Vad är fel med vampyrer nuförtiden
Vampyrgenren är ute en pengaströd ökenvandring. Visst de som vandrar tjänar pengar, men det är inte mycket värt för mig. Vad är det för fel på vampyrer idag? Kommer de att gå samma öde till möte som batikskjortor och axelvaddar? Eller finns det en möjlighet att åter fånga deras odödliga charm?
1. Dagens vampyrer är övermänniskor
Det är ett vanligt problem att alltid försöka lansera mera mera mera. Jag har försökt att titta på twilightfilmerna och i ett desperat försök till research hittade jag ett avsnitt på twiwiki som heter "Abilities and limitations". Det är över tusen ord långt utan en enda begränsning. Avsnittet som heter "Weaknesses" innehåller följande citat "vampires are not known to be killed by human effort, are unharmed by sunlight, garlic, holy water, silver, any kind of stake, cross[...]".
Hur kul är det? Om alla problem egentligen kan lösas med extremt övervåld blir historien inte trovärdig. Ingenting kan skada, döda eller ens hota vampyren om man inte hittar på ytterligare en övermaxad, överhypad varelse. Sektionen om varulvar är lika lång och innehåller heller inga begränsningar.
Nu är twilight ett extremt exempel men de är yttersta spetsen på en farlig trend.
En hjälte definieras mer av sina begränsningar än av sina förmågor. Kalle Anka är kul för att han har otur och dåligt temperament. Frodo är engagerande för att han är liten, svag och på alla sätt ofarlig. Spock är patologiskt oförmögen att ta till sin emotionella argument. Fantasy har tagit till sig detta. Vi ser det i Malazan, Game of Thrones och i Urban Fantasy som Dresden Files. Man har dragit ner på magin till fördel för realism. Vampyrerna har tagit motsatt väg. Den enda 'utveckling' som syns är att ibland använda ännu mäktigare varelser som Änglar och Demoner.
2. Dagens vampyrer är vanliga människor
Det finns saker som är nyskapande och spännande att se en gång som blir vansinnigt tråkiga när det exploateras ad nauseum. Interview with a vampire var kul. Buffy the Vampire Slayer var kul. Men för det första är det överanvänt och för det andra funkar det inte. Vampyrer med existentiell angst, relationsproblem, flickvänsproblem problem med chefen (sire, king, sheriff eller vad det råkar heta i dit V-universa). Jag är hjärtligt trött på socialrealistiska skildringar av vampyrer. För det första är det överanvänt och för det andra funkar det inte. Stackhouse vampyrerna är inte en fungerande analog för medborgarrättsrörelsen. Dom är vandrande knarkfabriker som fram till nyligen dödade folk för sin försörjning! Känns det som en bra liknelse med svarta och medborgarrättsrörelsen? I så fall har du allvarliga problem.
Men det är inte ett Sookie-Stackhouse-problem. Jag vill inte läsa om vampyrpojkvänner, vampyrgymnasieelever, vampyrälskare. Vad kommer nu? Vampyrläkare?* vampyrkontorsslavar? vampyrbigbrotherdeltagare? vampyrpoliser? *suck* Trovärdighetsproblemet blir bara värre för att det händer parallellt med punkt 1.
Vampyrer som har egna problem hade kunnat vara intressant. Men det skulle kunna vara vampyrproblem inte en förrvriden spegel av vanliga männskliga problem. Är det en så liten sak att vara odödlig och att du måste dricka blod från människor och eventuellt vara hypnotiskt tvungen att lyda order från din nya förälder?
Låt vampyrer vara vampyrer!
3. Var tog symbolismen vägen?
Eller: Litterära tabun är bra. När vampyrerna först blev populära kunde man inte skriva om sex så man valde att beskriva akten att suga blod som en symbolhandling. Detta öppnade för att man kunde skriva om homosexuellt sex på samma sätt. Men nu har vampyrerna sex samtidigt som de dricker blod (Sookie), vampyrers kärlek är lika evig som deras eviga liv (se även punkt 1, Twiproblem). Jag säger inte att man ska låta bli att skriva om sex eller införa frivilliga tabun. En självpåtagen inskränkning är inte ett tabu. På samma sätt som att frivilligt skriva en hel bok med bara en enda vokal är en utmaning, inte ett tabu. Vad jag däremot vill säga är att man måste värna om symbolismen. Lite undertext är bra för litteraturen. Allt behöver inte skrivas ut i klartext för en läsare som inte förväntas kunna tänka mer än en tanke i taget, inte förväntas förstå att det kan finnas någonting bakomliggande. (Är det sant att Philosopher's stone döptes om för den Amerikanska publiken för att "de fattar inte att P+H blir F"?)
Om man förväntar sig att publiken är korkad skriver man korkade böcker!
4. Var tog monstret vägen?
Vampyrer är monster. De dödar för att kunna leva för evigt. En real world analogi är om en miljonär mördar folk för att kunna få en hjärttransplantation. De är rovdjur. De dödar inte i självförsvar, de skulle inte dö om de svälter, de skulle bara gå i dvala. De dödar för att få fördelar som är omöjliga för alla oss andra aldrig skulle kunna uppnå.
Jag skulle vilja läsa om en highschool-vamp-romance ur vampyrbossens perspektiv: Hur skulle han se på Edwards crush på Bella egentligen? Är det pedofili? Är det tidelag? 'Lek inte med maten, pojk!' (Hmm, American pie?) Hon är ju trots allt ca hundra år yngre än Edward och dessutom mest att betrakta som en kviga. Dessutom är det, om man accepterar analogin att vampyren är en utsatt minoritet i ständigt krig med människorna, möjligt att se det som om en jude i motståndsrörelsens frankrike skulle inleda ett förhållande med en SS-soldats dotter. Hans femåriga dotter kanske. Jag sympatiserar mer med vampyrbossen än med Bella i det här läget.
5. Meh
Jag bryr mig inte och det känns fel att egentligen hugga på hur vampyrer hanteras. Vampyrer har plockats upp av en annan genre, Paranormal Romance. Jag läser inte mycket Romance, paranormal eller normal, så jag känner inte att jag bryr mig. Vampyrer är inte kidnappade av PR för lösen, de har anammats av en systergenre. Vampyrer är fortfarande ett levande och utvecklat monster. Se bara på Strain: Han verkar ha inspirerats av Filippinska vampyrer som har en spännande version, Steampunk leker med vampyrerna (Greyfriar, New Amsterdam), Urban Fantasy leker med vampyrerna (Udda Verklighet, Sergei Lukyanenko's Night Watch,), Science Fiction (Blindsight). Det är inte svårt att hitta spännande tolkningar av vampyrer.
Mycket av kritiken ovan är en kritik av stereotypa rollbesättningar och enkelspårig handling i romance. Fine, läs inte romance.
Jag står för det jag skrivit: Jag vill ha hjältar och monster som definieras även av sina begränsningar, monster som är mer än bara billiga substitut för vanliga människor. Att ta ett antagande och extrapolera till sin logiska extrem är det som gör SFFH så spännande. Om du inte känner att Twilight gör det, läs Fledgling istället. Men detta inlägg är ett exempel på skamlöst publikfrieri. Läsarna vill se en kritik av Vampyrgenren så jag levererar. Men sanningen är att det finns ingen vampyrgenre, vampyrer finns i alla genrer.
Jag har inget problem med det.
*När jag skrev detta glömde jag helt bort Being Human
1. Dagens vampyrer är övermänniskor
Det är ett vanligt problem att alltid försöka lansera mera mera mera. Jag har försökt att titta på twilightfilmerna och i ett desperat försök till research hittade jag ett avsnitt på twiwiki som heter "Abilities and limitations". Det är över tusen ord långt utan en enda begränsning. Avsnittet som heter "Weaknesses" innehåller följande citat "vampires are not known to be killed by human effort, are unharmed by sunlight, garlic, holy water, silver, any kind of stake, cross[...]".
Hur kul är det? Om alla problem egentligen kan lösas med extremt övervåld blir historien inte trovärdig. Ingenting kan skada, döda eller ens hota vampyren om man inte hittar på ytterligare en övermaxad, överhypad varelse. Sektionen om varulvar är lika lång och innehåller heller inga begränsningar.
Nu är twilight ett extremt exempel men de är yttersta spetsen på en farlig trend.
En hjälte definieras mer av sina begränsningar än av sina förmågor. Kalle Anka är kul för att han har otur och dåligt temperament. Frodo är engagerande för att han är liten, svag och på alla sätt ofarlig. Spock är patologiskt oförmögen att ta till sin emotionella argument. Fantasy har tagit till sig detta. Vi ser det i Malazan, Game of Thrones och i Urban Fantasy som Dresden Files. Man har dragit ner på magin till fördel för realism. Vampyrerna har tagit motsatt väg. Den enda 'utveckling' som syns är att ibland använda ännu mäktigare varelser som Änglar och Demoner.
2. Dagens vampyrer är vanliga människor
Det finns saker som är nyskapande och spännande att se en gång som blir vansinnigt tråkiga när det exploateras ad nauseum. Interview with a vampire var kul. Buffy the Vampire Slayer var kul. Men för det första är det överanvänt och för det andra funkar det inte. Vampyrer med existentiell angst, relationsproblem, flickvänsproblem problem med chefen (sire, king, sheriff eller vad det råkar heta i dit V-universa). Jag är hjärtligt trött på socialrealistiska skildringar av vampyrer. För det första är det överanvänt och för det andra funkar det inte. Stackhouse vampyrerna är inte en fungerande analog för medborgarrättsrörelsen. Dom är vandrande knarkfabriker som fram till nyligen dödade folk för sin försörjning! Känns det som en bra liknelse med svarta och medborgarrättsrörelsen? I så fall har du allvarliga problem.
Men det är inte ett Sookie-Stackhouse-problem. Jag vill inte läsa om vampyrpojkvänner, vampyrgymnasieelever, vampyrälskare. Vad kommer nu? Vampyrläkare?* vampyrkontorsslavar? vampyrbigbrotherdeltagare? vampyrpoliser? *suck* Trovärdighetsproblemet blir bara värre för att det händer parallellt med punkt 1.
Vampyrer som har egna problem hade kunnat vara intressant. Men det skulle kunna vara vampyrproblem inte en förrvriden spegel av vanliga männskliga problem. Är det en så liten sak att vara odödlig och att du måste dricka blod från människor och eventuellt vara hypnotiskt tvungen att lyda order från din nya förälder?
Låt vampyrer vara vampyrer!
3. Var tog symbolismen vägen?
Eller: Litterära tabun är bra. När vampyrerna först blev populära kunde man inte skriva om sex så man valde att beskriva akten att suga blod som en symbolhandling. Detta öppnade för att man kunde skriva om homosexuellt sex på samma sätt. Men nu har vampyrerna sex samtidigt som de dricker blod (Sookie), vampyrers kärlek är lika evig som deras eviga liv (se även punkt 1, Twiproblem). Jag säger inte att man ska låta bli att skriva om sex eller införa frivilliga tabun. En självpåtagen inskränkning är inte ett tabu. På samma sätt som att frivilligt skriva en hel bok med bara en enda vokal är en utmaning, inte ett tabu. Vad jag däremot vill säga är att man måste värna om symbolismen. Lite undertext är bra för litteraturen. Allt behöver inte skrivas ut i klartext för en läsare som inte förväntas kunna tänka mer än en tanke i taget, inte förväntas förstå att det kan finnas någonting bakomliggande. (Är det sant att Philosopher's stone döptes om för den Amerikanska publiken för att "de fattar inte att P+H blir F"?)
Om man förväntar sig att publiken är korkad skriver man korkade böcker!
4. Var tog monstret vägen?
Vampyrer är monster. De dödar för att kunna leva för evigt. En real world analogi är om en miljonär mördar folk för att kunna få en hjärttransplantation. De är rovdjur. De dödar inte i självförsvar, de skulle inte dö om de svälter, de skulle bara gå i dvala. De dödar för att få fördelar som är omöjliga för alla oss andra aldrig skulle kunna uppnå.
Jag skulle vilja läsa om en highschool-vamp-romance ur vampyrbossens perspektiv: Hur skulle han se på Edwards crush på Bella egentligen? Är det pedofili? Är det tidelag? 'Lek inte med maten, pojk!' (Hmm, American pie?) Hon är ju trots allt ca hundra år yngre än Edward och dessutom mest att betrakta som en kviga. Dessutom är det, om man accepterar analogin att vampyren är en utsatt minoritet i ständigt krig med människorna, möjligt att se det som om en jude i motståndsrörelsens frankrike skulle inleda ett förhållande med en SS-soldats dotter. Hans femåriga dotter kanske. Jag sympatiserar mer med vampyrbossen än med Bella i det här läget.
5. Meh
Jag bryr mig inte och det känns fel att egentligen hugga på hur vampyrer hanteras. Vampyrer har plockats upp av en annan genre, Paranormal Romance. Jag läser inte mycket Romance, paranormal eller normal, så jag känner inte att jag bryr mig. Vampyrer är inte kidnappade av PR för lösen, de har anammats av en systergenre. Vampyrer är fortfarande ett levande och utvecklat monster. Se bara på Strain: Han verkar ha inspirerats av Filippinska vampyrer som har en spännande version, Steampunk leker med vampyrerna (Greyfriar, New Amsterdam), Urban Fantasy leker med vampyrerna (Udda Verklighet, Sergei Lukyanenko's Night Watch,), Science Fiction (Blindsight). Det är inte svårt att hitta spännande tolkningar av vampyrer.
Mycket av kritiken ovan är en kritik av stereotypa rollbesättningar och enkelspårig handling i romance. Fine, läs inte romance.
Jag står för det jag skrivit: Jag vill ha hjältar och monster som definieras även av sina begränsningar, monster som är mer än bara billiga substitut för vanliga människor. Att ta ett antagande och extrapolera till sin logiska extrem är det som gör SFFH så spännande. Om du inte känner att Twilight gör det, läs Fledgling istället. Men detta inlägg är ett exempel på skamlöst publikfrieri. Läsarna vill se en kritik av Vampyrgenren så jag levererar. Men sanningen är att det finns ingen vampyrgenre, vampyrer finns i alla genrer.
Jag har inget problem med det.
*När jag skrev detta glömde jag helt bort Being Human
Kommentarer
Postat av: Pål Eggert
"Vampyrläkare?* vampyrkontorsslavar? vampyrbigbrotherdeltagare? vampyrpoliser? suck"
Håller du på och ger förslag sådär så får vi väl snart se ännu fler. Bra artikel för övrigt. Det är inte bara genrer längre. Man pratar om vampirelitt, akaporr, postapo och liknande. Man ska ha prydliga fack där man hela tiden får en påfyllnad.
Postat av: Socialistsimon
Jag är passionerat för fler genrer, subgenrer och fack med underavdelningar i. Men det är bara att acceptera att vampyr inte är ett av dem. Om man inte väljer att beskriva dem som transgenre kanske ;)
Postat av: Swedish Zombie
Väl rutet! Iofs är jag partisk i målet, som aldrig gillat vampyrer så mycket. Få undantag finns, som Kings Staden om försvann och Mathesons I am Legend. Jag tyckte det spårade ur rejält redan med Anne Rices böcker. Men kanske är jag ganska ensam om den åsikten. Det märkligaste med den moderna vampyren är att just monsterfaktorn försvunnit. Nu är vampyr något attraktivt, något att önska att bli.
Postat av: Fia
Tänkte just nämna att du glömde Being Human, men det insåg du ju själv ;) Den serien fastnade jag aldrig riktigt för, även om jag sett allt av den.
Bra, intressant inlägg!
Trackback
