i varje relationsdrama i Svensk historia, en grinig gubbe vars fru tar barne(-en) och lämnar honom och han sätter sig ner och dricker öl. Ja, jag vet att det finns sådana män men är det en nödvändig stapelvara?
De vilda hubottarna leds av Leo och Niska. Niska är hård och omänsklig men kompetent och i stark kontrast till det infantila hubotarna som knappt kan plugga in en laddningskabel själva. Som manusförfattare/skapare skapar du sanningen efter det du vill berätta. Att göra hubotarna så inkompetenta att de inte ens kan göra uppror utan att ledas av en människa känns lite lågt.
Andra avsnittet. Äntligen lite handling! Leo visar sig vara mer komplicerad än han verkar. Men Niska känns fortfarande som en Roy Batty spoof. Ska Mimmi spela Törnrosa hela serien eller kommer hon att vakna?
Det är en väldigt vacker produktion. Hubotarna är övertygande både som androider och som 'emergent human analogs'. Väldigt starka Stepford wifes-vibbar ibland.
Turing och kineserna?
Hubotarna i Äkta Människor klarar turingtestet, dvs de mest utvecklade skulle kunna vara övertygande mänskliga. Turingtestet tillåter att man döljer mindre viktiga detaljer som stela ansiktsuttryck och en stel och styltad röst. Det första utfördes vi text-chat. Det eviga problemet är ju, om en maskin är övertygande mänsklig bör den behandlas som människa, eller?
Vissa människor väljer att antropomorfisera hubotarna, andra väljer att avhumanisera dem. Det ska blir spännande att se vilken faktion som får rätt. Chefen som sätter namn på lagerhubottarna och kvinnan som lämnar sin man för en hubot är uppenbart snett ute. Men mannen som behandlar dem som vandrande brödrostar eller sexshoppen som hur ut dem som om de vore runkredskap har lika uppenbart fel. Det finns utrymme för nyanser här och det är lovande.
Hubottarna väcker frågan om kinesiska rummet. Kortfattat fungerar det så här: Om du tar en person och ger honom en uppsättning regler och klossar med kinesiska skrivtecken på. En kinesisktalande person skickar in skrift i rummet och mannen väljer ut sitt respons via reglerna och skickar ut det. Om reglerna är tillräkligt utförliga så kan man övertyga mannen utanför rummet att 'rummet' kan tala och förstå kinesiska men betyder det att mannen i rummet kan det? Om du ersätter honom med en dator så skulle datorn klara turingtestet men eftersom det är en människa i rummet så uppstår paradoxen att 'rummet' förstår kinesiska men inte mannen i det.
Så hubotarna kan övertygande simulera känslomässiga respons som ömhet, kärlek och tillgivenhet. Men betyder det att de faktiskt också känner ömhet, kärlek och tillgivenhet? Att människor kan älska hubotar ser jag som helt naturligt. Människor kan älska bilar, kaffemaskiner och katter. Varför inte androida robotar?
Egentligen är det inte svaret som är intressant utan vägen dit. Jag kommer att sitta bänkad idag för avsnitt tre.
Kommer du?
Söndagar klockan 21.00 i SVT1 och SVT Play
Titta här om du missat premiären.
Äkta Människor utspelar sig i en alternativ nutid där androider utför många arbeten som grovarbete, hemarbete och, så klart, sexslavar. Det är inte helt okontroversiellt och hubotarna har börjat organisera en frihetsrörelse och hubotmotståndet formerar sig.
För att presentera begreppet med adroider för en förväntat urkorkad och oförstående publik så har man lagt nivån på serien hubotar som hot, slavar och motstånd i from av rörelsen Äkta Människor. Det avgörande kommer att vara om man klarar av att presentera något som är intressant även för oss som inte är obekanta med androider. Jag menar, om man känner att man behöver förklara allt sedan Asimov varje gång så blir det snabbt tråkigt.
Första avsnittet vilar tungt på infodumping. Jag hade svårt att hålla uppe intresset för det var så mycket självklarheter som tydligen måste förklaras. Arbetshubotar som tränger bort folk från arbetsplatserna, sällskaps/hushållshubotar som tränger undan männen från barn och fruar. Karaktären Roger Pålsson känns som om den finns i med i varje relationsdrama i Svensk historia, en grinig gubbe vars fru tar barne(-en) och lämnar honom och han sätter sig ner och dricker öl. Ja, jag vet att det finns sådana män men är det en nödvändig stapelvara?
De vilda hubottarna leds av Leo och Niska. Niska är hård och omänsklig men kompetent och i stark kontrast till det infantila hubotarna som knappt kan plugga in en laddningskabel själva. Som manusförfattare/skapare skapar du sanningen efter det du vill berätta. Att göra hubotarna så inkompetenta att de inte ens kan göra uppror utan att ledas av en människa känns lite lågt.
Andra avsnittet. Äntligen lite handling! Leo visar sig vara mer komplicerad än han verkar. Men Niska känns fortfarande som en Roy Batty spoof. Ska Mimmi spela Törnrosa hela serien eller kommer hon att vakna?
Det är en väldigt vacker produktion. Hubotarna är övertygande både som androider och som 'emergent human analogs'. Väldigt starka Stepford wifes-vibbar ibland.
Turing och kineserna?
Hubotarna i Äkta Människor klarar turingtestet, dvs de mest utvecklade skulle kunna vara övertygande mänskliga. Turingtestet tillåter att man döljer mindre viktiga detaljer som stela ansiktsuttryck och en stel och styltad röst. Det första utfördes vi text-chat. Det eviga problemet är ju, om en maskin är övertygande mänsklig bör den behandlas som människa, eller?
Vissa människor väljer att antropomorfisera hubotarna, andra väljer att avhumanisera dem. Det ska blir spännande att se vilken faktion som får rätt. Chefen som sätter namn på lagerhubottarna och kvinnan som lämnar sin man för en hubot är uppenbart snett ute. Men mannen som behandlar dem som vandrande brödrostar eller sexshoppen som hur ut dem som om de vore runkredskap har lika uppenbart fel. Det finns utrymme för nyanser här och det är lovande.
Hubottarna väcker frågan om kinesiska rummet. Kortfattat fungerar det så här: Om du tar en person och ger honom en uppsättning regler och klossar med kinesiska skrivtecken på. En kinesisktalande person skickar in skrift i rummet och mannen väljer ut sitt respons via reglerna och skickar ut det. Om reglerna är tillräkligt utförliga så kan man övertyga mannen utanför rummet att 'rummet' kan tala och förstå kinesiska men betyder det att mannen i rummet kan det? Om du ersätter honom med en dator så skulle datorn klara turingtestet men eftersom det är en människa i rummet så uppstår paradoxen att 'rummet' förstår kinesiska men inte mannen i det.
Så hubotarna kan övertygande simulera känslomässiga respons som ömhet, kärlek och tillgivenhet. Men betyder det att de faktiskt också känner ömhet, kärlek och tillgivenhet? Att människor kan älska hubotar ser jag som helt naturligt. Människor kan älska bilar, kaffemaskiner och katter. Varför inte androida robotar?
Egentligen är det inte svaret som är intressant utan vägen dit. Jag kommer att sitta bänkad idag för avsnitt tre.
Kommer du?
Söndagar klockan 21.00 i SVT1 och SVT Play
A Few Good Men
A Few Good Men (På heder och samvete) med Tom Cruise och Jack Nicholson är en bra film. Men är det en Sci Fi film?
Lt Kaffee reser med ett litet band av hjältar till ett avlägset land befolkat av varelser som ser mänskliga ut men lever under helt utomjordiska omständigheter. De har en, för oss, bisarr social struktur som liknar vår men är, på djupet, fundamentalt olik vår. De använder vanliga engelska ord men för dem betyder de något helt annat. I denna främmande värld måste Lt Kaffee försöka hitta sanningen bakom ett dödsfall och för att kunna göra det måste han försöka förstå dessa 'marinsoldater'.
Genom att kasta in hjältarna i en främmande värld utforskar filmen djupt mänskliga egenskaper som självuppoffring för att skydda de svaga, lojalitet och heder. Genom att följa Lt Kaffee på hans resa får vi se honom och hans vänner växa och utvecklas som människor. Allt detta är precis det vi söker i bra SF.
Mainstream stjäler alltid våra leksaker och säger att våra bästa författare som exceptionell SF har stigit över genren, blivit litterära trots genren. Litterära författare hoppar in i vår lekhage och leker med våra leksaker och säger sedan att det var inte SF eftersom de inte menade att använda raketer, robotar och tidsresor på riktigt, bara lite ironiskt på skoj.
Är det dags att kräva att allt som utforskar det Mänskliga från och med nu klassas som Science Fiktion?
Allt som är bra är definitionsmässigt Science Fiktion!
Lt Kaffee reser med ett litet band av hjältar till ett avlägset land befolkat av varelser som ser mänskliga ut men lever under helt utomjordiska omständigheter. De har en, för oss, bisarr social struktur som liknar vår men är, på djupet, fundamentalt olik vår. De använder vanliga engelska ord men för dem betyder de något helt annat. I denna främmande värld måste Lt Kaffee försöka hitta sanningen bakom ett dödsfall och för att kunna göra det måste han försöka förstå dessa 'marinsoldater'.
Genom att kasta in hjältarna i en främmande värld utforskar filmen djupt mänskliga egenskaper som självuppoffring för att skydda de svaga, lojalitet och heder. Genom att följa Lt Kaffee på hans resa får vi se honom och hans vänner växa och utvecklas som människor. Allt detta är precis det vi söker i bra SF.
Mainstream stjäler alltid våra leksaker och säger att våra bästa författare som exceptionell SF har stigit över genren, blivit litterära trots genren. Litterära författare hoppar in i vår lekhage och leker med våra leksaker och säger sedan att det var inte SF eftersom de inte menade att använda raketer, robotar och tidsresor på riktigt, bara lite ironiskt på skoj.
Är det dags att kräva att allt som utforskar det Mänskliga från och med nu klassas som Science Fiktion?
Allt som är bra är definitionsmässigt Science Fiktion!
Falling Skies
är den nya Spielberg serien som visas just nu på Canal +
Falling Skies.
Handlingen börjar ett halvår efter att utomjordingarna har invaderat jorden och totalt krossat allt motstånd. När serien börjar har dom gått ett steg längre: Dom jagar ner alla folksamlingar på över femhundra personer. Till skillnad till flera andra efter-katastrofen-scenarier så finns det ganska mycket infrastruktur kvar. Man har organiserat en motståndsrörelse.
Vi får följa Tom Mason (Noah Wyle, the Librarian och ER) en föredetta historielärare, numera andreman i Massachusets andra milisregemente. Hundratalet soldater i åldrarna tolv till sextio och tvåhundra civilister som försöker överleva. Handlingen följer klassiskt snitt; fly, slå läger och utföra räder. Men det är ju inte handlingen som får oss att titta på SF-serier. Karaktärerna är helylle trevliga men även om dom växer på dig så är det inte därför vi tittar på SF-serier. Problemet är (kan jag tycka ibland) att ingen TV-chef vågar säga "Vi har dom här ashäftiga Aliens som vi vill berätta om...". Därför behöver vi handling och karaktärer för att få se aliens. Och dessa aliens är bra aliens!
I dom första minuterna intrudoceras vi för två typer: 'Skitters' som är slemmiga sexbenta saker som springer omkring till synes nakna och obeväpnade. Jag har fortfarande inte förstått om dom är alien ninjas eller officerare. I samband med skitters kommer 'Mechs' tre meter långa tvåbenta mekaniserade soldater med komplicerade lasersikten och kraftfulla autokanoner. I det närmaste oförstörbara. Men för att komma dom närmre måste vi följa familjen Mason.
Falling Skies ger intrycket av en riktigt billig efterkatastrofen familjedrama. Tom Mason är införlivad i den militära strukturen direkt under Kapten Weaver, en hårdkokt militär som är sådär lagom glad att han måste sitta barnflicka till en hög civilister. Han har inga högre tankar om Tom Mason heller så han ger honom ansvar för civilisterna. Tom har en son som är soldat, en som är tillfångatagen av Skitters (japp, utomjordingarna rövar bort barn) och en liten grabb bland civilisterna.
Klassiskt, billigt och skitbra. Masonfamiljen är inte så enkel som den verkar och motvilligt börjar jag bry mig om dom. Massachusets andra milisregemente har realistiska problem och jag får inte några WTF moments av vansinniga beslut. Men det som gör det intressant är att deras försök att förstå sina aliens är seriösa och efter några avsnitt blir utomjordingarna mer mångbottnade. Dom kan resa mellan stjärnorna men bygger sina baser på jorden av återvunnet byggbråte. Dom rövar bort barn och förser dom med symbiotiska alien-parasites i nacken för att använda som slavarbetare. Deras mechs använder återvunnen ammunition från våra vapen. På samma gång som det känns som att man bygger in en möjlighet för Mason och hans vänner att slå tillbaka så känns det trovärdigt. (Vi har väll alla suttit och räknat ut massbudgeten för vårt egna månbaser och mars-koloniserings projekt? Man ser snabb att det är mycket bättre att bygga upp basen av råvaror på plats än att ta med sig byggmaterial.) Vikten är allt när man reser i rymden.
Flera detaljer visar på att Spielberg har funderat över sina utomjordingar, varför dom är här, hur dom tagit sig hit och vilka svårigheter dom har när dom väl är här. Inte så att vi får reda på det men om serien får fortsätta så hoppas jag att vi får veta mer. En andra säsong är kontrakterad och TV-serievärldens värsta cliffhanger sedan JR Ewing dog kommer att avslöjas som antingen underbar eller avgrundsdålig. Inget mellanting är möjligt.
Själv kommer jag definitivt att se den.
Falling Skies.
Handlingen börjar ett halvår efter att utomjordingarna har invaderat jorden och totalt krossat allt motstånd. När serien börjar har dom gått ett steg längre: Dom jagar ner alla folksamlingar på över femhundra personer. Till skillnad till flera andra efter-katastrofen-scenarier så finns det ganska mycket infrastruktur kvar. Man har organiserat en motståndsrörelse.
Vi får följa Tom Mason (Noah Wyle, the Librarian och ER) en föredetta historielärare, numera andreman i Massachusets andra milisregemente. Hundratalet soldater i åldrarna tolv till sextio och tvåhundra civilister som försöker överleva. Handlingen följer klassiskt snitt; fly, slå läger och utföra räder. Men det är ju inte handlingen som får oss att titta på SF-serier. Karaktärerna är helylle trevliga men även om dom växer på dig så är det inte därför vi tittar på SF-serier. Problemet är (kan jag tycka ibland) att ingen TV-chef vågar säga "Vi har dom här ashäftiga Aliens som vi vill berätta om...". Därför behöver vi handling och karaktärer för att få se aliens. Och dessa aliens är bra aliens!
I dom första minuterna intrudoceras vi för två typer: 'Skitters' som är slemmiga sexbenta saker som springer omkring till synes nakna och obeväpnade. Jag har fortfarande inte förstått om dom är alien ninjas eller officerare. I samband med skitters kommer 'Mechs' tre meter långa tvåbenta mekaniserade soldater med komplicerade lasersikten och kraftfulla autokanoner. I det närmaste oförstörbara. Men för att komma dom närmre måste vi följa familjen Mason.
Falling Skies ger intrycket av en riktigt billig efterkatastrofen familjedrama. Tom Mason är införlivad i den militära strukturen direkt under Kapten Weaver, en hårdkokt militär som är sådär lagom glad att han måste sitta barnflicka till en hög civilister. Han har inga högre tankar om Tom Mason heller så han ger honom ansvar för civilisterna. Tom har en son som är soldat, en som är tillfångatagen av Skitters (japp, utomjordingarna rövar bort barn) och en liten grabb bland civilisterna.
Klassiskt, billigt och skitbra. Masonfamiljen är inte så enkel som den verkar och motvilligt börjar jag bry mig om dom. Massachusets andra milisregemente har realistiska problem och jag får inte några WTF moments av vansinniga beslut. Men det som gör det intressant är att deras försök att förstå sina aliens är seriösa och efter några avsnitt blir utomjordingarna mer mångbottnade. Dom kan resa mellan stjärnorna men bygger sina baser på jorden av återvunnet byggbråte. Dom rövar bort barn och förser dom med symbiotiska alien-parasites i nacken för att använda som slavarbetare. Deras mechs använder återvunnen ammunition från våra vapen. På samma gång som det känns som att man bygger in en möjlighet för Mason och hans vänner att slå tillbaka så känns det trovärdigt. (Vi har väll alla suttit och räknat ut massbudgeten för vårt egna månbaser och mars-koloniserings projekt? Man ser snabb att det är mycket bättre att bygga upp basen av råvaror på plats än att ta med sig byggmaterial.) Vikten är allt när man reser i rymden.
Flera detaljer visar på att Spielberg har funderat över sina utomjordingar, varför dom är här, hur dom tagit sig hit och vilka svårigheter dom har när dom väl är här. Inte så att vi får reda på det men om serien får fortsätta så hoppas jag att vi får veta mer. En andra säsong är kontrakterad och TV-serievärldens värsta cliffhanger sedan JR Ewing dog kommer att avslöjas som antingen underbar eller avgrundsdålig. Inget mellanting är möjligt.
Själv kommer jag definitivt att se den.
Harry Potter 7.2
*edit* Det har påtalats att jag borde ha en spoilervarning i början av den här texten: So here goes
* * * Spoilers * * *
Väntan är äntligen över HP 7.2 har kommit och gått. Jag har skrivit om 7.1 här och det intryck den filmen gjorde på mig har en del att göra med mina förväntningar på 7.2. Eftersom 7.1 var så hjärnmördande tråkig så hade jag faktiskt ganska höga förväntningar på 7.2:an. Allt det tråkiga är nu ur världen och jag ville se lite aktion, lite hyfsad magi och stora, underbara CGI effekter. Visst var CGI:n snygg och visst var där en del snygga magiska effekter. Det är inte filmens fel att magin är tråkig och intetsägande (när det är allvar så är det eldbollar och sköldar som gäller). Men det är filmskaparnas fel att när det äntligen är dags för lite djävlar anamma så bryter man handlingen för ett 20minuters återblick på Snapes syn på i princip allt. Vi vet detta och det vi inte vet har alla gissat. Det enda syfte den scenen har är att berätta för HP att Dumbledore faktiskt uttryckligen sa till Snape att döda honom. Detta får ta tjugo minuter. Men nu kanske det är dags för lite aktion? Nej, Voldemort kräver att HP ska ge sig för att rädda dom andra.
Jag har svårt för den premissen; Voldemort är en Hitler-reborn karaktär. Är det rimligt att Hitler drar tillbaka sina pansardivisioner och ropar ut i högtalare att Anne Frank måste överlämna sig?
Men OK, hade det bara varit den detaljen så hade jag kunnat köpa det. Nej, när man avbrutit all handling, satt spänningen på paus följer den ännu en tjugo minuters interlud med HP och en (förmodat död) Dumbledore där det enda syftet är att berätta att eftersom Voldemorts döds-spell kräver ett liv, en själ, och Harry har två (Harry är ett Horrocrux (eller whore-crux som skådisarna envisas med att säga)) så kan Harry överleva medans Voldemorts själ dör. Vilket alla redan vet! Vet vi inte detta? Är det inte uppenbart?
Lägg till detta dålig 3D grafik och dåliga skådisar och ett krav på att man ska ha sett 7.1 relativt nyligen för att komma ihåg allt så samverkar det för att skapa en film så dålig, så tråkig, så meh att till och med min HPälskande granne Boktimmen blev besviken . . .*
Jag kan inte se hur den här filmen kan få bra reviews men det har uppenbarligen hänt. Det är uppenbart att det fortfarande går att köpa recensioner.
Jag uppmanade er att se förra filmen. I detta fallet (fast den var marginellt bättre) vänta tills den kommer på TV.
*Boktimmen hälsar att jag inte får skriva att hon inte gillade HP7.2. Hon tyckte den bitvis var seg och långdragen och hon var besviken. Men hon gillade den ändå.
* * * Spoilers * * *
Väntan är äntligen över HP 7.2 har kommit och gått. Jag har skrivit om 7.1 här och det intryck den filmen gjorde på mig har en del att göra med mina förväntningar på 7.2. Eftersom 7.1 var så hjärnmördande tråkig så hade jag faktiskt ganska höga förväntningar på 7.2:an. Allt det tråkiga är nu ur världen och jag ville se lite aktion, lite hyfsad magi och stora, underbara CGI effekter. Visst var CGI:n snygg och visst var där en del snygga magiska effekter. Det är inte filmens fel att magin är tråkig och intetsägande (när det är allvar så är det eldbollar och sköldar som gäller). Men det är filmskaparnas fel att när det äntligen är dags för lite djävlar anamma så bryter man handlingen för ett 20minuters återblick på Snapes syn på i princip allt. Vi vet detta och det vi inte vet har alla gissat. Det enda syfte den scenen har är att berätta för HP att Dumbledore faktiskt uttryckligen sa till Snape att döda honom. Detta får ta tjugo minuter. Men nu kanske det är dags för lite aktion? Nej, Voldemort kräver att HP ska ge sig för att rädda dom andra.
Jag har svårt för den premissen; Voldemort är en Hitler-reborn karaktär. Är det rimligt att Hitler drar tillbaka sina pansardivisioner och ropar ut i högtalare att Anne Frank måste överlämna sig?
Men OK, hade det bara varit den detaljen så hade jag kunnat köpa det. Nej, när man avbrutit all handling, satt spänningen på paus följer den ännu en tjugo minuters interlud med HP och en (förmodat död) Dumbledore där det enda syftet är att berätta att eftersom Voldemorts döds-spell kräver ett liv, en själ, och Harry har två (Harry är ett Horrocrux (eller whore-crux som skådisarna envisas med att säga)) så kan Harry överleva medans Voldemorts själ dör. Vilket alla redan vet! Vet vi inte detta? Är det inte uppenbart?
Lägg till detta dålig 3D grafik och dåliga skådisar och ett krav på att man ska ha sett 7.1 relativt nyligen för att komma ihåg allt så samverkar det för att skapa en film så dålig, så tråkig, så meh att till och med min HPälskande granne Boktimmen blev besviken . . .*
Jag kan inte se hur den här filmen kan få bra reviews men det har uppenbarligen hänt. Det är uppenbart att det fortfarande går att köpa recensioner.
Jag uppmanade er att se förra filmen. I detta fallet (fast den var marginellt bättre) vänta tills den kommer på TV.
*Boktimmen hälsar att jag inte får skriva att hon inte gillade HP7.2. Hon tyckte den bitvis var seg och långdragen och hon var besviken. Men hon gillade den ändå.
Game of Thrones som TV serie
får betyget godkänt!
Game of Thrones är TV adaptionen av GRR Martins första bok i serien A Song of Ice an Fire. Har du inte läst böckerna så borde du göra det parallellt med TV serien.
Trots stor skepsis från mig (Jag såg för mig någon form av Xena med krav på upplösning i varje avsnitt) så måste jag erkänna att jag är imponerad. Varken för ytlig eller en storyline helt begravt under ett massivt persongalleri. Båda problemen har man snyggt och elegant sidsteppat. Jag sitter och ser om dom två första avsnitten med en ny tanke i sinnet: Varje person i bild är namngiven och viktig. Det håller inte hela vägen men Theon Greyjoy finns med i bild i båda avsnitten (men hade jag inte läst böckerna så hade jag kallat honom hangeround nr 3). När han sen ska introduceras så är det ett känt ansikte för publiken samtidigt som vi inte behöver bry oss om honom just nu. Även Hodor är statist när man tar emot Kungen i Winterfell (bredvid Brandon och flera gånger mitt i kameran bakom Ned), clever.
I LOTR gjorde Peter Jackson en liknande sak. Flera scener saknades i filmen tex gåvorna i Lothlorien. Efter att Sällskapet lämnade alverna bar samtliga ett halsspänne i form av ett grönt löv. En liten detalj som bara uppskattas av fansen, men visst uppskattar vi det.
Dessutom så har GRRM bekräftat att det blir en andra säsong. Japp, A Clash of Kings kommer förhoppningsvis till hösten.
* * * minor spoilers * * *
OK, ok jag har åsikter. Jag såg Catelyn som yngre. Jag såg Valyrean steel som rödflammigt (har jag läst helt fel? I boken fick jag ett intryck att det var mönstersmide där en av färgerna var rött, kanske från drakblod). Jag såg muren som staplade isblock inte vad som ser ut som ett naturfenomen. Men detta är allt underordnat. Catelyn ser stolt och stark ut, Ice ser brutal ut och muren är jävligt imponerande.
Det enda riktiga problem jag har är Khal Drogo och hans Dothraki. Dels blir dom första scenerna med Dothraki platta och små. Danerys bröllopet känns som ett scoutläger. Man får inte alls känslan av att detta är en armé på fyrtiotusen soldater med familjer och slavar till det. Jag känner inte att det är minst hundra tusen människor på vandring.
Dessutom finns det i boken en jättevarm scen mellan Khal Drogo och Daenerys första gången dom är ensamma där Drogo släpper allt överspänt superhjälte-Conan poserande och visar sig vara en mjuk och känslig älskare. Den vinkeln finns inte kvar i TV-serien vilket gör mycket av Danerys handlande obegripligt. Det verkar som om hon drabbats av Stockholmssyndrom, inte som om hon verkligen älskar Drogo.
Jag hade ett par favoritscener som jag verkligen ville se. Viserys kröning var såklart. När Rob besegrar Jamie Lannisters armé i slaget vid Wispering Wood klipptes bort. Trots det är jag är imponerad av hur man hanterade rustningarna. En klassisk helrustning från 1400-talet är i princip ogenomtränglig för svärd och pilar, vilket var anledningen till att man gick över till stridshammare och armborst. Samtidigt är 1400-talet den tid då riddare var på utdöende just på grund av kostnaderna kring att underhålla rustning och hästar. Rustningarna är därför av allvarligt olika kvalitet. Ser Hugh of the Vale saknar gorget(!) i en turnering. Bronn bär en rustning som man med lite god vilja skulle kunna kalla en Visbyrustning. Hjälmarna är tydligt inspirerade utan ha ett klart ursprung. Jag brukar inte ranta på om kläder men det känns OK när man skriver om ett kostymdrama.
Men den viktigaste scenen, Khal Drogos begravning, uppfyllde alla förhoppningar!
Disclaimer: Jag har precis som alla andra som skriver om GoT redan köpt dvdboxen. Jag har bara pre-daterat inläggen så att dom kan följa premiären.
Disclaimer två: Det var länge sen jag läste boken så alla jämförelser är ur minnet och kan vara min uppfattning inte exakt vad som faktiskt är skrivet.
Game of Thrones är TV adaptionen av GRR Martins första bok i serien A Song of Ice an Fire. Har du inte läst böckerna så borde du göra det parallellt med TV serien.
Trots stor skepsis från mig (Jag såg för mig någon form av Xena med krav på upplösning i varje avsnitt) så måste jag erkänna att jag är imponerad. Varken för ytlig eller en storyline helt begravt under ett massivt persongalleri. Båda problemen har man snyggt och elegant sidsteppat. Jag sitter och ser om dom två första avsnitten med en ny tanke i sinnet: Varje person i bild är namngiven och viktig. Det håller inte hela vägen men Theon Greyjoy finns med i bild i båda avsnitten (men hade jag inte läst böckerna så hade jag kallat honom hangeround nr 3). När han sen ska introduceras så är det ett känt ansikte för publiken samtidigt som vi inte behöver bry oss om honom just nu. Även Hodor är statist när man tar emot Kungen i Winterfell (bredvid Brandon och flera gånger mitt i kameran bakom Ned), clever.
I LOTR gjorde Peter Jackson en liknande sak. Flera scener saknades i filmen tex gåvorna i Lothlorien. Efter att Sällskapet lämnade alverna bar samtliga ett halsspänne i form av ett grönt löv. En liten detalj som bara uppskattas av fansen, men visst uppskattar vi det.
Dessutom så har GRRM bekräftat att det blir en andra säsong. Japp, A Clash of Kings kommer förhoppningsvis till hösten.
* * * minor spoilers * * *
OK, ok jag har åsikter. Jag såg Catelyn som yngre. Jag såg Valyrean steel som rödflammigt (har jag läst helt fel? I boken fick jag ett intryck att det var mönstersmide där en av färgerna var rött, kanske från drakblod). Jag såg muren som staplade isblock inte vad som ser ut som ett naturfenomen. Men detta är allt underordnat. Catelyn ser stolt och stark ut, Ice ser brutal ut och muren är jävligt imponerande.
Det enda riktiga problem jag har är Khal Drogo och hans Dothraki. Dels blir dom första scenerna med Dothraki platta och små. Danerys bröllopet känns som ett scoutläger. Man får inte alls känslan av att detta är en armé på fyrtiotusen soldater med familjer och slavar till det. Jag känner inte att det är minst hundra tusen människor på vandring.
Dessutom finns det i boken en jättevarm scen mellan Khal Drogo och Daenerys första gången dom är ensamma där Drogo släpper allt överspänt superhjälte-Conan poserande och visar sig vara en mjuk och känslig älskare. Den vinkeln finns inte kvar i TV-serien vilket gör mycket av Danerys handlande obegripligt. Det verkar som om hon drabbats av Stockholmssyndrom, inte som om hon verkligen älskar Drogo.
Jag hade ett par favoritscener som jag verkligen ville se. Viserys kröning var såklart. När Rob besegrar Jamie Lannisters armé i slaget vid Wispering Wood klipptes bort. Trots det är jag är imponerad av hur man hanterade rustningarna. En klassisk helrustning från 1400-talet är i princip ogenomtränglig för svärd och pilar, vilket var anledningen till att man gick över till stridshammare och armborst. Samtidigt är 1400-talet den tid då riddare var på utdöende just på grund av kostnaderna kring att underhålla rustning och hästar. Rustningarna är därför av allvarligt olika kvalitet. Ser Hugh of the Vale saknar gorget(!) i en turnering. Bronn bär en rustning som man med lite god vilja skulle kunna kalla en Visbyrustning. Hjälmarna är tydligt inspirerade utan ha ett klart ursprung. Jag brukar inte ranta på om kläder men det känns OK när man skriver om ett kostymdrama.
Men den viktigaste scenen, Khal Drogos begravning, uppfyllde alla förhoppningar!
Disclaimer: Jag har precis som alla andra som skriver om GoT redan köpt dvdboxen. Jag har bara pre-daterat inläggen så att dom kan följa premiären.
Disclaimer två: Det var länge sen jag läste boken så alla jämförelser är ur minnet och kan vara min uppfattning inte exakt vad som faktiskt är skrivet.
Filmexplosioner
blir aldrig lika skrämmande som riktiga...
Jag gillar verkligen stora filmexplosioner men riktigt samma 'oh shit där var ingen kulle för en sekund sedan', lyckas dom sällan skapa.
Jag gillar verkligen stora filmexplosioner men riktigt samma 'oh shit där var ingen kulle för en sekund sedan', lyckas dom sällan skapa.
The Hobbit av Peter Jackson
H vs. Z = Awesome
Ny trailer för Game of Thrones
Den kommer i April.
Mer finns på
HP7.1 - needz moar sås
Jag har sett Harry Potter 7.1 och man kan direkt konstatera att olika grupper av biobesökare kommer att ha villt olika upplevelse.
Är du en Potternörd så kommer du att ha en riktig Pottergasm. HP7.1 är väldigt trogen boken, allt som händer i boken händer exakt likadant i filmen. Oavsett hur irrelevant det är för filmen så harvas varje dialog igenom på duken. Spoilers onödiga, gillade du boken kommer du att älska filmen. Bokfia var i exstas.
***Potterfans bör ej läsa vidare***
Om du som jag tyckte att potterböckerna var lätt infantila och jobbiga men uppskattade filmerna för att dom har bra animerad magi och en del bra aktion så kommer du att sitta och skruva dig i halva filmen och slå dig för pannan den andra halvan.
Harry Potter och hans polare har äntligen kommit ur sitt Hogwartsdagis men dom har inte kommit ur sina pubertala angst gräl. Ingen har gjort någon form av mognad. Filmen har inget tempo och magin är ännu dummare än tidigare. Det är verkligen en och en halv timme i ett tält med ytterligare en upprapning av Potter/Weasly bråk. Det är ungefär en tredjedel av filmen som har lite aktion men eftersom dom använder sina wands som pistoler och magin är så tunn blir det aldrig särskillt spännande ens när pottertrion bryter sig in i Ministeriet. Jag har sagt det förut och jag kommer nog att behöva säga det igen: Om du inte kan göra din magi magisk så kan du lika gärna skippa det helt.
Sen har vi den ständiga upprepningen av Tolkien tropes...
Men, jag tycker att det är en bra idé att se filmen. Du kommer att tvingas diskutera den med alla dina mugglarvänner som inte förstår att alla Potterfans är mugglare som tror att alla Fantasy entusiaster också gillar potter. Som tror att Rawlingstanten definierar Fantasy genren, inte bara plagierar den. Men se den, det är vår fanatsy generations lowest common denominator.
Ta med en bra bok.
Är du en Potternörd så kommer du att ha en riktig Pottergasm. HP7.1 är väldigt trogen boken, allt som händer i boken händer exakt likadant i filmen. Oavsett hur irrelevant det är för filmen så harvas varje dialog igenom på duken. Spoilers onödiga, gillade du boken kommer du att älska filmen. Bokfia var i exstas.
***Potterfans bör ej läsa vidare***
Om du som jag tyckte att potterböckerna var lätt infantila och jobbiga men uppskattade filmerna för att dom har bra animerad magi och en del bra aktion så kommer du att sitta och skruva dig i halva filmen och slå dig för pannan den andra halvan.
Harry Potter och hans polare har äntligen kommit ur sitt Hogwartsdagis men dom har inte kommit ur sina pubertala angst gräl. Ingen har gjort någon form av mognad. Filmen har inget tempo och magin är ännu dummare än tidigare. Det är verkligen en och en halv timme i ett tält med ytterligare en upprapning av Potter/Weasly bråk. Det är ungefär en tredjedel av filmen som har lite aktion men eftersom dom använder sina wands som pistoler och magin är så tunn blir det aldrig särskillt spännande ens när pottertrion bryter sig in i Ministeriet. Jag har sagt det förut och jag kommer nog att behöva säga det igen: Om du inte kan göra din magi magisk så kan du lika gärna skippa det helt.
Sen har vi den ständiga upprepningen av Tolkien tropes...
Men, jag tycker att det är en bra idé att se filmen. Du kommer att tvingas diskutera den med alla dina mugglarvänner som inte förstår att alla Potterfans är mugglare som tror att alla Fantasy entusiaster också gillar potter. Som tror att Rawlingstanten definierar Fantasy genren, inte bara plagierar den. Men se den, det är vår fanatsy generations lowest common denominator.
Ta med en bra bok.
Inception
Japp, Filmrecension! bloggen går vidare och utforskar nya medier.
Inception handlar om idéen om att man kan plantera idéer i någons undermedvetna genom att kapa deras drömmar. Nice intro där man planterar tanken att man kan kapa någons drömmar och placera dom i en drömvärld, dvs i en annan persons dröm, och sedan stjäla tex industrihemligheter. Man lär sig också att det bara finns två sätt att ta sig ur en dröm, du kan dö eller väckas upp. Jag gillar att dom inte väljer att ta Alice i underlandet vägen mot mer och mer bizzara drömmar, inte för att det verkar vara omöjligt utan för att syftet med just dom drömmar Inception arbetar med syftar till att övertyga den ofrivillige drömmaren att det är verklighet.
Filmen ställer frågan om du vet att du är vaklen eller inte. Hur kan du veta att allt inte bara är en dröm? Vad man ofta missar i mina ögon är att alla som ställer den här frågan utanför en rökig rödvinsbar full av filosofistudenter är att man måste etablera en anledning för protagonisten att börja undra. I Inceptions fall är att dela drömmar en etablerad industri och Cobb (protagonisten) har en allvarlig anledning att tvivla på vad som är verkligt och vad som är dröm. Det är detta som jag upplever som filmens stora behållning; Om du är övertygad att du drömmer och det enda sättet att vakna är att begå själmord. Är det då det rätta att göra? Och skulle du våga?
Och om du har anledning att misstänka att du drömmer: Hur kan du testa det? Hur kan du ta reda på om du drömmer eller inte? Vi presenteras med en metod för att testa det i Inception. Drömresenären uppmuntras att skapa ett "totem", ett litet solit föremål som bara den känner till vikt struktur och känslan av. Eftersom du kan kidnappas in i någon annans drömvärld så kommer dom inte att kunna replikera känslan av ditt totem och du kan veta att du är i någon annans dröm. Cobbs totem är en en liten snurra som fortsätter snurra oavbrutet om han drömmer. Inte konstigt att han sitter och snurrar den hela tiden.
Betyg: Två hammare och tre skäror.
Inception handlar om idéen om att man kan plantera idéer i någons undermedvetna genom att kapa deras drömmar. Nice intro där man planterar tanken att man kan kapa någons drömmar och placera dom i en drömvärld, dvs i en annan persons dröm, och sedan stjäla tex industrihemligheter. Man lär sig också att det bara finns två sätt att ta sig ur en dröm, du kan dö eller väckas upp. Jag gillar att dom inte väljer att ta Alice i underlandet vägen mot mer och mer bizzara drömmar, inte för att det verkar vara omöjligt utan för att syftet med just dom drömmar Inception arbetar med syftar till att övertyga den ofrivillige drömmaren att det är verklighet.
Filmen ställer frågan om du vet att du är vaklen eller inte. Hur kan du veta att allt inte bara är en dröm? Vad man ofta missar i mina ögon är att alla som ställer den här frågan utanför en rökig rödvinsbar full av filosofistudenter är att man måste etablera en anledning för protagonisten att börja undra. I Inceptions fall är att dela drömmar en etablerad industri och Cobb (protagonisten) har en allvarlig anledning att tvivla på vad som är verkligt och vad som är dröm. Det är detta som jag upplever som filmens stora behållning; Om du är övertygad att du drömmer och det enda sättet att vakna är att begå själmord. Är det då det rätta att göra? Och skulle du våga?
Och om du har anledning att misstänka att du drömmer: Hur kan du testa det? Hur kan du ta reda på om du drömmer eller inte? Vi presenteras med en metod för att testa det i Inception. Drömresenären uppmuntras att skapa ett "totem", ett litet solit föremål som bara den känner till vikt struktur och känslan av. Eftersom du kan kidnappas in i någon annans drömvärld så kommer dom inte att kunna replikera känslan av ditt totem och du kan veta att du är i någon annans dröm. Cobbs totem är en en liten snurra som fortsätter snurra oavbrutet om han drömmer. Inte konstigt att han sitter och snurrar den hela tiden.
Betyg: Två hammare och tre skäror.
