Samlade Svenska Kulter
Jag är ingen skräckfantast men den här samlingen har verkligen lyckats fånga mig. Novellerna kretsar kring religiösa organisationer på olika platser i Sverige. Religiösa i Lovecraftiansk anda. Gymnasietjejer som dyrkar träskmonster, pensionärer på ålderdomshem, bönder på sjuttonhundratalet eller överklassdamer i artonhundratalets Stockholm, det är stor bredd på novellerna. Större delen av noveller håller sig dock i nutid och Stockholm men som Malmöit blir jag imponerad av lokalkännedomen i dom fyra noveller som utspelas i Skåne. Men den håller ihop på ett förföriskt sätt ändå. Eller kanske just därför.
En del av novellerna är bara ögonblicksbilder som den om händelsen på västerbron under fyra minuter mitt i natten. Andra länkar samman i varandra som flickorna från Borås och invandrarna från Malmö som ekar i flera noveller. Genom flera rör sig Ingemar Fredman som en grå eminens. Han dyker upp ibland bara i marginalen, ibland som protagonist men utan att ge särskilt mycket av sig själv. Till skillnad från Boråsflickorna som är väldigt explicita så visar Fredman inte särskilt mycket av vad han är eller vad han kan, kanske just därför är han också den karaktär som fångar mitt intresse.
Men tillbaka till boken: Den går att läsa som en samling noveller men egentligen är det en roman, skriven som en novellsamling. Det finns kulter i Sverige. Ibland kommer det vanliga samhället i konflikt med dom som när Fager låter oss följa militären när dom mitt under Ubåtsjakten på åttiotalet upptäcker Dagondyrkare i Stockholms yttersta skärgård. Militären tar så klart dom ljusskygga individerna och deras undervattensbyggnader för en rysk ubåtsbas. Eller när en konstnär i Stockholms mediakåtaste cirklar får en underlig beställning på ett konstverk. Ibland bryter det Sära igenom det Ordinära. Ibland följer vi kulterna ner i det fördolda som när vi får följa Boråsflickorna eller en invandrarfamilj som ska hämta Mormor från Jugoslavien för att flytta till sitt nya hem.
Flera av novellerna knyts ihop med varandra på ett löst, nästan Pratchettskt, sätt. Protagonisten i en novell är statist i en annan. En händelse, central i en novell, skapar eko i andra. Men genom att väva en gemensam historia, tunn som spindelväv, skapas ett förföriskt sammanhang som nästan går att skymta.
En kort avslutande not om skräcklitteratur: Jag upplever att varje skräckförfattare har en egen privat fasa som han faller tillbaka på när historien inte är skrämmande nog i sig själv. Steven King kastar in grönt klet när storyn inte kan stå på egna ben. Jag har inget emot grönt klet men det skrämmer mig inte heller så många av hans historier lämnar mig oberörd. Lovecraft lär ha varit rädd för vatten och därför kommer också Dagon, tentakler och vatten att få en framstående roll. Jag tror (inbillar mig/ gissar...) att Anders Fagers privata skräck är sex. Sex är bra, sex kan alla relatera till. Sex berör. Är du inte beredd på att spendera ett par dagar av dit liv vältrandes i sex, kannibalism och tentakler så är detta inte en bok för dig. Annars är den perfekt. Men jag läser inte Fager som skräcklitteratur. I nästan alla noveller så är leder han in oss i en aktiv protagonist som agerar, handlar och tar sitt liv i egna händer. Därför blir det inte skrämmande utan spännande. Ja, där finns monster men eftersom offret inte är hjälplöst (eller jag som läsare identifierar mig med förövaren och inte offret) så är det inte skrämmande, bara läskigt. Jag läser den inte som skräck utan som Urban Fantasy.
Jag är nyfiken på vad Fager skulle göra av romanformatet.
Jag har nog aldrig läst skräcklitteratur som skräck. När folk har sagt att de nästan skitit på sig av stephen king eller inte kunnat sova för att de läst något annat står jag fullständigt oförstående. Hur går det till liksom? Rädd för Ajvide-Lindqvists vampyrer, men allvarligt, varför? Jag ser det mer som något slags samtidsfantasy men lite ruffig, lite blodig, lite mörk. Och spännande förstås.
Nä, Lovecraft var inte rädd för vatten (han älskade bl. a. att åka färja och göra utflykter med roddbåt). Däremot avskydde han hjärtligt alla former av fisk och skaldjur eftersom han inte stod ut med vare sig lukt eller smak.
Första gången jag läste King var jag åtta eller nio tror jag och hade mardrömmar om en galen mangel som jagade mig. Sedan dess har jag inte gillat skräck i mening bli-skrämd men jag älskar monster. Orcer och troll, Miévilles Re-made men, Sarlacs och Klingons. Jag kanske borde omvärdera min hållning till hela genren :)
@Martinus - Tack, det viste jag inte. Det ligger i verksamhetsplanen att läsa upp mig på Lovecraft.
Samlade Svenska Kulter var från början tänkt att ges ut som tre böcker. Men förlagsbyte och diverse praktiskt strul med trycktider och sånt gjorde att alla tre gavs ut i en lunta. //Anders
Tack för förtydligandet. Jag tycker att dom vinner på en samlad lunta.
