Warbreaker
Warbreaker av Brandon Sanderson
Det är ingen nyhet att jag gillar Sanderson. Han har ett par intressanta idéer om magi och hur det ska användas. En av hans styrkor är att han sätter en ära i att skapa ett nytt magisystem för varje ny bok eller bokserie. (Jag har hört ett oroande rykte att han planerar att sammanfoga sina magisystem och universa i ett metasystem och ett multiversum men jag hittar ingen källa till det så förhoppningsvis är det ett ogrundat rykte.) Han har också anoterat varje bok på sin blogg vilket är väldigt amitiöst. Jag har inte själv läst hans noter kapitel för kapitel men det är utan tvekan spännande. Den ende författare jag känner till som gör det är hans antipod Greg Egan.
I Warbreaker har Sanderson skapat ett nytt magisystem som bygger på två spännande delar: Varje människa har ett andetag, One Breath, som man kan få och ge bort. En person som samlat på sig andra människors andetag kan använda dem för att skänka liv till döda ting. Det kräver en klar och tydligt order och det kräver färg. Att ha flera, många människors livskraft, andetag, i sig ger flera spännande förmågor som att det gör alla färger klarare runt omkring dig, du ser färger klarare, blir friskare är mer i kontakt med liv och levande varelser. Om du ger bort ditt Andetag blir världen färglös och du ser märkbart grå ut. Det är ingen spoiler att berätta detta, det var ganska klart redan in prologen. Tyvärr är det ett problem med just det. Dels är magisystemet så tydligt beskrivet att det nästan känns mekaniskt, dels använder han semimoderna ord för vissa delar av det. Ett mer högtravande språk och mindre exakta regler hade gett en mjukare stämning. Jag säger inte att han ska ta bort reglerna utan att jag som läsare kanske inte behöver veta de exakta detaljerna hela tiden.
I Warbreaker kontrasteras två kungariken mot varandra. Det ena, Idris, betraktar Andetaget som en människas själ. Att ta det eller ge bort det är motbjudande. I Det andra, Hallandren, är Andetagen och den närliggande magin ett sakrament, att ha många andetag är makt och rikedom, att ge bort dem en ära och en helig uppoffring. Som mycket av Sandersons Fantasy så är det mycket diskussioner om religion och mer intressant, tolerans för andras religion. Sanderson är Mormon, troende och övertygad vilket till en del förklarar han intresse för religion och tro. Han har dessutom en stor respekt för 'den andra sidan'. Hans olika religioner är inte svagt dolda mormon-kloner utan ofta väl grundade religioner i sin egen rätt. Det är knappast Aslan vi pratar om. Det är därför det inte stör mig att mycket av sensmoralen i hans böcker är att det är rätt att tro även om du inte har några bevis, att religion är värdefullt även om en del präster är arroganta och korrupta, att tro och uppoffring är sin egen belöning oavsett sanningshalten i det du tror på. Inget av de är värderingar jag delar men han skriver bra historier, han ger antagonisten, ateisten eller den onde en fair break, en trovärdig historia och det är en värdering jag verkligen tror på!
Hmm, kanske dags att läsa om Elantris?
Mistborn har jag recenserat här och Mistbornserien här
Här är en film som mycket väl kunde handlat om en person som nyss blivit begåvad med en stor mängd Breath. I själva verket är det en intervju med en kvinna som just tagit LSD för första gången.
>
Det är ingen nyhet att jag gillar Sanderson. Han har ett par intressanta idéer om magi och hur det ska användas. En av hans styrkor är att han sätter en ära i att skapa ett nytt magisystem för varje ny bok eller bokserie. (Jag har hört ett oroande rykte att han planerar att sammanfoga sina magisystem och universa i ett metasystem och ett multiversum men jag hittar ingen källa till det så förhoppningsvis är det ett ogrundat rykte.) Han har också anoterat varje bok på sin blogg vilket är väldigt amitiöst. Jag har inte själv läst hans noter kapitel för kapitel men det är utan tvekan spännande. Den ende författare jag känner till som gör det är hans antipod Greg Egan.
I Warbreaker har Sanderson skapat ett nytt magisystem som bygger på två spännande delar: Varje människa har ett andetag, One Breath, som man kan få och ge bort. En person som samlat på sig andra människors andetag kan använda dem för att skänka liv till döda ting. Det kräver en klar och tydligt order och det kräver färg. Att ha flera, många människors livskraft, andetag, i sig ger flera spännande förmågor som att det gör alla färger klarare runt omkring dig, du ser färger klarare, blir friskare är mer i kontakt med liv och levande varelser. Om du ger bort ditt Andetag blir världen färglös och du ser märkbart grå ut. Det är ingen spoiler att berätta detta, det var ganska klart redan in prologen. Tyvärr är det ett problem med just det. Dels är magisystemet så tydligt beskrivet att det nästan känns mekaniskt, dels använder han semimoderna ord för vissa delar av det. Ett mer högtravande språk och mindre exakta regler hade gett en mjukare stämning. Jag säger inte att han ska ta bort reglerna utan att jag som läsare kanske inte behöver veta de exakta detaljerna hela tiden.
I Warbreaker kontrasteras två kungariken mot varandra. Det ena, Idris, betraktar Andetaget som en människas själ. Att ta det eller ge bort det är motbjudande. I Det andra, Hallandren, är Andetagen och den närliggande magin ett sakrament, att ha många andetag är makt och rikedom, att ge bort dem en ära och en helig uppoffring. Som mycket av Sandersons Fantasy så är det mycket diskussioner om religion och mer intressant, tolerans för andras religion. Sanderson är Mormon, troende och övertygad vilket till en del förklarar han intresse för religion och tro. Han har dessutom en stor respekt för 'den andra sidan'. Hans olika religioner är inte svagt dolda mormon-kloner utan ofta väl grundade religioner i sin egen rätt. Det är knappast Aslan vi pratar om. Det är därför det inte stör mig att mycket av sensmoralen i hans böcker är att det är rätt att tro även om du inte har några bevis, att religion är värdefullt även om en del präster är arroganta och korrupta, att tro och uppoffring är sin egen belöning oavsett sanningshalten i det du tror på. Inget av de är värderingar jag delar men han skriver bra historier, han ger antagonisten, ateisten eller den onde en fair break, en trovärdig historia och det är en värdering jag verkligen tror på!
Hmm, kanske dags att läsa om Elantris?
Mistborn har jag recenserat här och Mistbornserien här
Här är en film som mycket väl kunde handlat om en person som nyss blivit begåvad med en stor mängd Breath. I själva verket är det en intervju med en kvinna som just tagit LSD för första gången.
>
Kommentarer
Trackback
