Litt Fic eller Science Fiction?
Årets julbok blev Transition av Iain Banks. Observera att det inte är Iain M. Banks. Jag har den brittiska versionen. Det pågår ett öppet gräl mellan Litt Fic och SF*, speciellt i Storbritannien. I USA ges transition ut av Iain M. Banks. Grälet är så klart bara att den eviga konflikten mellan fin kultur och pöbelkultur kommit upp till ytan. Tydligen är transition Litt Fic och inte SF i Storbritannien och SF i USA.
Den handlar om ett multivers med oändligt många världar packade som skivor i en långfranska och operatörerna som kan hoppa (transit) mellan de olika verkligheterna. En ska kan man säga rakt av: Detta är inte Space Opera. Detta är inte the Culture. Men det är bra skit ändå. Första meningen sätter tonen direkt.
"Apparently I am what is known as an Unreliable Narrator"
Det finns en oändlig mängd världar. Det finns en organisation vars agenter hoppar mellan världarna och försöker styra historien. Vår berättare är en av dessa agenter. Det finns intriger och konspirationer. Torterare och frihetshjältar. Historien är spännande men svår. Som sagt inte Space Opera. Transition kräver mer av läsaren men det är helt klart värt det. Ibland behöver man lite tuggmotstånd. Se det som en stor entrecôte. Det är väl utfört världsbygge och intressanta karaktärer.
Han skriver i en stil som jag brukar irritera mig på, multipla förstapersonsperspektiv med diverse tredjepersonsperspektiv inskjutna. Jag är lite av en purist när det gäller förstapersonsböcker: Förstaperson medför inskränkningar. Du kan inte skriva om vad huvudpersonen inte vet, du kan bara skriva vad huvudpersonen vet, gissar, tror eller antar. Om du har mer än en jag-person så (tycker jag) ska du ha en bra anledning. Jag ska inte spoila men det har han. Historien/ perspektivet är och blir ambivalent men det finns en förklaring som rättfärdigar det.
Det kanske är för att han leker med formen som man klassar det som Litt Fic. Jag tycker att Transition förtjänar den högre utmärkelsen Science Fiction istället.
*Öppet brev från Genre till Litteratur
Den handlar om ett multivers med oändligt många världar packade som skivor i en långfranska och operatörerna som kan hoppa (transit) mellan de olika verkligheterna. En ska kan man säga rakt av: Detta är inte Space Opera. Detta är inte the Culture. Men det är bra skit ändå. Första meningen sätter tonen direkt.
"Apparently I am what is known as an Unreliable Narrator"
Det finns en oändlig mängd världar. Det finns en organisation vars agenter hoppar mellan världarna och försöker styra historien. Vår berättare är en av dessa agenter. Det finns intriger och konspirationer. Torterare och frihetshjältar. Historien är spännande men svår. Som sagt inte Space Opera. Transition kräver mer av läsaren men det är helt klart värt det. Ibland behöver man lite tuggmotstånd. Se det som en stor entrecôte. Det är väl utfört världsbygge och intressanta karaktärer.
Han skriver i en stil som jag brukar irritera mig på, multipla förstapersonsperspektiv med diverse tredjepersonsperspektiv inskjutna. Jag är lite av en purist när det gäller förstapersonsböcker: Förstaperson medför inskränkningar. Du kan inte skriva om vad huvudpersonen inte vet, du kan bara skriva vad huvudpersonen vet, gissar, tror eller antar. Om du har mer än en jag-person så (tycker jag) ska du ha en bra anledning. Jag ska inte spoila men det har han. Historien/ perspektivet är och blir ambivalent men det finns en förklaring som rättfärdigar det.
Det kanske är för att han leker med formen som man klassar det som Litt Fic. Jag tycker att Transition förtjänar den högre utmärkelsen Science Fiction istället.
*Öppet brev från Genre till Litteratur
Warbreaker
Warbreaker av Brandon Sanderson
Det är ingen nyhet att jag gillar Sanderson. Han har ett par intressanta idéer om magi och hur det ska användas. En av hans styrkor är att han sätter en ära i att skapa ett nytt magisystem för varje ny bok eller bokserie. (Jag har hört ett oroande rykte att han planerar att sammanfoga sina magisystem och universa i ett metasystem och ett multiversum men jag hittar ingen källa till det så förhoppningsvis är det ett ogrundat rykte.) Han har också anoterat varje bok på sin blogg vilket är väldigt amitiöst. Jag har inte själv läst hans noter kapitel för kapitel men det är utan tvekan spännande. Den ende författare jag känner till som gör det är hans antipod Greg Egan.
I Warbreaker har Sanderson skapat ett nytt magisystem som bygger på två spännande delar: Varje människa har ett andetag, One Breath, som man kan få och ge bort. En person som samlat på sig andra människors andetag kan använda dem för att skänka liv till döda ting. Det kräver en klar och tydligt order och det kräver färg. Att ha flera, många människors livskraft, andetag, i sig ger flera spännande förmågor som att det gör alla färger klarare runt omkring dig, du ser färger klarare, blir friskare är mer i kontakt med liv och levande varelser. Om du ger bort ditt Andetag blir världen färglös och du ser märkbart grå ut. Det är ingen spoiler att berätta detta, det var ganska klart redan in prologen. Tyvärr är det ett problem med just det. Dels är magisystemet så tydligt beskrivet att det nästan känns mekaniskt, dels använder han semimoderna ord för vissa delar av det. Ett mer högtravande språk och mindre exakta regler hade gett en mjukare stämning. Jag säger inte att han ska ta bort reglerna utan att jag som läsare kanske inte behöver veta de exakta detaljerna hela tiden.
I Warbreaker kontrasteras två kungariken mot varandra. Det ena, Idris, betraktar Andetaget som en människas själ. Att ta det eller ge bort det är motbjudande. I Det andra, Hallandren, är Andetagen och den närliggande magin ett sakrament, att ha många andetag är makt och rikedom, att ge bort dem en ära och en helig uppoffring. Som mycket av Sandersons Fantasy så är det mycket diskussioner om religion och mer intressant, tolerans för andras religion. Sanderson är Mormon, troende och övertygad vilket till en del förklarar han intresse för religion och tro. Han har dessutom en stor respekt för 'den andra sidan'. Hans olika religioner är inte svagt dolda mormon-kloner utan ofta väl grundade religioner i sin egen rätt. Det är knappast Aslan vi pratar om. Det är därför det inte stör mig att mycket av sensmoralen i hans böcker är att det är rätt att tro även om du inte har några bevis, att religion är värdefullt även om en del präster är arroganta och korrupta, att tro och uppoffring är sin egen belöning oavsett sanningshalten i det du tror på. Inget av de är värderingar jag delar men han skriver bra historier, han ger antagonisten, ateisten eller den onde en fair break, en trovärdig historia och det är en värdering jag verkligen tror på!
Hmm, kanske dags att läsa om Elantris?
Mistborn har jag recenserat här och Mistbornserien här
Här är en film som mycket väl kunde handlat om en person som nyss blivit begåvad med en stor mängd Breath. I själva verket är det en intervju med en kvinna som just tagit LSD för första gången.
>
Det är ingen nyhet att jag gillar Sanderson. Han har ett par intressanta idéer om magi och hur det ska användas. En av hans styrkor är att han sätter en ära i att skapa ett nytt magisystem för varje ny bok eller bokserie. (Jag har hört ett oroande rykte att han planerar att sammanfoga sina magisystem och universa i ett metasystem och ett multiversum men jag hittar ingen källa till det så förhoppningsvis är det ett ogrundat rykte.) Han har också anoterat varje bok på sin blogg vilket är väldigt amitiöst. Jag har inte själv läst hans noter kapitel för kapitel men det är utan tvekan spännande. Den ende författare jag känner till som gör det är hans antipod Greg Egan.
I Warbreaker har Sanderson skapat ett nytt magisystem som bygger på två spännande delar: Varje människa har ett andetag, One Breath, som man kan få och ge bort. En person som samlat på sig andra människors andetag kan använda dem för att skänka liv till döda ting. Det kräver en klar och tydligt order och det kräver färg. Att ha flera, många människors livskraft, andetag, i sig ger flera spännande förmågor som att det gör alla färger klarare runt omkring dig, du ser färger klarare, blir friskare är mer i kontakt med liv och levande varelser. Om du ger bort ditt Andetag blir världen färglös och du ser märkbart grå ut. Det är ingen spoiler att berätta detta, det var ganska klart redan in prologen. Tyvärr är det ett problem med just det. Dels är magisystemet så tydligt beskrivet att det nästan känns mekaniskt, dels använder han semimoderna ord för vissa delar av det. Ett mer högtravande språk och mindre exakta regler hade gett en mjukare stämning. Jag säger inte att han ska ta bort reglerna utan att jag som läsare kanske inte behöver veta de exakta detaljerna hela tiden.
I Warbreaker kontrasteras två kungariken mot varandra. Det ena, Idris, betraktar Andetaget som en människas själ. Att ta det eller ge bort det är motbjudande. I Det andra, Hallandren, är Andetagen och den närliggande magin ett sakrament, att ha många andetag är makt och rikedom, att ge bort dem en ära och en helig uppoffring. Som mycket av Sandersons Fantasy så är det mycket diskussioner om religion och mer intressant, tolerans för andras religion. Sanderson är Mormon, troende och övertygad vilket till en del förklarar han intresse för religion och tro. Han har dessutom en stor respekt för 'den andra sidan'. Hans olika religioner är inte svagt dolda mormon-kloner utan ofta väl grundade religioner i sin egen rätt. Det är knappast Aslan vi pratar om. Det är därför det inte stör mig att mycket av sensmoralen i hans böcker är att det är rätt att tro även om du inte har några bevis, att religion är värdefullt även om en del präster är arroganta och korrupta, att tro och uppoffring är sin egen belöning oavsett sanningshalten i det du tror på. Inget av de är värderingar jag delar men han skriver bra historier, han ger antagonisten, ateisten eller den onde en fair break, en trovärdig historia och det är en värdering jag verkligen tror på!
Hmm, kanske dags att läsa om Elantris?
Mistborn har jag recenserat här och Mistbornserien här
Här är en film som mycket väl kunde handlat om en person som nyss blivit begåvad med en stor mängd Breath. I själva verket är det en intervju med en kvinna som just tagit LSD för första gången.
>
Jag har läst cirkeln
av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.
Jag får säga att det tog emot lite i början. Alla pratar om den och alla har läst den men den har inte väckt mitt intresse. Helt ärligt är den inte särskilt originell, tonåringar som får veta att de kan magi, går i skolan, måste lära sig samarbete och självuppoffring. Stor risk för upprapningar. Dessutom satt i en lite håla i Bergslagen, sex kvinnliga huvudpersoner, gymnasieangst. Nej, den lockade inte min alls.
Men den är den mest omtalade svenska boken under 2011 så jag tog mig i kragen och lånade den av min granne.
Det första som slår mig när jag läst Cirkeln är att en bra bok är en bra bok oavsett genre. Jag läste ut den på två dar och var fast från första till sista sidan. Karaktärerna är väl beskrivna och levande. Alla sex personerna kan beskrivas med ett enda ord var. Som Mobbaren säger det: Horan, Knarkaren och Fettot. De två utelämnade är Plugghästen och Den Lyckade. Precis som i verkligheten. Så är det i gymnasiet för de flesta. Men alla sex beskrivs med djup och värme. Alla sex är sina första attribut, så klart, men de har också ett djup bakom som gör dem till personer. Detta är viktigt men inte det enda avgörande.
Handlingen är rak och enkel: Slöjan mellan denna världen och den andra har tunna punkter och en av dessa punkter finns i Engelfors. De sex tjejerna är utvalda att bekämpa Ondskan som riskerar att utlösa en Apokalyps. Det finns en mördare som jagar dem. Men bara för att den är enkel är det nog inte lätt att genomföra den så här bra. Det finns en klar och skarp krok tidigt i boken som griper tag i läsaren och drar med dig. Handlingen stannar inte av eller släpper taget. Tjejerna får reda på att de är häxor. De får mentorer och verktyg men de är samtidigt ensamma och kan bara lita på sig själva och varandra. Vem är Ondskan? Vem är mördaren?
Detta är nästan en anti-Potter. Gymnasieskolan är en plats av Ondska. Det finns ingen som trivs i skolan. Plugghästen är socialt isolerad, mobboffren och outsidern är mobbad och utanför osv. Fast jag faktiskt trivdes rätt bra i gymnasiet är det lätt att se att det är en trovärdig beskrivning av skolan.
Så samanfattningsvis: Det är en enkel bok men utförandet gör den enastående.
Den förtjänar allt beröm den fått. Jag har beställt tvåan som kommer i april.
Jag får säga att det tog emot lite i början. Alla pratar om den och alla har läst den men den har inte väckt mitt intresse. Helt ärligt är den inte särskilt originell, tonåringar som får veta att de kan magi, går i skolan, måste lära sig samarbete och självuppoffring. Stor risk för upprapningar. Dessutom satt i en lite håla i Bergslagen, sex kvinnliga huvudpersoner, gymnasieangst. Nej, den lockade inte min alls.
Men den är den mest omtalade svenska boken under 2011 så jag tog mig i kragen och lånade den av min granne.
Det första som slår mig när jag läst Cirkeln är att en bra bok är en bra bok oavsett genre. Jag läste ut den på två dar och var fast från första till sista sidan. Karaktärerna är väl beskrivna och levande. Alla sex personerna kan beskrivas med ett enda ord var. Som Mobbaren säger det: Horan, Knarkaren och Fettot. De två utelämnade är Plugghästen och Den Lyckade. Precis som i verkligheten. Så är det i gymnasiet för de flesta. Men alla sex beskrivs med djup och värme. Alla sex är sina första attribut, så klart, men de har också ett djup bakom som gör dem till personer. Detta är viktigt men inte det enda avgörande.
Handlingen är rak och enkel: Slöjan mellan denna världen och den andra har tunna punkter och en av dessa punkter finns i Engelfors. De sex tjejerna är utvalda att bekämpa Ondskan som riskerar att utlösa en Apokalyps. Det finns en mördare som jagar dem. Men bara för att den är enkel är det nog inte lätt att genomföra den så här bra. Det finns en klar och skarp krok tidigt i boken som griper tag i läsaren och drar med dig. Handlingen stannar inte av eller släpper taget. Tjejerna får reda på att de är häxor. De får mentorer och verktyg men de är samtidigt ensamma och kan bara lita på sig själva och varandra. Vem är Ondskan? Vem är mördaren?
Detta är nästan en anti-Potter. Gymnasieskolan är en plats av Ondska. Det finns ingen som trivs i skolan. Plugghästen är socialt isolerad, mobboffren och outsidern är mobbad och utanför osv. Fast jag faktiskt trivdes rätt bra i gymnasiet är det lätt att se att det är en trovärdig beskrivning av skolan.
Så samanfattningsvis: Det är en enkel bok men utförandet gör den enastående.
Den förtjänar allt beröm den fått. Jag har beställt tvåan som kommer i april.
Förbundsbryterskan
Anders Björkelid har kommit ut med den tredje delen av serien som började med Ondvinter. Den har legat i min att-läsa-hög ett tag. 2011 har varit ett bra bokår så han har tyvärr blivit liggande.
Jag hade glömt vilket enormt flyt han har i sina texter. Jag skulle inte kalla det lättläst med sidorna bara rinner iväg. Jag läste ut den på en helg utan problem vilket är lite ovanligt med tanke på hur tjock den är.
I Ondvinter presenterar Björkelid två syskon som har ett så starkt band att vi som läsare ofta inte vet vem av dem som är berättarpersonen. De talar med samma röst. Det finns ett band mellan dem som senare bryts. Vad som börjar som berättartekniskt knep (första person plural) blir en viktig del av historien, en del av mysteriet vi som läsare vill förstå. Första boken är syskonen sammantvinnade. Andra boken är Wulfs bok och den tredje är Sunias. Hur blir det i fyran?
Det är en magisk värld, de vet vi redan i första boken. Det finns en känsla av djup, av svindel för de långa tidsåldrar som anas under Ondvinterns snö.
I andra boken Eldbärare får vi en glimps av historien och magin som han hanterar mästerligt.
I Förbundsbryterskan går han ett steg längre. Det är episk, nästan klassisk, Fantasy. Men till skillnad från så många andra så tar Björkelid på allvar till sig vårt Svenska arv. Han väljer inte att låta sig inspireras av vikingakult eller tidig medeltid. Han tar den del av kulturarvet som ligger oss närmast. Förkristen vidskepelse och fäbodvall. Vittror, vättar och rå. Syskonen förföljs av Bösen och vandrar på vitterstråk. Myrmark, fjäll och älvar. Om Sverige upplevt en fantasyålder så är det så här det hade sett ut.
I denna den tredje boken träffar syskonen samerna och Björkelid lyckas fånga och hålla mig genom deras resa i Underjorden. Storyn är komplex och spiralformad men på något sett lyckas Björkelid vara logisk och rak medan syskonen går vilse i Underjorden, när de går vilse bland landets och sina egna minnen. Min enda oro är att han inte klarar att leva upp till mina numera högt uppskruvade förväntningar på fyran.
Det borde inte finnas ett enda svenskt Fantasy fan som inte ser till att läsa Björkelid.
★☆☆☆☆ One Star Amazon Review
Detta var en post som fick mig att läsa boken Aloha from Hell:
"Richard Kadrey Nov 17, 2011
Since none of you would step up and a write a one star review of Aloha From Hell on Amazon I had to do it myself. Personally, I think every author should write his or her own one star. Who knows why a book sucks better than the author Aloha From Hell by Richard Kadrey
Reviewed by Sexy An0nym0us 666
Who taught this guy to type? Who let him own a computer? Reading Aloha From Hell is like being punched in the face by a deranged orangutan. Your reddened eyes will swell up from the pain but that's nothing compared to the stink. I'm tempted to say that Aloha From Hell makes no sense but that would imply it ever contemplated making sense in the first place. The book reads like the author hit his keyboard with a claw hammer until it fell apart and then did a spell check. After destroying 40 or 50 keyboards, Kadrey printed out the mess, wrapped it in a Level 4 hazmat suit, duct taped it closed and hired a string of out of work day laborers to hump the caustic mess to New York. Each link in this human chain of misery would hand off the vile packet to the next poor slob when his skin began to dissolve from the concentrated evil in the demonic bundle. Kadrey's books shouldn't be remaindered. They should be tried in The Hague as crimes against humanity.
After reading Aloha From Hell I developed psoriasis, impetigo, arthritis, gingivitis, pink eye, insane bowel syndrome, 24 hour Ebola, and projectile flatulence. I've been plagued by poltergeists, imps, succubae, a banshee with a stutter, and a racist leprechaun. I've been audited, mugged, divorced, and molested by a census taker in a Jay Leno mask and jodhpurs.
I beg of you, don't read Aloha From Hell. Forget the title. Forget the author. Forget you even read this review. Trephination is your only hope"
Jag bara måste läsa den, eller hur? Dessutom är det trean i hans Sandman Slim serie, tidigare rec här.
När jag försökte leta upp recensionen verkar det som om Amazon tagit bort den men jag hittade den här istället.
Den är nästan ännu bättre
"I was assigned to read this book by my church group [...] This sort of abomination should not be available to the public. [...] It was incredibly difficult for me to read this book because I had to stop and pray often in order to fight the demon spirits that emerge from the printed words. [...]
Please I beg you, do not buy this book in any form and do not allow it to be printed again!! The book itself is a portal to a dark but alluring realm that results in certain death for your pure immortal soul. I hesitate to say anything remotely positive about this book, but I must commend the author's knowledge of firearms. As a gun enthusiast myself I could related to the details of the weapons."
Angående författaren säger han att Kadrey är ett freak, luktar illa och har ett ärr. Detta är uppenbara bevis på att han a) är djävulens hantlangare på jorden eller b) tempo och intensiteten på cons där han brukar dyka upp är som tempo och stress är mest: perspirationsdrivande?
Själv kan jag inte uttrycka mig bättre än tidigare recensenter: Läs boken, den är intensiv, svavelosande och störtskön!
"Richard Kadrey Nov 17, 2011
Since none of you would step up and a write a one star review of Aloha From Hell on Amazon I had to do it myself. Personally, I think every author should write his or her own one star. Who knows why a book sucks better than the author Aloha From Hell by Richard Kadrey
Reviewed by Sexy An0nym0us 666
Who taught this guy to type? Who let him own a computer? Reading Aloha From Hell is like being punched in the face by a deranged orangutan. Your reddened eyes will swell up from the pain but that's nothing compared to the stink. I'm tempted to say that Aloha From Hell makes no sense but that would imply it ever contemplated making sense in the first place. The book reads like the author hit his keyboard with a claw hammer until it fell apart and then did a spell check. After destroying 40 or 50 keyboards, Kadrey printed out the mess, wrapped it in a Level 4 hazmat suit, duct taped it closed and hired a string of out of work day laborers to hump the caustic mess to New York. Each link in this human chain of misery would hand off the vile packet to the next poor slob when his skin began to dissolve from the concentrated evil in the demonic bundle. Kadrey's books shouldn't be remaindered. They should be tried in The Hague as crimes against humanity.
After reading Aloha From Hell I developed psoriasis, impetigo, arthritis, gingivitis, pink eye, insane bowel syndrome, 24 hour Ebola, and projectile flatulence. I've been plagued by poltergeists, imps, succubae, a banshee with a stutter, and a racist leprechaun. I've been audited, mugged, divorced, and molested by a census taker in a Jay Leno mask and jodhpurs.
I beg of you, don't read Aloha From Hell. Forget the title. Forget the author. Forget you even read this review. Trephination is your only hope"
Jag bara måste läsa den, eller hur? Dessutom är det trean i hans Sandman Slim serie, tidigare rec här.
När jag försökte leta upp recensionen verkar det som om Amazon tagit bort den men jag hittade den här istället.
Den är nästan ännu bättre
"I was assigned to read this book by my church group [...] This sort of abomination should not be available to the public. [...] It was incredibly difficult for me to read this book because I had to stop and pray often in order to fight the demon spirits that emerge from the printed words. [...]
Please I beg you, do not buy this book in any form and do not allow it to be printed again!! The book itself is a portal to a dark but alluring realm that results in certain death for your pure immortal soul. I hesitate to say anything remotely positive about this book, but I must commend the author's knowledge of firearms. As a gun enthusiast myself I could related to the details of the weapons."
Angående författaren säger han att Kadrey är ett freak, luktar illa och har ett ärr. Detta är uppenbara bevis på att han a) är djävulens hantlangare på jorden eller b) tempo och intensiteten på cons där han brukar dyka upp är som tempo och stress är mest: perspirationsdrivande?
Själv kan jag inte uttrycka mig bättre än tidigare recensenter: Läs boken, den är intensiv, svavelosande och störtskön!
Iron Jackal
är den tredje delen av Chris Woodings serie om Ketty Jay. Första delen Retribution Falls har jag recenserat här.
Andra delen Black Lung Captain här. Som du vet finns det egentligen bara en fråga som är viktig i tredje boken:
Håller det eller haltar det?
Sin vana trogen börjar Wooding med tydliga Firefly referenser (detta är episod fyra, Tågrånet) men drar sedan iväg på sina egna tangenter. Kapten Frey har problem med framgång. Han har börjat bry sig om sin besättning, han har ett par stora, och välpublicerade, succéer. Han är tyvärr inte mer kompetent för det. Det som skulle vara så enkelt som att gå in på en bar och prata med en kvinna urartar omedelbart till en eldstrid för att han i sin arrogans går in med dragna vapen. Framgång för Frey och hans crew är mer förrödande än motgång.
Iron Jackal tar Ketty Jay's ner i djupaste Samarla. Öknar och övergivna ruiner. Arkeologiska utgrävningar och så klart ett tågrån. Silo, skeppsmekaniker och före detta slav från Samarla för möjligheten att blomma ut. Han har varit något av ett mysterium, tyst och kompetent som han är.
Jag har för mig att det ska komma två delar till men jag kan inte hitta någon källa så jag stannar vid att säga att jag hoppas det: Ketty Jay håller än och jag vill ha mer!
Kul detalj.
Ofta handlar SF om kampen om Unobtainium. I Iron Jackal är det Allium.
"Sulphurous lowlands. Only place to mine allium. Rare and expensive. They use it for jewellery." p299
Allium är det Latinska namnet på vitlök.
Unobtainium brukar beskriva ett enormt värdefullt ämne, gärna en metall, som bara går att få från en källa och därför är värt att lägga nästan hur mycket pengar som helst på att få tag på, en enkel och förståelig anledning att kolonisera andra planeter, utforska havsbotten eller, nästan vad som helst. Titan kunde bara fås från Soviet under 50-talet vilket gjorde det till ett 'unobtainable material' för Amerikanerna. Nomenklaturen följer samma mall som Adamantium - ett hårt/obrytbart material, Duralumin - ett slitstarkt material. Att faktiskt använda ordet i en bok är ett tecken på lathet eller humor, Avatar - alla tittar på dig! Minsta gnutta fantasi eller ambition gör att man skapar ett eget namn för Unobtanium tex mithril, mellange m.fl. Att använda vitlök istället är stor humor.
11.12 13:14:15
är ett roligare datum än 11.11 11:11:11 tycker jag. Idéen till inlägget kommer från och dagarna går, Lyran och Talk Nerdy to me.
Jag har räknat siffertitlar och blev förvånad av hur många jag har.
Först har vi en hel hög av Lenins Valda verk och del ett, två osv, eller Ryska revolutionen 1917-1923. Kapitalet Första Bandet och annat i samma stil.
Ska man räkna in obestämd etta så har vi A Game of Thrones, A Shadow in Summer, A Secret Atlas osv.
Matematiska begrepp? The Algebraist, End of Eternity, Singularity Sky, Orthogonal och Centurion.
Men om man bara räknar siffror och räkneord så är det ändå en hel del.
Zero History - William Gibson
Patient Zero - Jonathan Maberry
Count Zero - William Gibson
The Last and First Men - Olaf Stapledon
The Once and Future King - T.H. White
The One Tree - Stephen Donaldson
Shevek, en berättelse om två världar - Ursula LeGuin
The Second Foundation - Isaac Asimov
The Two towers - J.R.R. Tolkien
Day of the Trifids - John Wyndham
Four Ways to Forgiveness - Ursula LeGuin
The Fifth Elephant - Terry Pratchett
Slaughterhouse 5 - Kurt Vonnegut
Åtta år med Reinfeldt - Persson, Carlén och Suhonen
Ten Days that Shook the World - John Reed
72 dagar i Paris - Folkesson
A.D. 500 - Simon Young
1984 - George Orwell
1632 - Eric Flint
1633 - - " -
1634 - - " -
1635 - - " -
Metro 2033 - Dmitrij Gluchovskij
Samarkand 5617 - Bertil Mårtensson
Hundred Thousand Kingdoms - N. K. Jemisin
N-Space - Larry Niven (n är en siffra om det används som en siffra, som i just den titeln)
Inga 6, 7 eller 9 tyvärr.
Nu ska jag börja räkna alla titlar med kroppsdelar i titeln, det kan bli en del det med.
Jag har räknat siffertitlar och blev förvånad av hur många jag har.
Först har vi en hel hög av Lenins Valda verk och del ett, två osv, eller Ryska revolutionen 1917-1923. Kapitalet Första Bandet och annat i samma stil.
Ska man räkna in obestämd etta så har vi A Game of Thrones, A Shadow in Summer, A Secret Atlas osv.
Matematiska begrepp? The Algebraist, End of Eternity, Singularity Sky, Orthogonal och Centurion.
Men om man bara räknar siffror och räkneord så är det ändå en hel del.
Zero History - William Gibson
Patient Zero - Jonathan Maberry
Count Zero - William Gibson
The Last and First Men - Olaf Stapledon
The Once and Future King - T.H. White
The One Tree - Stephen Donaldson
Shevek, en berättelse om två världar - Ursula LeGuin
The Second Foundation - Isaac Asimov
The Two towers - J.R.R. Tolkien
Day of the Trifids - John Wyndham
Four Ways to Forgiveness - Ursula LeGuin
The Fifth Elephant - Terry Pratchett
Slaughterhouse 5 - Kurt Vonnegut
Åtta år med Reinfeldt - Persson, Carlén och Suhonen
Ten Days that Shook the World - John Reed
72 dagar i Paris - Folkesson
A.D. 500 - Simon Young
1984 - George Orwell
1632 - Eric Flint
1633 - - " -
1634 - - " -
1635 - - " -
Metro 2033 - Dmitrij Gluchovskij
Samarkand 5617 - Bertil Mårtensson
Hundred Thousand Kingdoms - N. K. Jemisin
N-Space - Larry Niven (n är en siffra om det används som en siffra, som i just den titeln)
Inga 6, 7 eller 9 tyvärr.
Nu ska jag börja räkna alla titlar med kroppsdelar i titeln, det kan bli en del det med.
Bookman
Bookman är en bok från en författare jag aldrig tidigare hört talas om, Lavie Tidhar. Det är Steampunk som utspelar sig i ett alternativt artonhundratals London där nattens stillhet genomljuder av valarnas sång. De brukar hålla till nedanför Westminster bridge.
I detta London lever vår protagonist Orphan. Han jobbar hos Jack i Payne's bookshop, där Mr Marx, John Maskelyn och Mrs Beeton träffas i Payne's parliament. Samtidigt som det planeras en mars-sond så härjar en terrorist som kallas Bookman London. När hans fästmö dödas av Bookman måste vår Orpheus gå till extrema längder för att vinna tillbaka henne.
Parantes:
Det florerar flera historiska och fiktiva personer som jag
inte tidigare insett hur mycket jag saknat. Bland annat:
Karl Marx!
Det finns så mycket att hämta i honom som karaktär: Du
kan träffa honom i läsrummet i British Museum där han
kämpar med att skriva Das Kapital, du kan träffa honom i
Londons pubbar där han super och ställer till bråk , Du kan
träffa honom på Chartistmöten med upproriska arbetare.
1860 har han just skrivit Kritik till den politiska ekonomin och
är med att grunda International Workingmen's Association.
Mer punk blir det inte.
Slut parantes
Efter ett par hundra sidor börjar jag undra: Med så många underbara element; Prime Minister Moriarty, Drottning Viktoria är en ödla, Svarta zeppelinare utan markeringar som får mig att tänka på Svarta Helikopter tropet, polis automantons, Mycroft Holmes . . .
Så jag undrar: Håller det? Eller blir det bara ett mishmash? Blir det bra? Funkar det? Får han ihop det?
Tidhar utnytjar fullt ut existerande och fiktiva karaktärer från det Viktorianska London utan att det för den skull går över gränsen till League of Extraordinary Gentlemen. Sherlock Holmes, Karl Marx och Rudyard Kipling kan figurera som bifigurer utan annan exposition just eftersom de är så välkända. De dyker upp och försvinner ut i kulisserna på ett smidigt sätt. Huvudpersonerna är Tidhars egna. Hans London är hans eget men han pekar på den enorma outnytjade potential som går att finna här.
Sen bygger han på en guldåder som finns hos alla bibliofiler. Det är steampunk om böcker. Bookman använder böcker som bomber. Mycket av det bästa scenerna utspelas i bibliotek och bokaffärer. Det slår an en speciell sträng hos mig för visst är böcker viktiga och ibland lite farliga!
Nu har jag placerat den i bokhyllan, mitt i steampunkhyllan mellan The Light Age och Perdido Street Station. Dags att beställa tvåan.
I detta London lever vår protagonist Orphan. Han jobbar hos Jack i Payne's bookshop, där Mr Marx, John Maskelyn och Mrs Beeton träffas i Payne's parliament. Samtidigt som det planeras en mars-sond så härjar en terrorist som kallas Bookman London. När hans fästmö dödas av Bookman måste vår Orpheus gå till extrema längder för att vinna tillbaka henne.
Parantes:
Det florerar flera historiska och fiktiva personer som jag
inte tidigare insett hur mycket jag saknat. Bland annat:
Karl Marx!
Det finns så mycket att hämta i honom som karaktär: Du
kan träffa honom i läsrummet i British Museum där han
kämpar med att skriva Das Kapital, du kan träffa honom i
Londons pubbar där han super och ställer till bråk , Du kan
träffa honom på Chartistmöten med upproriska arbetare.
1860 har han just skrivit Kritik till den politiska ekonomin och
är med att grunda International Workingmen's Association.
Mer punk blir det inte.
Slut parantes
Efter ett par hundra sidor börjar jag undra: Med så många underbara element; Prime Minister Moriarty, Drottning Viktoria är en ödla, Svarta zeppelinare utan markeringar som får mig att tänka på Svarta Helikopter tropet, polis automantons, Mycroft Holmes . . .
Så jag undrar: Håller det? Eller blir det bara ett mishmash? Blir det bra? Funkar det? Får han ihop det?
Tidhar utnytjar fullt ut existerande och fiktiva karaktärer från det Viktorianska London utan att det för den skull går över gränsen till League of Extraordinary Gentlemen. Sherlock Holmes, Karl Marx och Rudyard Kipling kan figurera som bifigurer utan annan exposition just eftersom de är så välkända. De dyker upp och försvinner ut i kulisserna på ett smidigt sätt. Huvudpersonerna är Tidhars egna. Hans London är hans eget men han pekar på den enorma outnytjade potential som går att finna här.
Sen bygger han på en guldåder som finns hos alla bibliofiler. Det är steampunk om böcker. Bookman använder böcker som bomber. Mycket av det bästa scenerna utspelas i bibliotek och bokaffärer. Det slår an en speciell sträng hos mig för visst är böcker viktiga och ibland lite farliga!
Nu har jag placerat den i bokhyllan, mitt i steampunkhyllan mellan The Light Age och Perdido Street Station. Dags att beställa tvåan.
Sci Fi Zombie thriller
Patient Zero av Jonathan Maberry
Joe Ledger är en polis kopplad till ent-terrorist enheten. Vid ett tillslag mot en terrorcell kommer han i kontakt till en hemlig organisation, hemligare än Homeland security, NSA och alla dom andra. DMS, Department of Military Science, och dom vill ha honom. De har hittat ett hot som är större än 9/11. Någon försöker skapa zombier och släppa lös dom i USA. Och Joe är unikt kvalificerad att leda ett av deras strike teams.
Jag brukar rekommendera böcker som ifrågasätter Patriot Act och Homeland Security, FRA och Echelon. Den här boken visar bilden från andra sidan. Vikten av att kunna avlyssna, arrestera och varför man ibland verkligen, verkligen vill tortera någon. Samtidigt är Joe Ledger en väldigt männsklig hjälte. Samtidigt som han är ex-soldat, martial arts expert och allt det vanliga så får han stora skälvan efter att ha mött sin första zombie. Han är trovärdig på ett väldigt mänskligt plan (trots att han har en katt).
Patient Zero är en bok med ett jäkla ös. Det är inte bara första kapitlet som är kort, hela boken varvar korta och längre kapitel. Tempot är högt och våldsfaktorn är riktigt astronomisk.
Riktigt bra underhållningsaction.
Det finns flera böcker till i serien så detta kan vara ett tips för hängmattan eller i öronlappsfåtöljen framför den öppna brasan i jul.
Jag fick den här boken i födelsedagspresent av SF Bokhandeln. Nej inte när jag fyllde år, när de fyllde år gav de bort böcker till sina kunder. Mycket bra initiativ och ett mycket bra sätt att hitta ny litt.
Joe Ledger är en polis kopplad till ent-terrorist enheten. Vid ett tillslag mot en terrorcell kommer han i kontakt till en hemlig organisation, hemligare än Homeland security, NSA och alla dom andra. DMS, Department of Military Science, och dom vill ha honom. De har hittat ett hot som är större än 9/11. Någon försöker skapa zombier och släppa lös dom i USA. Och Joe är unikt kvalificerad att leda ett av deras strike teams.
Jag brukar rekommendera böcker som ifrågasätter Patriot Act och Homeland Security, FRA och Echelon. Den här boken visar bilden från andra sidan. Vikten av att kunna avlyssna, arrestera och varför man ibland verkligen, verkligen vill tortera någon. Samtidigt är Joe Ledger en väldigt männsklig hjälte. Samtidigt som han är ex-soldat, martial arts expert och allt det vanliga så får han stora skälvan efter att ha mött sin första zombie. Han är trovärdig på ett väldigt mänskligt plan (trots att han har en katt).
Patient Zero är en bok med ett jäkla ös. Det är inte bara första kapitlet som är kort, hela boken varvar korta och längre kapitel. Tempot är högt och våldsfaktorn är riktigt astronomisk.
Riktigt bra underhållningsaction.
Det finns flera böcker till i serien så detta kan vara ett tips för hängmattan eller i öronlappsfåtöljen framför den öppna brasan i jul.
Jag fick den här boken i födelsedagspresent av SF Bokhandeln. Nej inte när jag fyllde år, när de fyllde år gav de bort böcker till sina kunder. Mycket bra initiativ och ett mycket bra sätt att hitta ny litt.
Ganymede
av Cherie Priest är den tredje i hennes Clockwork Century serie som började med Boneshaker tar sig en liten detour via Clementine (som utspelar sig i samma Universa men inte med samma förläggare, därför inte ingår i serien) Den fortsätter med den officiella tvåan Dreadnought och nu har vi äntligen fått trean (Fyran) Ganymede.
Kort om universat
Det är sent artonhundrasjuttiotal i ett splittrat Amerika. Inbördeskriget pågår fortfarande efter nästan två årtionden på grund av en kontrafaktisk teknikutveckling. Priest har helt enkelt antagit att införandet av Steampunk tech skulle göra inbördeskriget mer utdraget och förödande.
Seattle befinner sig i ett territorie inte en stat och olyckan i Boneshaker har i princip avfolkat staden. Bara knarkfabrikörer och ljusskygga individer lever kvar innanför murarna, i gasen, bland de odöda. Boneshaker berättar om en industriolycka som släppte ut en tung gulaktig gas som förvandlar alla som andas in den till zombier. Tack och lov kan man utvinna en starkt beroendeframkallande drog av den för annars hade det antagligen inte gått att hålla den innesluten i Seattle utan den hade trängt upp över de gastäta murar som omger staden. Effekten verkar vara ungefär som heroin.
Zeppelinare och gasdrivna 'walkers' används tillsammans med pansartåg i kriget. Det ligger en mörk teknikoptimism i böckerna. Texas håller på att utveckla dieselmotorer som konkurrerar med ångmaskinerna. Priest fångar på ett vridet sätt teknikoptimismen i artonhundratalet vilket jag inte tidigare insett att jag saknat i flera Steampunkböcker.
Om Priest har haft ambitionen att skapa ett genredefinierande Steampunkverk i Boneshaker så har hon lyckats. Hon har estetiken med krinoliner och klänningar. Hon har ångmaskinerna och zeppelinarna. Hon har ett tydligt Punk-perspektiv, hennes kvinnliga protagonister kommer ur arbetarklassen och underklassen. Om detta definierar Steampunk så blir inte jag besviken (om tre musketörer gör det ...).
Boneshaker handlar om Seattle, gasen och var zombierna kommer ifrån. Bra att börja med den boken även om det verkligen inte är ett krav. Böckerna byter miljö och huvudpersoner inom ett samlat tema. Men gillar du intelligenta zombier (dvs smart utvecklade och logiskt intressanta zombier, inte brainy zombies), steampunk och stenhårda kvinnor så är den perfekt. Briar Wilkes är en mycket sympatisk protagonist.
Clementine handlar om zeppelinare och deras galna piloter och följer gasen/drogen öster över Klippiga bergen. Maria Isabella Boyd är en spion som anlitats av Pinkerton, denna berömda detektivbyrå som vi ser ibland i gamla westernfilmer. I sitt första uppdrag kommer hon i kontakt med Croggon Hainey, piraten från Boneshaker.
Gavs ut i begränsad upplaga och är nästan omöjlig att få tag i men ska ges ut igen i pocket under våren 2012.
Dreadnought är för dig som gillar tåg. Mercy Lynch är en sjuksköterska som måste ta sig tvärs över den krigshärjade kontinenten via tåg, diligens och zeppelinare. Pansartåget Dreadnougt är bär en mörk hemlighet.
Ganymede är antagligen den bästa sedan Boneshaker. Den utspelar sig i New Orleans. Priest introducerar en ny teknikutveckling i form av en uppgraderad Hunley som heter Ganymede. Svarta frihetskämpar har den i sitt förvar men vem ska köra den till de allierade? Ganymede behöver en pilot och Josephine Early känner en gammal pirat som kanske kan hjälpe henne.
Priest sidsteppar snyggt teknobabbel. Ganymede är en steampunk attack ubåt. Den har artonhundratals nackdelar och steampunk fördelar som hon konstaterar men inte gräver ner sig i. Det är viktigt att man kvävs om man dyker för länge, det är inte viktigt att veta hur dieselmotorerna skulle kunna funka så länge utan lufttillförsel. Det är en bra balans mellan spänning och teknik med fokus på spänning.
Hon hanterar zombierna på samma sätt. Det är något av det bästa zombier jag någonsin träffat på. Sanningen är ju den att zombier är erbarmligt tråkiga monster som snabbt hamnar i bakgrunden på samma sätt som naturkatastrofer. Priests Zombier är trovärdiga och läskiga men de är bara en del av bakgrunden. Om du är förberedd och väl informerad är dom inget problem men är du oförsiktig eller inte vet vad som väntar kan du råka riktigt illa ut.
New Orleans är en spännande plats och den blir inte mindre intressant av att vara ockuperad av Texians och att det finns zombier i slumområden kring hamnen. Unionens blockad och piraternas och smugglarnas ansträngningar ökar bara på trycket.
Läs den nu!
Annat i samma universa
Tanglefoot är en novell (som jag inte har läst men den finns gratis här)
Det verkar som om det ska komma minst två till böcker i samma universa:
Inexplicable (steampunk: hösten 2012)
Fiddlehead (steampunk: hösten 2013)
Kort om universat
Det är sent artonhundrasjuttiotal i ett splittrat Amerika. Inbördeskriget pågår fortfarande efter nästan två årtionden på grund av en kontrafaktisk teknikutveckling. Priest har helt enkelt antagit att införandet av Steampunk tech skulle göra inbördeskriget mer utdraget och förödande.
Seattle befinner sig i ett territorie inte en stat och olyckan i Boneshaker har i princip avfolkat staden. Bara knarkfabrikörer och ljusskygga individer lever kvar innanför murarna, i gasen, bland de odöda. Boneshaker berättar om en industriolycka som släppte ut en tung gulaktig gas som förvandlar alla som andas in den till zombier. Tack och lov kan man utvinna en starkt beroendeframkallande drog av den för annars hade det antagligen inte gått att hålla den innesluten i Seattle utan den hade trängt upp över de gastäta murar som omger staden. Effekten verkar vara ungefär som heroin.
Zeppelinare och gasdrivna 'walkers' används tillsammans med pansartåg i kriget. Det ligger en mörk teknikoptimism i böckerna. Texas håller på att utveckla dieselmotorer som konkurrerar med ångmaskinerna. Priest fångar på ett vridet sätt teknikoptimismen i artonhundratalet vilket jag inte tidigare insett att jag saknat i flera Steampunkböcker.
Om Priest har haft ambitionen att skapa ett genredefinierande Steampunkverk i Boneshaker så har hon lyckats. Hon har estetiken med krinoliner och klänningar. Hon har ångmaskinerna och zeppelinarna. Hon har ett tydligt Punk-perspektiv, hennes kvinnliga protagonister kommer ur arbetarklassen och underklassen. Om detta definierar Steampunk så blir inte jag besviken (om tre musketörer gör det ...).
Boneshaker handlar om Seattle, gasen och var zombierna kommer ifrån. Bra att börja med den boken även om det verkligen inte är ett krav. Böckerna byter miljö och huvudpersoner inom ett samlat tema. Men gillar du intelligenta zombier (dvs smart utvecklade och logiskt intressanta zombier, inte brainy zombies), steampunk och stenhårda kvinnor så är den perfekt. Briar Wilkes är en mycket sympatisk protagonist.
Clementine handlar om zeppelinare och deras galna piloter och följer gasen/drogen öster över Klippiga bergen. Maria Isabella Boyd är en spion som anlitats av Pinkerton, denna berömda detektivbyrå som vi ser ibland i gamla westernfilmer. I sitt första uppdrag kommer hon i kontakt med Croggon Hainey, piraten från Boneshaker.
Gavs ut i begränsad upplaga och är nästan omöjlig att få tag i men ska ges ut igen i pocket under våren 2012.
Dreadnought är för dig som gillar tåg. Mercy Lynch är en sjuksköterska som måste ta sig tvärs över den krigshärjade kontinenten via tåg, diligens och zeppelinare. Pansartåget Dreadnougt är bär en mörk hemlighet.
Ganymede är antagligen den bästa sedan Boneshaker. Den utspelar sig i New Orleans. Priest introducerar en ny teknikutveckling i form av en uppgraderad Hunley som heter Ganymede. Svarta frihetskämpar har den i sitt förvar men vem ska köra den till de allierade? Ganymede behöver en pilot och Josephine Early känner en gammal pirat som kanske kan hjälpe henne.
Priest sidsteppar snyggt teknobabbel. Ganymede är en steampunk attack ubåt. Den har artonhundratals nackdelar och steampunk fördelar som hon konstaterar men inte gräver ner sig i. Det är viktigt att man kvävs om man dyker för länge, det är inte viktigt att veta hur dieselmotorerna skulle kunna funka så länge utan lufttillförsel. Det är en bra balans mellan spänning och teknik med fokus på spänning.
Hon hanterar zombierna på samma sätt. Det är något av det bästa zombier jag någonsin träffat på. Sanningen är ju den att zombier är erbarmligt tråkiga monster som snabbt hamnar i bakgrunden på samma sätt som naturkatastrofer. Priests Zombier är trovärdiga och läskiga men de är bara en del av bakgrunden. Om du är förberedd och väl informerad är dom inget problem men är du oförsiktig eller inte vet vad som väntar kan du råka riktigt illa ut.
New Orleans är en spännande plats och den blir inte mindre intressant av att vara ockuperad av Texians och att det finns zombier i slumområden kring hamnen. Unionens blockad och piraternas och smugglarnas ansträngningar ökar bara på trycket.
Läs den nu!
Annat i samma universa
Tanglefoot är en novell (som jag inte har läst men den finns gratis här)
Det verkar som om det ska komma minst två till böcker i samma universa:
Inexplicable (steampunk: hösten 2012)
Fiddlehead (steampunk: hösten 2013)
Lite Malazan efternjut
Steven Erikson har avslutat sitt Magnum Opus The Malazan Book of the Fallen, tio storartade bisterfantasy böcker. Mindre känd är det kanske att han har skrivit tre korta böcker om Bauchelain och Korbal Broach, två birollsinnehavare i en av hans Malazan böcker.
Det har kommit en fjärde, Crack'd Pot Trail, som bygger vidare på deras historia.
Avas Didion Flicker är en resande berättare av sagor. Han och de han reser med har råkat ut för problem på the Crack'd Pot Trail. Tillsammans med ett par riddare, några poeter och några pilgrimmer är de på väg genom ödelandet mot ett mystiskt, eller mytiskt?, mål. Varje kväll berättar de sagor för varandra. En sjukare och mer skruvad variant av Sheherazade finns nog inte.
Bauchelain och Krobal Broach är, i mitt synsätt, Eriksons media för njutningsskrivande. Där Malazan böckerna är korthuggna är Bauchelainböckerna pladdriga, där Malzan är stilrena är Bauchelain en lek med stilar och berättarperspektiv. Detta gör att det är något av en smal smak om du gillar Bauchelainböckerna eller inte. Jag gillar dom. Den här är bizar, knasig och helt skruvad.
Gillar du Malazan världen och har abstinens i väntan på hans Prequells (håller fingrarna och hoppas att han kan vara den bryter prequellförbannelsen. har det skrivits någon bra prequell sedan Sillmarillion?) och det inte räcker med Esselmont så kan detta vara räddningen men;
Be Warned.
What is read cannot ever be Unread!
Det har kommit en fjärde, Crack'd Pot Trail, som bygger vidare på deras historia.
Avas Didion Flicker är en resande berättare av sagor. Han och de han reser med har råkat ut för problem på the Crack'd Pot Trail. Tillsammans med ett par riddare, några poeter och några pilgrimmer är de på väg genom ödelandet mot ett mystiskt, eller mytiskt?, mål. Varje kväll berättar de sagor för varandra. En sjukare och mer skruvad variant av Sheherazade finns nog inte.
Bauchelain och Krobal Broach är, i mitt synsätt, Eriksons media för njutningsskrivande. Där Malazan böckerna är korthuggna är Bauchelainböckerna pladdriga, där Malzan är stilrena är Bauchelain en lek med stilar och berättarperspektiv. Detta gör att det är något av en smal smak om du gillar Bauchelainböckerna eller inte. Jag gillar dom. Den här är bizar, knasig och helt skruvad.
Gillar du Malazan världen och har abstinens i väntan på hans Prequells (håller fingrarna och hoppas att han kan vara den bryter prequellförbannelsen. har det skrivits någon bra prequell sedan Sillmarillion?) och det inte räcker med Esselmont så kan detta vara räddningen men;
Be Warned.
What is read cannot ever be Unread!
Cold Commands
The Steel Remains kom ut för två år sedan och jag kastade mig över den. En av mina favoritförfattare från SF genren har tagit klivet över till Fantasy. Den handlar om Ringil Eskiath, en Conan/Kahl Drogoliknande karaktär som vunnit ryktbarhet i kriget mot ödlefolken. Imperiet Yhelteth och stadstaterna kring Trelayne överkom sina traditionella stridigheter för att bekämpa detta hot mot mänskligheten och Ringil visade sig vara en hjälte av episka mått. Men nu är kriget över och i stället för att njuta av fredens druvor i Trelayne sitter han och drar krigsskrönor mot drinkar i en byakrog i en liten håla nära slagfältet Gallows Gap där han vann en av sina största segrar.
En dag dyker hans mor upp: Hans syster har försvunnit. Motvilligt ger hans sig av för att hitta henne. Efter freden har slavhandel och skuldslaveri blomstrat och de kriminella har skaffat övernaturlig hjälp från en Dwenda, en ickemänsklig magiker som inte funnits i världen sedan Kiriath allierade sig med mänskligheten för att fördriva dom. Kiriath är, ett högteknologiskt och odödligt folk som nu har lämnat världen och deras enda represntant är Archeth, ett halvblod. Hon är också en gammal vän till Ringil. Den tredje vännen som knyts in i dramat är Egar Dragonbane, en steppkrigare, nomad och legoknekt som börjar inse att det inte är så lätt att lägga i från sig civilisationen och åka hem till stepperna. Tillsammans tvingas dom in i en farlig och övernaturlig saga.
Efter the Steel Remains hörde jag sägas att Richard Morgan hade problem att komma vidare eftersom han 'parkerat' sina karaktärer så bra. Ett suveränt och tillfredställande slut i första boken gjorde att han hade svårt att motivera sina karaktärer att komma vidare i handlingen. Därför är det inte konstigt att the Cold Commands splittrar upp trådarna. Egar Dragonbane är uttråkad, Archeth arbetar vidare med att trygga civilisation i Yhelteth. Ringil, ah Ringil vår hjälte, har blivit utstött återigen från Trelayne. Ingen hemkomst som hjälte. I brist på bättre sysselsättning börjar han avskaffa slaveriet. Med ett schyst bredsvärd kan man slå världen med häpnad.
Det finns inga gränser för hur hård han är oavsett situation.
Trogen sin stil skriver Richard Morgan sin Fantasy lika svart och bister som hans SF är hård och skoningslös. Har du bara läst hans SF så var inte orolig, allt du förväntar dig uppfylls. Trots att detta är underhållningsvåld av den renaste sort, magiska svärd, förutsagda öden och väna damer, så tar han upp viktiga och allvarliga ämnen som slaveri och tortyr. Han ser samhället från sidan. Ingen av våra hjältar är hjälplösa eller utslagna men alla tre har sina egna anledningar att ställa sig på fattiga, slavar och krigsveteraners sida. Alla tre har sitt svar på frågan: Vad gör en ärad krigshjälte med freden? Och freden är inte mer stabil än i vår värld. Dessutom har vi hotet från första delen:
Something Dark and Terrible is rising!
En dag dyker hans mor upp: Hans syster har försvunnit. Motvilligt ger hans sig av för att hitta henne. Efter freden har slavhandel och skuldslaveri blomstrat och de kriminella har skaffat övernaturlig hjälp från en Dwenda, en ickemänsklig magiker som inte funnits i världen sedan Kiriath allierade sig med mänskligheten för att fördriva dom. Kiriath är, ett högteknologiskt och odödligt folk som nu har lämnat världen och deras enda represntant är Archeth, ett halvblod. Hon är också en gammal vän till Ringil. Den tredje vännen som knyts in i dramat är Egar Dragonbane, en steppkrigare, nomad och legoknekt som börjar inse att det inte är så lätt att lägga i från sig civilisationen och åka hem till stepperna. Tillsammans tvingas dom in i en farlig och övernaturlig saga.
Efter the Steel Remains hörde jag sägas att Richard Morgan hade problem att komma vidare eftersom han 'parkerat' sina karaktärer så bra. Ett suveränt och tillfredställande slut i första boken gjorde att han hade svårt att motivera sina karaktärer att komma vidare i handlingen. Därför är det inte konstigt att the Cold Commands splittrar upp trådarna. Egar Dragonbane är uttråkad, Archeth arbetar vidare med att trygga civilisation i Yhelteth. Ringil, ah Ringil vår hjälte, har blivit utstött återigen från Trelayne. Ingen hemkomst som hjälte. I brist på bättre sysselsättning börjar han avskaffa slaveriet. Med ett schyst bredsvärd kan man slå världen med häpnad.
Det finns inga gränser för hur hård han är oavsett situation.
Trogen sin stil skriver Richard Morgan sin Fantasy lika svart och bister som hans SF är hård och skoningslös. Har du bara läst hans SF så var inte orolig, allt du förväntar dig uppfylls. Trots att detta är underhållningsvåld av den renaste sort, magiska svärd, förutsagda öden och väna damer, så tar han upp viktiga och allvarliga ämnen som slaveri och tortyr. Han ser samhället från sidan. Ingen av våra hjältar är hjälplösa eller utslagna men alla tre har sina egna anledningar att ställa sig på fattiga, slavar och krigsveteraners sida. Alla tre har sitt svar på frågan: Vad gör en ärad krigshjälte med freden? Och freden är inte mer stabil än i vår värld. Dessutom har vi hotet från första delen:
Something Dark and Terrible is rising!
Palimpsest
Ibland läser man en bok som målar bilder på insidan av ögonlocken.
Som skrapar av bläcket från verklighetens pergament och skriver över med nya ord.
De tillfällen ska man ta vara på.
De böckerna ska man vårda och
de författarna ska man vörda.
Palimpsest
Som skrapar av bläcket från verklighetens pergament och skriver över med nya ord.
De tillfällen ska man ta vara på.
De böckerna ska man vårda och
de författarna ska man vörda.
Palimpsest
Vernor Vinge
är en författare som dyker upp i automatiserade rekommendationer hos internetbokhandlare. Tydligen tycker datorn att jag borde läsa hans böcker. Eftersom 'resistance is futile' har jag nu fallit för assimilerat mig.
Jag har läst Rainbows End.
Det är en heist, sleeper awakes roman. Robert Gu vaknar upp i framtiden efter att ha varit 'död' i tio år. Förklaringen är att man lyckats bota Alzheimers. Det ger Vinge en kul möjlighet att utsätta honom för en helt ny verklighet full av intelligenta kläder och datorskärmar i kontaktlinser, fullständig global interaktivitet osv. Det är inte så mycket en 'nära framtidsroman' som en roman om kulturchock. Han introducerar en del kul tech men det är också här han snubblar i trovärdigheten. (Han skriver om Haptics dvs interaktiv digital känsel men just i den tekniska lösningen så känns det inte trovärdigt). Men om man helt blundar för tech delen och ser det som att det handlar om en pensionär som måste lära sig att använda internet och mobiltelefoner så funkar det.
Flera engagerande karaktärer som vävs ihop på ett smart sätt.
Men det saknas något vitalt. Detta är inte en ny favoritförfattare. Det är stabil SF, onödigt många sidor men inte så det stör. En stapelvara. En bok man plockar upp när man har ett hål i att-läsa-listan.
Det var länge sedan jag läste en bok som så massivt placerar sig på betyget Godkänt.
Varken mer eller mindre.
Jag har läst Rainbows End.
Det är en heist, sleeper awakes roman. Robert Gu vaknar upp i framtiden efter att ha varit 'död' i tio år. Förklaringen är att man lyckats bota Alzheimers. Det ger Vinge en kul möjlighet att utsätta honom för en helt ny verklighet full av intelligenta kläder och datorskärmar i kontaktlinser, fullständig global interaktivitet osv. Det är inte så mycket en 'nära framtidsroman' som en roman om kulturchock. Han introducerar en del kul tech men det är också här han snubblar i trovärdigheten. (Han skriver om Haptics dvs interaktiv digital känsel men just i den tekniska lösningen så känns det inte trovärdigt). Men om man helt blundar för tech delen och ser det som att det handlar om en pensionär som måste lära sig att använda internet och mobiltelefoner så funkar det.
Flera engagerande karaktärer som vävs ihop på ett smart sätt.
Men det saknas något vitalt. Detta är inte en ny favoritförfattare. Det är stabil SF, onödigt många sidor men inte så det stör. En stapelvara. En bok man plockar upp när man har ett hål i att-läsa-listan.
Det var länge sedan jag läste en bok som så massivt placerar sig på betyget Godkänt.
Varken mer eller mindre.
Jagannath
I förra inlägget skrev jag att en enda bra e-novell väger upp besväret med adlibris e-system.
Den novellen är Jagannath av Karin Tidbeck.
Ren oförvanskad Fantastik!
Den novellen är Jagannath av Karin Tidbeck.
Ren oförvanskad Fantastik!
Orthogonal skies
Ortogonalitet är ett matematiskt begrepp i det närmaste synonymt med vinkelrät. Det är typiskt att Greg Egans senaste bok väljer det som namn på sin serie. Första boken heter the Clockwork Rocket och utspelar sig i ett universa radikalt annorlunda än vårt eget. Trots att precis allt är olikt det vi är vana vid kommer man snabbt in i berättelsen.
Yalda lever i en värld där stjärnora är regnbågsfärgade streck över himmeln, där alla växter lyser på natten och ingen kvinna överlever barnafödande. Hennes resa handlar i grunden om en kvinnas kamp för att förstå världen hon lever i. Som i många av Egans böcker är det vetenskapliga upptäckandet, experiment, förkastande av hypoteser och nya insikter en fundamental den av storyn. Det är också en berättelse om en kvinna i ett mansdominerat universitet, ett samhälle där kvinnan betraktas som sin co's egendom. Där kvinnor från födseln vet vem dom ska få barn med. Hon har en förstående far och får möjligheten att utbilda sig och hennes upptäckter leder henne att inse att hennes värld är dödsdömd. För att hitta lösningen skapar hon och hennes vänner en rymdraket som ska fördas med oändlig hastighet (i hennes värld färdas ljus med olika hastighet beroende på vilken färg det har och det finns ingen övre hastighetsbegränsning). Genom att färdas oändligt fort kommer de som reser med raketen att ha all tid i världen att hitta en lösning på problemet (genom att tiden går fortare för den som reser fort).
Har du läst så här långt så antar jag att du inte avskräcks av matematik och fysik. Egan har utgått från ett väldigt enkelt förhållande: Pytagoras sats och postulerat att den stämmer även i fyra dimensioner. I vårt universa stämmer inte pytagoras sats i tidsdimensionen, det har Einstein satt stopp för. I Yaldas Universa fungerar den även om du betraktar tid som en dimension lika värd som rummet.
Vårt universa vs Yaldas universa
Det finns två sätt att läsa the Clockwork Rocket: Du kan läsa den med ett sinne öppet för matematiska forumla, med en förståelse för relativitetsteorin och verkligen nörda loss på formler och diagram (boken är full av tabeller och diagram). När denna metod når sin gräns (jag har trots allt bara en SFnerds grundkunskap i fysik och rumtidsgeometri) så funkar det lika bra att läsa den med samma syn på Quenya och Sindarin grammatik som du hade när du läste Sillmarilion. Jag föll tillbaka till den tekniken flera gånger. Strunta i matematiken bakom och förundras över hur vackra stjärnorna är. Att helt hoppa över fysiken och du missar poängen, fokusera på den för mycket och du riskerar missa storyn.
Skulle du intresseras av mattebiten så kan du läsa mer på Egans hemsida. Han har artiklar som diskuterar varje del av fysiken och flera av dom har en 'sida två' för dig som 'inte tar illa upp av en något högre nivå av matematik'. Vad du än gör: gå in och titta på hans videor över de vackra naturfenomen han beskriver!
The Clockwork Rocket är precis så bra som jag hoppades att den skulle vara! Jag vet inte om jag skulle rekomendera den för visst är det en smal nisch men den fyller den väl. Gillar du SF av det extremare varianterna så kommer du att älska den här! Jag har gått i ett lätt rus och yrsel sedan jag läste ut den, Egan är starka varor. Bäst att avnjuta honom i enboksdoser med ett hälsosamt mellanrum. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka: Hans böcker är så udda att hans förläggare förtjänar ett kudos för att överhuvudtaget trycka dom.
Sammanfattningsvis så är den i samma klass som Flatland av Edwin Abott eller the Gods Themselves av Asimov.
Greg Egan är lika hemlighetsfull om sitt privatliv som John XII Hawks. Försöker du tex hitta en bild på honom så hamnar du här. Skillnaden är att han inte gör det som ett marketing stunt. Det enda som vi 'vet' om honom är att han är en seriös vetenskapsman från australien. Hans hemsida har sidor med titlar som 'Resonant Modes of a Conical Cavity', 'Riemannian Thermodynamics'
Yalda lever i en värld där stjärnora är regnbågsfärgade streck över himmeln, där alla växter lyser på natten och ingen kvinna överlever barnafödande. Hennes resa handlar i grunden om en kvinnas kamp för att förstå världen hon lever i. Som i många av Egans böcker är det vetenskapliga upptäckandet, experiment, förkastande av hypoteser och nya insikter en fundamental den av storyn. Det är också en berättelse om en kvinna i ett mansdominerat universitet, ett samhälle där kvinnan betraktas som sin co's egendom. Där kvinnor från födseln vet vem dom ska få barn med. Hon har en förstående far och får möjligheten att utbilda sig och hennes upptäckter leder henne att inse att hennes värld är dödsdömd. För att hitta lösningen skapar hon och hennes vänner en rymdraket som ska fördas med oändlig hastighet (i hennes värld färdas ljus med olika hastighet beroende på vilken färg det har och det finns ingen övre hastighetsbegränsning). Genom att färdas oändligt fort kommer de som reser med raketen att ha all tid i världen att hitta en lösning på problemet (genom att tiden går fortare för den som reser fort).
Har du läst så här långt så antar jag att du inte avskräcks av matematik och fysik. Egan har utgått från ett väldigt enkelt förhållande: Pytagoras sats och postulerat att den stämmer även i fyra dimensioner. I vårt universa stämmer inte pytagoras sats i tidsdimensionen, det har Einstein satt stopp för. I Yaldas Universa fungerar den även om du betraktar tid som en dimension lika värd som rummet.
Vårt universa vs Yaldas universa
Det finns två sätt att läsa the Clockwork Rocket: Du kan läsa den med ett sinne öppet för matematiska forumla, med en förståelse för relativitetsteorin och verkligen nörda loss på formler och diagram (boken är full av tabeller och diagram). När denna metod når sin gräns (jag har trots allt bara en SFnerds grundkunskap i fysik och rumtidsgeometri) så funkar det lika bra att läsa den med samma syn på Quenya och Sindarin grammatik som du hade när du läste Sillmarilion. Jag föll tillbaka till den tekniken flera gånger. Strunta i matematiken bakom och förundras över hur vackra stjärnorna är. Att helt hoppa över fysiken och du missar poängen, fokusera på den för mycket och du riskerar missa storyn.
Skulle du intresseras av mattebiten så kan du läsa mer på Egans hemsida. Han har artiklar som diskuterar varje del av fysiken och flera av dom har en 'sida två' för dig som 'inte tar illa upp av en något högre nivå av matematik'. Vad du än gör: gå in och titta på hans videor över de vackra naturfenomen han beskriver!
The Clockwork Rocket är precis så bra som jag hoppades att den skulle vara! Jag vet inte om jag skulle rekomendera den för visst är det en smal nisch men den fyller den väl. Gillar du SF av det extremare varianterna så kommer du att älska den här! Jag har gått i ett lätt rus och yrsel sedan jag läste ut den, Egan är starka varor. Bäst att avnjuta honom i enboksdoser med ett hälsosamt mellanrum. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka: Hans böcker är så udda att hans förläggare förtjänar ett kudos för att överhuvudtaget trycka dom.
Sammanfattningsvis så är den i samma klass som Flatland av Edwin Abott eller the Gods Themselves av Asimov.
Greg Egan är lika hemlighetsfull om sitt privatliv som John XII Hawks. Försöker du tex hitta en bild på honom så hamnar du här. Skillnaden är att han inte gör det som ett marketing stunt. Det enda som vi 'vet' om honom är att han är en seriös vetenskapsman från australien. Hans hemsida har sidor med titlar som 'Resonant Modes of a Conical Cavity', 'Riemannian Thermodynamics'
Shipbreaker
av Paolo Bacigalupi är mitt senaste förvärvs i hans boklista. Bacigalupi betraktas av många som 'Det stora hoppet för SF-böckernas framtid'. Det är inte helt fel; Hans Windup Girl kom helt från sidlinjerna i genren och tacklade vår tids tyngsta ämnen, genmodifikation och miljökatastrofen.
I Shipbreaker följer upp succéen på ett skönt sätt. Den handlar om Nailer som arbetar i en återvinningsgrupp med att slakta strandade skepp på deras värdesaker. Han kryper runt i ventilationstrummor och samlar koppartråd och andra viktiga metaller. Bacigalupi målar upp en ny fängslande post klimatokalyps vision.
Riktigt bra YA bok. Väl värt lästiden.
Bacigalupi nästa bok heter the Alchemist. Jag är väldigt nyfiken på hur han hanterar fantasygenren men det verkar som om den är slut på förlaget.
Bild från http://crazytopics.blogspot.com/2007/02/largest-ship-graveyard.html
I Shipbreaker följer upp succéen på ett skönt sätt. Den handlar om Nailer som arbetar i en återvinningsgrupp med att slakta strandade skepp på deras värdesaker. Han kryper runt i ventilationstrummor och samlar koppartråd och andra viktiga metaller. Bacigalupi målar upp en ny fängslande post klimatokalyps vision.
Riktigt bra YA bok. Väl värt lästiden.
Bacigalupi nästa bok heter the Alchemist. Jag är väldigt nyfiken på hur han hanterar fantasygenren men det verkar som om den är slut på förlaget.
Bild från http://crazytopics.blogspot.com/2007/02/largest-ship-graveyard.html
Fiery Faïry Punk
The Iron Dragons Daughter av Michael Swanwick är en av de där böckerna som borde finnas överallt men istället är försvunnet ut i skuggorna. Ur tryck, finns inte på biblioteken, borta.
Jag läste Dragons of Babel för ett par år sedan och har letat efter the Iron Dragons Daughter som är babels föregångare sedan dess. En recension på Drömmarnas Berg fick mig att beställa den från USA (ett skarpt boktips: Amazons begagnatmarknad funkar även om det tar tid). Swanwick börjar arbeta sig in i min lista över favoritförfattare.
The Iron Dragon är en sofistikerad maskin av död och förstörelse som ligger skadad och bortglömd i en fabrik. Jetmotorerna är tysta och vapnen avstängda. Runt honom mullrar maskinerna som bygger nya drakar. Troll och jättar hamrar plåtar, småfolk och bortbytingar filar, bär, slipar och kryper. Jane är en bortbyting som sliter i smutsen med dom andra men hon har en plan: Hon ska stjäla en drake och fly!
The Iron Dragons Daughter är en hissnande historia i ett högteknologiskt Fairy rike, magi knyts till högteknologi. Existensiell ångest och utanförskap. Den enda genre etikett som egentligen fastnar är nog Fairypunk. Dickenskt underifrånperspektiv, steampunkish världsbygge och cyperpunkigt gadgetnerderi. Från utgångspunken med steampunkfaïries hade det kunnat bli gaslight romance (eller supernatural romance av fairy, vampire, angel romans stuket) men swanwick kommer inte ens nära att frestas av den vinkeln.
Detta är Punk rakt igenom.
Med utgångspunkt från stilen så hamna därför Iron Dragon bredvid Richard Morgans Takeshi Kovacs böcker i bokhyllan snarare än Holly Black eller Ellen Kushner
Annat av Michael Swanwick:
Stations of the Tide
Dragons of Babel
Dancing with Bears
Begagnade bok försäljare:
Bokbörsen
Antikvariatnätet
Amazon UK
Amazon US
Jag läste Dragons of Babel för ett par år sedan och har letat efter the Iron Dragons Daughter som är babels föregångare sedan dess. En recension på Drömmarnas Berg fick mig att beställa den från USA (ett skarpt boktips: Amazons begagnatmarknad funkar även om det tar tid). Swanwick börjar arbeta sig in i min lista över favoritförfattare.
The Iron Dragon är en sofistikerad maskin av död och förstörelse som ligger skadad och bortglömd i en fabrik. Jetmotorerna är tysta och vapnen avstängda. Runt honom mullrar maskinerna som bygger nya drakar. Troll och jättar hamrar plåtar, småfolk och bortbytingar filar, bär, slipar och kryper. Jane är en bortbyting som sliter i smutsen med dom andra men hon har en plan: Hon ska stjäla en drake och fly!
The Iron Dragons Daughter är en hissnande historia i ett högteknologiskt Fairy rike, magi knyts till högteknologi. Existensiell ångest och utanförskap. Den enda genre etikett som egentligen fastnar är nog Fairypunk. Dickenskt underifrånperspektiv, steampunkish världsbygge och cyperpunkigt gadgetnerderi. Från utgångspunken med steampunkfaïries hade det kunnat bli gaslight romance (eller supernatural romance av fairy, vampire, angel romans stuket) men swanwick kommer inte ens nära att frestas av den vinkeln.
Detta är Punk rakt igenom.
Med utgångspunkt från stilen så hamna därför Iron Dragon bredvid Richard Morgans Takeshi Kovacs böcker i bokhyllan snarare än Holly Black eller Ellen Kushner
Annat av Michael Swanwick:
Stations of the Tide
Dragons of Babel
Dancing with Bears
Begagnade bok försäljare:
Bokbörsen
Antikvariatnätet
Amazon UK
Amazon US
A Dance with Dragons
A Dance with Dragon är den senaste boken i GRR Martins episka fantasy serie A Song of Ice and Fire. Serien har drabbats av förseningar och omskrivningar men nu har Dance kommit. Det är del fem i serien och utspelar sig parallellt med handlingen i A Feast for Crows. Det är planerat två böcker till i serien vilket skulle ge dig en sjuboks (septologi?) serie av sällan skådat omfång.
Att diskutera Dance är omöjligt utan att spoila dom tidigare fyra böckerna. GRR Martin är känd för att ingen är säker. Ingen enskild karaktär är 'huvudperson' utan vem som helst, oavsett hur viktig han verkar vara för handlingen kan dö. Att ens avslöja vilka Point-of-View karaktärer är att spoila vem som överlever de föregående böckerna. Därför har jag två spoiler varningar. Först spoilar jag bok ett till fyra och i slutet spoilers för bok fem.
Det enda jag kan säga utan att spoila är att denna bok har styrkor och svagheter men lever på det hela taget upp till resten av serien.
OBS - det är fritt fram för spoilers i kommentarerna. Tänk på det om du klickar in där.
* * * Here there be Spoilers * * *
Dance är en tung bok i alla ordets meningar (1,3kg). Mycket ska avhandlas och det är mycket resande. Martin är inte lika bra som Steven Erikson på att skriva om långa, hårda och i grunden tråkiga transportsträckor utan att det blir tråkigt för läsaren. Trots det är det viktiga saker som avslöjas. Precis som boken innan handlar den om konsekvenser. Konsekvenser av krig, konsekvenser av att vinna.
Den är tung att läsa. Storyn har divergerat och det kan ibland kännas som en serie osammanhängande trådar. Samtidigt är det ett praktexempel på att avskalad text inte alltid är det rätta. Ja, ibland blev det lite mycket matbeskrivningar och ibland lite mycket väder och kläder men det håller ihop i en tillfredsställande väv.
Dance följer Tyrion Lannister, Jon Snow och Daenerys Targaryen. Jon är Lord Commander av Nattvakten och han har insett att hela syftet med Muren är att skydda 'the Lands of Men' mot the Others, dessa mystiska vålnader av is och kyla som kan animera de döda för att tjäna sina syften. Vi/Jon vet näst intill inget om vilka de Andra är eller vilka syften de har. Bara att de kommer med vintern och de är livsfarliga. Jons försök att bemanna Muren sätter honom på kant med de mer konservativa av sina bröder. Samtidigt är han den av de tre som har bäst chans att lyckas. Han är karismatisk, välutbildad och vet hur man ska leda män. Dany har näst intill ingen utbildning i Ledarskap.
Daenerys har avbrutit sin marsch och försöker regera i Meereen, en av slavstaterna i Slavers Bay. Hon kämpar för att regera rättvist och skapa fred mellan slavarna hon friget och slavägarna hon besegrat. Det är lätt att avskaffa slaveriet men vad ska slavarna leva av när de är fria? Hur ska en slavstad ens kunna försörja sig själv med mat när de inte längre kan leva av slavhandel? Och de andra slavstaterna som ser sin inkomst hotad av slavuppror? För att göra hennes situation etter värre så kan hon inte ens förlita sig på sina drakar. Hon kan inte kontrollera dem och i sin hunger härjar de den kringliggande landsbygden.
Tyrion har flytt Westeros och är knäckt och bitter. En av de stora frågorna som Martin tar upp i Ice and Fire är just att i ett feodalt landskap är familjen det enda du kan lita på, familjelojalitet, familjeband och familjeproblem är centralt i hans skrivande. Tyrion har brutit mot ett tabu värre än Kungamord; han har dödat sin far. Oavsett hur mycket Tyrion kan ha hatat sin far och hur illa han har behandlats av honom så har han brutit igenom en mur av förbud och frånsagt sig alla släktband. Cersei hatar han men Jamie? Han hatar honom för hans roll i Tywins förräderi men samtidigt älskar han sin bror.
För att kunna prata om själva boken varnar jag nu för fler spoilers av A Dance with Dragons nedan.
* * * More Spoilers * * *
Det dyker upp flera andra kända PoV's som vi saknat länge. Davos the Onionknight, Cersei, och Reek. Ungefär två-tredjedelar in går handlingen vidare efter händelserna i a Feast och avslutar/ knyter ihop de två böckerna. En PoV som verkligen är underbar är Arya's kapitel. Det är en kort liten story om hur hon initieras mer och mer i Faceless Men's mysterier. Jag har tidigare skrivit om Bra Magi. När prästerna skär av hennes ansikte och fäster en död kvinnans ansikte är bara jättebra!
Davos får i uppdrag att hitta Rickon och när han för reda på var han är blir han blek av skräck. Var är Rickon?
Reek har en stor roll. Theon Greyjoy är fånge hos Ramsay Bolton. Ingen Bolton i böckerna är Good guy men efter ett par kapitel med Theon/Reek verkar Roose Bolton som en hyvens kille. Ramsay torterar Theon tills hela hans identitet är utplånad.
Vi introduceras också till Aegon Targaryen. Japp, den bebis som Ser Gregor Clegane krossade huvudet på. Tydligen har John Connington smugglat ut den rätta bebisen och tränat honom i ledarskap och nu är det dags att stiga in på scenen. Hos en annan författare hade detta grepp inte funkat men GRRM har förtjänat rätten genom att hela tiden slå fast att det inte är enskilda karaktärer som bär hela historien. En stor risk är ju att man bryter illusionen om man kastar in en ny huvudrollsinnehavare halvvägs in. Han har 'planterat' möjligheten redan från början och genom att döda av minst en 'huvudrollsinnehavare' i varannan bok (Ned, Robb och ). Sen har han introducerat nya PoV karaktärer hela tiden. När nu en ny targaryen så finns det redan ett mentalt utrymme för honom.
GRRM har förfört oss med olika religioner. Jag tror att alla som läser serien sympatiserar med the Old Gods, deras heliga träd med gråtande ansikten. Sedan dyker Melissandre upp och sakta bygger hon sitt inflytande. Det är uppenbart i efterhand vart det är på väg men ändå hoppar jag till när hennes Queens Guard utropar "One land, one god, one king!" Underbar scen!
Avslutningsvis har jag en obehaglig känsla som jag fick efter bok tre och fyra. Medan jag läser den är den underbar. Jag sitter som på nålar, kollar upp obskyra namn i wikis och tittar på kartor för att få en uppfattning om Stannis inflytande i Norrland. Men när jag lägger ner boken drabbas jag av känslan "Var den så bra som jag upplevde den?" Detta är anledningen till att jag inte läst om någon av hans böcker. Samtidigt känner jag att jag vill gå på första intrycket och inte eftertankens kranka blekhet.
Mitt första intryck var att boken var underbar, superbra och ett must-read!
Att diskutera Dance är omöjligt utan att spoila dom tidigare fyra böckerna. GRR Martin är känd för att ingen är säker. Ingen enskild karaktär är 'huvudperson' utan vem som helst, oavsett hur viktig han verkar vara för handlingen kan dö. Att ens avslöja vilka Point-of-View karaktärer är att spoila vem som överlever de föregående böckerna. Därför har jag två spoiler varningar. Först spoilar jag bok ett till fyra och i slutet spoilers för bok fem.
Det enda jag kan säga utan att spoila är att denna bok har styrkor och svagheter men lever på det hela taget upp till resten av serien.
OBS - det är fritt fram för spoilers i kommentarerna. Tänk på det om du klickar in där.
* * * Here there be Spoilers * * *
Dance är en tung bok i alla ordets meningar (1,3kg). Mycket ska avhandlas och det är mycket resande. Martin är inte lika bra som Steven Erikson på att skriva om långa, hårda och i grunden tråkiga transportsträckor utan att det blir tråkigt för läsaren. Trots det är det viktiga saker som avslöjas. Precis som boken innan handlar den om konsekvenser. Konsekvenser av krig, konsekvenser av att vinna.
Den är tung att läsa. Storyn har divergerat och det kan ibland kännas som en serie osammanhängande trådar. Samtidigt är det ett praktexempel på att avskalad text inte alltid är det rätta. Ja, ibland blev det lite mycket matbeskrivningar och ibland lite mycket väder och kläder men det håller ihop i en tillfredsställande väv.
Dance följer Tyrion Lannister, Jon Snow och Daenerys Targaryen. Jon är Lord Commander av Nattvakten och han har insett att hela syftet med Muren är att skydda 'the Lands of Men' mot the Others, dessa mystiska vålnader av is och kyla som kan animera de döda för att tjäna sina syften. Vi/Jon vet näst intill inget om vilka de Andra är eller vilka syften de har. Bara att de kommer med vintern och de är livsfarliga. Jons försök att bemanna Muren sätter honom på kant med de mer konservativa av sina bröder. Samtidigt är han den av de tre som har bäst chans att lyckas. Han är karismatisk, välutbildad och vet hur man ska leda män. Dany har näst intill ingen utbildning i Ledarskap.
Daenerys har avbrutit sin marsch och försöker regera i Meereen, en av slavstaterna i Slavers Bay. Hon kämpar för att regera rättvist och skapa fred mellan slavarna hon friget och slavägarna hon besegrat. Det är lätt att avskaffa slaveriet men vad ska slavarna leva av när de är fria? Hur ska en slavstad ens kunna försörja sig själv med mat när de inte längre kan leva av slavhandel? Och de andra slavstaterna som ser sin inkomst hotad av slavuppror? För att göra hennes situation etter värre så kan hon inte ens förlita sig på sina drakar. Hon kan inte kontrollera dem och i sin hunger härjar de den kringliggande landsbygden.
Tyrion har flytt Westeros och är knäckt och bitter. En av de stora frågorna som Martin tar upp i Ice and Fire är just att i ett feodalt landskap är familjen det enda du kan lita på, familjelojalitet, familjeband och familjeproblem är centralt i hans skrivande. Tyrion har brutit mot ett tabu värre än Kungamord; han har dödat sin far. Oavsett hur mycket Tyrion kan ha hatat sin far och hur illa han har behandlats av honom så har han brutit igenom en mur av förbud och frånsagt sig alla släktband. Cersei hatar han men Jamie? Han hatar honom för hans roll i Tywins förräderi men samtidigt älskar han sin bror.
För att kunna prata om själva boken varnar jag nu för fler spoilers av A Dance with Dragons nedan.
* * * More Spoilers * * *
Det dyker upp flera andra kända PoV's som vi saknat länge. Davos the Onionknight, Cersei, och Reek. Ungefär två-tredjedelar in går handlingen vidare efter händelserna i a Feast och avslutar/ knyter ihop de två böckerna. En PoV som verkligen är underbar är Arya's kapitel. Det är en kort liten story om hur hon initieras mer och mer i Faceless Men's mysterier. Jag har tidigare skrivit om Bra Magi. När prästerna skär av hennes ansikte och fäster en död kvinnans ansikte är bara jättebra!
Davos får i uppdrag att hitta Rickon och när han för reda på var han är blir han blek av skräck. Var är Rickon?
Reek har en stor roll. Theon Greyjoy är fånge hos Ramsay Bolton. Ingen Bolton i böckerna är Good guy men efter ett par kapitel med Theon/Reek verkar Roose Bolton som en hyvens kille. Ramsay torterar Theon tills hela hans identitet är utplånad.
Vi introduceras också till Aegon Targaryen. Japp, den bebis som Ser Gregor Clegane krossade huvudet på. Tydligen har John Connington smugglat ut den rätta bebisen och tränat honom i ledarskap och nu är det dags att stiga in på scenen. Hos en annan författare hade detta grepp inte funkat men GRRM har förtjänat rätten genom att hela tiden slå fast att det inte är enskilda karaktärer som bär hela historien. En stor risk är ju att man bryter illusionen om man kastar in en ny huvudrollsinnehavare halvvägs in. Han har 'planterat' möjligheten redan från början och genom att döda av minst en 'huvudrollsinnehavare' i varannan bok (Ned, Robb och ). Sen har han introducerat nya PoV karaktärer hela tiden. När nu en ny targaryen så finns det redan ett mentalt utrymme för honom.
GRRM har förfört oss med olika religioner. Jag tror att alla som läser serien sympatiserar med the Old Gods, deras heliga träd med gråtande ansikten. Sedan dyker Melissandre upp och sakta bygger hon sitt inflytande. Det är uppenbart i efterhand vart det är på väg men ändå hoppar jag till när hennes Queens Guard utropar "One land, one god, one king!" Underbar scen!
Avslutningsvis har jag en obehaglig känsla som jag fick efter bok tre och fyra. Medan jag läser den är den underbar. Jag sitter som på nålar, kollar upp obskyra namn i wikis och tittar på kartor för att få en uppfattning om Stannis inflytande i Norrland. Men när jag lägger ner boken drabbas jag av känslan "Var den så bra som jag upplevde den?" Detta är anledningen till att jag inte läst om någon av hans böcker. Samtidigt känner jag att jag vill gå på första intrycket och inte eftertankens kranka blekhet.
Mitt första intryck var att boken var underbar, superbra och ett must-read!
The Dagger and the Coin
The Dragon's Path av Daniel Abraham är första boken i Abrahams andra Fantasyserie. Den första Long Prize Quartet har jag redan tidigare hyllat.
Fantasy värld med bra djup och intressanta karaktärer och relationer är inte mer än vi kan förvänta oss av Abraham och det är precis vad vi får. Det är tydligt att han tagit ett blad från GRR Martins bok. I prologen får vi en glimt av awesome magi för att sedan i princip inte ha magi alls. Det är subtilt, understated och utgör en viktig del av världsbygget och intrigen.
Serien heter The Dagger and the Coin och de tre centrala karaktärerna är en adelsman, en soldat och en bankir. Som socialist är jag väldigt nyfiken på vart han är på väg med den inledningen. Kommer serien utmynna i ett ohämmat hyllande av bankväsendet som det högsta samhälleligt goda? Som sagt är de olika personerna engagerande och intressanta så det är inte omöjligt. Det är ett modigt ställningstagande så är i bankkrisens dagar.
Bokens sensmoral är lika intressant som hur han motiverar det. Jag har inga problem att acceptera att en bankir egentligen är en bra människa men i utvecklingen av bokens handling måste protagonisten göra saker som visar det för oss. En klassisk Fantasy Hjälte kan skydda de fattiga och utsatta, stå upp för sanning och skönhet, döda draken som härjar landsbyggden eller försvara traditionell feodal diktatur.
Vad kan en bankir gör för hjältedåd? Mikrolån? Vägra låna ut pengar till krigslystna prinsar? Jag är väldigt nyfiken och om någon författare kan få mig att bry mig om bankväsendet så är det Abraham.
Jag har skrivit om Daniel Abraham här och här och här. Han skriver dessutom Space Opera som James S. A. Corey tillsammans med Ty Frank vilket jag skrivit om här.
Fantasy värld med bra djup och intressanta karaktärer och relationer är inte mer än vi kan förvänta oss av Abraham och det är precis vad vi får. Det är tydligt att han tagit ett blad från GRR Martins bok. I prologen får vi en glimt av awesome magi för att sedan i princip inte ha magi alls. Det är subtilt, understated och utgör en viktig del av världsbygget och intrigen.
Serien heter The Dagger and the Coin och de tre centrala karaktärerna är en adelsman, en soldat och en bankir. Som socialist är jag väldigt nyfiken på vart han är på väg med den inledningen. Kommer serien utmynna i ett ohämmat hyllande av bankväsendet som det högsta samhälleligt goda? Som sagt är de olika personerna engagerande och intressanta så det är inte omöjligt. Det är ett modigt ställningstagande så är i bankkrisens dagar.
Bokens sensmoral är lika intressant som hur han motiverar det. Jag har inga problem att acceptera att en bankir egentligen är en bra människa men i utvecklingen av bokens handling måste protagonisten göra saker som visar det för oss. En klassisk Fantasy Hjälte kan skydda de fattiga och utsatta, stå upp för sanning och skönhet, döda draken som härjar landsbyggden eller försvara traditionell feodal diktatur.
Vad kan en bankir gör för hjältedåd? Mikrolån? Vägra låna ut pengar till krigslystna prinsar? Jag är väldigt nyfiken och om någon författare kan få mig att bry mig om bankväsendet så är det Abraham.
Jag har skrivit om Daniel Abraham här och här och här. Han skriver dessutom Space Opera som James S. A. Corey tillsammans med Ty Frank vilket jag skrivit om här.
