socialistsimon

Jag har läst ut Hungerspelstrillogin. Det var ett stort glapp mellan att jag läste ettan och tvåan men när filmen kom kändes det dags att avsluta serien. Som alltid med recensioner av serier så kommer jag att spoila en hel del.
Så till den stora frågan: Håller serien vad första boken lovar?
Svaret är tyvärr Nej.

Hungerspelen håller inte hela vägen till slut. Det är en stor besvikelse eftersom den började så bra. Eftersom jag inte rekommenderar att du läser den kommer jag att spoila ganska mycket så om du inte vill bli spoilad ska du inte läsa vidare men jag känner att jag behöver förklara vad som är fel för att göra serien rättvisa.


*   *   *   Spoiler warning   *   *   *  


Hungerspelen handlar om en sextonårig flicka som tvingas vara en spelpjäs åt mäktiga underhållningspampar och som lyckas vara sig själv i ett litet ögonblick som får större konsekvenser än hon någonsin kan tänka sig. Det är jättebra. En liten rebellisk handling räddar livet på hennes vän, räddar hennes egen 'själ' och startar ett rättfärdigt uppror mot överheten.

Catching Fire är den andra delen. Än en gång tvingas Katniss in i ett Hungerspel tillsammans med Peta. Än en gång tvingas hon spela nykär och den här gången gravid med deras barn. Än en gång överlever både hon och Peeta. Den andra boken är riktigt bra. En poetisk upprepning av flera aspekter av första boken men på ett högre plan. Kombattanterna är tidigare vinnare och mycket dödligare, Katniss spelar gravid, en ännu större lögn. Hotet mot hennes familj är mer uttalat och levereras personligen av President Snow. Upproret tar fart på allvar osv.
Catching Fire är fortfarande en bra bok men slutet avslöjar svagheten. Katniss räddas av det mystiska distrikt 13 och bärs bort från Kapitol. Ingenstans gör hon något för att förändra sitt eget öde. Det funkar som en mörk andra bok men borde ha varnat mig dels för svagheten i hennes story arc och i förstapersonsperspektivet. Till skillnad från filmen så ser vi inget som inte Katniss ser och då blir hela räddningen och existensen av distrikt 13 lite påklistrad. Men som sagt, inte så det stör.

Mockingbird är den avslutande delen. Katniss är i distrikt 13. Hon är väldigt skadad som person av att ha utnyttjats som en frontfigur för hungerspelen, som en spelpjäs för President Snow för stabiliteten i Panem och så klart, sina upplevelser i arenan. Hon förhandlar fram en brottseftergift för de övriga spelarna, speciellt Peeta, i utbyte mot att hon spelar Mockingbird för upproret. Än en gång blir hon en spelpjäs och här finns det ett litet hopp för mig som läsare att hon äntligen ska börja agera, ta sitt eget öde i egna händer men nej. Hon fortsätter att utnyttjas av starka krafter hon inte kan kontrollera. Ända fram till slutet spelar hon med.
Hela tredje boken är ett stort meh.
Idén att Katniss ska kunna spela med och i avslutande, avgörande ögonblick göra ett enda alltomstörtande beslut håller inte. Hon fortsätter att mesa med och även om hon drar och sliter i selen så är hon bunden. Att hon mördar 'fel' president, att hon är skadad emotionellt känns inte engagerande. Dessutom klistrar Collins på ett 'lyckligt slut' som varken fungerar som 'lyckligt' eller tragiskt.
Jag har inte riktigt uppskattat hur svårt det är att skriva ett slut som respekterar att det kostar på att vara 'hjälte'. Det ska samtidigt undvika påklistrade lyckliga slut och även knyta ihop alla trådar på ett tillfredsställande sätt. Collins misslyckas på alla punkter.
Katniss är en sargad människa men hon känns inte som en person jag vill identifiera mig med. Hon har bara fösts omkring av mäktiga människor och tagit stryk av det. Jag tycker synd om henne men jag kan varken identifiera mig eller beundra henne. Upproret är externt och ointressant (Det är ganska imponerande att kunna skriva ett uppror som jag, den store revolutionsromantikern, är helt ointresserad av). Gales inblandning hade varit intressant om vi fått följa honom eller kanske om Katniss tagit hans roll istället. Katniss framtid med Peeta känns antingen påklistrad eller otillfredsställande beroende på om man fokuserar på att det blev dem till slut eller på att deras äktenskap verkar vara väldigt skadat av deras upplevelser, lögner och svek. De verkar inte vara lyckliga tillsammans utan bara resignerade med sin lott i livet.
Sensmoralen blir bara fel. Katniss är ingen sargad hjälte när serien slutar utan ett offer som räddats av omständigheterna, svag, viljelös och utbränd.

Så betyget blir:
Låt inte dina tonårsdöttrar läsa detta.
Läs inte detta om du inte måste.
Vill du läsa på innan du ser filmen så gör för all del det men låna böckerna eller plocka upp en andrahandskopia för någon krona för detta är inte värt att lägga pengar på. Det finns säkert många andrahandskopior hos andra besvikna läsare.