Vårt första möte . . .
Idag läste jag ut Children of God av Mary Doria Russel. Det är uppföljaren till Sparrow så det kanske måste betraktas som andra kontakten men jag ville ändå passa på att först och främst tipsa om The Sparrow och sen berätta att trots att ettan är superawesome så är faktiskt inte tvåan ett magplask, den är precis lika bra.
Så:
The Sparrow börjar illa, riktigt illa. Fader Emilio Sandoz, en jesuitpräst har just släppts ut från sjukhuset. Han är den ende överlevaren från jesuiternas mission till en annan stjärna, vår första kontakt med folk som inte är från denna jord. Vi märker direkt att allvarliga frågor ställs om hur han har betett sig där och kyrkan är bara intresserad av att vinna tid och lägga locket på för att själva kunna reda ut skandalerna. Emilio Sandoz är utskämd, djupt skadad och sjuk. Han har dragit vanära över sig själv och Jesuitorden. Detta är upplägget. Resten av historien är jesuiternas förhör med Sandoz. Hela historien handlar om hur han motvilligt berättar vad som hänt och bedyrar:
Vi menade inget illa!
Upplägget är otroligt fängslande. Varför är han halvt ihjälslagen och vilka brott har han gjort sig skyldig till på denna planet långt borta? Som läsare dras jag in direkt. Jag vet att detta kommer att vara en tragedi men jag måste veta vad som hänt. Det är tydligt att något fruktansvärt har hänt, att missionen har begått ett enormt misstag och såklart letar jag efter misstaget. Har de förolämpat någon potentat, vilken av katolska kyrkans dogmer har skapar problem, har deras gudstro fått dem att vara korkade? Det briljanta är att jag såg misstaget och insåg aldrig att det var ett misstag förrän konsekvenserna drabbade missionen. Med all min 'ateistiska intelligens' och 'fördomsfrihet' hade inte klarat det bättre än jesuiterna. Det är bra. Jag har alltid mer sympati för hjältar och busar jag kan respektera.
Emilio Sandoz berättar om hur de gett sig av för att undersöka radiosignalerna av körsång SETI fångat upp från en stjärna fyra ljusår bort. Någon sjunger underbart vacker körsång och sänder ut den mot sina galaktiska grannar. FN debatterar vilket svar man ska skicka, vetenskapen studerar men Jesuiterna köper ett rymdskepp och i all tysthet finansierar det, utrustar det och skickar iväg det först av alla. ad majorem Dei gloriam, For the Greater Glory of God. They ment no harm, är den fras som etsas in i läsaren från första början.
Men upplägget hade aldrig fungerat om inte utomjordingarna de träffar på Rakhat. Runa är vackra varelser som beskrivs på ett fängslande sätt. Allt från deras sociala samspel till deras utseende är väl genomarbetat. Informationen du behöver för att förstå vad som går fel finns planterat tidigt och ute i ljuset. Det är därför det är en så stor Aha!-upplevelse när du inser vad som hänt. Det är logiskt och självklart i efterhand.
Children of God handlar helt enkelt om att Emilio Sandoz åker tillbaka till Rakhat. Redan efter första bokens intro är det tydligt att det inte är lätt. Sandoz har ingen avsikt att återvända och dessutom kommer det att ha gått nästan fyrtio år på Rakhat innan han kommer fram. Vad han än vetat, vilka kontakter han än haft där och då kommer att vara föråldrat. Varför utsätta sig själv för det igen?
Children berättar vad som hänt efter att Sandoz lämnat Rakhat och fram tills hans återkomst. Den här gången vet vi inte slutet vilket går det till en ganska annorlunda bok även om den är lika bra.
Jesuiterna beskrivs på ett varmt och kärleksfullt sätt. Det är viktigt att man kan förstå huvudrollsinnehavarna och även om många av spelarna är djupt religiösa så har Doria Russel inte planterat obekväma (påklistrade) mirakel. Jesuiterna i allmänhet finner gud i sitt arbete. De är inte evangeliska kristna, de talar inte i tungor eller hittar jesus på rostat bröd. Det är en mild men fast gudstro som uttrycks och bevisas genom det arbete de utför. Missionsarbete, fattigkliniker och skolor är både ett uttryck för deras tro och det goda de gör är deras bevis för att gud finns. Det är en skildring av gudstro som inte känns styltad eller uppdiktad. Som ateist känner jag inte att 'om jag också träffat Aslan så hade jag också trott på Narnia' eller 'om jag också träffat Yoda hade jag också kunnat använda Kraften'. Om jag sett det de ser, gjort det de gör och upplevt det de upplevt hade jag fortfarande varit ateist. Det ger deras religiösa tro trovärdighet.
Jag har inget emot Fantasyreligion men i sammanhanget är Doria Russels beskrivning perfekt. Detta är Science Fiktion är Jesuiterna är hjältarna och bovarna. De får stå på egna ben utan påhittade mirakler eller uppenbarelser.
edit: Här är min första recension av Sparrow
Håller absolut med om The Sparrow! Man kan bara inte sluta läsa den. Hela händelseförloppet är väldigt trovärdigt och smart berättat.
Kunde däremot lägga ifrån mig Children of God. Tyckte den blev så torr någonstans mitt i där de höll på med Emilio Sandoz förberedelser eller översättningar eller vad det nu va... Blev tyvärr riktigt besviken. Men säger du att den är bra så kanske jag kan ge den en chans till ;)
Vad man gillar är ju väldigt individuellt. Jag slukade CoG på två dagar så det hann alldrig bli segt. Men det finns en passage i mitten när Russel måste sammanfatta fyrtio års utveckling utan att tappa tempot. Hon skrev själv att hon inte var nöjd med de kapitlen men det var det bästa hon kunde komma på. Det är en helt annan stämning i CoG eftersom man inte har förväntan om snar och ödesdiger katastrof hängande över varje sida i den.
Jag har varit tvunga att plocka upp Sparrow igen för att jag kom ihåg hur mycket jag saknade Meelo ;)
Det är något fascinerande med katolska kyrkan i rymden. För länge sedan läste jag en serie som heter Evangeline för länge sedan som handlade om en nunna som skickas ut på olika uppdrag av Vatikanen. Jag är inte särskilt förtjust i katolicismen och är agnostiker med kraftig kantring åt ateismen, men då och då funderar jag över att stjäla idén. Det hade varit en intressant utmaning, särskilt om religionen inte bara är något påklistrat utan skildrat med ärlig nyfikenhet för komplexitet och persondjup.
http://en.wikipedia.org/wiki/Evangeline_(comics)
Det är något djupt trovärdigt i att om vi hade en chans på hundra att överleva en resa till andromeda för att träffa våra första aliens att just jesuiterna hade varit först där. Det känns troligt att de skulle rassla fram pengarna fortare än NASA, vara mer riskbenägna än företagsvärlden och inte skulle tveka att skicka sitt folk på en resa som tar 17 år enkel väg.
Själva resonemanget att 'vi vill lära oss av Guds andra Barn' liknar missionärerna som jag läst om i tex Borneo. En av dem sa 'Jag levde med kannibalerna i tre år innan jag vågade nämna Gud överhuvudtaget, för att inte tala om att det är fel att äta människor'.
Jag gillar heller inte Katolisismen på något sätt men jag kan förstå att det finns många 'goda' människor i kyrkan trots att kyrkan är ond. Jag tror att gudstro öppnar de mentala dörrarna för ondska på vid gavel men det är inte en garanti för att alla troende är onda. Fathergeneral Giuliani (Ledaren för Jesuiterorden) är underbart ond (dvs god i sina egna ögon med motiv som man förstår), hans sekreterare härligt inskränkt så Russel lyckas verkligen fånga personerna och inte bara stereotyperna. Jag hade aldrig klarat av att skriva så.
En kul passage i tvåan är när de kommer tillbaka till jorden för sista gången och en jesuitpräst säger 'the Mothergeneral would like to speak to you...'
