Stations of the Tide
Michael Swanwick är en av dom författarna som man älskar omedelbart och sedan inte hittar deras böcker någonstans. När jag läste hans Dragons of Babel började jag leta efter mer av honom (rec här). Det ska finnas en första del/föregångare till Dragons of Babel som heter The Iron Dragons daughter. Fanns inte att få tag i någonstans. Tack och lov är det inte så att källan helt torkat ut. Det kommer lite alster från honom ibland.
Stations of the Tide är SF. Den är mycket annorlunda än Dragons of Babel men den har den där gnistan vi älskar. Huvudpersonen kallas genomgående The Bureaucrat. Han är skickad att utreda en person som misstänks för att sprida förbjuden teknologi. Titeln syftar på planetens långa tidvattencykel. Var hundrade (eller mer, det sätts aldrig någon fast tidsram) kommer tidvattnet in och täcker större delen av planetens landmassa. I denna atmosfär av kollaps och sista minuten evakuering letar Byråkraten efter en magiker/techwizard som hela tiden ligger steget före. Byråkraten har tillgång till enorma mängder av häftig tech som han inte kan använda. Proscribed technology, remember.
Har du bara tid att läsa en SFbok i sommar kan du välja en sämre bok än denna. Finns det minsta utrymme i läslistan bör du klämma in den.
Själv ska jag fortsätta med A Dance with Dragons och leta fler Swanwick böcker att lägga till att-läsa-listan. Kanske dansa med björnar efter drakarna?
Stations of the Tide är SF. Den är mycket annorlunda än Dragons of Babel men den har den där gnistan vi älskar. Huvudpersonen kallas genomgående The Bureaucrat. Han är skickad att utreda en person som misstänks för att sprida förbjuden teknologi. Titeln syftar på planetens långa tidvattencykel. Var hundrade (eller mer, det sätts aldrig någon fast tidsram) kommer tidvattnet in och täcker större delen av planetens landmassa. I denna atmosfär av kollaps och sista minuten evakuering letar Byråkraten efter en magiker/techwizard som hela tiden ligger steget före. Byråkraten har tillgång till enorma mängder av häftig tech som han inte kan använda. Proscribed technology, remember.
Har du bara tid att läsa en SFbok i sommar kan du välja en sämre bok än denna. Finns det minsta utrymme i läslistan bör du klämma in den.
Själv ska jag fortsätta med A Dance with Dragons och leta fler Swanwick böcker att lägga till att-läsa-listan. Kanske dansa med björnar efter drakarna?
Wolfsangel
av M.D. Lachlan är författarens femte bok men den första under namnet Lachlan. En av dom många boktipsen från Eurocon.
Wolfsangel är vikingavarlulvs fantasy. Han har ett övertygande sätt att beskriva vikingakulturen, deras räder och samhälle. Det är mycket som bär sannorlikhetens prägel och som en person som nördat in på nordisk mytologi i min ungdom så ser jag många detaljer som är klockrent rätt. (Tex är en av dom utskiljande dragen för fornnordisk shamanism att man inte använde trummor för völvans transmagi, Lachlan beskriver just vikinga magi på ett sätt som dels är fantasytrovärdigt och dels är helt i linje med allt jag vet om fornnordisk kultur och vikingasamhället.) Han har transkriberat eller anpassat ord som kan vara ren isländska eller fornnorska till ett språkbruk som fungerar som fantasyengelska. Snyggt.
Han blandar också in samiska refferenser som jag inte kan lika väl men som känns minst lika övertygande. Han har tex transkriberat nåjd till noaidi vilket jag tyckte var onödigt och när noid eller nojd hade funkat. Det visar sig att det var en korrekt transkribering. Och det är kanske här han riskerar att snubbla; Om man är övertrogen källmaterialet så är det lätt att missa Fantasytrovärdigheten, storyn eller karaktärsbygget. Visst känns det lite som om den risken finns men efter ett par kapitel så tar karaktärerna tag i storylinen och sen bär det iväg.
Glöm allt du tror dig veta om varulvar, detta är något nytt.
Den andra och avslutande delen kommer i augusti. Den är på Listan.
M.D. Lachlan är en pseudonym för Mark Barrowcliffe.
Wolfsangel är vikingavarlulvs fantasy. Han har ett övertygande sätt att beskriva vikingakulturen, deras räder och samhälle. Det är mycket som bär sannorlikhetens prägel och som en person som nördat in på nordisk mytologi i min ungdom så ser jag många detaljer som är klockrent rätt. (Tex är en av dom utskiljande dragen för fornnordisk shamanism att man inte använde trummor för völvans transmagi, Lachlan beskriver just vikinga magi på ett sätt som dels är fantasytrovärdigt och dels är helt i linje med allt jag vet om fornnordisk kultur och vikingasamhället.) Han har transkriberat eller anpassat ord som kan vara ren isländska eller fornnorska till ett språkbruk som fungerar som fantasyengelska. Snyggt.
Han blandar också in samiska refferenser som jag inte kan lika väl men som känns minst lika övertygande. Han har tex transkriberat nåjd till noaidi vilket jag tyckte var onödigt och när noid eller nojd hade funkat. Det visar sig att det var en korrekt transkribering. Och det är kanske här han riskerar att snubbla; Om man är övertrogen källmaterialet så är det lätt att missa Fantasytrovärdigheten, storyn eller karaktärsbygget. Visst känns det lite som om den risken finns men efter ett par kapitel så tar karaktärerna tag i storylinen och sen bär det iväg.
Glöm allt du tror dig veta om varulvar, detta är något nytt.
Den andra och avslutande delen kommer i augusti. Den är på Listan.
M.D. Lachlan är en pseudonym för Mark Barrowcliffe.
Litterära Aha-upplevelser
Jag har tidigare nämnt att min att-läsa-lista är så lång att jag ofta glömt varför jag köpt eller beställt en bok innan jag äntligen hittar tid att börja läsa. Nu har det hänt igen med Leviathan wakes av James S. A. Corey. Den ramlade in som en beställning och jag blev nyfiken över varför jag beställt den så den hamnade högt i listan. Så ska jag samla ihop läshögen för Norrlandsresan. Wolfangel såklart (recension kommer) sen den nyinköpta Leviathan wakes.
Sen tänkte jag: Det var länge sen jag läste något av Daniel Abraham. Så jag packade ner the Dragons Path, hans senaste fantasy verk. Jag älskade hans Long Prize Quartet och kände ett det var dags för mer.
Wolfangel var annorlunda och bra. Börjar läsa Leviathan. Det blir snart tydligt att det är en First Contact historia. Älskar bra First Contact historier. Bra space opera, sköna karaktärer och härligt djup. Så kommer jag till sista sidan; Information om författaren...
Corey är en pseudonym för Abraham och Ty Frank (GRR Martins assistent). Abraham overload?
Angående pseudonymer så har han sagt: ”To get in as a writer you meet peoples expectations. And I think one of the ways you meet expectations is you set them. And I think the name of the writer is one of the ways to set them.” /D Abraham
Genrebyten är ju annars svåra och flera författare stavar sina namn lite olika (Iain Banks kontra Iain M. Banks) eller tar pseudonymer för att markera att man inte skriver i samma genre längre. Författarnamnet är ju lite som en produktdeklaration och tex Stephen Donaldson hade problem med sin Gap-serie eftersom hans fantasyläsare inte köpte honom som SFförfattare. James SA Corey är att betrakta som ett projektnamn för samarbetet mellan Abraham och Frank.
Här följer en lång intervju med de två författarna. En intressant sak som dyker upp är att Daniel pratar så mycket om 'mandate'. 'The mandate of the book'. Space Opera ger oss 'mandat' att vara storstilade. Det verkar nästan som om han betraktar boken som en person som ger honom tillstånd att skriva saker. En annan person hade kunnat säga att 'detta passar, eller passar inte i just den här boken' men att använda ordet 'mandate' ger en intressant vinkel på skrivandet.
Här berättar han om samarbetet med Ty Frank hos Scalzi (eller om dom tillsammans pratar om samarbetet. Det framgår inte. Intressant är det iallafall.).
www.the-expanse.com
China Mieville in Space
Varför har jag så svårt att komma in i Embassytown av China Miéville? Han är en favoritförfattare. Embassytown är bra och tight skriven. Men jag kommer ändå inte in.
Jag har två funderingar, den första är stilistisk och den andra berör djupt liggande genrekonflikter.
1. Han väntar lite väl länge med att ge mig en visuell beskrivning av "the Ariekei" så jag känner inte att jag kan visualisera dom för mig vilket i sin tur gör att jag har svårt att relatera till dom. Han håller även på Ambassadörerna ganska länge.
2. Den andra är att Miéville, som alltid har haft en Fantasy tonvikt på sina böcker tar med sig detta in i min 'hemmagenre' Science Fiction. Embassytown är trots sina raketer, rymdskepp och aliens i grunden Future Fantasy. Embassytown är en mänsklig utpost på en planet som har enormt underliga Aliens. Dom har två munnar och deras språk måste därför talas av två personer simultant. De kan heller inte förstå inspelningar eller andra tekniska hjälpmedel som text eller piktogram. Det finns något ogripbart bakom (ovanför, utanför, bortom) det rent hörbara. Endast om det är två munnar som talar som ur samma själ, sinne eller hjärna kan dom ens förstå att det är ett försök att kommunicera. Detta centrala mysterium är i grunden Fantasy/magiskt. The Ariekei kan bara förstå tal som kommer från en 'själ'. En av birollsinnehavarna är en Automata, en Turingware. Fast hon talar Ariekei helt korrekt så blir hon inte förståd.
Jag har i vanliga fall kan uppskatta Future Fantasy men i detta fallet så är det så lite, så subtilt att det faktiskt stör.
Det sagt: Håll ut. Embassytown är faktiskt en bra bok, inte hans bästa men helt klart värt besväret. Andra halvan är så full av plottwists och oväntade turns att man måste hålla i sig för att inte trilla av stolen.
Acquired Aposymbiotic Familiarism
Zoo City av Lauren Beukes är en smutsig Urban Fantasy från Sydafrika.
Zinzi är en fd. journalist och knarkare som har drabbats av AAP. Det, och den där tiden i fängelse, har gjort att hon hamnat i Zoo City, en slum i Johannesburg där folk som drabbats av animalism bor. I Beukes alternativa nutid har mängder av människor drabbats av att ha ett följedjur. Det är ett tecken på synd, skam och det ger dig slumpartade magiska förmågor. Till skillnad från mainstream Urban Fantasy så är det magiska inte dolt det är ute i ljuset, det är allmänt känt. Eftersom man drabbas av Familiarism när man gjort något fel (mord är det vanliga) så är det ett enormt stigma. Det är ett tecken på att du är kriminell.
Hur ska man beskriva boken? Natten jag läste ut den gick jag inte och la mig utan var tvungen att ersätta nattsömn med kaffe när morgonen kom. Dålig tidsdisposition från min sida.
Det är bara den andra afrikanska fantasy jag läst så jag känner att jag har inget att relatera till förutom hela den globala konkurrensen men det gör inget; Zoo City står stark även i det bästa sällskap.
Zinzi är en fd. journalist och knarkare som har drabbats av AAP. Det, och den där tiden i fängelse, har gjort att hon hamnat i Zoo City, en slum i Johannesburg där folk som drabbats av animalism bor. I Beukes alternativa nutid har mängder av människor drabbats av att ha ett följedjur. Det är ett tecken på synd, skam och det ger dig slumpartade magiska förmågor. Till skillnad från mainstream Urban Fantasy så är det magiska inte dolt det är ute i ljuset, det är allmänt känt. Eftersom man drabbas av Familiarism när man gjort något fel (mord är det vanliga) så är det ett enormt stigma. Det är ett tecken på att du är kriminell.
Hur ska man beskriva boken? Natten jag läste ut den gick jag inte och la mig utan var tvungen att ersätta nattsömn med kaffe när morgonen kom. Dålig tidsdisposition från min sida.
Det är bara den andra afrikanska fantasy jag läst så jag känner att jag har inget att relatera till förutom hela den globala konkurrensen men det gör inget; Zoo City står stark även i det bästa sällskap.
Att dö en smula
'Ars Moriendi - konsten att dö' är Pål Eggerts debutnovell.
Undertiteln en 'Gotisk Roman' ledde in mig på helt fel spår innan jag började läsa. Ju mer min 'att-läsa-hög' växt desto mindre 'förförståelse' brukar jag ha innan jag plockar upp en bok. Jag har helt enkelt glömt varför boken attraherade mig. Så inte i det här fallet.
Jag läste Eggerts De döda fruktar födelsen och gillade den. När jag sedan fick veta att det fanns en annan bok av samme författare började jag nysta i att få tag i den. Boken är ur tryck, finns inte hos antikvariat och inte heller på biblioteket. Men Pål själv sa att den fanns på Göteborgsbiblioteket och efter två misslyckade försök lyckades jag låna den. Det tog över åtta månader men det gick. Det borde göras något åt alla böcker som gått ur tryck!
Men med minnet av 'De döda...' och undertiteln Gotisk Roman' så förväntade jag mig något i genren Urban Fantasy men med mer vampyrer. Kanske handlade den om en Goth-chick som blir vampyr? Ach vad jag inte känner Eggert.
Ars Moriendi är en Gotisk Fantasy novellett satt i Frankrike på 1400-talet. Gotisk i den ursprungliga meningen. Det är en alternativ St Göran och Draken saga. Staden Montris har drabbas av samma öde och en drake kräver tribut i form av mat och årliga jungfrur. Carminiterklostret har som sin uppgift att förbereda jungfrurna för att offras till draken. Carminiterorden har helgats till drakens första offer Sankta Carmina. Vi får följa en av jungfrurnas liv i klostret och hennes förberedelser för att dö...
Flera trådar som Eggert utvecklar i 'De döda' finns i sin linda i Ars Moriendi men det är en helt annat typ av bok. Den är liten och nätt och även om jag gillade den så kan jag inte med gott samvete uppmana Er att springa ut och skaffa den. Men bor du i Göteborg, eller har ett bra bibliotek i närheten så kan jag klart rekommendera att du beställer den. Den är en debutroman med mindre skavanker men efter tre fyra sidor så är du såld.
Klart godkänd.
Pål Eggerts egen Hemsida
Undertiteln en 'Gotisk Roman' ledde in mig på helt fel spår innan jag började läsa. Ju mer min 'att-läsa-hög' växt desto mindre 'förförståelse' brukar jag ha innan jag plockar upp en bok. Jag har helt enkelt glömt varför boken attraherade mig. Så inte i det här fallet.
Jag läste Eggerts De döda fruktar födelsen och gillade den. När jag sedan fick veta att det fanns en annan bok av samme författare började jag nysta i att få tag i den. Boken är ur tryck, finns inte hos antikvariat och inte heller på biblioteket. Men Pål själv sa att den fanns på Göteborgsbiblioteket och efter två misslyckade försök lyckades jag låna den. Det tog över åtta månader men det gick. Det borde göras något åt alla böcker som gått ur tryck!
Men med minnet av 'De döda...' och undertiteln Gotisk Roman' så förväntade jag mig något i genren Urban Fantasy men med mer vampyrer. Kanske handlade den om en Goth-chick som blir vampyr? Ach vad jag inte känner Eggert.
Ars Moriendi är en Gotisk Fantasy novellett satt i Frankrike på 1400-talet. Gotisk i den ursprungliga meningen. Det är en alternativ St Göran och Draken saga. Staden Montris har drabbas av samma öde och en drake kräver tribut i form av mat och årliga jungfrur. Carminiterklostret har som sin uppgift att förbereda jungfrurna för att offras till draken. Carminiterorden har helgats till drakens första offer Sankta Carmina. Vi får följa en av jungfrurnas liv i klostret och hennes förberedelser för att dö...
Flera trådar som Eggert utvecklar i 'De döda' finns i sin linda i Ars Moriendi men det är en helt annat typ av bok. Den är liten och nätt och även om jag gillade den så kan jag inte med gott samvete uppmana Er att springa ut och skaffa den. Men bor du i Göteborg, eller har ett bra bibliotek i närheten så kan jag klart rekommendera att du beställer den. Den är en debutroman med mindre skavanker men efter tre fyra sidor så är du såld.
Klart godkänd.
Pål Eggerts egen Hemsida
Rereads - Ibland funkar det
I bokcirkeln finns det ett motstånd till att läsa en serie som inte är avslutad. Därför är det inte förrän nu som vi läser Gardens of the Moon. Jag brukar inte läsa om böcker jag nyligen läst till bokcirkeln men jag gjorde det den här gången. Det är alltid intressant att läsa om gamla böcker av favoritförfattare men det är ofta en besvikelse. Terry Pratchett är ett case-in-point. Har ni läst om hans Magins Färg? Det är inte det att den är dålig utan snarare har han utvecklats så enormt i dom första tre-fyra böckerna att den verkar vara sämre när jag läser om den.
Därför blev jag väldigt förvånad av att upptäcka att Gardens of the Moon är så bra. Så bra i jämförelse med resten av serien, i jämförelse med tio års författarerfarenhet. Det är rätt imponerande.
Min rec finns här
Därför blev jag väldigt förvånad av att upptäcka att Gardens of the Moon är så bra. Så bra i jämförelse med resten av serien, i jämförelse med tio års författarerfarenhet. Det är rätt imponerande.
Min rec finns här
Zzzombies - everywhere there is zombies
The Zombie Survival Guide av Max Brooks är en modern klassiker. Även om det går att läsa den rakt av (vilket är kul) så är den skriven som en handbok med listor och illustrationer. Varje sektion är kort och koncis vilket ger fantasin enormt spelrum. Guiden handlar om att överleva en zombie attack och den bit som fick igång mig var stycket som heter:
On the defence
The Private Residence (Defending your home)
C. Appartement buildings
"Destroying the staircase effecively isolates the rest of the building."
Min trappa är, som i många svenska lägenhetstrappor klassisk Svensk betong... (Nej jag har inte förborrat hål och planterat dynamit för en snabb åtgärd.)
Jag har såklart redan funderat ut min överlevnadsstrategi i händelse av en Zombieapokalyps (Har inte vi alla gjort det?). Men trots att jag har tänk igenom det och i viss mån planerat så lyckades ZSG ge mig ett par rejäla tankeställare. Tidigare har jag sett min lägenhetsdörr som första försvarslinjen, ett enkelt misstag eftersom jag inte äger huset. Nu tänker jag i termer av kvarteret, huset, trappuppgången (vi kommer att förlora tvättstugan). Det är detta som är en av dom stora behållningarna med ZSG: Att den får dig att tänka till. Oavsett hur mycket du har planerat innan så kan ZSG ge dig något nytt att tänka på. Men har du planerat att överleva en zombieapokalyps så har du redan läst den.
Efter att ha definierat zombien, hjälpt dig skapa ett skyddat första tillhåll vid ett klass ett eller två utbrott, hjälpt dig planera en evakuering/ flykt. Du har lärt dig organisera utrotningsoperationer, bygga ett fort och skapa en sista utväg genom att bygga ett hemligt tillhåll för dig och din grupp att rida ut apokalypsen. Här avslutar han med 'dokumenterade' zombie utbrott och hur dom har hanterats. Där finns exempel från den klassiska klass ett utbrott med ett litet antal döda och en till tjugo zombier till ett klass tre utbrott med tusentals zombier i våg efter våg av odöda.
Som monsterentusiast får jag säga att zombien i all sin enkelhet är ett ganska trist monster. Detta faktum har ytterligare förvärrats av zombiefilmgenren. Som Hal Duncan skriver (orerar, utsvävar, jag skojar inte han skriver två A-fyrasidor om ett ämne som han finner tråkigt!) zombier ger ett begränsat utrymme för variationer utan att bryta mot canon. Man kan göra zombierna ljuskänsliga (I am Legend-filmen). Man kan göra dom snabba, smarta och aggressiva (Final Fantasy-filmerna) eller levade som i 28 dagar senare-filmen). Men vill man ha klassiska zombier så finns det inte mycket man kan göra med dom. Och det mesta som går att göra har gjorts. Många gånger.
Max Brooks komprimissar inte med canon han skriver canon.
En annan bra punkt i ZSG är en sak jag irriterat mig på lite grand, ibland: I efterzombieapokalypsen hoppar man nästan alltid över just själva apokalypsen. Jag menar titta på Japan nyligen: Jordbävning, tsunami och kränkraftkatastrof och tusentals döda men samhället kolapsar inte. Jag tror inte riktigt på apokalypspremisen. När hotet är uppenbart, definierat och erkännt så tror jag inte att zombiehorderna skulle överleva särskillt länge. Och Maz Brooks skriver inte bara om en apokalyps: Han skriver om många olika uttbrott som gör att han varnar för det stora utbrottet. Det gör boken väldigt trovärdig.
Dom vilda hoppen mellan olika delar, korta kapitel och självhjälpskaraktär gör den till ett klart must read. Det tillhör allmänbildningen folks!
Zombiehypen har fått större genomslag än vad man kunde tro. CDC, USA's smittskyddsinstitut, har nyligen lagt upp en guide för medborgarna i händelse av en Zombiekatastrof, vilket snabbt ledde till att deras hemsida kraschade vilket säger en del om deras egen beredskap tyvärr.
On the defence
The Private Residence (Defending your home)
C. Appartement buildings
"Destroying the staircase effecively isolates the rest of the building."
Min trappa är, som i många svenska lägenhetstrappor klassisk Svensk betong... (Nej jag har inte förborrat hål och planterat dynamit för en snabb åtgärd.)
Jag har såklart redan funderat ut min överlevnadsstrategi i händelse av en Zombieapokalyps (Har inte vi alla gjort det?). Men trots att jag har tänk igenom det och i viss mån planerat så lyckades ZSG ge mig ett par rejäla tankeställare. Tidigare har jag sett min lägenhetsdörr som första försvarslinjen, ett enkelt misstag eftersom jag inte äger huset. Nu tänker jag i termer av kvarteret, huset, trappuppgången (vi kommer att förlora tvättstugan). Det är detta som är en av dom stora behållningarna med ZSG: Att den får dig att tänka till. Oavsett hur mycket du har planerat innan så kan ZSG ge dig något nytt att tänka på. Men har du planerat att överleva en zombieapokalyps så har du redan läst den.
Efter att ha definierat zombien, hjälpt dig skapa ett skyddat första tillhåll vid ett klass ett eller två utbrott, hjälpt dig planera en evakuering/ flykt. Du har lärt dig organisera utrotningsoperationer, bygga ett fort och skapa en sista utväg genom att bygga ett hemligt tillhåll för dig och din grupp att rida ut apokalypsen. Här avslutar han med 'dokumenterade' zombie utbrott och hur dom har hanterats. Där finns exempel från den klassiska klass ett utbrott med ett litet antal döda och en till tjugo zombier till ett klass tre utbrott med tusentals zombier i våg efter våg av odöda.
Som monsterentusiast får jag säga att zombien i all sin enkelhet är ett ganska trist monster. Detta faktum har ytterligare förvärrats av zombiefilmgenren. Som Hal Duncan skriver (orerar, utsvävar, jag skojar inte han skriver två A-fyrasidor om ett ämne som han finner tråkigt!) zombier ger ett begränsat utrymme för variationer utan att bryta mot canon. Man kan göra zombierna ljuskänsliga (I am Legend-filmen). Man kan göra dom snabba, smarta och aggressiva (Final Fantasy-filmerna) eller levade som i 28 dagar senare-filmen). Men vill man ha klassiska zombier så finns det inte mycket man kan göra med dom. Och det mesta som går att göra har gjorts. Många gånger.
Max Brooks komprimissar inte med canon han skriver canon.
En annan bra punkt i ZSG är en sak jag irriterat mig på lite grand, ibland: I efterzombieapokalypsen hoppar man nästan alltid över just själva apokalypsen. Jag menar titta på Japan nyligen: Jordbävning, tsunami och kränkraftkatastrof och tusentals döda men samhället kolapsar inte. Jag tror inte riktigt på apokalypspremisen. När hotet är uppenbart, definierat och erkännt så tror jag inte att zombiehorderna skulle överleva särskillt länge. Och Maz Brooks skriver inte bara om en apokalyps: Han skriver om många olika uttbrott som gör att han varnar för det stora utbrottet. Det gör boken väldigt trovärdig.
Dom vilda hoppen mellan olika delar, korta kapitel och självhjälpskaraktär gör den till ett klart must read. Det tillhör allmänbildningen folks!
Zombiehypen har fått större genomslag än vad man kunde tro. CDC, USA's smittskyddsinstitut, har nyligen lagt upp en guide för medborgarna i händelse av en Zombiekatastrof, vilket snabbt ledde till att deras hemsida kraschade vilket säger en del om deras egen beredskap tyvärr.
Samlade Svenska Kulter
av Anders Fager är en stor novellsamling. Det är expansionspacket från Svenska Kulter, hans debut bok. Svenska kulter utgör första tredjedelen av Samlade Svenska Kulter (om jag förstått rätt, varför delade förlaget upp den så?).
Jag är ingen skräckfantast men den här samlingen har verkligen lyckats fånga mig. Novellerna kretsar kring religiösa organisationer på olika platser i Sverige. Religiösa i Lovecraftiansk anda. Gymnasietjejer som dyrkar träskmonster, pensionärer på ålderdomshem, bönder på sjuttonhundratalet eller överklassdamer i artonhundratalets Stockholm, det är stor bredd på novellerna. Större delen av noveller håller sig dock i nutid och Stockholm men som Malmöit blir jag imponerad av lokalkännedomen i dom fyra noveller som utspelas i Skåne. Men den håller ihop på ett förföriskt sätt ändå. Eller kanske just därför.
En del av novellerna är bara ögonblicksbilder som den om händelsen på västerbron under fyra minuter mitt i natten. Andra länkar samman i varandra som flickorna från Borås och invandrarna från Malmö som ekar i flera noveller. Genom flera rör sig Ingemar Fredman som en grå eminens. Han dyker upp ibland bara i marginalen, ibland som protagonist men utan att ge särskilt mycket av sig själv. Till skillnad från Boråsflickorna som är väldigt explicita så visar Fredman inte särskilt mycket av vad han är eller vad han kan, kanske just därför är han också den karaktär som fångar mitt intresse.
Men tillbaka till boken: Den går att läsa som en samling noveller men egentligen är det en roman, skriven som en novellsamling. Det finns kulter i Sverige. Ibland kommer det vanliga samhället i konflikt med dom som när Fager låter oss följa militären när dom mitt under Ubåtsjakten på åttiotalet upptäcker Dagondyrkare i Stockholms yttersta skärgård. Militären tar så klart dom ljusskygga individerna och deras undervattensbyggnader för en rysk ubåtsbas. Eller när en konstnär i Stockholms mediakåtaste cirklar får en underlig beställning på ett konstverk. Ibland bryter det Sära igenom det Ordinära. Ibland följer vi kulterna ner i det fördolda som när vi får följa Boråsflickorna eller en invandrarfamilj som ska hämta Mormor från Jugoslavien för att flytta till sitt nya hem.
Flera av novellerna knyts ihop med varandra på ett löst, nästan Pratchettskt, sätt. Protagonisten i en novell är statist i en annan. En händelse, central i en novell, skapar eko i andra. Men genom att väva en gemensam historia, tunn som spindelväv, skapas ett förföriskt sammanhang som nästan går att skymta.
En kort avslutande not om skräcklitteratur: Jag upplever att varje skräckförfattare har en egen privat fasa som han faller tillbaka på när historien inte är skrämmande nog i sig själv. Steven King kastar in grönt klet när storyn inte kan stå på egna ben. Jag har inget emot grönt klet men det skrämmer mig inte heller så många av hans historier lämnar mig oberörd. Lovecraft lär ha varit rädd för vatten och därför kommer också Dagon, tentakler och vatten att få en framstående roll. Jag tror (inbillar mig/ gissar...) att Anders Fagers privata skräck är sex. Sex är bra, sex kan alla relatera till. Sex berör. Är du inte beredd på att spendera ett par dagar av dit liv vältrandes i sex, kannibalism och tentakler så är detta inte en bok för dig. Annars är den perfekt. Men jag läser inte Fager som skräcklitteratur. I nästan alla noveller så är leder han in oss i en aktiv protagonist som agerar, handlar och tar sitt liv i egna händer. Därför blir det inte skrämmande utan spännande. Ja, där finns monster men eftersom offret inte är hjälplöst (eller jag som läsare identifierar mig med förövaren och inte offret) så är det inte skrämmande, bara läskigt. Jag läser den inte som skräck utan som Urban Fantasy.
Jag är nyfiken på vad Fager skulle göra av romanformatet.
Jag är ingen skräckfantast men den här samlingen har verkligen lyckats fånga mig. Novellerna kretsar kring religiösa organisationer på olika platser i Sverige. Religiösa i Lovecraftiansk anda. Gymnasietjejer som dyrkar träskmonster, pensionärer på ålderdomshem, bönder på sjuttonhundratalet eller överklassdamer i artonhundratalets Stockholm, det är stor bredd på novellerna. Större delen av noveller håller sig dock i nutid och Stockholm men som Malmöit blir jag imponerad av lokalkännedomen i dom fyra noveller som utspelas i Skåne. Men den håller ihop på ett förföriskt sätt ändå. Eller kanske just därför.
En del av novellerna är bara ögonblicksbilder som den om händelsen på västerbron under fyra minuter mitt i natten. Andra länkar samman i varandra som flickorna från Borås och invandrarna från Malmö som ekar i flera noveller. Genom flera rör sig Ingemar Fredman som en grå eminens. Han dyker upp ibland bara i marginalen, ibland som protagonist men utan att ge särskilt mycket av sig själv. Till skillnad från Boråsflickorna som är väldigt explicita så visar Fredman inte särskilt mycket av vad han är eller vad han kan, kanske just därför är han också den karaktär som fångar mitt intresse.
Men tillbaka till boken: Den går att läsa som en samling noveller men egentligen är det en roman, skriven som en novellsamling. Det finns kulter i Sverige. Ibland kommer det vanliga samhället i konflikt med dom som när Fager låter oss följa militären när dom mitt under Ubåtsjakten på åttiotalet upptäcker Dagondyrkare i Stockholms yttersta skärgård. Militären tar så klart dom ljusskygga individerna och deras undervattensbyggnader för en rysk ubåtsbas. Eller när en konstnär i Stockholms mediakåtaste cirklar får en underlig beställning på ett konstverk. Ibland bryter det Sära igenom det Ordinära. Ibland följer vi kulterna ner i det fördolda som när vi får följa Boråsflickorna eller en invandrarfamilj som ska hämta Mormor från Jugoslavien för att flytta till sitt nya hem.
Flera av novellerna knyts ihop med varandra på ett löst, nästan Pratchettskt, sätt. Protagonisten i en novell är statist i en annan. En händelse, central i en novell, skapar eko i andra. Men genom att väva en gemensam historia, tunn som spindelväv, skapas ett förföriskt sammanhang som nästan går att skymta.
En kort avslutande not om skräcklitteratur: Jag upplever att varje skräckförfattare har en egen privat fasa som han faller tillbaka på när historien inte är skrämmande nog i sig själv. Steven King kastar in grönt klet när storyn inte kan stå på egna ben. Jag har inget emot grönt klet men det skrämmer mig inte heller så många av hans historier lämnar mig oberörd. Lovecraft lär ha varit rädd för vatten och därför kommer också Dagon, tentakler och vatten att få en framstående roll. Jag tror (inbillar mig/ gissar...) att Anders Fagers privata skräck är sex. Sex är bra, sex kan alla relatera till. Sex berör. Är du inte beredd på att spendera ett par dagar av dit liv vältrandes i sex, kannibalism och tentakler så är detta inte en bok för dig. Annars är den perfekt. Men jag läser inte Fager som skräcklitteratur. I nästan alla noveller så är leder han in oss i en aktiv protagonist som agerar, handlar och tar sitt liv i egna händer. Därför blir det inte skrämmande utan spännande. Ja, där finns monster men eftersom offret inte är hjälplöst (eller jag som läsare identifierar mig med förövaren och inte offret) så är det inte skrämmande, bara läskigt. Jag läser den inte som skräck utan som Urban Fantasy.
Jag är nyfiken på vad Fager skulle göra av romanformatet.
Danspalats
När jag var liten var jag en gång på Jägersbo. Det är ett danspalats byggt djupt ute i den skånska dyngan. Vi var tre grabbar som tog bussen från Kävlinge. Jag har aldrig innan eller efteråt känt mig mer apart, mer felplacerad. Nu har jag äntligen förstått varför:
Jag har läst Furierna från Borås av Anders Fager ur Samlade Svenska Kulter.
Hög igenkänningsfaktor, både bland karaktärerna och miljöerna. Högsta betyg!
Jag har läst Furierna från Borås av Anders Fager ur Samlade Svenska Kulter.
Hög igenkänningsfaktor, både bland karaktärerna och miljöerna. Högsta betyg!
Asimov: Den ofrivillige Marxisten
Asimov's Stiftelse triologi är en av dom bästa böckerna när det gäller att popularisera Historiematerialism. Den Marxistiska grundsynen på samhället är att materiella faktorer avgör hur samhället utvecklas. Det är konflikter i produktionen av varor och livsmedel som tvingar fram samhällsförändringar. Nya former för produktionen skapar nya samhällsstrukturer. (Väldigt förenklat)
I Stiftelsetriologin beskrivs en vetenskap som Asimov kallar Psykohistoria. Genom att analysera människor i miljarder, massor av planetbefolkningar, så kan man förutse hur historien kommer att utvecklas. Böckerna börjar med att denna nyupptäckta vetenskap förutspår det Galaktiska Imperiets fall och en lång period av kaos och elende. För att avhjälpa denna katastrof instiftar Hari Seldon två stiftelser i vars en enda av galaxen. Den första stiftelsens uppgift är att skriva en uppslagsbok som sammanfattar mänsklighetens vetande. (Detta är en täckmantel men det vet inte deltagarna) På grund av planetens karaktär och placering isolerad långt ute i galaxens ödemark så blir dom tvungna att använda sin överlägsna kunskap för att kämpa för sin överlevnad medan Galaxen runt omkring dom förfaller i kaos.
Genom olika stadier av utveckling, från forskarkolloni, genom handelsmän via en teokrati får vi följa Stiftelsens utveckling och Hari Seldons plan för dom.
Socialister och Marxister har tagit Hari Seldon till sig som om han vore en SF inkarnation av Karl Marx (Marx med superkrafter kan man säga) som från sitt skrivbord på London Library analyserade och förklarade den kapitalistiska världens sönderfall.
Men Isaac Asimov är långt ifrån en Sci-Fi-Kommunist. Hans politiska åsikter, om några, är dom av en ganska vanlig akademiker. Han stödde Demokraterna, var en aktiv motståndare till Vietnamkriget och var en mycket tidig feminist osv. Inte ett radikalt ben i kroppen men inga obehagliga åsikter heller som jag kunnat hitta. Den bästa karakteriseringen av honom skulle vara en gammal klassisk Folkpartist. Ni kommer kanske ihåg den rasen. Kan inte göra en fluga förnär, tycker att dialog och sånt är viktigt. Den gamla stammens folkpartister som levde innan batongliberalerna tog över.
Själv säger han så här: "My Fondation series has been shown, by apparently careful analysis, to be thoroughly Marxist in inspiration, except that I had never read one word by Marx, or about Marx either, at the time the stories were written, or since."* Men han fortsätter med ett resonemang om symbolismen i Sagan om Ringen. Tolkiens ring symboliserar för Asimov modern teknologi och när det påpekas att Tolkien själv förnekat den tolkningen så svarar Asimov "That doesn't matter. The ring nevertheless symbolizes modern technology." Så enkelt från mästarens penna: Stiftelsetriologin är i grunden en Marxistisk saga.
*Från Gold s402
I Stiftelsetriologin beskrivs en vetenskap som Asimov kallar Psykohistoria. Genom att analysera människor i miljarder, massor av planetbefolkningar, så kan man förutse hur historien kommer att utvecklas. Böckerna börjar med att denna nyupptäckta vetenskap förutspår det Galaktiska Imperiets fall och en lång period av kaos och elende. För att avhjälpa denna katastrof instiftar Hari Seldon två stiftelser i vars en enda av galaxen. Den första stiftelsens uppgift är att skriva en uppslagsbok som sammanfattar mänsklighetens vetande. (Detta är en täckmantel men det vet inte deltagarna) På grund av planetens karaktär och placering isolerad långt ute i galaxens ödemark så blir dom tvungna att använda sin överlägsna kunskap för att kämpa för sin överlevnad medan Galaxen runt omkring dom förfaller i kaos.
Genom olika stadier av utveckling, från forskarkolloni, genom handelsmän via en teokrati får vi följa Stiftelsens utveckling och Hari Seldons plan för dom.
Socialister och Marxister har tagit Hari Seldon till sig som om han vore en SF inkarnation av Karl Marx (Marx med superkrafter kan man säga) som från sitt skrivbord på London Library analyserade och förklarade den kapitalistiska världens sönderfall.
Men Isaac Asimov är långt ifrån en Sci-Fi-Kommunist. Hans politiska åsikter, om några, är dom av en ganska vanlig akademiker. Han stödde Demokraterna, var en aktiv motståndare till Vietnamkriget och var en mycket tidig feminist osv. Inte ett radikalt ben i kroppen men inga obehagliga åsikter heller som jag kunnat hitta. Den bästa karakteriseringen av honom skulle vara en gammal klassisk Folkpartist. Ni kommer kanske ihåg den rasen. Kan inte göra en fluga förnär, tycker att dialog och sånt är viktigt. Den gamla stammens folkpartister som levde innan batongliberalerna tog över.
Själv säger han så här: "My Fondation series has been shown, by apparently careful analysis, to be thoroughly Marxist in inspiration, except that I had never read one word by Marx, or about Marx either, at the time the stories were written, or since."* Men han fortsätter med ett resonemang om symbolismen i Sagan om Ringen. Tolkiens ring symboliserar för Asimov modern teknologi och när det påpekas att Tolkien själv förnekat den tolkningen så svarar Asimov "That doesn't matter. The ring nevertheless symbolizes modern technology." Så enkelt från mästarens penna: Stiftelsetriologin är i grunden en Marxistisk saga.
*Från Gold s402
Santa Olivia
Sätt på en loop av Ennio Morricone's spagettimusik.
Lyssna och läs.
(En mycket sträng bokhandlare sa till mig att "Detta är inte tantsnusk. Var har du fått det ifrån?". Så jag började läsa med ganska fördomsfria ögon...)
Första "knulla" kom på rad 6, första "kuk" ett par sidor senare. (Ja, var kunde jag fått den idén ifrån? Kanske BokFias glittrande ögon när hon lanserade boken i bokcirkeln?) Men detta är mer Richard Morgan än Jackie Collins
Nej det är verkligen inte tantsnusk: Det är Mannen med Oxpiskan. I huvudrollen som Clint Eastwood, en liten flicka av blandat blod. Det är Post Apokalyptisk Western. Det är Woodie Guthrie dustbowl blues. Det är södra Texas i den avspärrade zonen mellan muren och USA. Mellan pesten och armén. I ett ingenmansland utan hopp utan utväg. Hör hur trumpeten sjunger över dom döda i A Fistfull of Dollars temat. Mjukt, återhållet, lång bak i klockstycket. Smärtsamt och lidelsefullt.
Det är Santa Olivia av Jaqueline Carey.
Lyssna och läs.
(En mycket sträng bokhandlare sa till mig att "Detta är inte tantsnusk. Var har du fått det ifrån?". Så jag började läsa med ganska fördomsfria ögon...)
Första "knulla" kom på rad 6, första "kuk" ett par sidor senare. (Ja, var kunde jag fått den idén ifrån? Kanske BokFias glittrande ögon när hon lanserade boken i bokcirkeln?) Men detta är mer Richard Morgan än Jackie Collins
Nej det är verkligen inte tantsnusk: Det är Mannen med Oxpiskan. I huvudrollen som Clint Eastwood, en liten flicka av blandat blod. Det är Post Apokalyptisk Western. Det är Woodie Guthrie dustbowl blues. Det är södra Texas i den avspärrade zonen mellan muren och USA. Mellan pesten och armén. I ett ingenmansland utan hopp utan utväg. Hör hur trumpeten sjunger över dom döda i A Fistfull of Dollars temat. Mjukt, återhållet, lång bak i klockstycket. Smärtsamt och lidelsefullt.
Det är Santa Olivia av Jaqueline Carey.
JXIIH and the Traveller
John Twelve Hawks är författaren till konspirationsromanen the Traveller (Vandraren på sve). Det är lite intressant att notera att detta är den enda tillförlitliga biografiska informationen om honom. På sitt förlag presenterades han endast med orden "John Twelve Hawks lives of the grid" i flera år.*
The Traveller är en paranoikers våta dröm: Boken är satt i vår samtid men världen har förvandlats till ett elektroniskt Panoptikon fängelse där olika myndigheter övervakar ditt varje steg. Alla kortköp, alla bibliotekslån, alla resor, allt du gör på internet registreras, utvärderas och åtgärdas. Kamror, busskort, kontokort allt länkas samman i ett välordnat nät. Bakom myndigheterna finns organisationen the Brethren, Tabula. Och dom är ute efter dig...
Men det finns hopp. En liten grupp människor lever 'of the grid', utanför myndigheternas kontroll. Maya är en Harlekin, en person som lever för att försvara dom mystiska, halvlegendariska Vandrarna.
The Traveller är inte Science Fiction eller Alernativhistoria. All tecknologi som nämns finns och som han själv säger på sin hemsida "The WORLD is true, but the conspiracy is fictional."
John Twelve Hawks skriver om en värld där av övervakningskamror, FRA, Echelon och myndighetsmissbruk definierar våra liv. Han skriver fartfyllt och engagerande. Men varför är den då så dålig?
Det finns vissa saker jag tycker man måste respektera när man skriver den den här typen av böcker.
För att börja med Teknologin: J12H är en preacher, han har ett budskap. En del av boken är att visa på övervakningstekniken som används och både informera och varna för den. Då får man inte ha så många fel. Han har fel om ID chips. Dom utmålas som det största säkerhets/ övervaknings medlet när det istället är det system som är lättast att knäcka. Han bygger bara på den naturliga motviljan vi har mot att få kretskort inopererade utan att se objektivt på teknologin. Han utmålar fingeravtryck som en svår teknologi att kringgå men hastar över iris scanners (som han både blandar ihop med näthinne scan) som om det vore en enkel teknik att kringgå.
Sen har vi hjältarna: Alla som lever of the grid är på något sett good guys. Min kunskap om anti-governement nuts i USA men jag trodde en fair share av dom var Waco sekter och White supremacists. Maya framstår mer och mer som UNA bombaren efterhand. Jag får ett allt starkare intryck att just Religiösa sekter och rasistguerillor skulle betecknas som goda av JXIIH.
Därefter Ondingarna: Den onda sidan är rationella. J12H sätter upp sin Good-Bad axis att vara mellan Vidskepelse och rationalitet. Inte frihet mot diktatur, medkänsla mot hat, för att ta några exempel. Tabula är rationella, vetenskapliga och därför onda och kontrollerande. Travellers är religiösa och Harlequins är slumpmässiga och irrationella, därför är dom goda.
Men detta hade varit saker jag hade kunnat ha överseende med om inte hans politiska budskap varit så fruktansvärt ruttet. Det är verkligen en terrorist promotion bok. Alla människor som inte gör ett medvetet val att leva of the grid är drönare och "citizens". Dom är oviktiga, att döda dom är inte bra men verkligen inte mer än lite kladdigt. Att undvika om det inte behövs. Att skydda Travellers, typ profeter, är viktigare än att skydda civila dödsoffer. Maya går inte så långt som att använda civila som köttsköldar men den känns som om det är på väg ditåt. Det är samma prioriteringsmönster som leder till att man kan godkänna Collateral damage i afganistan. 'Ska vi kunna hitta Bin Laden så får man räkna med ett och annat bröllop eller dagis stryker med'. Den idéen är inte mer OK bara för att man befinner sig i underläge, det är samma rationalliserande som själmordsbombare använder.
Varför är detta så viktigt? Jo, Dan Brown skriver underhållningslitteratur men John Twelve Hawks har en politisk agenda. Om Dan Brown har en platt karaktär eller bristande fata koll kan man vifta undan det med att det ändå bara är underhållning. The Traveller gör anspråk på att vara mer än bara underhållning och vill jag titta på den agendan. Och den stinker!
Rent litterärt är det en OK bok. Jag kanske till och med läser fortsättningen bara på pin kiv och ren jävelskap men det är ingen bok jag skulle rekomendera någon att läsa. Vill det sig illa skulle du kunna gilla den och kanske, ännu värre, hålla med honom.
* Nu har det ändrats till: "John Twelve Hawks is the author of the New York Times Bestseller, The Traveler." Huruvida Random House bara späder på myten eller om dom verkligen inte vet mer än så kan jag inte uttala mig om.
The Traveller är en paranoikers våta dröm: Boken är satt i vår samtid men världen har förvandlats till ett elektroniskt Panoptikon fängelse där olika myndigheter övervakar ditt varje steg. Alla kortköp, alla bibliotekslån, alla resor, allt du gör på internet registreras, utvärderas och åtgärdas. Kamror, busskort, kontokort allt länkas samman i ett välordnat nät. Bakom myndigheterna finns organisationen the Brethren, Tabula. Och dom är ute efter dig...
Men det finns hopp. En liten grupp människor lever 'of the grid', utanför myndigheternas kontroll. Maya är en Harlekin, en person som lever för att försvara dom mystiska, halvlegendariska Vandrarna.
The Traveller är inte Science Fiction eller Alernativhistoria. All tecknologi som nämns finns och som han själv säger på sin hemsida "The WORLD is true, but the conspiracy is fictional."
John Twelve Hawks skriver om en värld där av övervakningskamror, FRA, Echelon och myndighetsmissbruk definierar våra liv. Han skriver fartfyllt och engagerande. Men varför är den då så dålig?
* * * spoilers * * *
Det finns vissa saker jag tycker man måste respektera när man skriver den den här typen av böcker.
För att börja med Teknologin: J12H är en preacher, han har ett budskap. En del av boken är att visa på övervakningstekniken som används och både informera och varna för den. Då får man inte ha så många fel. Han har fel om ID chips. Dom utmålas som det största säkerhets/ övervaknings medlet när det istället är det system som är lättast att knäcka. Han bygger bara på den naturliga motviljan vi har mot att få kretskort inopererade utan att se objektivt på teknologin. Han utmålar fingeravtryck som en svår teknologi att kringgå men hastar över iris scanners (som han både blandar ihop med näthinne scan) som om det vore en enkel teknik att kringgå.
Sen har vi hjältarna: Alla som lever of the grid är på något sett good guys. Min kunskap om anti-governement nuts i USA men jag trodde en fair share av dom var Waco sekter och White supremacists. Maya framstår mer och mer som UNA bombaren efterhand. Jag får ett allt starkare intryck att just Religiösa sekter och rasistguerillor skulle betecknas som goda av JXIIH.
Därefter Ondingarna: Den onda sidan är rationella. J12H sätter upp sin Good-Bad axis att vara mellan Vidskepelse och rationalitet. Inte frihet mot diktatur, medkänsla mot hat, för att ta några exempel. Tabula är rationella, vetenskapliga och därför onda och kontrollerande. Travellers är religiösa och Harlequins är slumpmässiga och irrationella, därför är dom goda.
Men detta hade varit saker jag hade kunnat ha överseende med om inte hans politiska budskap varit så fruktansvärt ruttet. Det är verkligen en terrorist promotion bok. Alla människor som inte gör ett medvetet val att leva of the grid är drönare och "citizens". Dom är oviktiga, att döda dom är inte bra men verkligen inte mer än lite kladdigt. Att undvika om det inte behövs. Att skydda Travellers, typ profeter, är viktigare än att skydda civila dödsoffer. Maya går inte så långt som att använda civila som köttsköldar men den känns som om det är på väg ditåt. Det är samma prioriteringsmönster som leder till att man kan godkänna Collateral damage i afganistan. 'Ska vi kunna hitta Bin Laden så får man räkna med ett och annat bröllop eller dagis stryker med'. Den idéen är inte mer OK bara för att man befinner sig i underläge, det är samma rationalliserande som själmordsbombare använder.
Varför är detta så viktigt? Jo, Dan Brown skriver underhållningslitteratur men John Twelve Hawks har en politisk agenda. Om Dan Brown har en platt karaktär eller bristande fata koll kan man vifta undan det med att det ändå bara är underhållning. The Traveller gör anspråk på att vara mer än bara underhållning och vill jag titta på den agendan. Och den stinker!
Rent litterärt är det en OK bok. Jag kanske till och med läser fortsättningen bara på pin kiv och ren jävelskap men det är ingen bok jag skulle rekomendera någon att läsa. Vill det sig illa skulle du kunna gilla den och kanske, ännu värre, hålla med honom.
* Nu har det ändrats till: "John Twelve Hawks is the author of the New York Times Bestseller, The Traveler." Huruvida Random House bara späder på myten eller om dom verkligen inte vet mer än så kan jag inte uttala mig om.
Vem är Arvid Pekon?
Vem är Arvid Pekon? är Karin Tidbecks debutnovellsamling. Många av novellerna ligger i den svenska traditionen av magisk realism. Andra är ren och oförfalskad Steampunk.
Jag älskar magisk realism som Ägget är löst, Mannen som slutade röka och 100 år av ensamhet. Jag tycker att det är ett bra namn på Urban Fantsy som inte passar in i Urban Fantasy av olika anledningar, tex att det inte är urbant, men ändå samtida. Tidbeck kallar det fantastik vilket, för mig är en så bred term att det inkluderar nästan allt och beskriver inget. Hennes noveller rör sig i gränslandet mellan sommarstugan och sommarnatten där det verkliga inte är konkret längre. Magisk realism alltså.
Novellsamlingen som helhet är en orgie i skrivglädje. Tidbeck leker med svåra berättarformer. Hon blandar första, andra och tredjepersons perspektiv med brevnoveller. Läs dom inte som jag i sträck. Det känns verkligen inte som om hon försöker göra det lätt för sig.
Beatrice handlar om en man som älskar en zeppelinare och en kvinna som gifter sig med en ångmaskin. Mer Steam blir det inte. Tillsammans med den Tant Britas stugby är det den bästa i samlingen.
Arvid Pekon är enligt mig den svagaste novellen i samlingen, inte för att den är dålig utan för att jag tycker att den är för kort. Jag vill se den utvecklas i en egen pärm.
Karin Tidbeck hör hemma i din bokhylla. En novell mellan romanerna är precis vad doktorn ordinerar. Jag är mycket nyfiken på vad som mer kommer från den pennan.
Jag älskar magisk realism som Ägget är löst, Mannen som slutade röka och 100 år av ensamhet. Jag tycker att det är ett bra namn på Urban Fantsy som inte passar in i Urban Fantasy av olika anledningar, tex att det inte är urbant, men ändå samtida. Tidbeck kallar det fantastik vilket, för mig är en så bred term att det inkluderar nästan allt och beskriver inget. Hennes noveller rör sig i gränslandet mellan sommarstugan och sommarnatten där det verkliga inte är konkret längre. Magisk realism alltså.
Novellsamlingen som helhet är en orgie i skrivglädje. Tidbeck leker med svåra berättarformer. Hon blandar första, andra och tredjepersons perspektiv med brevnoveller. Läs dom inte som jag i sträck. Det känns verkligen inte som om hon försöker göra det lätt för sig.
Beatrice handlar om en man som älskar en zeppelinare och en kvinna som gifter sig med en ångmaskin. Mer Steam blir det inte. Tillsammans med den Tant Britas stugby är det den bästa i samlingen.
Arvid Pekon är enligt mig den svagaste novellen i samlingen, inte för att den är dålig utan för att jag tycker att den är för kort. Jag vill se den utvecklas i en egen pärm.
Karin Tidbeck hör hemma i din bokhylla. En novell mellan romanerna är precis vad doktorn ordinerar. Jag är mycket nyfiken på vad som mer kommer från den pennan.
Wise Man's Fear
Jag har upptäckt att jag inte berättat för er om The Name of the Wind Patrick Rothfuss och nu har tvåan kommit och det är dags för en recension av den. Så för att ta dom tillsammans:
I en okänd del av världen, i den oansenliga byn Newarre finns en liten taverna. Ägaren är lika oansenlig som tavernan. Men Kote the Barkeep har en historia att berätta och en dag kommer en man som söker just den historian. Han lyckas övertala den ovillige Kote att berätta:
Kote är egentligen den okände Kvothe the Kingkiller, Kvothe the Arcane, the Bloodless, en omskriven, omtalad magiker, äventyrare och skrävlare. Dom sätter sig ner i den tysta, baren och Kvothe börjar berätta. Hans diskpojke Bast, The Chronicler och Kvothe.
The Name of the Wind utspelar sig under den första dagen. Kvothe berättar om sin barndom hos the Edema Ruh, Fantasy zigenare (Inte romer, zigenare. Jag är medveten om skillnaden och väljer ordet zigenare med omsorg). Hur han lär sig magi och hur hans första äventyr börjar bygga på sitt rykte och hur han själv väljer att skapa delar av hitorien om sig själv. Name of the Wind är väldigt mycket en coming-of-age bok och som jag sagt innan är jag inte en fan av den subgenren. Just därför är det kul att kunna säga att den är så bra att jag inte störs av den detaljen. Kvothe är en kategori skitstövel som jag kan gilla, dels för att han inte är ett lika stort svin som Harry Potter och dels för att hans ungdomliga dumheter ses genom den vuxne Kvothes ögon. Den unge Kvothe är impulsiv, lojal och musikalisk. Den äldre Kvothe ser med ödmjuka och ogenerade ögon på sitt yngre jag.
The Wise Man's Fear fortsätter med den andra dagen. Kvothe fortsätter sin berättelse. Den unge, brådmogne Kvothe är nu lite äldre och hans misstag blir värre. Samtidigt som det inte är en mörk historia ges vi många hints om vad som kan ligga bakom Kvothes förvandling från en så lovande ung man till den knäckta deprimerande bartendern.
Språket är osynligt, jag tänker inte alls på det vilket är ett bra tecken. Men ibland glittrar det till med kul ordsvängningar. Det finns ett rike som heter Vintas, berömt bland annat för sitt goda vin. I böckerna är det härifrån ordet "vintage" kommer ifrån.
Valet av två nivåer av berättande gör att Kvothe ibland hoppar i historien, sammanfattar och går vidare. Det ger ett annat driv i historien än annars. Samtidigt ignorerar Rothfuss inte ramhistorien. Newarre blir en levande by och den vuxne Kote och Bast är även dom karaktärer jag bryr mig om.
Rothfuss är en av de många försenade författarna i år men en sak är klart och tydligt: Han har skapat en underbar uppföljare, en underbar bok och är härmed förlåten alla förseningar!
Det kunde knappt gjorts bättre.
I en okänd del av världen, i den oansenliga byn Newarre finns en liten taverna. Ägaren är lika oansenlig som tavernan. Men Kote the Barkeep har en historia att berätta och en dag kommer en man som söker just den historian. Han lyckas övertala den ovillige Kote att berätta:
Kote är egentligen den okände Kvothe the Kingkiller, Kvothe the Arcane, the Bloodless, en omskriven, omtalad magiker, äventyrare och skrävlare. Dom sätter sig ner i den tysta, baren och Kvothe börjar berätta. Hans diskpojke Bast, The Chronicler och Kvothe.
The Name of the Wind utspelar sig under den första dagen. Kvothe berättar om sin barndom hos the Edema Ruh, Fantasy zigenare (Inte romer, zigenare. Jag är medveten om skillnaden och väljer ordet zigenare med omsorg). Hur han lär sig magi och hur hans första äventyr börjar bygga på sitt rykte och hur han själv väljer att skapa delar av hitorien om sig själv. Name of the Wind är väldigt mycket en coming-of-age bok och som jag sagt innan är jag inte en fan av den subgenren. Just därför är det kul att kunna säga att den är så bra att jag inte störs av den detaljen. Kvothe är en kategori skitstövel som jag kan gilla, dels för att han inte är ett lika stort svin som Harry Potter och dels för att hans ungdomliga dumheter ses genom den vuxne Kvothes ögon. Den unge Kvothe är impulsiv, lojal och musikalisk. Den äldre Kvothe ser med ödmjuka och ogenerade ögon på sitt yngre jag.
The Wise Man's Fear fortsätter med den andra dagen. Kvothe fortsätter sin berättelse. Den unge, brådmogne Kvothe är nu lite äldre och hans misstag blir värre. Samtidigt som det inte är en mörk historia ges vi många hints om vad som kan ligga bakom Kvothes förvandling från en så lovande ung man till den knäckta deprimerande bartendern.
Språket är osynligt, jag tänker inte alls på det vilket är ett bra tecken. Men ibland glittrar det till med kul ordsvängningar. Det finns ett rike som heter Vintas, berömt bland annat för sitt goda vin. I böckerna är det härifrån ordet "vintage" kommer ifrån.
Valet av två nivåer av berättande gör att Kvothe ibland hoppar i historien, sammanfattar och går vidare. Det ger ett annat driv i historien än annars. Samtidigt ignorerar Rothfuss inte ramhistorien. Newarre blir en levande by och den vuxne Kote och Bast är även dom karaktärer jag bryr mig om.
Rothfuss är en av de många försenade författarna i år men en sak är klart och tydligt: Han har skapat en underbar uppföljare, en underbar bok och är härmed förlåten alla förseningar!
Det kunde knappt gjorts bättre.
Riktigt bra drakar
Drakar är så vanligt idag att det är tråkigt. Vilket är synd. Bra drakar är så otroligt bra och borde inte få missbrukas av andra gradens författare. Men det finns en del som klarar av att bygga bra drakar. Bra drakar är inte bara stora, flygande ödlor. Bra drakar har karaktär, personlighet och inte minst viktigt: dom är omänskliga. Det tar skiklighet att bygga en trovärdig karaktär som har motiv och önskemål som är omänskliga nog att vara trovärdiga och mänskliga nog att vara engagerande. Därför vill jag lyfta fram en bok med riktigt bra drakar och drakadödare.
Dragonsbane (Morkeleb den Svarte på sve.) av Barbara Hambly handlar om häxan Jen och hennes man John som är rikets ende levande drakdödare. När en drake hotar huvudstaden kallas dom för att ta hand om problemet. Morkeleb beskrivs som en varelse med egen motivation, omänsklig men välarbetad och djup. John Aversin är enkomplicerad man med en underbar no-nonsence attityd till drakdödande. Gift, harpuner och yxa är hans arbetsredskap. Jen, häxan kämpar med sin magi och sin familj. Det finns aldrig tid till båda. Hennes krafter är små och hennes magi är därför insinuativ, subtil och spännade.
Ett triangeldrama.
Detta är en av dom få böcker jag läst först på svenska. Jag har en väl läst, vältummad pocket från Äventyrsspel. Gabriel Steins översättning som kämpar för att skapa ett Svenskt Fantasy språk ligger helt i linje med Hamblys försök att skriva en trovärdig drakstory.
Dragonshadow är en uppföljare som kom över tio år senare. Upplägget kunde vara hur boring som helst; Ny drake hotar Vinterlandet och John behövs igen. Men Hambly väver ihop en tät story och levererar än en gång.
Det finns ytterliggar några böcker i serien och dom ligger i min ständigt växande attläsalista.
Men har du bara tid för en drakbok i vår och saknar drakar efter att Robin Hobb stängde sin serie i Dragon Haven så kan du göra många sämre val än Dragonsbane.
Tidigare inlägg om drakar:
Dragon Haven
The Adamantine Palace
Havemercy
Dragon Keeper
The Dragons of Babel
Dragonsbane (Morkeleb den Svarte på sve.) av Barbara Hambly handlar om häxan Jen och hennes man John som är rikets ende levande drakdödare. När en drake hotar huvudstaden kallas dom för att ta hand om problemet. Morkeleb beskrivs som en varelse med egen motivation, omänsklig men välarbetad och djup. John Aversin är enkomplicerad man med en underbar no-nonsence attityd till drakdödande. Gift, harpuner och yxa är hans arbetsredskap. Jen, häxan kämpar med sin magi och sin familj. Det finns aldrig tid till båda. Hennes krafter är små och hennes magi är därför insinuativ, subtil och spännade.
Ett triangeldrama.
Detta är en av dom få böcker jag läst först på svenska. Jag har en väl läst, vältummad pocket från Äventyrsspel. Gabriel Steins översättning som kämpar för att skapa ett Svenskt Fantasy språk ligger helt i linje med Hamblys försök att skriva en trovärdig drakstory.
Dragonshadow är en uppföljare som kom över tio år senare. Upplägget kunde vara hur boring som helst; Ny drake hotar Vinterlandet och John behövs igen. Men Hambly väver ihop en tät story och levererar än en gång.
Det finns ytterliggar några böcker i serien och dom ligger i min ständigt växande attläsalista.
Men har du bara tid för en drakbok i vår och saknar drakar efter att Robin Hobb stängde sin serie i Dragon Haven så kan du göra många sämre val än Dragonsbane.
Tidigare inlägg om drakar:
Dragon Haven
The Adamantine Palace
Havemercy
Dragon Keeper
The Dragons of Babel
Malazan ending - knyta ihop knutar och avslöja hemligheter
The Crippled God av Steven Erikson
Det finns ett par frågor som måste besvaras när man avslutar en serie. Detta blir ju ännu viktigare när det är en 10+3 serie. Än mer när en 3+2:a är på väg.
Första frågan:
Håller han loppet ut eller blir det en ten car pileup innan målgång?
Ett enkelt och snabbt svar är: Ja. Du som har väntat med första delen i att-läsa-hyllan för att "du inte vill läsa ofärdiga serier" kan plocka ner Gardens of the Moon och börja nu. Läs inte vidare i detta inlägg.
Du är redan långt efter, gå och läs, nu!
* * * Spolier warning * * *
OK, han kraschar inte men klarar han knyta ihop säcken?
The Malazan Book of the Fallen har tre stora övergripande story arcs. The Bridgeburners på Genabakis under sin nye gröne kapten Ganoes Stavro Paran, The Malazan 14:e armé under Adjunkt Tavore Paran ( den arcen börjar med Coltaine och the Chain of Dogs i the Seven Cities) och Letherii och Beddict bröderna. Sen har vi alla dom andra vilktiga underplots: Tiste raserna och deras problem, Elder Gods mot Younger Gods, Hold vs Deck, för att inte tala om alla personliga plotlines som väver mellan och genom dom stora episka. Dom tre stora möts i sista boken men även flera små sidospår dyker upp och knyts ihop som tex kärleksdramat mellan Precious Thimble och Amby och Jula Bole. Så ja han lyckas knyta ihop trådarna. Om han har missat några trådar så har jag också missat dom. Kom ihåg att två olika wikiplatser har listat över 700 resp 400 karaktärer. Detta är alltså karaktärer som läsare kännt viktiga nog för handlingen för att lista i wikin. Det är inte överdrivet för en dekalogi men det är mycket i absoluta tal. Seriens kärna knyts ihop och mina favorit karaktärer kommer tillbaka. Jag är nöjd.
OK, men klarar han att skriva en spännande bok trots alla dessa trådar? Står den sig som bok?
Första delen, säg ung de första 200 sidorna, är väldigt tunga. Många POV karaktärer måste presenterars och placeras. Men han lyckas överaska och det är en tight story med bra djup. Jag sitter som på nålar hela vägen.
Det är först nu som Erikson avslöjar dom olika sidorna i konflikten. Det är först nu vi börjar förstå vad som står på spel. Jag kanske är lite seg och en del kanske kan gissa detta tidigare eftersom avslöjandena är så väl underbyggda, men för mig blir det ett antal Aha-upplevelser.
The Malazan Book of the Fallen är full av Kärlekshistorier. Dom flesta är mycket mer komplicerade och givande än något romansskräp jag läst. Lostara Yill och Henar Vygulf, Brys Beddict och Atri-Ceda Aranict, Onos Toolan och Hetan är samtliga par som hanterar sin kärlek i ett förhållande. Hellian och Urb, Precious Thimble och Bole bröderna med flera har en lång och smärtsam uppvaktning. Whiskeyjack och Korlat.
För att inte tala om Hedge och Fiddler...
Avslutningsvis måste jag säga att det är en av dom bästa closing books jag läst. Dekalogin är underbar och den håller högsta klass hela vägen. Det finns ingen ursäkt att inte läsa den. Eller läsa om den....
10+3 och 3+2 osv?
Jo: The Malazan Book of the Fallen är en dekalogi dvs 10
+3 syftar på Ian C Esslemonts pentalogi varav tre delar har kommit ut. Väl värda att läsa insprängt i tian men inte strängt nödvändigt. Du kan börja fundera på Esslemont någonstans efter Midnight Tides dvs femman i serien.
Det finns även en sidoserie av Erikson som utvecklar ett par bifigurer: Bauchelain och Korbal Broach. Men dom är helt irrelevanta för Malazan serien och läses helt på egen risk. Helst inte innan Memories of Ice.
Det ska komma en trillogi om Tiste Andii framöver men eftersom det isåfall blir en prequell så förbehåller jag mig rätten att senare helt döma ut den.
Så 10+3 är böckerna i Malazan serien direkt och indirekt. 3+2 är Eriksons och Esslemonts kommande böcker i direkt anslutning till Malazan serien. Sammanlagt 18 böcker. Plus fyra Bauchelain och Korbal Broach.
Bokreatips
Bokrean startar idag och det finns flera underbara tips för dig som inte köpt dom ännu.
Först Michael Flynns två böcker Januari Dancer och Up Jim River
Rec här och här
Michael Swanwicks Dragons of Babel
rec här
Steven Donaldsons Fatal Revenant inbunden!
Rec här
Joe Haldemans Forever War
rec här
Guy Gavriel Kays Under Heaven inbunden
rec här
Richard Morgans Steel Remains
rec här
Liz Williams Winterstrike
rec här
Själv planerar jag att spankulera, strosa och njuta av sveriges största bokfest. Inga köplistor, inga krav men förhoppningsvis något fynd.
Först Michael Flynns två böcker Januari Dancer och Up Jim River
Rec här och här
Michael Swanwicks Dragons of Babel
rec här
Steven Donaldsons Fatal Revenant inbunden!
Rec här
Joe Haldemans Forever War
rec här
Guy Gavriel Kays Under Heaven inbunden
rec här
Richard Morgans Steel Remains
rec här
Liz Williams Winterstrike
rec här
Själv planerar jag att spankulera, strosa och njuta av sveriges största bokfest. Inga köplistor, inga krav men förhoppningsvis något fynd.
The Crippled God is Here!
Nu har den äntligen anlänt: The Crippled God av Steven Erikson, den avslutande tionde delen av The Malazan Book of the Fallen.
Don't disturb me I'm reading
Don't disturb me I'm reading
Kadreys tvåa: Kill The Dead
Sandman Slim rymde från helvetet i förra boken och slog sig ner i LA. Nu är han tillbaka i en ny bok, svingande sin S&W .460* jagar han vampyrer och monster.
Första mening:
"Imagine shoving a cattle prod up a rhinos ass, shouting "April fool!", and hoping the rhino thinks it's funny. That's about how much fun it is hunting a vampire."
Pulp fiction vet hur man öppnar minnesvärt.
I Kill the Dead har Kadrey gått Z-man. Han vet hur man får en Z apokalyps att funka i LA!
*Kaliber som en tumme, 45cm lång och laddad med hagelpatroner med vigvatten, vitlök och silverskrot. Vem sa att Amrisar inte överkompenserar?
