socialistsimon

Ett oväntat smygsläpp, en bok som kommer tre veckor för tidigt, en Miéville bok. Det kan aldrig vara fel, eller hur?
Railsea är China Miéville's senaste. Han bröt igenom med Bas Lag serien, en steampunk/Fantasy mashup eller om man vill 'Steampunk i egen värld'. Hans Urban Fantasy, Kraken, & hans SF, Embassytown, har inte imponerat mig särskilt mycket men jag vet, vi vet, att han har potentialen för True Greatness. Det visade han med The City and the City, en helt genreobestämbar, helt underbar bok.

Hur håller Railsea upp löftet?

Det finns så många olika punkter att angripa så jag börjar med den mest uppenbara, det som slår läsaren från första sidan är ett maniskt överanvändande av ampersand. Jag har stor tolerans för att författare leker med stil & perspektiv* om det bara har en ursäkt i handlingen. Miéville har en ursäkt för sina många ampersands & det är en bra ursäkt. Full poäng.

Handlingen är inspirerad (baserad?) på Moby Dick. Jag kan för lite för att uppskatta vad jag antar är en uppsjö av internskämt för den som kan sin Melville. För mig som bara har den mest grundläggande allmänbildningen så funkar handlingen bra för att bära upp världsbygget. Sham ap Soorap jobbar som läkarlärling på ett mullvadståg som jagar den stora, legendariska, vita mullvaden, Talpa ferox rex.

För mig är världsbygget den gren som Miéville brukar excellera i. Railsea är ett underbart, evokativt landskap. Spårhavet är ett landskap med järnvägsspår dragna härs och tvärs. I jorden finns allehanda varelser som jättemullvadar, myrlejon stora som minibussar, blodsharar (lepus cruentus) med mera. Det går inte att avgöra om det är en 'egen värld' som Bas Lag eller en efter-katastrofen framtid. Mullvadståget kryssar mellan spåren i jakt på mullvadar, för att undvika pirater och kapare. Att stiga ner på marken är förenat med livsfara.

Världen är full av bisarra karaktärer, mullvadsjägare, skrotletare och maniska kaptener. Tillsammans skapar de en story som är gastkramande till sista sidan.
Så för att vara korrekt och nyanserad så följer inte ett betyg eller ett utlåtande utan ett stapeldiagram.
Enjoy

---

Jag har läst ut Hungerspelstrillogin. Det var ett stort glapp mellan att jag läste ettan och tvåan men när filmen kom kändes det dags att avsluta serien. Som alltid med recensioner av serier så kommer jag att spoila en hel del.
Så till den stora frågan: Håller serien vad första boken lovar?
Svaret är tyvärr Nej.

Hungerspelen håller inte hela vägen till slut. Det är en stor besvikelse eftersom den började så bra. Eftersom jag inte rekommenderar att du läser den kommer jag att spoila ganska mycket så om du inte vill bli spoilad ska du inte läsa vidare men jag känner att jag behöver förklara vad som är fel för att göra serien rättvisa.


*   *   *   Spoiler warning   *   *   *  


Hungerspelen handlar om en sextonårig flicka som tvingas vara en spelpjäs åt mäktiga underhållningspampar och som lyckas vara sig själv i ett litet ögonblick som får större konsekvenser än hon någonsin kan tänka sig. Det är jättebra. En liten rebellisk handling räddar livet på hennes vän, räddar hennes egen 'själ' och startar ett rättfärdigt uppror mot överheten.

Catching Fire är den andra delen. Än en gång tvingas Katniss in i ett Hungerspel tillsammans med Peta. Än en gång tvingas hon spela nykär och den här gången gravid med deras barn. Än en gång överlever både hon och Peeta. Den andra boken är riktigt bra. En poetisk upprepning av flera aspekter av första boken men på ett högre plan. Kombattanterna är tidigare vinnare och mycket dödligare, Katniss spelar gravid, en ännu större lögn. Hotet mot hennes familj är mer uttalat och levereras personligen av President Snow. Upproret tar fart på allvar osv.
Catching Fire är fortfarande en bra bok men slutet avslöjar svagheten. Katniss räddas av det mystiska distrikt 13 och bärs bort från Kapitol. Ingenstans gör hon något för att förändra sitt eget öde. Det funkar som en mörk andra bok men borde ha varnat mig dels för svagheten i hennes story arc och i förstapersonsperspektivet. Till skillnad från filmen så ser vi inget som inte Katniss ser och då blir hela räddningen och existensen av distrikt 13 lite påklistrad. Men som sagt, inte så det stör.

Mockingbird är den avslutande delen. Katniss är i distrikt 13. Hon är väldigt skadad som person av att ha utnyttjats som en frontfigur för hungerspelen, som en spelpjäs för President Snow för stabiliteten i Panem och så klart, sina upplevelser i arenan. Hon förhandlar fram en brottseftergift för de övriga spelarna, speciellt Peeta, i utbyte mot att hon spelar Mockingbird för upproret. Än en gång blir hon en spelpjäs och här finns det ett litet hopp för mig som läsare att hon äntligen ska börja agera, ta sitt eget öde i egna händer men nej. Hon fortsätter att utnyttjas av starka krafter hon inte kan kontrollera. Ända fram till slutet spelar hon med.
Hela tredje boken är ett stort meh.
Idén att Katniss ska kunna spela med och i avslutande, avgörande ögonblick göra ett enda alltomstörtande beslut håller inte. Hon fortsätter att mesa med och även om hon drar och sliter i selen så är hon bunden. Att hon mördar 'fel' president, att hon är skadad emotionellt känns inte engagerande. Dessutom klistrar Collins på ett 'lyckligt slut' som varken fungerar som 'lyckligt' eller tragiskt.
Jag har inte riktigt uppskattat hur svårt det är att skriva ett slut som respekterar att det kostar på att vara 'hjälte'. Det ska samtidigt undvika påklistrade lyckliga slut och även knyta ihop alla trådar på ett tillfredsställande sätt. Collins misslyckas på alla punkter.
Katniss är en sargad människa men hon känns inte som en person jag vill identifiera mig med. Hon har bara fösts omkring av mäktiga människor och tagit stryk av det. Jag tycker synd om henne men jag kan varken identifiera mig eller beundra henne. Upproret är externt och ointressant (Det är ganska imponerande att kunna skriva ett uppror som jag, den store revolutionsromantikern, är helt ointresserad av). Gales inblandning hade varit intressant om vi fått följa honom eller kanske om Katniss tagit hans roll istället. Katniss framtid med Peeta känns antingen påklistrad eller otillfredsställande beroende på om man fokuserar på att det blev dem till slut eller på att deras äktenskap verkar vara väldigt skadat av deras upplevelser, lögner och svek. De verkar inte vara lyckliga tillsammans utan bara resignerade med sin lott i livet.
Sensmoralen blir bara fel. Katniss är ingen sargad hjälte när serien slutar utan ett offer som räddats av omständigheterna, svag, viljelös och utbränd.

Så betyget blir:
Låt inte dina tonårsdöttrar läsa detta.
Läs inte detta om du inte måste.
Vill du läsa på innan du ser filmen så gör för all del det men låna böckerna eller plocka upp en andrahandskopia för någon krona för detta är inte värt att lägga pengar på. Det finns säkert många andrahandskopior hos andra besvikna läsare.

av Lars Östling är ett recensionsex och den första egenutgivna boken jag recenserat här på bloggen.

Först tänkte jag beta av en del av fördomarna mot egenutgivning: Boken är snygg och stilren, grafiskt och typgrafiskt finns det inget att anmärka på och fördomen att allt självutgivet är fullt av korrekturfel är helt obefogat.

Planet 63 är Science Fiction av klassik stil. Handlingen utspelar sig på en gruvkoloni som exploateras av UC, United Mining. Hjälten Ching Meir är utsänd av Federationen att under cover utreda arbetsmiljöbrott med den importarde arbetskraften eletaurer, en utomjordisk ras. Företagskorruption och hänsynslösa företagstoppar. Oseriös rovdrift och idealism.

Det är en ganska spännande historia och boken är snabbläst med en del språkliga guldkorn. Men den hade mått bra av en redaktörs hårda nypor. Det gäller särskilt eletaurerna. Fast att de är den mest spännande aspekten får vi inte träffa dem förrän efter en tredjedel av boken. Innan dess har vi ingen visuell beskrivning av dem. Vilket är synd, eletaurerna är både en intressant alien som jag vill veta mer om och ett väldigt bra namn. Det hade varit nyttigt att strama upp persongalleriet och handlingen lite.

Trots dessa brister kan jag ändå rekomendera att ni skaffar Planet 63 om ni gillar SF på Svenska, eller om ni är nyfikna på självutgivning eller bara vill läsa klassisk GruvSF. Det är en helt OK liten bok.

av John Love. Space Opera, okänd, fascinerande.
Faith är en bok jag sett dyka upp lite här och där. Spridda recensioner men alla glödande av beröm.

Det är Space Opera. Jordens Imperium 'the Commonwealth' omfattar ett trettiotal stjärnsystem och en handfull olika raser. En av dessa raser är Sakhrans, hermafroditiska rovdjur med en individualistisk samhällsstruktur. För trehundra år sedan drabbades de av en katastrof som slog sönder deras samhälle. Den katastrofen kallas Faith.
Faith är ett rymdskepp, ett krigsskepp som ensam krossade Sakhrans flotta och sedan försvan lika spårlöst som Hon kom. Nu är Hon tillbaka.

Samväldet skickar sitt mest effektiva, dödliga vapen för att möte Henne. En Kryssare i en klass som kallas Outsiderklassen. Hela besättningen är galningar, helt omöjliga att ha i ett civiliserat samhälle. Men det är också det som gör dem till de bästa som finns. Psykopater, mördare och kanibaler, i kryssaren Charles Manson har de fått, inte ett hem, utan en funktion. Det värsta mänskligheten någonsin producerat mot det bästa mänskligheten någonsin mött.

Är den bra? Ja, det kan ju inte vara fel att kasta två oövervinnerliga rymdskepp mot varandra i en duell i ett främmande solsystem. Men det är inte straight Space Opera hela vägen utan ganska mycket utforskande av karaktärerna. Det är bra men bryter det mot läsarens förväntningar? Får man utforska den mänskliga själens mörkaste vindlingar i Space Opera? Love gör också en viss kohandel. Eftersom han kämpar med att vara subtil i vissa områden missar han att vara subtil i andra. Han beskriver Samväldet som 'Varken gott eller ont' vilket är bra men det är inte bra att han skriver ut det. Personligen tycker jag att han kunde lämnat det helt åt sidan. Har vi inte tid/utrymme att utforska Samväldet så behöver vi inte veta det. Han har förstaboksförfattarens förkärlek för omotiverad Kapitaliserning (Stor Bokstav i Onödan). Men samantaget så är detta små detaljer, inget som stör.

Så, om du gillar Space Opera med pretentioner, stora skepp och galna karaktärer, Metaforer made steel and flesh. Då är Faith en bok för dig.
Jag gillar den, den är udda på helt rätt sätt.


PS. Jag fick för mig att skeppet mänskligheten skickade hette 'Hope' men det hade kanske varit för mycket; John Love skriver om skeppet 'Hope' i boken 'Faith' . . . DS

Jag har blivit frågad hur mycket jag har inspirerats av Peeps av Scott Westerfeld i mitt skrivande. Tyvärr inte alls måste jag erkänna. Inte alls för jag hade inte läst honom innan jag skickade in mitt manus, tyvärr för Peeps är riktigt bra. Riktigt bra faktiskt.
Peeps är en förkortning som står för Parasite Positive, PP, Peeps. En person som infekterats av parasiten drabbas av en mängd obehagliga symptom som extrem hunger, allt den älskat är skrämmande och en förkärlek för råttor osv. Dessa infekterade människor är den egentliga bakgrunden för alla zombie och vampyrlegender. Parasiten och hungern driver dem att gömma sig för solen och jaga och äta människor. Parasiten sprids via kroppsvätskor. Även om man kan bli smittad av att bli biten så är den vanligaste spridningsvägen sex.

Cal blev infekterad när han blev av med oskulden men han har haft tur. Ett litet fåtal människor är imuna. De blir fortfarande infekterade men som Typhoid Mary bär de bara med sig sjukdomen och sprider den vidare utan att själv inse att de är sjuka. Han borde förstått att det var något konstigt att han alltid var hungrig och att alla hans flickvänner blev galna och försvann men det är inte lätt när man är ny i New York.
När vi läsare träffar Cal är han rekryterad av Nattvakten, en hemlig statlig organisation, som bekämpar vampyrsmittan. Hans första jobb är att jaga sina tidigare flickvänner.

Peeps är en snabbläst spännande bok med flera roliga vridningar på gamla legender. I vartannat kapitel beskriver Cal en parasit han träffat på i sina studier hos nattvakten. Det är läskiga, skrämande och ibland vidriga parasiter som (och detta är den läskigaste biten) är helt äkta, existerande parasiter i Moder Jords fulla vidriga prakt.
Peeps är inte för den som har svag mage, eller den med minsta drag av hypokondri. Men om du gillar just-around-the-corner SF, vampyrer och biologi är den ett hett lästips.

The Liveship Traders av Robin Hobb. Ett koncept som är så enkelt och självklart att jag inte förstår varför ingen skrivit om det tidigare. Levande skepp! Jag menar: Redan Jason hade sin Argo. 
När en och samma familj seglat ett Liveship i tre generationer, seglat, handlat, levt och dött på däck så vaknar skeppet till liv. De olika skeppen har olika personlighet beroende på de som seglat dem. Men var kommer de levande skeppen ifrån och vad har det med havsormar att göra? Och hur blev de med drakarna vi blev lovade i Farseer serien egentligen?

Hobb låter oss följa tre huvudpersoner:
Althea Vestrit är dotter och förmodad arvtagare till skeppet Vivacia som förväntas vakna när hennes far dör. Det visar sig att hennes äldre systers man, Kyle Haven, en Chalcedean (Chalced är ett av antagonistländerna i Farseer serien) som nu är kapten på Vivacia har helt andra planer. Altheas kamp för att återfå sitt skepp och bevisa för sig själv och alla andra att hon inte bara är den rätta arvtagaren utan även den bästa kaptenen för Vivacia leder henne ut på havet skeppspojke under taget namn.

Wintrow Haven, kapten Havens äldste son tvingas ombord på Vivacia. Det är allmänt känt att ett Liveship inte kan seglas om inte en av familjens blod är ombord. Kapten Haven är en hård kapten utan intresse för varken skeppets eller sin sons välbefinnande. Genom Wintrows ögon lär vi känna Vivacia och frågorna börjar hopa sig.

Kapten Kennit är en pirat med ambitioner. Han har långtgående planer för att bli Piratkung. Men pirater är inte lättstyrda. Många är förrymda slavar och alergiska mot all form av överhöghet. Genom att ta Kennits PoV så ser vi skillnaden mellan vad han tänker, vad han gör och hur hans besättning uppfattar det. Brilliant skrivet.

Sen har vi så klart Vestritfamiljen hemma i Bingtown där skulderna ökar och den semilegala slavhandeln allt mer undergräver familjens inkomster. Avtalet med Rain Wild Traders om skeppet Vivacia kräver betalning i blod eller guld. Kan man inte betala måste de kanske gifta bort Malta, bara tretton år gammal. Beskrivningen av Malta är en stor behållning. Hon kunde så lätt ha gestaltats som värsta sortens tonnåring (vilket hon är).

Vid sidan av huvudpersonerna inflikar Hobb ett trassel av havsormar (hur översätter man Tangle of serpents? en Härva ål?). Maulkin har svaga och difusa minnen av ormarnas vandringar. Det borde varit dags för länge sedan att hitta en flod och vandra upp för den men av någon anledning har de stannat kvar i havet långt över tiden. Vad har ändrats och varför kan de inte minnas var de ska?
Hobb har en tendens att slänga in små storyarcs i sina böcker som i Dragon serien med en brevväxling mellan två brevduveansvariga. I deras små noteringar anslutna till brev, diskussioner om duvlöss och andra sjukdomar och problem växer en historia fram som dels ger infodumps och en vacker historia i sin egen rätt. I Liveship är det havsormarna som hon berättar om.
Liveships utspelar sig sydväst om De sex hertigdömena och knyter inte an till den historien mer än att de delar värld och en huvudperson (Som verkligen inte är uppenbart vilken).

Liveship Traders är en av mina absoluta favoritböcker.
Har du inte läst den ännu, gör det så fort du får tillfälle!

av Robin Hobb är tredje delen i The Rain Wilds Chronicles.
Serien börjar med Dragon Keepers och Blood of Dragons kommer om ett år.

Rain Wilds handlar om drakarna och deras människor. Det är inte helt oproblematiskt att ha en kull nykläckta drakar mitt i en trädstad, mitt inne i en regnskog. Hur ska du mata dem? Hur ska de kunna lära sig flyga? I Treehaug och Cassarik måste all mat importeras och skogarna kring Cassarik är snart utjagade av försöken att försörja alla drakarna. Handelskammaren letar efter en lösning.
De som lever i regnskogen märks av regnskogen. De får fjällig hud och ödleliknande utväxter eller klor. De som är mest märkta kan inte gifta sig och de som föds märkta har en väldigt utsatt situation (de dödas ofta vid födseln). Livet i skogen är hårt och de förvantas inte leva länge. Lösningen på drakproblemet blir att samla en grupp av dessa ungdomar och skicka iväg dem med drakarna uppför floden för att leta efter Kelsingra, en mytisk försvunnen stad som drakarna har ett blekt nedärvt minne av. Handelskammaren som skickar ut dem ser ungdomarna som drakherdar och drakarna ser dem som tjänare eller slavar. Hur ungdomarna ser sig själva skiftar med de flesta ser sig äntligen som fria från ett liv på samhällets botten.

Hobbs karakterisering av drakarna är både unik och traditionell. Hon har en hel ekologi där drakarna passar in samtidigt som hon lyckats fånga drakarnas arrogans och intelligens. Drakarnas syn på sig själva som skapelsens krona och deras totala beroende av sina Dragon Keepers är en källa till stora och intressanta konflikter inte bara mellan drakar och människor utan även inom drakarna.
Motstridiga intressen i och utanför gruppen vägs och förklaras med insikt i hur människor och drakar tänker. Jag förstår och i viss mån sympatiserar med alla från den arrogantaste draken till den girigaste plundraren. Konflikten mellan drakarna och deras keepers, mellan den gruppen och arkeologen som är med, konflikten mellan dessa grupper och stadens handelskammare som skickat dem, mellan dessa och de som vill döda drakarna och sälja deras kroppsdelar som om det vore tigerkött på en kinesik marknad för alternativmedicin vävs ihop och berättas. Jag kan sympatisera med samtliga. I Hobbs värld finns, precis som i vår värld, egentligen ingen Ondska utan bara motstridiga intressen. Precis som i vår värld leder det ofta till stor ondska.
Det är snyggt, det är bra, det är hög konst.

Rain Wilds utspelar sig i ett universa där tre tidigare fantasy serier utspelat sig. Jag skulle verkligen rekomendera att du börjar från början med Assassin's Apprentice eller Ship of Magic men det går att läsa Rain Wilds fristående.

World War Z av Max Brooks.
Är du ny till Z-litt så är WWZ bibeln. Zombie Survival Guide är katekesen (rec här). Formatet är i båda korta novelliknande berättelser, ögonblicksskildringar av de första förskalven, utbrottet, civilisationens sammanbrott och hur man samlar sig och slår tillbaka. Den sammanhållande historien är en byråkrat som har samlat intervjuer av överlevare och försöker berätta deras historia.

WWZ är en väldigt bra bok, speciellt lämpad för nybörjare men med något även för den mer rutinerade läsaren. Jag gillade flera av novellerna. Det är en bra stämning och ett bra språk. Det ständigt skiftande perspektivet stör inte det minsta. Vissa av huvudpersonerna återkommer men inte så mycket att det skapar en övergripande historia. Det är zombierna som är det övergripande sammanhållande elementet.

Några av novellerna förtjänar ett särskilt omnämnande:

Intervjun med Xolewa Azania på Robben Island i Sydafrika (s. 105 i storpocketupplagan). Azania förklarar den fruktansvärda logiken bakom planen för att möta miljoner och åter miljoner odöda. En skrämmande berättelse och väldigt snyggt berättat.
Intervjun med Kondo Tatsumi (s. 204) och intervjun med Todd Wainio om återtagandet av Amerika (s. 273) särskilt begreppet Chain Swarm bekräftar min kritik mot zombier som ett tråkigt monster. Hade man gett zombierna en skalbagges intellekt så hade det inte varit så lätt att bekämpa dem. Men Brooks befäster den traditionella zombien, den så kallade Romero-zombien, dvs långsamma, hjärndöda och fullständigt enkelspåriga. Detta ska inte ses som en kritik; Brooks hyllar ett original och utvecklar historien, inte monstret. Vill man se nyskapande zombier så finns det annan litteratur.

Skillnaden mellan Israels och Sydafrikas respons på apokalypsen är intressant. Jag tänker inte spoila men det var intressant och ganska trovärdigt.

Det var egentligen bara beskrivningen av hundförarna (s. 282) som jag fann bristande i trovärdighet. Den är uppenbart skriven av, antingen en person som inte har hund och finner hundägare fascinerande och konstiga, eller en av de hundägare som antropomorfiserar sina hundar. Ingen som arbetat med hundar hade beskrivit arbetet på det sättet.

På det hela taget rekommenderar jag WWZ. Den är bra, inte underbar men kompetent, drivande och engagerande.

med utomjordingar är en enorm katastrof.

Idag läste jag ut Children of God av Mary Doria Russel. Det är uppföljaren till Sparrow så det kanske måste betraktas som andra kontakten men jag ville ändå passa på att först och främst tipsa om The Sparrow och sen berätta att trots att ettan är superawesome så är faktiskt inte tvåan ett magplask, den är precis lika bra.
Så:
The Sparrow börjar illa, riktigt illa. Fader Emilio Sandoz, en jesuitpräst har just släppts ut från sjukhuset. Han är den ende överlevaren från jesuiternas mission till en annan stjärna, vår första kontakt med folk som inte är från denna jord. Vi märker direkt att allvarliga frågor ställs om hur han har betett sig där och kyrkan är bara intresserad av att vinna tid och lägga locket på för att själva kunna reda ut skandalerna. Emilio Sandoz är utskämd, djupt skadad och sjuk. Han har dragit vanära över sig själv och Jesuitorden. Detta är upplägget. Resten av historien är jesuiternas förhör med Sandoz. Hela historien handlar om hur han motvilligt berättar vad som hänt och bedyrar:
Vi menade inget illa!

Upplägget är otroligt fängslande. Varför är han halvt ihjälslagen och vilka brott har han gjort sig skyldig till på denna planet långt borta? Som läsare dras jag in direkt. Jag vet att detta kommer att vara en tragedi men jag måste veta vad som hänt. Det är tydligt att något fruktansvärt har hänt, att missionen har begått ett enormt misstag och såklart letar jag efter misstaget. Har de förolämpat någon potentat, vilken av katolska kyrkans dogmer har skapar problem, har deras gudstro fått dem att vara korkade? Det briljanta är att jag såg misstaget och insåg aldrig att det var ett misstag förrän konsekvenserna drabbade missionen. Med all min 'ateistiska intelligens' och 'fördomsfrihet' hade inte klarat det bättre än jesuiterna. Det är bra. Jag har alltid mer sympati för hjältar och busar jag kan respektera.

Emilio Sandoz berättar om hur de gett sig av för att undersöka radiosignalerna av körsång SETI fångat upp från en stjärna fyra ljusår bort. Någon sjunger underbart vacker körsång och sänder ut den mot sina galaktiska grannar. FN debatterar vilket svar man ska skicka, vetenskapen studerar men Jesuiterna köper ett rymdskepp och i all tysthet finansierar det, utrustar det och skickar iväg det först av alla. ad majorem Dei gloriam, For the Greater Glory of God. They ment no harm, är den fras som etsas in i läsaren från första början.

Men upplägget hade aldrig fungerat om inte utomjordingarna de träffar på Rakhat. Runa är vackra varelser som beskrivs på ett fängslande sätt. Allt från deras sociala samspel till deras utseende är väl genomarbetat. Informationen du behöver för att förstå vad som går fel finns planterat tidigt och ute i ljuset. Det är därför det är en så stor Aha!-upplevelse när du inser vad som hänt. Det är logiskt och självklart i efterhand.

Children of God handlar helt enkelt om att Emilio Sandoz åker tillbaka till Rakhat. Redan efter första bokens intro är det tydligt att det inte är lätt. Sandoz har ingen avsikt att återvända och dessutom kommer det att ha gått nästan fyrtio år på Rakhat innan han kommer fram. Vad han än vetat, vilka kontakter han än haft där och då kommer att vara föråldrat. Varför utsätta sig själv för det igen?
Children berättar vad som hänt efter att Sandoz lämnat Rakhat och fram tills hans återkomst. Den här gången vet vi inte slutet vilket går det till en ganska annorlunda bok även om den är lika bra.

Jesuiterna beskrivs på ett varmt och kärleksfullt sätt. Det är viktigt att man kan förstå huvudrollsinnehavarna och även om många av spelarna är djupt religiösa så har Doria Russel inte planterat obekväma (påklistrade) mirakel. Jesuiterna i allmänhet finner gud i sitt arbete. De är inte evangeliska kristna, de talar inte i tungor eller hittar jesus på rostat bröd. Det är en mild men fast gudstro som uttrycks och bevisas genom det arbete de utför. Missionsarbete, fattigkliniker och skolor är både ett uttryck för deras tro och det goda de gör är deras bevis för att gud finns. Det är en skildring av gudstro som inte känns styltad eller uppdiktad. Som ateist känner jag inte att 'om jag också träffat Aslan så hade jag också trott på Narnia' eller 'om jag också träffat Yoda hade jag också kunnat använda Kraften'. Om jag sett det de ser, gjort det de gör och upplevt det de upplevt hade jag fortfarande varit ateist. Det ger deras religiösa tro trovärdighet.
Jag har inget emot Fantasyreligion men i sammanhanget är Doria Russels beskrivning perfekt. Detta är Science Fiktion är Jesuiterna är hjältarna och bovarna. De får stå på egna ben utan påhittade mirakler eller uppenbarelser.

---

edit: Här är min första recension av Sparrow

När vi är inne på Lavie Tidhar tänkte jag bara tipsa om hans novellsamling HebrewPunk.

Fyra lite längre noveller med klassiska judiska och skräck karaktärer i en ny tolkning.
Precis som Yiddish Policeman's Union av Michael Chabon så är det judiska perspektivet nära normaliteten men ett steg åt sidan. Genom judiska glasögon blir det vanliga udda och det naturliga skrämmande. Hebrewpunk är Urban Fantasy på hög nivå. 

Det är en Hiest novell, lite Oceans 11 med en vampyr en Rabbi en Tzaddik och så klart Golems.
En novell om en judisk vampyr i Rumänien under andra världskriget.
En om de judiska sökandet efter ett lämpligt hemland i Afrika (det är baserat på ett sant sökande efter en judisk stat i Uganda)
Den avslutande novellen är om Tzaddik, en av de 36 odödliga, rättfärdiga och ödmjuka. Den utspelar sig i en mörkt och dimmigt London, i artonhundratalets opiumhålor.

Jag läser för lite novellsamlingar.
HebrewPunk var den senaste som påminde mig om det.

Jag hyllade nyligen Bookman av Lavie Tidhar. Det är en ypperlig Steampunk och det är dessutom den första i en trilogi. Bookman utspelade sig i London 1888 (rec här), Camera Obscura tar avstamp i Paris 93.
The Great Game knyter samma historien, Vi är tillbaka i London precis före sekelskiftet.

The Bookman Histories, som serien heter är en techno spion thriller som utspelar sig i ett Steampunk universa där Queen Victoria är en ödla, Frankrike styrs av ett råd av tänkande maskiner och President Sitting-Bulls styr Vespuccia. Ett intensivt maktspel utspelas av agenter från det Vespucciska Cabinet Noir, det Brittiska Bureau och Frankrikes Quiet Council och de kinesiska Shaolin.
Cherie Priest sägs ha försökt att skriva den genredefinierande Steampunkromanen med Boneshaker. Jag menar att även om hon lyckas så måste det sägas att det gör Tidhar också. Det är klockrent Steampunk när det är som bäst men samtidigt är det väldigt annorlunda än Boneshaker.

Camera Obscura

I Bookman var vi i Viktorianska London och Karibien. I Camera Obscura är det Paris och USA. Men i Tidhars universa finns inte USA. För det första heter det inte Amerika. Det finns en liten och föga övertygande teori som säger att Amerika inte kan vara namngett efter Amerigo Vespucci eftersom i så fall hade man uppkallat den nya världen efter hans efternamn. Följdaktligen kallas den nya världen i Tidhars universa Vespuccia och dess invånare Vespuccians. Dessutom styrs det som för oss är USA av indianernas åldermän.

Det börjar i Paris. Milady arbetar för Det Tysta Rådet. Den Franska Revolutionen (eller kanske Pariskommunen, det är inte helt klart) var en väldigt tystlåten och diskret affär och rådet som numera styr Frankrike är Automatoner. Milady är deras verktyg. Hon är agent för rådet och får i uppdrag att utreda ett dödsfall. En man från Chung Kuo har mördats och han verkar ha haft något med sig. Milady måste hitta hans mördare, och ännu viktigare, det han bar med sig innan Engelsmännen, de Asiatiska gangstrarna för att inte tala om Kjesarinnan av Kina får tag i det. Spåret leder i slutändan till Chicago.
Tidhar har valt att stjäla ännu en underbar karaktär och infoga den till sitt Universa. Milady kommer som du antagligen räknat ut från de Tre musketörerna.

---

Serien forsätter med den avslutande delen The Great Game 

När ska skriva recensionen inser jag att jag sitter och listar en massa underbara karaktärer som Tidhar omtolkat på spännande sätt. Det är nästan som om Tidhar har tagit alla sina mest älskade karaktärer och tänkt 'Vilken roll skulle hen spelat i ett steampunkeuropas undre värld av spioner och intriger?' 
Men det är inte det som gör serien värd att läsas. Det är tempot, stämningen och världen. Det är de logiska konsekvenserna av de val han gjort. 'Om Drottning Viktoria är en ödla, då måste hon/de vara aliens. Då måste Darwin ha märkt det och skrivit The descent of Les Lézards. Om det finns aliens på jorden så finns hotet om en regelrätt invasion, osv.' Det olika delarna passar in i varandra utan skarvar och bildar en otroligt vacker helhet.

Det finns en underton av feminism som syns i Irene Adler, Milady de Winter och Lucy Westenra som har helt andra roller hos Tidhar än i originalet. Helt andra och helt trovärdiga.

Där Boneshaker har en dammig, gråbrun färg ur gamla westernfilmer och New Amsterdam har en anstryckning av guld och lila så har Bookman serien en djup mörkbrun färg som av ömsint åldrat läder och ekpaneler. Öronlappsfåtöljer i bibliotek med mässingstrim.

Det finns inga ursäkter.
Läs och förundras!

Alastair Reynolds har skrivit de löst sammansatta serien Demarcist/conjoiner universat som börjar med Revelation Space, gruvSF-boken Pushing Ice och mycket mer. Nu kickar han igång en ny serie som börjar närmre nutid och inleds med Blue Remembered Earth.

Upplägget är enkelt och elegant, efter Resource and Relocation krisen (en kombination av Global warming, peak oil m.m.) så är Afrika jordens ekonomiska maktspelare. Släkten Akinya kontrollerar ett enormt företagsimperium med allt från robotfabriker på transneptunska asteroider och transporter till och från de flesta planeter. Geoffrey och Sunday är syskonen som valt att bryta med företagstraditionen. Han är Biolog och hon är konstnär. När deras farmor dör uppstår ett maktvacuum i företaget som suger in dem i intriger på hög nivå.
Handlingen är enkel: Den nyligen avlidne matriarken har lämnat ett spår av 'ledtrådar' som syskonen följer. Jag vet inte vad den typen av handling heter men jag känner igen den från flera andra böcker. Ledtrådarna tvingar dem växa upp, sammarbeta och resa längre och längre ut i solsystemet. 

Även om handlingen är enkel och rak så är den elegant utförd. Spännande miljöer och kul teknologi. Inte lika far out som Reynold brukar vara. Han har lämnat nanotech bakom sig och satsar på raketer och robotar. Den värld han målar upp är mycket ljusare än den Bacigalupi berättar om i Windup Girl. Det är också en vision om vad som får ut oss i solsystemet och på sikt galaxen. Inte riktigt en utopi men helt klart en positiv framtidsbild. Jag är mycket nyfiken på tvåan. Det sägs att det ska bli en 'Not quite a trilogy'* som ska utspela sig över elva tusen år. Jag gillar verkligen Geoffrey och Sunday och vill veta vad som händer dem. 
Rekomenderas varmt till alla som gillar bra SF och/eller elefanter.


Jag hittar ingen info om när tvåan ska komma ut, inte ens en arbetstitel men med hans tidigare tempo borde den komma under 2013.