Bokbloggarnas Litteraturpris 2011
Vinnare av Bokbloggarnas Litteraturpris 2011 är
Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elgren.
Stort grattis.
Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elgren.
Stort grattis.
Coola kvinnor gör coola saker
Äkta Människor
SVT har satsat på Science Ficton! Detta har nog inte hänt sedan Rymdinvasion i Lappland. (Möjligen med undantag för Kenny Begins)
Titta här om du missat premiären.
Äkta Människor utspelar sig i en alternativ nutid där androider utför många arbeten som grovarbete, hemarbete och, så klart, sexslavar. Det är inte helt okontroversiellt och hubotarna har börjat organisera en frihetsrörelse och hubotmotståndet formerar sig.
För att presentera begreppet med adroider för en förväntat urkorkad och oförstående publik så har man lagt nivån på serien hubotar som hot, slavar och motstånd i from av rörelsen Äkta Människor. Det avgörande kommer att vara om man klarar av att presentera något som är intressant även för oss som inte är obekanta med androider. Jag menar, om man känner att man behöver förklara allt sedan Asimov varje gång så blir det snabbt tråkigt.
Första avsnittet vilar tungt på infodumping. Jag hade svårt att hålla uppe intresset för det var så mycket självklarheter som tydligen måste förklaras. Arbetshubotar som tränger bort folk från arbetsplatserna, sällskaps/hushållshubotar som tränger undan männen från barn och fruar. Karaktären Roger Pålsson känns som om den finns i med i varje relationsdrama i Svensk historia, en grinig gubbe vars fru tar barne(-en) och lämnar honom och han sätter sig ner och dricker öl. Ja, jag vet att det finns sådana män men är det en nödvändig stapelvara?
De vilda hubottarna leds av Leo och Niska. Niska är hård och omänsklig men kompetent och i stark kontrast till det infantila hubotarna som knappt kan plugga in en laddningskabel själva. Som manusförfattare/skapare skapar du sanningen efter det du vill berätta. Att göra hubotarna så inkompetenta att de inte ens kan göra uppror utan att ledas av en människa känns lite lågt.
Andra avsnittet. Äntligen lite handling! Leo visar sig vara mer komplicerad än han verkar. Men Niska känns fortfarande som en Roy Batty spoof. Ska Mimmi spela Törnrosa hela serien eller kommer hon att vakna?
Det är en väldigt vacker produktion. Hubotarna är övertygande både som androider och som 'emergent human analogs'. Väldigt starka Stepford wifes-vibbar ibland.
Turing och kineserna?
Hubotarna i Äkta Människor klarar turingtestet, dvs de mest utvecklade skulle kunna vara övertygande mänskliga. Turingtestet tillåter att man döljer mindre viktiga detaljer som stela ansiktsuttryck och en stel och styltad röst. Det första utfördes vi text-chat. Det eviga problemet är ju, om en maskin är övertygande mänsklig bör den behandlas som människa, eller?
Vissa människor väljer att antropomorfisera hubotarna, andra väljer att avhumanisera dem. Det ska blir spännande att se vilken faktion som får rätt. Chefen som sätter namn på lagerhubottarna och kvinnan som lämnar sin man för en hubot är uppenbart snett ute. Men mannen som behandlar dem som vandrande brödrostar eller sexshoppen som hur ut dem som om de vore runkredskap har lika uppenbart fel. Det finns utrymme för nyanser här och det är lovande.
Hubottarna väcker frågan om kinesiska rummet. Kortfattat fungerar det så här: Om du tar en person och ger honom en uppsättning regler och klossar med kinesiska skrivtecken på. En kinesisktalande person skickar in skrift i rummet och mannen väljer ut sitt respons via reglerna och skickar ut det. Om reglerna är tillräkligt utförliga så kan man övertyga mannen utanför rummet att 'rummet' kan tala och förstå kinesiska men betyder det att mannen i rummet kan det? Om du ersätter honom med en dator så skulle datorn klara turingtestet men eftersom det är en människa i rummet så uppstår paradoxen att 'rummet' förstår kinesiska men inte mannen i det.
Så hubotarna kan övertygande simulera känslomässiga respons som ömhet, kärlek och tillgivenhet. Men betyder det att de faktiskt också känner ömhet, kärlek och tillgivenhet? Att människor kan älska hubotar ser jag som helt naturligt. Människor kan älska bilar, kaffemaskiner och katter. Varför inte androida robotar?
Egentligen är det inte svaret som är intressant utan vägen dit. Jag kommer att sitta bänkad idag för avsnitt tre.
Kommer du?
Söndagar klockan 21.00 i SVT1 och SVT Play
Titta här om du missat premiären.
Äkta Människor utspelar sig i en alternativ nutid där androider utför många arbeten som grovarbete, hemarbete och, så klart, sexslavar. Det är inte helt okontroversiellt och hubotarna har börjat organisera en frihetsrörelse och hubotmotståndet formerar sig.
För att presentera begreppet med adroider för en förväntat urkorkad och oförstående publik så har man lagt nivån på serien hubotar som hot, slavar och motstånd i from av rörelsen Äkta Människor. Det avgörande kommer att vara om man klarar av att presentera något som är intressant även för oss som inte är obekanta med androider. Jag menar, om man känner att man behöver förklara allt sedan Asimov varje gång så blir det snabbt tråkigt.
Första avsnittet vilar tungt på infodumping. Jag hade svårt att hålla uppe intresset för det var så mycket självklarheter som tydligen måste förklaras. Arbetshubotar som tränger bort folk från arbetsplatserna, sällskaps/hushållshubotar som tränger undan männen från barn och fruar. Karaktären Roger Pålsson känns som om den finns i med i varje relationsdrama i Svensk historia, en grinig gubbe vars fru tar barne(-en) och lämnar honom och han sätter sig ner och dricker öl. Ja, jag vet att det finns sådana män men är det en nödvändig stapelvara?
De vilda hubottarna leds av Leo och Niska. Niska är hård och omänsklig men kompetent och i stark kontrast till det infantila hubotarna som knappt kan plugga in en laddningskabel själva. Som manusförfattare/skapare skapar du sanningen efter det du vill berätta. Att göra hubotarna så inkompetenta att de inte ens kan göra uppror utan att ledas av en människa känns lite lågt.
Andra avsnittet. Äntligen lite handling! Leo visar sig vara mer komplicerad än han verkar. Men Niska känns fortfarande som en Roy Batty spoof. Ska Mimmi spela Törnrosa hela serien eller kommer hon att vakna?
Det är en väldigt vacker produktion. Hubotarna är övertygande både som androider och som 'emergent human analogs'. Väldigt starka Stepford wifes-vibbar ibland.
Turing och kineserna?
Hubotarna i Äkta Människor klarar turingtestet, dvs de mest utvecklade skulle kunna vara övertygande mänskliga. Turingtestet tillåter att man döljer mindre viktiga detaljer som stela ansiktsuttryck och en stel och styltad röst. Det första utfördes vi text-chat. Det eviga problemet är ju, om en maskin är övertygande mänsklig bör den behandlas som människa, eller?
Vissa människor väljer att antropomorfisera hubotarna, andra väljer att avhumanisera dem. Det ska blir spännande att se vilken faktion som får rätt. Chefen som sätter namn på lagerhubottarna och kvinnan som lämnar sin man för en hubot är uppenbart snett ute. Men mannen som behandlar dem som vandrande brödrostar eller sexshoppen som hur ut dem som om de vore runkredskap har lika uppenbart fel. Det finns utrymme för nyanser här och det är lovande.
Hubottarna väcker frågan om kinesiska rummet. Kortfattat fungerar det så här: Om du tar en person och ger honom en uppsättning regler och klossar med kinesiska skrivtecken på. En kinesisktalande person skickar in skrift i rummet och mannen väljer ut sitt respons via reglerna och skickar ut det. Om reglerna är tillräkligt utförliga så kan man övertyga mannen utanför rummet att 'rummet' kan tala och förstå kinesiska men betyder det att mannen i rummet kan det? Om du ersätter honom med en dator så skulle datorn klara turingtestet men eftersom det är en människa i rummet så uppstår paradoxen att 'rummet' förstår kinesiska men inte mannen i det.
Så hubotarna kan övertygande simulera känslomässiga respons som ömhet, kärlek och tillgivenhet. Men betyder det att de faktiskt också känner ömhet, kärlek och tillgivenhet? Att människor kan älska hubotar ser jag som helt naturligt. Människor kan älska bilar, kaffemaskiner och katter. Varför inte androida robotar?
Egentligen är det inte svaret som är intressant utan vägen dit. Jag kommer att sitta bänkad idag för avsnitt tre.
Kommer du?
Söndagar klockan 21.00 i SVT1 och SVT Play
Dagens citat
"To crush your enemies, see them driven before you, and to hear the lamentations of their women." [1]
"The greatest joy for a man is to defeat his enemies, to drive them before him, to take from them all they possess, to see those they love in tears, to ride their horses, and to hold their wives and daughters in his arms." [2]
"Hot water, good dentistry and soft lavatory paper."[3]
"The greatest joy for a man is to defeat his enemies, to drive them before him, to take from them all they possess, to see those they love in tears, to ride their horses, and to hold their wives and daughters in his arms." [2]
"Hot water, good dentistry and soft lavatory paper."[3]
Dagens citat
'[We had] An earlier type of virtual-reality technology, much more robust and completely unaffected by time lag. You may have heard of it. We called it 'reading".'
p 204
Blue Remembered Earth Alastair Reynolds
p 204
Blue Remembered Earth Alastair Reynolds
Vad är fel med vampyrer nuförtiden
Vampyrgenren är ute en pengaströd ökenvandring. Visst de som vandrar tjänar pengar, men det är inte mycket värt för mig. Vad är det för fel på vampyrer idag? Kommer de att gå samma öde till möte som batikskjortor och axelvaddar? Eller finns det en möjlighet att åter fånga deras odödliga charm?
1. Dagens vampyrer är övermänniskor
Det är ett vanligt problem att alltid försöka lansera mera mera mera. Jag har försökt att titta på twilightfilmerna och i ett desperat försök till research hittade jag ett avsnitt på twiwiki som heter "Abilities and limitations". Det är över tusen ord långt utan en enda begränsning. Avsnittet som heter "Weaknesses" innehåller följande citat "vampires are not known to be killed by human effort, are unharmed by sunlight, garlic, holy water, silver, any kind of stake, cross[...]".
Hur kul är det? Om alla problem egentligen kan lösas med extremt övervåld blir historien inte trovärdig. Ingenting kan skada, döda eller ens hota vampyren om man inte hittar på ytterligare en övermaxad, överhypad varelse. Sektionen om varulvar är lika lång och innehåller heller inga begränsningar.
Nu är twilight ett extremt exempel men de är yttersta spetsen på en farlig trend.
En hjälte definieras mer av sina begränsningar än av sina förmågor. Kalle Anka är kul för att han har otur och dåligt temperament. Frodo är engagerande för att han är liten, svag och på alla sätt ofarlig. Spock är patologiskt oförmögen att ta till sin emotionella argument. Fantasy har tagit till sig detta. Vi ser det i Malazan, Game of Thrones och i Urban Fantasy som Dresden Files. Man har dragit ner på magin till fördel för realism. Vampyrerna har tagit motsatt väg. Den enda 'utveckling' som syns är att ibland använda ännu mäktigare varelser som Änglar och Demoner.
2. Dagens vampyrer är vanliga människor
Det finns saker som är nyskapande och spännande att se en gång som blir vansinnigt tråkiga när det exploateras ad nauseum. Interview with a vampire var kul. Buffy the Vampire Slayer var kul. Men för det första är det överanvänt och för det andra funkar det inte. Vampyrer med existentiell angst, relationsproblem, flickvänsproblem problem med chefen (sire, king, sheriff eller vad det råkar heta i dit V-universa). Jag är hjärtligt trött på socialrealistiska skildringar av vampyrer. För det första är det överanvänt och för det andra funkar det inte. Stackhouse vampyrerna är inte en fungerande analog för medborgarrättsrörelsen. Dom är vandrande knarkfabriker som fram till nyligen dödade folk för sin försörjning! Känns det som en bra liknelse med svarta och medborgarrättsrörelsen? I så fall har du allvarliga problem.
Men det är inte ett Sookie-Stackhouse-problem. Jag vill inte läsa om vampyrpojkvänner, vampyrgymnasieelever, vampyrälskare. Vad kommer nu? Vampyrläkare?* vampyrkontorsslavar? vampyrbigbrotherdeltagare? vampyrpoliser? *suck* Trovärdighetsproblemet blir bara värre för att det händer parallellt med punkt 1.
Vampyrer som har egna problem hade kunnat vara intressant. Men det skulle kunna vara vampyrproblem inte en förrvriden spegel av vanliga männskliga problem. Är det en så liten sak att vara odödlig och att du måste dricka blod från människor och eventuellt vara hypnotiskt tvungen att lyda order från din nya förälder?
Låt vampyrer vara vampyrer!
3. Var tog symbolismen vägen?
Eller: Litterära tabun är bra. När vampyrerna först blev populära kunde man inte skriva om sex så man valde att beskriva akten att suga blod som en symbolhandling. Detta öppnade för att man kunde skriva om homosexuellt sex på samma sätt. Men nu har vampyrerna sex samtidigt som de dricker blod (Sookie), vampyrers kärlek är lika evig som deras eviga liv (se även punkt 1, Twiproblem). Jag säger inte att man ska låta bli att skriva om sex eller införa frivilliga tabun. En självpåtagen inskränkning är inte ett tabu. På samma sätt som att frivilligt skriva en hel bok med bara en enda vokal är en utmaning, inte ett tabu. Vad jag däremot vill säga är att man måste värna om symbolismen. Lite undertext är bra för litteraturen. Allt behöver inte skrivas ut i klartext för en läsare som inte förväntas kunna tänka mer än en tanke i taget, inte förväntas förstå att det kan finnas någonting bakomliggande. (Är det sant att Philosopher's stone döptes om för den Amerikanska publiken för att "de fattar inte att P+H blir F"?)
Om man förväntar sig att publiken är korkad skriver man korkade böcker!
4. Var tog monstret vägen?
Vampyrer är monster. De dödar för att kunna leva för evigt. En real world analogi är om en miljonär mördar folk för att kunna få en hjärttransplantation. De är rovdjur. De dödar inte i självförsvar, de skulle inte dö om de svälter, de skulle bara gå i dvala. De dödar för att få fördelar som är omöjliga för alla oss andra aldrig skulle kunna uppnå.
Jag skulle vilja läsa om en highschool-vamp-romance ur vampyrbossens perspektiv: Hur skulle han se på Edwards crush på Bella egentligen? Är det pedofili? Är det tidelag? 'Lek inte med maten, pojk!' (Hmm, American pie?) Hon är ju trots allt ca hundra år yngre än Edward och dessutom mest att betrakta som en kviga. Dessutom är det, om man accepterar analogin att vampyren är en utsatt minoritet i ständigt krig med människorna, möjligt att se det som om en jude i motståndsrörelsens frankrike skulle inleda ett förhållande med en SS-soldats dotter. Hans femåriga dotter kanske. Jag sympatiserar mer med vampyrbossen än med Bella i det här läget.
5. Meh
Jag bryr mig inte och det känns fel att egentligen hugga på hur vampyrer hanteras. Vampyrer har plockats upp av en annan genre, Paranormal Romance. Jag läser inte mycket Romance, paranormal eller normal, så jag känner inte att jag bryr mig. Vampyrer är inte kidnappade av PR för lösen, de har anammats av en systergenre. Vampyrer är fortfarande ett levande och utvecklat monster. Se bara på Strain: Han verkar ha inspirerats av Filippinska vampyrer som har en spännande version, Steampunk leker med vampyrerna (Greyfriar, New Amsterdam), Urban Fantasy leker med vampyrerna (Udda Verklighet, Sergei Lukyanenko's Night Watch,), Science Fiction (Blindsight). Det är inte svårt att hitta spännande tolkningar av vampyrer.
Mycket av kritiken ovan är en kritik av stereotypa rollbesättningar och enkelspårig handling i romance. Fine, läs inte romance.
Jag står för det jag skrivit: Jag vill ha hjältar och monster som definieras även av sina begränsningar, monster som är mer än bara billiga substitut för vanliga människor. Att ta ett antagande och extrapolera till sin logiska extrem är det som gör SFFH så spännande. Om du inte känner att Twilight gör det, läs Fledgling istället. Men detta inlägg är ett exempel på skamlöst publikfrieri. Läsarna vill se en kritik av Vampyrgenren så jag levererar. Men sanningen är att det finns ingen vampyrgenre, vampyrer finns i alla genrer.
Jag har inget problem med det.
*När jag skrev detta glömde jag helt bort Being Human
1. Dagens vampyrer är övermänniskor
Det är ett vanligt problem att alltid försöka lansera mera mera mera. Jag har försökt att titta på twilightfilmerna och i ett desperat försök till research hittade jag ett avsnitt på twiwiki som heter "Abilities and limitations". Det är över tusen ord långt utan en enda begränsning. Avsnittet som heter "Weaknesses" innehåller följande citat "vampires are not known to be killed by human effort, are unharmed by sunlight, garlic, holy water, silver, any kind of stake, cross[...]".
Hur kul är det? Om alla problem egentligen kan lösas med extremt övervåld blir historien inte trovärdig. Ingenting kan skada, döda eller ens hota vampyren om man inte hittar på ytterligare en övermaxad, överhypad varelse. Sektionen om varulvar är lika lång och innehåller heller inga begränsningar.
Nu är twilight ett extremt exempel men de är yttersta spetsen på en farlig trend.
En hjälte definieras mer av sina begränsningar än av sina förmågor. Kalle Anka är kul för att han har otur och dåligt temperament. Frodo är engagerande för att han är liten, svag och på alla sätt ofarlig. Spock är patologiskt oförmögen att ta till sin emotionella argument. Fantasy har tagit till sig detta. Vi ser det i Malazan, Game of Thrones och i Urban Fantasy som Dresden Files. Man har dragit ner på magin till fördel för realism. Vampyrerna har tagit motsatt väg. Den enda 'utveckling' som syns är att ibland använda ännu mäktigare varelser som Änglar och Demoner.
2. Dagens vampyrer är vanliga människor
Det finns saker som är nyskapande och spännande att se en gång som blir vansinnigt tråkiga när det exploateras ad nauseum. Interview with a vampire var kul. Buffy the Vampire Slayer var kul. Men för det första är det överanvänt och för det andra funkar det inte. Vampyrer med existentiell angst, relationsproblem, flickvänsproblem problem med chefen (sire, king, sheriff eller vad det råkar heta i dit V-universa). Jag är hjärtligt trött på socialrealistiska skildringar av vampyrer. För det första är det överanvänt och för det andra funkar det inte. Stackhouse vampyrerna är inte en fungerande analog för medborgarrättsrörelsen. Dom är vandrande knarkfabriker som fram till nyligen dödade folk för sin försörjning! Känns det som en bra liknelse med svarta och medborgarrättsrörelsen? I så fall har du allvarliga problem.
Men det är inte ett Sookie-Stackhouse-problem. Jag vill inte läsa om vampyrpojkvänner, vampyrgymnasieelever, vampyrälskare. Vad kommer nu? Vampyrläkare?* vampyrkontorsslavar? vampyrbigbrotherdeltagare? vampyrpoliser? *suck* Trovärdighetsproblemet blir bara värre för att det händer parallellt med punkt 1.
Vampyrer som har egna problem hade kunnat vara intressant. Men det skulle kunna vara vampyrproblem inte en förrvriden spegel av vanliga männskliga problem. Är det en så liten sak att vara odödlig och att du måste dricka blod från människor och eventuellt vara hypnotiskt tvungen att lyda order från din nya förälder?
Låt vampyrer vara vampyrer!
3. Var tog symbolismen vägen?
Eller: Litterära tabun är bra. När vampyrerna först blev populära kunde man inte skriva om sex så man valde att beskriva akten att suga blod som en symbolhandling. Detta öppnade för att man kunde skriva om homosexuellt sex på samma sätt. Men nu har vampyrerna sex samtidigt som de dricker blod (Sookie), vampyrers kärlek är lika evig som deras eviga liv (se även punkt 1, Twiproblem). Jag säger inte att man ska låta bli att skriva om sex eller införa frivilliga tabun. En självpåtagen inskränkning är inte ett tabu. På samma sätt som att frivilligt skriva en hel bok med bara en enda vokal är en utmaning, inte ett tabu. Vad jag däremot vill säga är att man måste värna om symbolismen. Lite undertext är bra för litteraturen. Allt behöver inte skrivas ut i klartext för en läsare som inte förväntas kunna tänka mer än en tanke i taget, inte förväntas förstå att det kan finnas någonting bakomliggande. (Är det sant att Philosopher's stone döptes om för den Amerikanska publiken för att "de fattar inte att P+H blir F"?)
Om man förväntar sig att publiken är korkad skriver man korkade böcker!
4. Var tog monstret vägen?
Vampyrer är monster. De dödar för att kunna leva för evigt. En real world analogi är om en miljonär mördar folk för att kunna få en hjärttransplantation. De är rovdjur. De dödar inte i självförsvar, de skulle inte dö om de svälter, de skulle bara gå i dvala. De dödar för att få fördelar som är omöjliga för alla oss andra aldrig skulle kunna uppnå.
Jag skulle vilja läsa om en highschool-vamp-romance ur vampyrbossens perspektiv: Hur skulle han se på Edwards crush på Bella egentligen? Är det pedofili? Är det tidelag? 'Lek inte med maten, pojk!' (Hmm, American pie?) Hon är ju trots allt ca hundra år yngre än Edward och dessutom mest att betrakta som en kviga. Dessutom är det, om man accepterar analogin att vampyren är en utsatt minoritet i ständigt krig med människorna, möjligt att se det som om en jude i motståndsrörelsens frankrike skulle inleda ett förhållande med en SS-soldats dotter. Hans femåriga dotter kanske. Jag sympatiserar mer med vampyrbossen än med Bella i det här läget.
5. Meh
Jag bryr mig inte och det känns fel att egentligen hugga på hur vampyrer hanteras. Vampyrer har plockats upp av en annan genre, Paranormal Romance. Jag läser inte mycket Romance, paranormal eller normal, så jag känner inte att jag bryr mig. Vampyrer är inte kidnappade av PR för lösen, de har anammats av en systergenre. Vampyrer är fortfarande ett levande och utvecklat monster. Se bara på Strain: Han verkar ha inspirerats av Filippinska vampyrer som har en spännande version, Steampunk leker med vampyrerna (Greyfriar, New Amsterdam), Urban Fantasy leker med vampyrerna (Udda Verklighet, Sergei Lukyanenko's Night Watch,), Science Fiction (Blindsight). Det är inte svårt att hitta spännande tolkningar av vampyrer.
Mycket av kritiken ovan är en kritik av stereotypa rollbesättningar och enkelspårig handling i romance. Fine, läs inte romance.
Jag står för det jag skrivit: Jag vill ha hjältar och monster som definieras även av sina begränsningar, monster som är mer än bara billiga substitut för vanliga människor. Att ta ett antagande och extrapolera till sin logiska extrem är det som gör SFFH så spännande. Om du inte känner att Twilight gör det, läs Fledgling istället. Men detta inlägg är ett exempel på skamlöst publikfrieri. Läsarna vill se en kritik av Vampyrgenren så jag levererar. Men sanningen är att det finns ingen vampyrgenre, vampyrer finns i alla genrer.
Jag har inget problem med det.
*När jag skrev detta glömde jag helt bort Being Human
Litt Fic eller Science Fiction?
Årets julbok blev Transition av Iain Banks. Observera att det inte är Iain M. Banks. Jag har den brittiska versionen. Det pågår ett öppet gräl mellan Litt Fic och SF*, speciellt i Storbritannien. I USA ges transition ut av Iain M. Banks. Grälet är så klart bara att den eviga konflikten mellan fin kultur och pöbelkultur kommit upp till ytan. Tydligen är transition Litt Fic och inte SF i Storbritannien och SF i USA.
Den handlar om ett multivers med oändligt många världar packade som skivor i en långfranska och operatörerna som kan hoppa (transit) mellan de olika verkligheterna. En ska kan man säga rakt av: Detta är inte Space Opera. Detta är inte the Culture. Men det är bra skit ändå. Första meningen sätter tonen direkt.
"Apparently I am what is known as an Unreliable Narrator"
Det finns en oändlig mängd världar. Det finns en organisation vars agenter hoppar mellan världarna och försöker styra historien. Vår berättare är en av dessa agenter. Det finns intriger och konspirationer. Torterare och frihetshjältar. Historien är spännande men svår. Som sagt inte Space Opera. Transition kräver mer av läsaren men det är helt klart värt det. Ibland behöver man lite tuggmotstånd. Se det som en stor entrecôte. Det är väl utfört världsbygge och intressanta karaktärer.
Han skriver i en stil som jag brukar irritera mig på, multipla förstapersonsperspektiv med diverse tredjepersonsperspektiv inskjutna. Jag är lite av en purist när det gäller förstapersonsböcker: Förstaperson medför inskränkningar. Du kan inte skriva om vad huvudpersonen inte vet, du kan bara skriva vad huvudpersonen vet, gissar, tror eller antar. Om du har mer än en jag-person så (tycker jag) ska du ha en bra anledning. Jag ska inte spoila men det har han. Historien/ perspektivet är och blir ambivalent men det finns en förklaring som rättfärdigar det.
Det kanske är för att han leker med formen som man klassar det som Litt Fic. Jag tycker att Transition förtjänar den högre utmärkelsen Science Fiction istället.
*Öppet brev från Genre till Litteratur
Den handlar om ett multivers med oändligt många världar packade som skivor i en långfranska och operatörerna som kan hoppa (transit) mellan de olika verkligheterna. En ska kan man säga rakt av: Detta är inte Space Opera. Detta är inte the Culture. Men det är bra skit ändå. Första meningen sätter tonen direkt.
"Apparently I am what is known as an Unreliable Narrator"
Det finns en oändlig mängd världar. Det finns en organisation vars agenter hoppar mellan världarna och försöker styra historien. Vår berättare är en av dessa agenter. Det finns intriger och konspirationer. Torterare och frihetshjältar. Historien är spännande men svår. Som sagt inte Space Opera. Transition kräver mer av läsaren men det är helt klart värt det. Ibland behöver man lite tuggmotstånd. Se det som en stor entrecôte. Det är väl utfört världsbygge och intressanta karaktärer.
Han skriver i en stil som jag brukar irritera mig på, multipla förstapersonsperspektiv med diverse tredjepersonsperspektiv inskjutna. Jag är lite av en purist när det gäller förstapersonsböcker: Förstaperson medför inskränkningar. Du kan inte skriva om vad huvudpersonen inte vet, du kan bara skriva vad huvudpersonen vet, gissar, tror eller antar. Om du har mer än en jag-person så (tycker jag) ska du ha en bra anledning. Jag ska inte spoila men det har han. Historien/ perspektivet är och blir ambivalent men det finns en förklaring som rättfärdigar det.
Det kanske är för att han leker med formen som man klassar det som Litt Fic. Jag tycker att Transition förtjänar den högre utmärkelsen Science Fiction istället.
*Öppet brev från Genre till Litteratur
SOPA / PIPA
Som ni kanske har sett finns det nu en banner längst upp på bloggen. Jag antar att de flesta som läser bloggar regelbundet har ett hum om vad SOPA / PIPA innebär. Men för att förklara vad lagförslagen innebär har jag hittat den här lilla filmen.
Ta en titt, det är väl invetserade tio minuter.
Via Boing Boing
Ta en titt, det är väl invetserade tio minuter.
Via Boing Boing
Warbreaker
Warbreaker av Brandon Sanderson
Det är ingen nyhet att jag gillar Sanderson. Han har ett par intressanta idéer om magi och hur det ska användas. En av hans styrkor är att han sätter en ära i att skapa ett nytt magisystem för varje ny bok eller bokserie. (Jag har hört ett oroande rykte att han planerar att sammanfoga sina magisystem och universa i ett metasystem och ett multiversum men jag hittar ingen källa till det så förhoppningsvis är det ett ogrundat rykte.) Han har också anoterat varje bok på sin blogg vilket är väldigt amitiöst. Jag har inte själv läst hans noter kapitel för kapitel men det är utan tvekan spännande. Den ende författare jag känner till som gör det är hans antipod Greg Egan.
I Warbreaker har Sanderson skapat ett nytt magisystem som bygger på två spännande delar: Varje människa har ett andetag, One Breath, som man kan få och ge bort. En person som samlat på sig andra människors andetag kan använda dem för att skänka liv till döda ting. Det kräver en klar och tydligt order och det kräver färg. Att ha flera, många människors livskraft, andetag, i sig ger flera spännande förmågor som att det gör alla färger klarare runt omkring dig, du ser färger klarare, blir friskare är mer i kontakt med liv och levande varelser. Om du ger bort ditt Andetag blir världen färglös och du ser märkbart grå ut. Det är ingen spoiler att berätta detta, det var ganska klart redan in prologen. Tyvärr är det ett problem med just det. Dels är magisystemet så tydligt beskrivet att det nästan känns mekaniskt, dels använder han semimoderna ord för vissa delar av det. Ett mer högtravande språk och mindre exakta regler hade gett en mjukare stämning. Jag säger inte att han ska ta bort reglerna utan att jag som läsare kanske inte behöver veta de exakta detaljerna hela tiden.
I Warbreaker kontrasteras två kungariken mot varandra. Det ena, Idris, betraktar Andetaget som en människas själ. Att ta det eller ge bort det är motbjudande. I Det andra, Hallandren, är Andetagen och den närliggande magin ett sakrament, att ha många andetag är makt och rikedom, att ge bort dem en ära och en helig uppoffring. Som mycket av Sandersons Fantasy så är det mycket diskussioner om religion och mer intressant, tolerans för andras religion. Sanderson är Mormon, troende och övertygad vilket till en del förklarar han intresse för religion och tro. Han har dessutom en stor respekt för 'den andra sidan'. Hans olika religioner är inte svagt dolda mormon-kloner utan ofta väl grundade religioner i sin egen rätt. Det är knappast Aslan vi pratar om. Det är därför det inte stör mig att mycket av sensmoralen i hans böcker är att det är rätt att tro även om du inte har några bevis, att religion är värdefullt även om en del präster är arroganta och korrupta, att tro och uppoffring är sin egen belöning oavsett sanningshalten i det du tror på. Inget av de är värderingar jag delar men han skriver bra historier, han ger antagonisten, ateisten eller den onde en fair break, en trovärdig historia och det är en värdering jag verkligen tror på!
Hmm, kanske dags att läsa om Elantris?
Mistborn har jag recenserat här och Mistbornserien här
Här är en film som mycket väl kunde handlat om en person som nyss blivit begåvad med en stor mängd Breath. I själva verket är det en intervju med en kvinna som just tagit LSD för första gången.
>
Det är ingen nyhet att jag gillar Sanderson. Han har ett par intressanta idéer om magi och hur det ska användas. En av hans styrkor är att han sätter en ära i att skapa ett nytt magisystem för varje ny bok eller bokserie. (Jag har hört ett oroande rykte att han planerar att sammanfoga sina magisystem och universa i ett metasystem och ett multiversum men jag hittar ingen källa till det så förhoppningsvis är det ett ogrundat rykte.) Han har också anoterat varje bok på sin blogg vilket är väldigt amitiöst. Jag har inte själv läst hans noter kapitel för kapitel men det är utan tvekan spännande. Den ende författare jag känner till som gör det är hans antipod Greg Egan.
I Warbreaker har Sanderson skapat ett nytt magisystem som bygger på två spännande delar: Varje människa har ett andetag, One Breath, som man kan få och ge bort. En person som samlat på sig andra människors andetag kan använda dem för att skänka liv till döda ting. Det kräver en klar och tydligt order och det kräver färg. Att ha flera, många människors livskraft, andetag, i sig ger flera spännande förmågor som att det gör alla färger klarare runt omkring dig, du ser färger klarare, blir friskare är mer i kontakt med liv och levande varelser. Om du ger bort ditt Andetag blir världen färglös och du ser märkbart grå ut. Det är ingen spoiler att berätta detta, det var ganska klart redan in prologen. Tyvärr är det ett problem med just det. Dels är magisystemet så tydligt beskrivet att det nästan känns mekaniskt, dels använder han semimoderna ord för vissa delar av det. Ett mer högtravande språk och mindre exakta regler hade gett en mjukare stämning. Jag säger inte att han ska ta bort reglerna utan att jag som läsare kanske inte behöver veta de exakta detaljerna hela tiden.
I Warbreaker kontrasteras två kungariken mot varandra. Det ena, Idris, betraktar Andetaget som en människas själ. Att ta det eller ge bort det är motbjudande. I Det andra, Hallandren, är Andetagen och den närliggande magin ett sakrament, att ha många andetag är makt och rikedom, att ge bort dem en ära och en helig uppoffring. Som mycket av Sandersons Fantasy så är det mycket diskussioner om religion och mer intressant, tolerans för andras religion. Sanderson är Mormon, troende och övertygad vilket till en del förklarar han intresse för religion och tro. Han har dessutom en stor respekt för 'den andra sidan'. Hans olika religioner är inte svagt dolda mormon-kloner utan ofta väl grundade religioner i sin egen rätt. Det är knappast Aslan vi pratar om. Det är därför det inte stör mig att mycket av sensmoralen i hans böcker är att det är rätt att tro även om du inte har några bevis, att religion är värdefullt även om en del präster är arroganta och korrupta, att tro och uppoffring är sin egen belöning oavsett sanningshalten i det du tror på. Inget av de är värderingar jag delar men han skriver bra historier, han ger antagonisten, ateisten eller den onde en fair break, en trovärdig historia och det är en värdering jag verkligen tror på!
Hmm, kanske dags att läsa om Elantris?
Mistborn har jag recenserat här och Mistbornserien här
Här är en film som mycket väl kunde handlat om en person som nyss blivit begåvad med en stor mängd Breath. I själva verket är det en intervju med en kvinna som just tagit LSD för första gången.
>
Zombies are hot and sparkly and walk in the rain thinking about girls!
HAHA
Z-terrorn är över. Nu är dom glittriga och emo. Nu är det snart över.
Titta själv här.
Från filmningen av Warm Bodies
via Think Geek
Z-terrorn är över. Nu är dom glittriga och emo. Nu är det snart över.
Titta själv här.
Från filmningen av Warm Bodies
via Think Geek
Jag har läst cirkeln
av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.
Jag får säga att det tog emot lite i början. Alla pratar om den och alla har läst den men den har inte väckt mitt intresse. Helt ärligt är den inte särskilt originell, tonåringar som får veta att de kan magi, går i skolan, måste lära sig samarbete och självuppoffring. Stor risk för upprapningar. Dessutom satt i en lite håla i Bergslagen, sex kvinnliga huvudpersoner, gymnasieangst. Nej, den lockade inte min alls.
Men den är den mest omtalade svenska boken under 2011 så jag tog mig i kragen och lånade den av min granne.
Det första som slår mig när jag läst Cirkeln är att en bra bok är en bra bok oavsett genre. Jag läste ut den på två dar och var fast från första till sista sidan. Karaktärerna är väl beskrivna och levande. Alla sex personerna kan beskrivas med ett enda ord var. Som Mobbaren säger det: Horan, Knarkaren och Fettot. De två utelämnade är Plugghästen och Den Lyckade. Precis som i verkligheten. Så är det i gymnasiet för de flesta. Men alla sex beskrivs med djup och värme. Alla sex är sina första attribut, så klart, men de har också ett djup bakom som gör dem till personer. Detta är viktigt men inte det enda avgörande.
Handlingen är rak och enkel: Slöjan mellan denna världen och den andra har tunna punkter och en av dessa punkter finns i Engelfors. De sex tjejerna är utvalda att bekämpa Ondskan som riskerar att utlösa en Apokalyps. Det finns en mördare som jagar dem. Men bara för att den är enkel är det nog inte lätt att genomföra den så här bra. Det finns en klar och skarp krok tidigt i boken som griper tag i läsaren och drar med dig. Handlingen stannar inte av eller släpper taget. Tjejerna får reda på att de är häxor. De får mentorer och verktyg men de är samtidigt ensamma och kan bara lita på sig själva och varandra. Vem är Ondskan? Vem är mördaren?
Detta är nästan en anti-Potter. Gymnasieskolan är en plats av Ondska. Det finns ingen som trivs i skolan. Plugghästen är socialt isolerad, mobboffren och outsidern är mobbad och utanför osv. Fast jag faktiskt trivdes rätt bra i gymnasiet är det lätt att se att det är en trovärdig beskrivning av skolan.
Så samanfattningsvis: Det är en enkel bok men utförandet gör den enastående.
Den förtjänar allt beröm den fått. Jag har beställt tvåan som kommer i april.
Jag får säga att det tog emot lite i början. Alla pratar om den och alla har läst den men den har inte väckt mitt intresse. Helt ärligt är den inte särskilt originell, tonåringar som får veta att de kan magi, går i skolan, måste lära sig samarbete och självuppoffring. Stor risk för upprapningar. Dessutom satt i en lite håla i Bergslagen, sex kvinnliga huvudpersoner, gymnasieangst. Nej, den lockade inte min alls.
Men den är den mest omtalade svenska boken under 2011 så jag tog mig i kragen och lånade den av min granne.
Det första som slår mig när jag läst Cirkeln är att en bra bok är en bra bok oavsett genre. Jag läste ut den på två dar och var fast från första till sista sidan. Karaktärerna är väl beskrivna och levande. Alla sex personerna kan beskrivas med ett enda ord var. Som Mobbaren säger det: Horan, Knarkaren och Fettot. De två utelämnade är Plugghästen och Den Lyckade. Precis som i verkligheten. Så är det i gymnasiet för de flesta. Men alla sex beskrivs med djup och värme. Alla sex är sina första attribut, så klart, men de har också ett djup bakom som gör dem till personer. Detta är viktigt men inte det enda avgörande.
Handlingen är rak och enkel: Slöjan mellan denna världen och den andra har tunna punkter och en av dessa punkter finns i Engelfors. De sex tjejerna är utvalda att bekämpa Ondskan som riskerar att utlösa en Apokalyps. Det finns en mördare som jagar dem. Men bara för att den är enkel är det nog inte lätt att genomföra den så här bra. Det finns en klar och skarp krok tidigt i boken som griper tag i läsaren och drar med dig. Handlingen stannar inte av eller släpper taget. Tjejerna får reda på att de är häxor. De får mentorer och verktyg men de är samtidigt ensamma och kan bara lita på sig själva och varandra. Vem är Ondskan? Vem är mördaren?
Detta är nästan en anti-Potter. Gymnasieskolan är en plats av Ondska. Det finns ingen som trivs i skolan. Plugghästen är socialt isolerad, mobboffren och outsidern är mobbad och utanför osv. Fast jag faktiskt trivdes rätt bra i gymnasiet är det lätt att se att det är en trovärdig beskrivning av skolan.
Så samanfattningsvis: Det är en enkel bok men utförandet gör den enastående.
Den förtjänar allt beröm den fått. Jag har beställt tvåan som kommer i april.
Litterära Nyårslöften
Jag har bara tre löften i år:
1. 52 bokrecensioner under 2012.
Jag tror faktiskt att det ska gå rätt bra. Jag har läst en hel del böcker som jag inte recenserat. Det är ju det som är problemet med att bedriva bokbloggsverksamhet: Att hinnna läsa tillräkligt många böcker. Att tycka och skriva om dem ska nog funka.
2. Mer Svenska författare.
Detta är min svagaste gren. Men jag skyller på förlagsbrachen. Inte nog med att det inte ges ut tillräkligt Svensk SF, Fantasy för vuxna. Antalet böcker som ges ut i Sverige total har rasat sedan 2007. Hur ska jag kunna läsa Svensk Fantasy? Men jag ska försöka.
3. Mer politik
Med ett namn som mitt förpliktigar det att hitta den politiska vinkeln i böckerna. Det kan vara allt från Twilights misogynistiska syn på förhållanden till Tolkiens politiska ideologi. Det är alltid kul (tycker jag).
Årets bästa . . .
Årets bästa Science Fiction
The Clockwork Rocket. Greg Egan är en författare som får mig att känna mig nördig även i de nördigaste kretsar. Men jag kan inte annat än att utnämna den till 2011 års bästa SF. Så bra är den.
Årets bästa Fantasy
De stora fyra är Crippled God, Wise Man's Fear, Dance of Dragons och Cold Commands. Detta är ett väldigt svårt val och kombatanterna har alla sina styrkor och svagheter. Utom en. Det är också därför den vinner 2011 års bästa Fantasy. Den är helt enkelt bäst i ett väldigt hård konkurens. Bästa Fantasy boken 2011 är självklart Wise Man's Fear.
Årets bästa Urban Fantasy
Zoo City. Klockrent och innehåller en sengångare som magiskt djur.
Årets bästa Steampunk
Iron Jackal, Ganymede och Bookman tävlar om titeln i år. Men Ganymede är bara nästan lika bra som Boneshaker och Iron Jackal är bara nästan lika bra som Retribution Falls. Men Bookman öppnar nya dörrar, inleder en underbar resa in i det ångigaste och punkigaste Steampunk!
Årets bästa Svenska
Förbundsbryterskan
Bra koncept, intressant och nyskapande värld och ett otroligt bra språk.
Årets bästa sexscen
Går till Anders Fager med novellen Furierna i Borås.
Disclaimer
Detta är min privata lista över böcker jag recenserat det senaste året. Det har lite med när de kommit ut eller ens när jag läst dem utan när de hamnat på bloggen.
The Clockwork Rocket. Greg Egan är en författare som får mig att känna mig nördig även i de nördigaste kretsar. Men jag kan inte annat än att utnämna den till 2011 års bästa SF. Så bra är den.
Årets bästa Fantasy
De stora fyra är Crippled God, Wise Man's Fear, Dance of Dragons och Cold Commands. Detta är ett väldigt svårt val och kombatanterna har alla sina styrkor och svagheter. Utom en. Det är också därför den vinner 2011 års bästa Fantasy. Den är helt enkelt bäst i ett väldigt hård konkurens. Bästa Fantasy boken 2011 är självklart Wise Man's Fear.
Årets bästa Urban Fantasy
Zoo City. Klockrent och innehåller en sengångare som magiskt djur.
Årets bästa Steampunk
Iron Jackal, Ganymede och Bookman tävlar om titeln i år. Men Ganymede är bara nästan lika bra som Boneshaker och Iron Jackal är bara nästan lika bra som Retribution Falls. Men Bookman öppnar nya dörrar, inleder en underbar resa in i det ångigaste och punkigaste Steampunk!
Årets bästa Svenska
Förbundsbryterskan
Bra koncept, intressant och nyskapande värld och ett otroligt bra språk.
Årets bästa sexscen
Går till Anders Fager med novellen Furierna i Borås.
Disclaimer
Detta är min privata lista över böcker jag recenserat det senaste året. Det har lite med när de kommit ut eller ens när jag läst dem utan när de hamnat på bloggen.
2011 i siffror och statistik
och annat så klart.
Bloggen har haft besökare från tre kontinenter plus Japan.
Nästan alla från Sverige och nederländerna som vanligt. Andelen Return visitors är över 70% vilket betyder att jag gör någonting rätt.
Inga kul sökord i år. Kan nämnas att någon sökte på "apart förlag" i juli. Kan det vara vännerna på apart förlag? Rent allmänt har antalet besökare som hamnat här via sökmotorer minskat till förmån för bokmärken och referal sites. Jag vet inte hur jag ska tolka det, antagligen positivt antar jag. Eller, kanske inte egentligen.
Bästa referal site är
Arinas bibliotek
Boktradition
bokbloggar.nu
Drömmarnas Berg
Uppstickarna är Swedish zombie på 17:e plats (Mina åsikter om zombier är väl kända) och adlibris på 27:e plats(mina åsikter om dom är också väl dokumenterade).
Jag har publiserat
35 regelrätta recensioner
varav
5 är av svenska böcker
13 är Fantasy
11 är SF
6 är Urban Fantasy
3 är SteamPunk
och
2 är Horror
Det är en nedgång sedan förra året. Jag vet inte vad jag ska skylla på. Det kan bero på förra årets nyårslöfte att försöka läsa ut fler serier, hur ofta blir man inspirerad att skriva om tvåan i en trilogi?
En annan förklaring kan vara de stora fyra som kommit i år: Malazans sista, GRR Martins femma, Rothfuss tvåa och såklart Morgans andra. Fyra stora böcker som tagit mer tid än normalt att läsa och som har tagit mer än normalt utrymme i förväntan och eftersnack.
Det kan vara hösten skrivarkurs som tagit skrivtid från bloggandet. Men det känns som om det leder fram till ett självklart nyårslöfte. Kankse inte en recension i veckan men jag lovar att försöka publisera 52 recensioner under 2012!
Rants
Det har blivit en del intressanta rants i år. Mest genomslag fick mitt zombierant.
En annan stor post är liveteckningev av Eurocon:
Första dagen
Andra dagen
Sammanfattning
och i samma anda Sci Fi mässan
Sammantaget kan man konstatera att det varit ett intressant år men inget spännande år. Men nästa blir bättre det är jag säker på! Kanske kommer jag att vara den första som skriver en recension om Domedagen? (Spoiler: It'll be a disappointment)
Bloggen har haft besökare från tre kontinenter plus Japan.
Nästan alla från Sverige och nederländerna som vanligt. Andelen Return visitors är över 70% vilket betyder att jag gör någonting rätt.
Inga kul sökord i år. Kan nämnas att någon sökte på "apart förlag" i juli. Kan det vara vännerna på apart förlag? Rent allmänt har antalet besökare som hamnat här via sökmotorer minskat till förmån för bokmärken och referal sites. Jag vet inte hur jag ska tolka det, antagligen positivt antar jag. Eller, kanske inte egentligen.
Bästa referal site är
Arinas bibliotek
Boktradition
bokbloggar.nu
Drömmarnas Berg
Uppstickarna är Swedish zombie på 17:e plats (Mina åsikter om zombier är väl kända) och adlibris på 27:e plats(mina åsikter om dom är också väl dokumenterade).
Jag har publiserat
35 regelrätta recensioner
varav
5 är av svenska böcker
13 är Fantasy
11 är SF
6 är Urban Fantasy
3 är SteamPunk
och
2 är Horror
Det är en nedgång sedan förra året. Jag vet inte vad jag ska skylla på. Det kan bero på förra årets nyårslöfte att försöka läsa ut fler serier, hur ofta blir man inspirerad att skriva om tvåan i en trilogi?
En annan förklaring kan vara de stora fyra som kommit i år: Malazans sista, GRR Martins femma, Rothfuss tvåa och såklart Morgans andra. Fyra stora böcker som tagit mer tid än normalt att läsa och som har tagit mer än normalt utrymme i förväntan och eftersnack.
Det kan vara hösten skrivarkurs som tagit skrivtid från bloggandet. Men det känns som om det leder fram till ett självklart nyårslöfte. Kankse inte en recension i veckan men jag lovar att försöka publisera 52 recensioner under 2012!
Rants
Det har blivit en del intressanta rants i år. Mest genomslag fick mitt zombierant.
En annan stor post är liveteckningev av Eurocon:
Första dagen
Andra dagen
Sammanfattning
och i samma anda Sci Fi mässan
Sammantaget kan man konstatera att det varit ett intressant år men inget spännande år. Men nästa blir bättre det är jag säker på! Kanske kommer jag att vara den första som skriver en recension om Domedagen? (Spoiler: It'll be a disappointment)
