socialistsimon

Jag har upptäckt att jag inte berättat för er om The Name of the Wind Patrick Rothfuss och nu har tvåan kommit och det är dags för en recension av den. Så för att ta dom tillsammans: 

I en okänd del av världen, i den oansenliga byn Newarre finns en liten taverna. Ägaren är lika oansenlig som tavernan. Men Kote the Barkeep har en historia att berätta och en dag kommer en man som söker just den historian. Han lyckas övertala den ovillige Kote att berätta:
Kote är egentligen den okände Kvothe the Kingkiller, Kvothe the Arcane, the Bloodless, en omskriven, omtalad magiker, äventyrare  och skrävlare. Dom sätter sig ner i den tysta, baren och Kvothe börjar berätta. Hans diskpojke Bast, The Chronicler och Kvothe.

The Name of the Wind utspelar sig under den första dagen. Kvothe berättar om sin barndom hos the Edema Ruh, Fantasy zigenare (Inte romer, zigenare. Jag är medveten om skillnaden och väljer ordet zigenare med omsorg). Hur han lär sig magi och hur hans första äventyr börjar bygga på sitt rykte och hur han själv väljer att skapa delar av hitorien om sig själv. Name of the Wind är väldigt mycket en coming-of-age bok och som jag sagt innan är jag inte en fan av den subgenren. Just därför är det kul att kunna säga att den är så bra att jag inte störs av den detaljen. Kvothe är en kategori skitstövel som jag kan gilla, dels för att han inte är ett lika stort svin som Harry Potter och dels för att hans ungdomliga dumheter ses genom den vuxne Kvothes ögon. Den unge Kvothe är impulsiv, lojal och musikalisk. Den äldre Kvothe ser med ödmjuka och ogenerade ögon på sitt yngre jag.

The Wise Man's Fear fortsätter med den andra dagen. Kvothe fortsätter sin berättelse. Den unge, brådmogne Kvothe är nu lite äldre och hans misstag blir värre. Samtidigt som det inte är en mörk historia ges vi många hints om vad som kan ligga bakom Kvothes förvandling från en så lovande ung man till den knäckta deprimerande bartendern.
Språket är osynligt, jag tänker inte alls på det vilket är ett bra tecken. Men ibland glittrar det till med kul ordsvängningar. Det finns ett rike som heter Vintas, berömt bland annat för sitt goda vin. I böckerna är det härifrån ordet "vintage" kommer ifrån. 
Valet av två nivåer av berättande gör att Kvothe ibland hoppar i historien, sammanfattar och går vidare. Det ger ett annat driv i historien än annars. Samtidigt ignorerar Rothfuss inte ramhistorien. Newarre blir en levande by och den vuxne Kote och Bast är även dom karaktärer jag bryr mig om.

Rothfuss är en av de många försenade författarna i år men en sak är klart och tydligt: Han har skapat en underbar uppföljare, en underbar bok och är härmed förlåten alla förseningar!
Det kunde knappt gjorts bättre.