The Drowned Cities
Paolo Bacigalupi är en nyskapande SF-författare som slog igenom med Windup Girl en dystopisk miljökatastrofframtid i Thailand. Han följde upp den med Shipbreaker som utspelar sig i resterna av USA. Thailand har i jämförelse klarat sig bra. Deras diken och vallar håller de stigande haven ute, det finns ett fungerande samhälle. I shipbreaker har samhället helt brutit samman och enskilda grupper kämpar för att överleva i ett kollapsat samhälle.
The Drowned Cities utspelar sig i nära anslutning till Shipbreaker, en systerroman har den kallats. Vi är tillbaka i en värld efter att oljan tagit slut. Genmodifierade monster hemsöker landsbygden och den globala uppvärmningen har fått haven att stiga. Det är nu tio år sedan de Kinesiska fredsbevarande styrkorna lämnat USA. Mahlia är dotter till en av dem men han har åkt tillbaka och lämnat henne och hennes mor efter sig. Det är inget lätt liv att leva. Army of God har huggit av hennes högra hand och hennes ansikte påminner alla om den förnedrande okupationen av Kinesiska fredsbevarande trupper. Rasism och utstötthet förföljer henne överallt.
Jämförelsen med Hungerspelen pockar på flera gånger. Mahlia är en aktiv protagonist. Hon agerar och hon gör val som ofta får oanade och oönskade konsekvenser. Hon är slagen, stympad och svag men hon kämpar emot med en våldsam beslutsamhet. Utan att blinka tar hon sig an krigsherrarna, deras barnsoldater, jungeln och till sist de Drunknade Städerna.
Jag gillar verkligen Mahlia. En stark och sympatisk protagonist. Mer sånt!
Bacigalupis dystopiska framtid för USA är både mer trovärdig och mer gripande. Hungerspelen ger en känsla av Amerikanernas rädsla för 'komminister' och 'staten' som griper in i alla medborgares liv. Bacigalupis balkaniserade USA med barnsoldater och genetiska experiment är mycket mer påtagligt, troligt och skrämmande. Därför är hans böcker också mycket mer angelägna. Mahlias resa ner längs en jungel längs Potomac slutar i Washinton DC och Capitolium. I ruinerna av USA känns katastrofen mycket närmare än i Capitols arena.
The Drowned Cities utspelar sig i nära anslutning till Shipbreaker, en systerroman har den kallats. Vi är tillbaka i en värld efter att oljan tagit slut. Genmodifierade monster hemsöker landsbygden och den globala uppvärmningen har fått haven att stiga. Det är nu tio år sedan de Kinesiska fredsbevarande styrkorna lämnat USA. Mahlia är dotter till en av dem men han har åkt tillbaka och lämnat henne och hennes mor efter sig. Det är inget lätt liv att leva. Army of God har huggit av hennes högra hand och hennes ansikte påminner alla om den förnedrande okupationen av Kinesiska fredsbevarande trupper. Rasism och utstötthet förföljer henne överallt.
Jämförelsen med Hungerspelen pockar på flera gånger. Mahlia är en aktiv protagonist. Hon agerar och hon gör val som ofta får oanade och oönskade konsekvenser. Hon är slagen, stympad och svag men hon kämpar emot med en våldsam beslutsamhet. Utan att blinka tar hon sig an krigsherrarna, deras barnsoldater, jungeln och till sist de Drunknade Städerna.
Jag gillar verkligen Mahlia. En stark och sympatisk protagonist. Mer sånt!
Bacigalupis dystopiska framtid för USA är både mer trovärdig och mer gripande. Hungerspelen ger en känsla av Amerikanernas rädsla för 'komminister' och 'staten' som griper in i alla medborgares liv. Bacigalupis balkaniserade USA med barnsoldater och genetiska experiment är mycket mer påtagligt, troligt och skrämmande. Därför är hans böcker också mycket mer angelägna. Mahlias resa ner längs en jungel längs Potomac slutar i Washinton DC och Capitolium. I ruinerna av USA känns katastrofen mycket närmare än i Capitols arena.
Kommentarer
Trackback
