A Dance with Dragons
A Dance with Dragon är den senaste boken i GRR Martins episka fantasy serie A Song of Ice and Fire. Serien har drabbats av förseningar och omskrivningar men nu har Dance kommit. Det är del fem i serien och utspelar sig parallellt med handlingen i A Feast for Crows. Det är planerat två böcker till i serien vilket skulle ge dig en sjuboks (septologi?) serie av sällan skådat omfång.
Att diskutera Dance är omöjligt utan att spoila dom tidigare fyra böckerna. GRR Martin är känd för att ingen är säker. Ingen enskild karaktär är 'huvudperson' utan vem som helst, oavsett hur viktig han verkar vara för handlingen kan dö. Att ens avslöja vilka Point-of-View karaktärer är att spoila vem som överlever de föregående böckerna. Därför har jag två spoiler varningar. Först spoilar jag bok ett till fyra och i slutet spoilers för bok fem.
Det enda jag kan säga utan att spoila är att denna bok har styrkor och svagheter men lever på det hela taget upp till resten av serien.
OBS - det är fritt fram för spoilers i kommentarerna. Tänk på det om du klickar in där.
* * * Here there be Spoilers * * *
Dance är en tung bok i alla ordets meningar (1,3kg). Mycket ska avhandlas och det är mycket resande. Martin är inte lika bra som Steven Erikson på att skriva om långa, hårda och i grunden tråkiga transportsträckor utan att det blir tråkigt för läsaren. Trots det är det viktiga saker som avslöjas. Precis som boken innan handlar den om konsekvenser. Konsekvenser av krig, konsekvenser av att vinna.
Den är tung att läsa. Storyn har divergerat och det kan ibland kännas som en serie osammanhängande trådar. Samtidigt är det ett praktexempel på att avskalad text inte alltid är det rätta. Ja, ibland blev det lite mycket matbeskrivningar och ibland lite mycket väder och kläder men det håller ihop i en tillfredsställande väv.
Dance följer Tyrion Lannister, Jon Snow och Daenerys Targaryen. Jon är Lord Commander av Nattvakten och han har insett att hela syftet med Muren är att skydda 'the Lands of Men' mot the Others, dessa mystiska vålnader av is och kyla som kan animera de döda för att tjäna sina syften. Vi/Jon vet näst intill inget om vilka de Andra är eller vilka syften de har. Bara att de kommer med vintern och de är livsfarliga. Jons försök att bemanna Muren sätter honom på kant med de mer konservativa av sina bröder. Samtidigt är han den av de tre som har bäst chans att lyckas. Han är karismatisk, välutbildad och vet hur man ska leda män. Dany har näst intill ingen utbildning i Ledarskap.
Daenerys har avbrutit sin marsch och försöker regera i Meereen, en av slavstaterna i Slavers Bay. Hon kämpar för att regera rättvist och skapa fred mellan slavarna hon friget och slavägarna hon besegrat. Det är lätt att avskaffa slaveriet men vad ska slavarna leva av när de är fria? Hur ska en slavstad ens kunna försörja sig själv med mat när de inte längre kan leva av slavhandel? Och de andra slavstaterna som ser sin inkomst hotad av slavuppror? För att göra hennes situation etter värre så kan hon inte ens förlita sig på sina drakar. Hon kan inte kontrollera dem och i sin hunger härjar de den kringliggande landsbygden.
Tyrion har flytt Westeros och är knäckt och bitter. En av de stora frågorna som Martin tar upp i Ice and Fire är just att i ett feodalt landskap är familjen det enda du kan lita på, familjelojalitet, familjeband och familjeproblem är centralt i hans skrivande. Tyrion har brutit mot ett tabu värre än Kungamord; han har dödat sin far. Oavsett hur mycket Tyrion kan ha hatat sin far och hur illa han har behandlats av honom så har han brutit igenom en mur av förbud och frånsagt sig alla släktband. Cersei hatar han men Jamie? Han hatar honom för hans roll i Tywins förräderi men samtidigt älskar han sin bror.
För att kunna prata om själva boken varnar jag nu för fler spoilers av A Dance with Dragons nedan.
* * * More Spoilers * * *
Det dyker upp flera andra kända PoV's som vi saknat länge. Davos the Onionknight, Cersei, och Reek. Ungefär två-tredjedelar in går handlingen vidare efter händelserna i a Feast och avslutar/ knyter ihop de två böckerna. En PoV som verkligen är underbar är Arya's kapitel. Det är en kort liten story om hur hon initieras mer och mer i Faceless Men's mysterier. Jag har tidigare skrivit om Bra Magi. När prästerna skär av hennes ansikte och fäster en död kvinnans ansikte är bara jättebra!
Davos får i uppdrag att hitta Rickon och när han för reda på var han är blir han blek av skräck. Var är Rickon?
Reek har en stor roll. Theon Greyjoy är fånge hos Ramsay Bolton. Ingen Bolton i böckerna är Good guy men efter ett par kapitel med Theon/Reek verkar Roose Bolton som en hyvens kille. Ramsay torterar Theon tills hela hans identitet är utplånad.
Vi introduceras också till Aegon Targaryen. Japp, den bebis som Ser Gregor Clegane krossade huvudet på. Tydligen har John Connington smugglat ut den rätta bebisen och tränat honom i ledarskap och nu är det dags att stiga in på scenen. Hos en annan författare hade detta grepp inte funkat men GRRM har förtjänat rätten genom att hela tiden slå fast att det inte är enskilda karaktärer som bär hela historien. En stor risk är ju att man bryter illusionen om man kastar in en ny huvudrollsinnehavare halvvägs in. Han har 'planterat' möjligheten redan från början och genom att döda av minst en 'huvudrollsinnehavare' i varannan bok (Ned, Robb och ). Sen har han introducerat nya PoV karaktärer hela tiden. När nu en ny targaryen så finns det redan ett mentalt utrymme för honom.
GRRM har förfört oss med olika religioner. Jag tror att alla som läser serien sympatiserar med the Old Gods, deras heliga träd med gråtande ansikten. Sedan dyker Melissandre upp och sakta bygger hon sitt inflytande. Det är uppenbart i efterhand vart det är på väg men ändå hoppar jag till när hennes Queens Guard utropar "One land, one god, one king!" Underbar scen!
Avslutningsvis har jag en obehaglig känsla som jag fick efter bok tre och fyra. Medan jag läser den är den underbar. Jag sitter som på nålar, kollar upp obskyra namn i wikis och tittar på kartor för att få en uppfattning om Stannis inflytande i Norrland. Men när jag lägger ner boken drabbas jag av känslan "Var den så bra som jag upplevde den?" Detta är anledningen till att jag inte läst om någon av hans böcker. Samtidigt känner jag att jag vill gå på första intrycket och inte eftertankens kranka blekhet.
Mitt första intryck var att boken var underbar, superbra och ett must-read!
Att diskutera Dance är omöjligt utan att spoila dom tidigare fyra böckerna. GRR Martin är känd för att ingen är säker. Ingen enskild karaktär är 'huvudperson' utan vem som helst, oavsett hur viktig han verkar vara för handlingen kan dö. Att ens avslöja vilka Point-of-View karaktärer är att spoila vem som överlever de föregående böckerna. Därför har jag två spoiler varningar. Först spoilar jag bok ett till fyra och i slutet spoilers för bok fem.
Det enda jag kan säga utan att spoila är att denna bok har styrkor och svagheter men lever på det hela taget upp till resten av serien.
OBS - det är fritt fram för spoilers i kommentarerna. Tänk på det om du klickar in där.
* * * Here there be Spoilers * * *
Dance är en tung bok i alla ordets meningar (1,3kg). Mycket ska avhandlas och det är mycket resande. Martin är inte lika bra som Steven Erikson på att skriva om långa, hårda och i grunden tråkiga transportsträckor utan att det blir tråkigt för läsaren. Trots det är det viktiga saker som avslöjas. Precis som boken innan handlar den om konsekvenser. Konsekvenser av krig, konsekvenser av att vinna.
Den är tung att läsa. Storyn har divergerat och det kan ibland kännas som en serie osammanhängande trådar. Samtidigt är det ett praktexempel på att avskalad text inte alltid är det rätta. Ja, ibland blev det lite mycket matbeskrivningar och ibland lite mycket väder och kläder men det håller ihop i en tillfredsställande väv.
Dance följer Tyrion Lannister, Jon Snow och Daenerys Targaryen. Jon är Lord Commander av Nattvakten och han har insett att hela syftet med Muren är att skydda 'the Lands of Men' mot the Others, dessa mystiska vålnader av is och kyla som kan animera de döda för att tjäna sina syften. Vi/Jon vet näst intill inget om vilka de Andra är eller vilka syften de har. Bara att de kommer med vintern och de är livsfarliga. Jons försök att bemanna Muren sätter honom på kant med de mer konservativa av sina bröder. Samtidigt är han den av de tre som har bäst chans att lyckas. Han är karismatisk, välutbildad och vet hur man ska leda män. Dany har näst intill ingen utbildning i Ledarskap.
Daenerys har avbrutit sin marsch och försöker regera i Meereen, en av slavstaterna i Slavers Bay. Hon kämpar för att regera rättvist och skapa fred mellan slavarna hon friget och slavägarna hon besegrat. Det är lätt att avskaffa slaveriet men vad ska slavarna leva av när de är fria? Hur ska en slavstad ens kunna försörja sig själv med mat när de inte längre kan leva av slavhandel? Och de andra slavstaterna som ser sin inkomst hotad av slavuppror? För att göra hennes situation etter värre så kan hon inte ens förlita sig på sina drakar. Hon kan inte kontrollera dem och i sin hunger härjar de den kringliggande landsbygden.
Tyrion har flytt Westeros och är knäckt och bitter. En av de stora frågorna som Martin tar upp i Ice and Fire är just att i ett feodalt landskap är familjen det enda du kan lita på, familjelojalitet, familjeband och familjeproblem är centralt i hans skrivande. Tyrion har brutit mot ett tabu värre än Kungamord; han har dödat sin far. Oavsett hur mycket Tyrion kan ha hatat sin far och hur illa han har behandlats av honom så har han brutit igenom en mur av förbud och frånsagt sig alla släktband. Cersei hatar han men Jamie? Han hatar honom för hans roll i Tywins förräderi men samtidigt älskar han sin bror.
För att kunna prata om själva boken varnar jag nu för fler spoilers av A Dance with Dragons nedan.
* * * More Spoilers * * *
Det dyker upp flera andra kända PoV's som vi saknat länge. Davos the Onionknight, Cersei, och Reek. Ungefär två-tredjedelar in går handlingen vidare efter händelserna i a Feast och avslutar/ knyter ihop de två böckerna. En PoV som verkligen är underbar är Arya's kapitel. Det är en kort liten story om hur hon initieras mer och mer i Faceless Men's mysterier. Jag har tidigare skrivit om Bra Magi. När prästerna skär av hennes ansikte och fäster en död kvinnans ansikte är bara jättebra!
Davos får i uppdrag att hitta Rickon och när han för reda på var han är blir han blek av skräck. Var är Rickon?
Reek har en stor roll. Theon Greyjoy är fånge hos Ramsay Bolton. Ingen Bolton i böckerna är Good guy men efter ett par kapitel med Theon/Reek verkar Roose Bolton som en hyvens kille. Ramsay torterar Theon tills hela hans identitet är utplånad.
Vi introduceras också till Aegon Targaryen. Japp, den bebis som Ser Gregor Clegane krossade huvudet på. Tydligen har John Connington smugglat ut den rätta bebisen och tränat honom i ledarskap och nu är det dags att stiga in på scenen. Hos en annan författare hade detta grepp inte funkat men GRRM har förtjänat rätten genom att hela tiden slå fast att det inte är enskilda karaktärer som bär hela historien. En stor risk är ju att man bryter illusionen om man kastar in en ny huvudrollsinnehavare halvvägs in. Han har 'planterat' möjligheten redan från början och genom att döda av minst en 'huvudrollsinnehavare' i varannan bok (Ned, Robb och ). Sen har han introducerat nya PoV karaktärer hela tiden. När nu en ny targaryen så finns det redan ett mentalt utrymme för honom.
GRRM har förfört oss med olika religioner. Jag tror att alla som läser serien sympatiserar med the Old Gods, deras heliga träd med gråtande ansikten. Sedan dyker Melissandre upp och sakta bygger hon sitt inflytande. Det är uppenbart i efterhand vart det är på väg men ändå hoppar jag till när hennes Queens Guard utropar "One land, one god, one king!" Underbar scen!
Avslutningsvis har jag en obehaglig känsla som jag fick efter bok tre och fyra. Medan jag läser den är den underbar. Jag sitter som på nålar, kollar upp obskyra namn i wikis och tittar på kartor för att få en uppfattning om Stannis inflytande i Norrland. Men när jag lägger ner boken drabbas jag av känslan "Var den så bra som jag upplevde den?" Detta är anledningen till att jag inte läst om någon av hans böcker. Samtidigt känner jag att jag vill gå på första intrycket och inte eftertankens kranka blekhet.
Mitt första intryck var att boken var underbar, superbra och ett must-read!
Kommentarer
Trackback
