Stallo

av Stefan Spjut är riktigt bra Fantasy.
Det är inte jag som bestämmer genrenamn, det finns en kommitté i Berlin som gör det så därför kan jag inte ta ansvar för det här; Stallo är Urban Fantasy. Även om nästan hela boken utspelas i Norrbottens inland så är det där bland tomtar och troll, stallofolk och menvättar, vintern tvåtusenfyra som det blir Urban Fantasy. 
 
Stallo är en extremt norrländsk fantasy som kryssar mellan John Bauer och nåjdtrummor, samemytologi och kirunaromantik i den eviga vinternatten. Vad är det som Sussos morfar fotograferat, varför har vi aldrig hittat så mycket som ett tillstymmelse av bevis för trollens existens? Susso har en hemsida där hon samlar bevis för att troll verkligen finns. Nästan allt som skickas till henne är håx men en del är intressant nog att sätta upp en kamerafälla. Det är i den kameran hon fångar något hon inte förstår. Det blir början på ett sökande efter sanningen som plötsligt blir dödligt allvarligt.
 
Spjut har ett fängslande språk; Hybble och hide, skrymt och gammgubbar förstärker norralndsromatiken lika mycket som vintern, mörkret och kylan. Historien slingrar sig fram längs byvägar, mellan snödrivor in och ut ur kirunas souvenirkiosker.
 
Jag gillar verkligen den här boken. Norrbotten är en exotisk setting som samtidigt är väldigt Svensk.
Mer av detta!
 
Det är svårt för mig som Skåning att orientera mig i det Norrbottniska landskapet så jag gjorde en liten karta på det platser som besöks i boken. För att undvika spoilers så har jag bara lagt upp namnet på platsen som besöks. Det är ingen spoiler att nämna Kiruna och Riksgränsen tycker jag.

Visa Stallo på en större karta
 
 

 Stefan Spjut "har jobbat som litteraturkritiker på Svenska Dagbladet och kulturredaktör på Norrbottens-Kuriren. Han debuterade 2008 med Fiskarens garn."
 
"För Norrbottens-Kurirens kulturredaktör är bloggverktyget vad wakizashisvärdet är för samurajen; ett praktiskt och komplementärt instrument med vass klinga. Med wakizashin kan krigaren tälja en flöjt av en sälgpinne, peta naglarna eller sprätta upp sin egen buk."
 

Jag såg henne idag i receptionen

av Anders Fager är hans romandebut. Anders Fager gjorde stort genomslag som skräckförfattare i samband med Svenska Kulter och Samlade Svenska Kulter (min rec här). Jag skrev att jag var nyfiken på vad han skulle göra med romanformatet.
 
Jag såg henne i receptionen idag handlar om Cornelia. Hon är en ung kvinna som såg sin mamma ta livet av sig som elvaåring och sedan dess har Den Viskande Mannen viskat till henne. Lovat att göra henne till sin Drottning när han tar över världen. Om hon bara ...
Jag såg... är en snabbläst bok om vansinne, droger och hur det förflutna aldrig försvinner. 
  
Fager låter oss följa Cornelia genom hela hennes uppväxt. Från elva till trettio berättas alla resor tillfälliga jobb och fyllor i ett nästan morseliknande tempo. Jag känner att jag förväntas bry mig om henne men eftersom jag ser henne hela tiden i fågelperspektiv med få isolerade inblickar blir hon abstrakt och ointressant. Fagers språk gör att sidorna rinner iväg men fast att det är en 'bladvändare' så är den samtidigt tråkig. Tills Fredman dyker upp!. Här funkar plötsligt språket. Här är stämningen från Samlade Svenska tillbaka. Tyvärr tangerar Fredmans historia bara peirfert med Cornelias. Det är en bihistoria som är behållningen. Den skulle antagligen inte ge en läsare som inte läst Samlade Svenska något. 
 
Det är den konflikten mellan nätt och jämnt godkänt och jättebra som räddar betyget i mina ögon. För historien om Cornelia hade kunnat göras bra om den gestaltats i några väl valda scener och inte återberättats i all sin urbota tråkighet i tredjeperson omniscient. Hon bor i ett annex i sin fars lägenhet och eftersom de delar kök knackar de på dörren innan de går in så att de kan vara säkra på att aldrig träffas. Den scenen säger mer om deras förhållande än de första hundra sidorna (och hundra sidor är en för stor infodump i en bok på tvåhundrasextioåtta sidor). Det ska sägas att Anders Fager är genial i att sammanfatta en hel person på det sättet. Att gestalta en relation i en mening. Det är synd att han inte gör det. 
Detta är Cornelias historia men det är Fredmans som är intressant. Det dyker upp andra statister tagna från Samlade Svenska som konstnären My Witt men de gör inget intryck. 
 
Det ska komma två böcker till i serien och om jag har förstått Fager rätt så blir det två romaner om Cornelia (men jag kan ha helt fel. Jag skulle vilja läsa mer om kvinnan som lägger ägg istället.).
Jag kommer att läsa dem med höga förväntningar och inte lite oro. 
 

Recensionsex från Wahlström & Widstrand 

The Eternal Flame

är andra delen i Greg Egans Orthogonal serie.
I Eternal Flame fortsätter historien som började i The Clockwork Rocket.Greg Egan har skapat ett nytt universum med nya naturlagar. Den centrala historien handlar om att utförska de naturlagarna. Ombord på ett rymdeskepp som färdas med oändlig hastighet går tiden fortare så de kan komma på ett sätt att rädda världen om det så tar flera generationer. När vi kommer in har de färdats i tre generationer. 
 
Egan har skapat sant unika Aliens. När en kvinna förökar sig (¿ blir med barn?) så delar sig hennes kropp i fyra delar; Två pojkar och två flickor. De två paren förväntas leva hela livet tills flickan delar sig i fyra barn. Då tar hennes bror, hennes co, hand om deras gemensamma barn. Hon lånar väldigt bokstavligen sin kropp av sina barn.
 
Kvinnofrågor, befolkningsfrågor och familjeplaneringsteknik blir snabbt brinnande viktiga på rymdskeppet. I första generationen var många kvinnor som flydde sin roll i samhället eller män som saknade co av någon anledning. Efter tre generationer är skeppets matproduktion på max och trycket obönhörligt. 
De centrala personerna är Tamara, pilot, och Carla, kemist, Deras co's, Tamaro, bonde och Carlo, biolog, har olika sätt att hantera problemet med kärlek och barn. Men det centrala temat är att utforska världen och dess fysik. Därför är historien fundamentalt karaktärsdriven.
 
Detta är inte för alla men den är nästan perfekt skriven för mig. Jag älskar verkligen den klaustrofobiska känslan och samspelet mellan karaktärerna och deras problem.
Fantastisk.

Anaché

av Maria Turtschaninoff är min senaste nyupptäckta älskningsbok. jag hade ingen aning om henne innan jag  erbjöds den som recex.
Hon är en finlandssvensk fantasyförfattare som redan har gett ut flera böcker. En är Urban Fantasy i Helsinfors (Underfors), en annan är mer klassisk fantasy (Arra). Men som jag nämnt innan; Jag är hemskt dålig på Svensk Fantasy.Men jag utbildar mig hela tiden.
 
Anaché är en fristående bok i samma universa som Arra.
Anaché är en ung flicka i Khalkastammen, en nomadstam i "Akkadernas land, väster och norr om Urundien". Detta är en uppväxtroman i en hård verklighet nära naturen och där Andarnas värld gränsar vår egen. Anaché är en stark kvinna som det är lätt att identifiera sig med. Hennes värld är hårt patriarkal och styrd av uråldriga seder. Andarna måste blidkas och man måste offra till sina bytesdjur efter varje jakt, fråga busken om lov innan man plockar dess bär.
Att det är andra boken i en serie är inget problem alls. Det är tvärtom så att det ger en härlig känsla av bredd i världen. Det enda problemet jag hade var att flera av djuren och växterna har Akkadiska namn och beskrivningarna är inte helgjutna varje gång. Det hade underlättat om jag vetat att det finns en ordlista längst bak. Trots det har jag fortfarande inte helt koll på hur en vejaur ser ut. Jag vet att det är ett skrämmande rovdjur som jagar i pack och kan döda människor, särskilt på riktigt kalla vintrar. Men de har betar så jag ser framför mig en varg/vildsvins hybrid. Tegelte är en skön detalj. Jag är riktigt sugen på att knalla ner på möllan och köpa en tegelsten te och koka den med torkad fårost och salt precis som det beskrivs i Anaché.
 
Ett par ord om Akkaderna. Jag har ofta retat mig lite på den romatiserade bild av 'vilden' som finns i vår kultur. I Fantasy yttrar det sig ibland som 'alver' i samekläder eller liknande. (Perumov och Sykes är de första exemplen jag tänker på men det finns säkert fler. Eragon kanske?).
Turtschaninoff beskriver Akkaderna med antropologens säkra öga. Stammar, klaner och familjer beskrivs med egna sedvänjor i en sammanhållen helhet. De hårda reglerna är logiska och självklara, den hårda patriarkala strukturen är det också men den är nyanserad och trovärdig, inte stereotyp och predikande. Anachés kamp mot sin lott i samhället och hennes drömmar och förhoppningar är också trovärdiga. Detta är ingen 'modern kvinna' med moderna värderingar inklistrad i en Fantasyvärld.
 
Jag gillar Turtschaninoffs språk. Jag älskar Akkadernas land, jag vill prata med Anaché och rida med Huor. Jag vill utforska Underfors och lära känna Arra!
 
 

Recensionsex från Schildts & Söderström 
Tack till Ben Roimola

Vätesonaten

Äntligen!
Iain M. Banks är en av de författare jag brukar utropa det när han släpper en ny bok. Jag har följt hans Cultureserie slaviskt sedan jag insåg att det fanns en skotsk, kommunist som skriver utopistisk SF. På senaste tiden har en del av hans Cultureböcker varit mindre bra som Matter som inte var riktigt vad jag hade hoppats på. Så jag ropar lite lägre med en rysning i rösten. Ropar gör jag än.

The Hydrogen Sonata är hans senaste släpp. Den kom ut samma dag som Swecon började och jag funderade allvarligt på att skippa Swecon för att läsa istället.
Vätesonaten är ett centralt musikstycke skrivet för sin ultimata svårighet att spela. Vyr Cossont har tagit som sin livsuppgift att spela den från början till slut en gång utan avbrott. Men det verkar som om det aldrig kommer att lyckas för hela hennes kultur kommer att Sublimera om tjugotre dagar. Hon blir avbryten av militärern som kallar in henne för att lösa ett delikat uppdrag som bara hon kan lösa, som kan ändre hela hennes civilisations historia.

Sublimering är Banks svar på fermiparadoxen (om det finns aliens varför har de inte hälsat på oss ännu?) Efter att ha fötts, utvecklats blivit Galaktiska civilisationer uppnått 'equiv-tech' så väljer civilisationerna att uppgå i ett annat plan av verklighet och försvinner från galaxen. Culture vet att det går men nästan inget om vad som ligger på andra sidan. Konceptet är fullt med religiösa analoger som evig lycka och himmelrike. I Vätesonaten utforskar Banks Sublimering.
 
Huvudpersonerna, Vyr Cossont och Ue Mistake Not.. (ett Culture ship of a 'worring indeterminate class') är intressanta och deras driv och relation är centralt för historien. De flesta karaktäerena är Culture skepp och medborgare men det är också intressant att 'antagonisten' är en equiv-tech civ som kallas Gzilt. Till skillnad från de tidigare böckerna (sedan Consider Phlebas) så är de lika utvecklade, samma höga standard på skepp och vapen. Det innebär att the Culture inte kan 'gömma sig' bakom sitt teknologiska överläge. Istället är det det som the Culture till just the Culture som ställs på prov.
I like!
 
Absurda astrologiska fenomen har en given plats i alla Cultureböcker. I Matter var det shelworlds, i Consider Phlebas var det Dödens Planet, i Player of Games, eldstorm osv. I Vätesonaten får vi se en sculptworld. En planet som skulpterats av en sedan länge sublimerad civilisation. Bara det (och sateliten i omlopsbana strax under planetens yta), är tillräckligt för att väcka ett sense of wonder.Dessutom Orbitals, löjligt stora GSV skepp, och andra astrologiska fenomen.
 
Vätesonaten är helt klart en Cultureroman i klass med de bästa. Jag skulle inte utropa den till 'bäst av' för det är fortfarande Use of Weapons och Excession men den håller helt klart hög klass. Klar fyra!
 
 

Good first contact

Jag har ibland lite konstiga motivationer för varför jag skaffar böcker. I det här fallet var det en tabell över möjliga sexuella formeringar i en Alien ras som kallas Titanider (Se diagram till höger). Självklart var det fullständigt oläsbart utan att ha läst boken så jag skaffade den genast.
 
Titan och Wizard av John Varley. Klassisk first contakt SF från 1979.
 
Titan
Cirocco är Kapten på skeppet Ringmaster på uppdrag att utforska Saturnus ringar och månar. När de närmar sig upptäcker de vad som verkar vara en fångad asterid i excentrisk omloppsbana. Efterhand som mer data börjar komma in visar det sig att den ha flera ovanliga (omöjliga) detaljer. De kallar förmålet för Gaea och inser snart att det måste vara konstruerat. Antagligen ett generationsskepp. Gaea är så klart mycket mer än vad det verkar och mycket av boken handlar om utforskandet av Gaea's inre. De sex besättningsmännen är intressant beskrivna och deras personligheter reflekterar ett retrofuturistiskt samhälle i Star Trek stil. När Gaea sträcker ut tentakler och äter upp Ringmaster förändras allt och de måste ompröva allt.
 
Wizard utspelar sig en tid senare. Realtionerna mellan Gaea och Jorden har normaliserats och det finns bland annat en Titanid ambassad på Jorden dit Chris'fer och Robin söker sig för att få tillstånd att besöka Gaea.
   "Get rid of that apostophe" [the Amabassador] said.
   "Huh?"
   "In your name. Change it to Chris. I hate the apostrophe."
 Det blir en resa full av äventyr och oväntade vändningar och konfrontationer. Varley's Aliens är härliga. De är helt omänskliga, eget annorlunda men samtidigt mänskliga nog för att man ska kunna identifiera sig med dem. Det är en delikat balansgång som många misslyckas med. Dessutom är de mänskliga karaktärernas strapatser trovärdiga, böckerna fyllda av kartor och diagram som får rymdnörden att jubla.
 
Tyvärr kan jag inte rekomendera de här böckerna. De går att läsa helt fristående men de är en del av en trio och den tredje boken finns inte längre. Att komma så långt som till slutet på Wizard och inte få fortsätta är en smärta jag kan bära men Du min Läsare vill jag bespara det.
Läs inte Varleys Gaea-serie om du inte kan hitta Demon samtidigt med de andra två!
 
 
 
 
 
 

Bilder från fansiten Gaea the Mad Titan och Io9 
 

Fractal Prince

är uppföljaren till the Quantum Thief som kom ut förra vintern.
 
   *   *   * minor spoilers av Quantum Thief   *   *   *
 
 
I den boken räddar Mieli, med hjälp av skeppet Perhonen, en tjuv från ett Sobornost fängelse för att förmå honom stjäla något från Oblietten på Mars. Det visar sig att det han måste stjäl är sig själv, mer exakt, de minnen han valt att lämna efter sig i tryckt förvar i Oblietten, en plats där minnen och privatliv sätt högt.

I the Fractal Prince har han blivit Jean le Flambeur, mästertjuven, trikster och conman. Tillsammans med Mieli och Perhonnen är han på väg mot Jorden och staden Sirr. Han har tillgång till många av sina minnen men han är fortfarande inte den Tjuvarnas Gud (Prometeus?) som han skulle kunna vara. Under resan får vi läsare reda på mer om hans tidiga ursprung, pellegrinin och Matjek Chen men framför allt får vi Sagan om Miele och Sydän. Det som motiverat Mieli är ju det som driver hela boken.
 
Fractal Prince är en efter-singulariteten-historia. Matjek Chen och Josephine Pellegrini med flera har uppladdat sig själva och arbetar med The Great Common Task, att uppladda alla människor som någonsin levt. De river sönder det inre solsystemet för att bygga sina gigantiska gubernajas, datorer stora som planeter. Det kör kopior av sig själva i miljontal. Mot dem står zukos, som behärskar det yttre solsystemet. Mellan de två sitter Mieli, Perhonen och Jean i kläm. På Jorden, mars och i Oortmolnet lever människor som du och jag skulle känna igen även om även de är transhuman enligt alla objektiva mått.
 
Fractal Prince är fylld av stories inside stories inside stories. Namnet Fractal Prince fungerar på flera nivåer. Vi får veta mer om Jean, Matjek och de andra. Solsystemet känns större och farligare än förra gången och Rajaniemis vision av Omega punkten och singulariteten borde läsas av alla singularitetsförespråkare.
 
Jag gillar verkligen Rajaniemis språk, laddat med koder och extrapoleringar. Om man inte vet vad en schrödingers box är eller vad en router är så missar man en hel del men samtidigt är det ett extra lager betydelse. Det är inte så att du behöver veta det för att förstå berättelsen men det är spännande att se hans vision av en interplanetär router hängande i världsrymden. Det går lika bra att betrakta q-dots, gogols och sobornost som alviska och bara njuta av åkturen. Men eftersom jag är den jag är har jag samlat på mig en liten ordlista längst ner.
Jag vill ha mer och jag vill ha det nu!
 

Kort ordlista av intressanta namn, ord och koncept som förekommer i Quantum Thief och Fractal Prince:
Mieli daughter of Karhu of Hiljainen Koto
Mieli - Sinne, dotter till Björn av det Tysta Huset.
Perhonen - Fjäril
Sydän of Kirkkaat Kutojat
Sydän - Hjärtat av de Kristallklara Vävarna.
 
le Flambeur - Spelaren
Zuko - Stam (i bemärkelsen spelargille eller rollspelsgrupp)
Sobornost - en Rysk klosterorden 
Fedorov - Nikolaj Fedorov en rysk filosof.
gogol - ett datorprogram som är en skördad människa omdesignad för att sköta ett specifikt syfte. 'Död själ' antagligen efter Nikolaj Gogols pjäs Döda själar.Gogolpirater stjäl mänskiga sinnen antingen från databanker eller genom destruktiv kopiering av levande människor och säljer dem till Sobornost.En gogol är också det de kallar en kopia.
 
Tawaddud - Karaktär i 1001 natt 
Sumanguru - Afrikansk härskare från 1200-talet
Wikipedia har dessutom en väldigt bra artikel om ord och personer i Quantum Thief. Värt att titta på om man gillar att nörda loss på gömda betyselser i berättelsen.

The Rapture

has come and gone. De utvalda har lämnat jordelivet och bara de stackars oinvigda är lämnade efter. Men det är inte Jesus som har kommit för att hämta sina trogna, det är nördarnas himmel som öppnat sig och alla ingenjörer, SciFi fans och programmerare har lämnat jorden bakom sig för ett liv i ett nytt lyckligt transhumant liv i en jättesvärm av komputorium som ätit upp stora delar av solsystemet.
 
The Rapture of Nerds av Cory Doctorov och Charles Stross är en humoristisk parodi på Singulariteten, transhumanism och framtidsoptimism. Singulariteten har varit en stor bit av SF ett tag nu och går ut på att vi kommer snart att få en explosiv ökning av datorkapacitet vilket leder till AImaskiner som omedelbart uppgraderar sig till gudalik förmåga. Antingen slutar det som i Terminatorfilmerna och Matrix med att de förintar eller förslavar mänskligheten eller så kommer vi alla ladda upp våra sinnen i 'molnet' och bli en del av de gudalika datorsvärmen. Alla nördar kommer att leva som intelligenta dotorprogram i ett evigt expanderande megainternet. Det har kommit att kallas för the rapture of nerds, den dagen då alla vi nördar äntligen får vad vi förtjänar i ett evigt expanderande internet. Evigt liv, evig lycka och eviga flamewars på reddit. Detta är ingen ny idé utan har funnits hos nördar sedan artonhundratalet. På samma sätt som nanoteknologi har blivit ett modernt magic pixiedust har oändlig datorkraft blivit till en religiös vision.
 
The Rapture of Nerds parodierar den idén.
Huw är en av de som stannat kvar. Han vill inte upplyftas till härligheten. Han har inte ens el i sitt lilla hus i Wales. Men inte ens han klarar sig ifrån singularitetens effekter och han blir indragen i en bisarr konspiration, utomjordisk teknologi och vansinniga transhumans.
Boken är kul, till och med riktigt kul i sin kritik av de mest löjliga aspekterna av singularitetsdyrkan. Charles Stross har hyllats som en singularitetsförespråkare efter sin bok Accelerando och här gör han upp lite med den titeln. Cory Doctorow har också tidigare nuddat vid ämnet i tex Down and out in the Magic Kingdom. Men det är också väldigt tydligt att kul är det viktiga här. Det är tydligt att Charles och Cory haft väldigt kul när de skrivit det här. Det gör också att den känns lite mindre relevant än den kunnat vara. Detta är en parodi snarare än en satir och därför inte lika intressant. Särskilt Doctorow är som bäst när han är allvarlig.
 
Detta är en Bra Bok men inte en Underbar Bok.
Klart att rekommendra men jag hade hoppats på ännu mer.
 
The Rapture of Nerds finns som gratis ebok

Amatka

Vanja lever i en värld med klara regler och rutiner. Allt är nedskrivet, rutiner för varje arbete och rutiner för allt från hygien och kläder till sånger och rekreation. De olika kolonierna är i det närmaste identiska. I denna värld åker hon till Amatka för att göra en undersökning av behoven av nya hygienartiklar. "En åkte inte till Amatka såvida en inte var tvungen."

Amatka beskrivs med djup och värme. Som gammal kommunist gillar en kolchos/kibbutz stämningen och varje regel, varje instruktion har en bra bakstory som bara kan byggas upp i riktigt bra SF. Alla husen och dess inredning förstår en att de är nödvändiga och logiska. 'Styrelsen' och kolonins organisation, till och med censuren är rationell och rimlig. Kollektivet går alltid före individen och en måste hela tiden tänka på vad en säger. Vanjas känsla av att vara fångad i värld där en inte ens tillåts tänka fritt blir därför än mer påträngandeeftersom en förstår att den är nödvändig. I en värld fylld av svampgröt och avskilda barnhus, rädsla för ensamhet och trygghet bara i kollektivet blir Vanjas upptäckter så mycket viktigare. Vad hände egentligen i rekreationshallen som styrelsen förbjudit folk att prata om?

I marknadsföringen spoilar de den mest intressanta aspekten av boken; En "värld, där ord och skrift bokstavligt talat formar verkligheten.": Karin bygger upp det väldigt snyggt och en hade gärna velat upptäcka den delen av historien själv.
 
Amatka är kort, snabbläst och underbar. Karins bakgrund som novellist märks tydligt och övergången till romanformatet är präglat av novellistens driv och snabbhet.
Jag är djupt imponerad.
 

recensionsex från Mix förlag

The Fall

av Chuck Hogan och Guillermo Del Toro får betyget 3.

Skalpelldansen av Jenny Milewski

befinner sig i gränslandet av vad jag vanligtvis läser. Skalpelldansen är också ett väldigt bra exempel på varför jag brukar, periodvis, pressa mig ut mot gränsen och läsa böcker jag vanligtvis inte brukar läsa.
Den är jättebra!
Precis som Cirkeln blir jag förvånad av hur snabbt sidorna rinner iväg. Språket är som ett vattenfall, snyggt nyanserat och differentierat mellan 'citatdelarna' och resten av historien. Jag sugs in i Jonas värld med hull och hår.
 
Skalpelldansen är en Paranormal thriller* om Jonas Lerman, en splatterförfattare. Han skriver om Carl Cederfeldt som är en tortyrmördare. Lermans böcker är fulla av blod och ond bråd död och närgångna beskrivningar av lustmord. Men vad gör man när ens huvudperson börjar dyka upp på Stockholms gator, när lustmorden i böckerna börjar dyka upp på löpsedlarna? Slutar du skriva? Och i så fall; Kan du verkligen det? Räcker det, när du släppt lös en lustmördare på Stockholms gator?
 
Skalpelldansen är full av snygga 'knep'. Genom att citera Lermans böcker om brutala mord kan Milewski beskriva hur det ser ut på en brottsplats 'på riktigt'. Kontrasten mellan bok och verklighet gör verkligheten mer påträngande och verklig. Det är lätt att glömma att 'verkligheten' också är en splatterbok.
Ursäkterna som Lerman avkrävs, i TV, av polis och familj, om varför han skriver sånt vidrigt skit är en intressant diskussion om värdet av underhållningsvåld och ond bråd död i kulturen. Jenny Milewski skriver på en ny bok och jag ska definitivt kolla upp den när den kommer ut. Hon är en författare att hålla koll på!
 
Dessutom: "Om du hade makten att göra en annan människa riktigt illa, är du säker på att du inte skulle tycka om det?"
 
*Eftersom jag inte läser skräck omdefinierar jag hänsynslöst skräckböcker jag gillar till en annan genre. It's just one of those things. Please ignore.  

recensionsex från Telegram Bokförlag
 

Serafers drömmar

Ola Wikander följer en av de äldsta och finaste traditioner som finns i Fantasy; Han är en akademiker, Teologie doktor och översättare av döda språk och när inte Akademia räcker till vänder han sig till Fantasy!
 
Serafers Drömmar är hans fantasydebut. Språkintresset syns tydligt i hur han skriver. I Fantasy är det tradition att hitta på egna namn och ge gamla namn fantasieggande stavningar. Men Wikander har ett eget kort i rockärmen. Han har tillgång till bokstäver många andra författare inte ens har fonterna till. Hur skulle du uttala ordet "mušgǝb"? (jag tror det blir 'musj-gööb')
 
 
 Kwanzo är seraf i Dômweld och general över kungens flygande, brinnande änglar. Men någonting har stört hans tidigare obrottsliga lojalitet. Ett uppdrag har gett en bitter eftersmak och när han kommer hem till Ilion har hans vän och mentor doktor Cardano försvunnit.
 
Serafers drömmar är inte hack-and-slash medeltida fantasy utan mer intrig och sextonhudratals arkitektur. Gevär och musköter, serafer och halvmekaniska kattmänniskor. Världen är på samma gång svårgripbar och konkret. En enorm teknologisk utveckling har skett ganska nyligen, musköter och automatkarbiner finns sida vid sida. Luftskepp och svärdsvingande eldsänglar med flammande vingar. Samtidigt har jag svårt att få en geografisk känsla och riktigt greppa tidslinjen. (Jag vill ha en karta i min fantasy!)
Jag är ganska mätt på tidsresor eftersom det finns ett begränsat antal lösningar på farfarsparadoxen: Antingen skapar man en loop eller splittar upp i tidslinjer (det finns ingen vetenskap som säger vad som är 'korrekt'). Wikander lyckas hålla mig intresserad eftersom det inte är tydligt vilket alternativ han kommer att välja. Han håller mig nyfiken.
 
OK, ok det finns problem. Jag tänker inte diskutera det här utan tar det i en separat diskussion erftersom jag dels inte vill spoila i onödan och dels för att jag tycker att det kan vara intressant i sin egen rätt.
 
 Jag gillar helt klart stämningen. Till skillnad från andra akademiker (CS Lewis och Tolkien) ryggar Wikander inte från våld och sex vilket jag tycker ger ett större karaktärsdjup. Speciellt sexscenerna används mycket bra för att bygga relations- och karaktärsdjup. Varning för känsliga läsare.
 
Jag rekomenderar verkligen den här. Den är skön och tankeväckande, utmanande och underhållande.
Kom ihåg; "Man skall alltid lyssna på serafers drömmar."

recensionsex från Norstedts

*edit faktafel*

Cirkoli

är en cirkus som även är ett tivoli, Cirkoli altså. Cirkoli är också namnet på Patrik Stigsons debutroman. Den handlar om Filko. Filko är en låtsaskompis och spenderar nätterna med att jaga gubben i månen och dagarna med sin kompis Gusten. En natt jagar han en solkatt men hittar istället den övergivna nöjesparken Cirkoli. Han och Gusten dras in i en spännande historia.
 
Staden där Gusten och hans klasskamrat Sofia bor ger mig starka 'Folk och rövare i kamomilla stad'. Det är en lite underligt fantasyish stad omgiven av en 'ogrässkog' men språket är så nutida att det inte känns medeltida utan snarare en form av magisk realism i Astrid Lindgrens, Hasse och Tages anda. Magin är skönt självklar och Gusten och Sofia är härliga barnhjältar. De utforskar Cirkoli och sin egen stad som det till slut måste kämpa för att rädda. Vuxna är både korkade som inte tror på barnen när de berättar att de flugit till cirkoli med sin låtsaskompis och en trygghet som man alltid kan lita på. 
 
Jag funderade mycket i början på vem som var målgruppen för boken. Texten är väldigt tung med beskrivningar vilket drar ner tempot men kapitlen är korta, bara åtta tio sidor vilket gör boken väldigt snabbläst. Men när jag bestämt mig för att detta är en högläsningsbok för barn så kunde jag mentalt krypa upp i min pappas knä och läsa med stor behållning. Upplägget med korta kapitel är perfekt för att jag ska kunna säga, "bara ett kapitel till innan läggdags". Se bara till att du vågar läsa detta för ditt barn, jag tar inte ansvar för mardrömmar om ogrässkogar, bläckfiskmonster som äter barn och russingubbar. Cirkoli är blodig som en originalgrimm.
 
Boken är vacker och spännande men den har sina brister. Med så mycket beskvingnar av detaljer som verkligen inte är viktiga så hade jag hoppats på bättre beskrivningar av monstren. De är ganska tråkiga. Monstrens dialoger är däremot kul. Boken hade mått bra av att delas upp i en tre fyra stycken. 487 sidor är väl tungt. Tre fyra bra avslut/cliffhangers hade lättat upp boken. Stilistiskt hade det varit bra om Patrik inte bytte point-of-view karaktär mitt i kapitlen. De bristerna till trots så är det en bra bok. Bra språk, inga slarvfel någonstans. Ganska bra driv rätt igenom.
Helt klart läsvärt.
 
Slumpartade citat för att visa språkets slingerbultar:
"Tillsammans med köttbullarna hade Fil och Kos berättelse sjunkit in i honom"
"Pannsårets blod skvätte som en rödbetsfontän runt huvudet."
 
recensionsex från Universum Noll

Cirkoli

 
Recension kommer snart

I Lejonets käftar

Jag har en svag punkt för Michael Flynn's långt in i framtiden serie som börjar med January Dancer, rec här, och Up Jim River. Nu har In the Lion's Mouth kommit. Det är samma upplägg; En berätelse i klassisk stil med en bard som spränger in poesi i en regelrätt SFstory. Det är bra, det är spännande och bitvis väldigt vackert.


   *   *   *   Minor spoilers för de första böckerna   *   *   *
 
 
Vi sitter hos Bridget ban, berömd Hound of the Ardry och före detta älskare till Donovan buigh, den splittrade mannen. Den som berättar är Ravn Olafsdottr, Shadow of the CCW, en fiende. Hon berättar varför Donovan inte kommit för att besöka Bridget ban och deras dotter, Méarana, barden från January Dancer. Ravn har kidnappat honom.
I de tidigare böckerna där Méarana har berättat har det varit Irisk berättarstil med begrepp som Geantraí (happy song) and Goltraí (lament) Bridget ban, Méarana och stjärnorna där de bor ligger i Perseus spiralarm och Ravn (och Donovan) kommer från Orions spiralarm. I Méaranas kultur har man inspirerats av gammal keltisk kultur och i Ravns har man inspirerats av nordisk så den dramatiska uppbyggnandet är lite annorlunda. Detta är säkert av intresse för den som har stor kunskap om dessa gamla traditionerna, för mig ger det bara ett extra djup av fantasykarraktär till en mycket trovärdig SFberättelse.
Donovan är den verkliga hjälten, eller snarare de många personerna som delar Donovans kropp; The Fudir, The Inner Child, The Brute, The Sleuth, The Pedant, the Silky Voice, Pollyanna, har jag glömt någon? Jag gillar Donovan,jag gillar Flynn's värld. Jag gillar hans vetenskapsteorier (det som ibland kallas teknobabbel eller plausible sciency excuse). Hans världar och intriger är intressanta och spännande.
 
Lion's Mouth håller harpan högt.
Läs!

A Confusion of Princes

Kollektiva Substantiv, eller Collective Nouns på engelska är en klass ord jag gillar (jag är en ordnörd, so sue me). Det ar helt enkelt samlingsord för saker, en hjord hjortar, en stam infördingar, en klan skottar, en skock får, en flock vargar, en förrviring av nördar. Ofta är det skillnad på en grupp och en flock och en famlij så de olika samlingsorden har betydelser i betydelserna (jämför mängdsubstantiv som en liter mjölk och ett glas mjök). I Engelskan är detta en ordklass som utvecklats till nära nog en konstart i sin egen rätt. A clouder, eller a glaring of cats, a murder of crows, a troop of baboons, a pride of lions. Så vad är plurat av kungligheter? En inavel av kungar?

A Confusion of Princes av Garth Nix är en Space Opera som tar sig an det kollektiva substantivet och utnytjar ordets fulla dubbelmening. Khemri har uppfostrats, utbildats, genmanipulerats och cyberförstärkts i hela sitt liv för att bli en supermänniska, en övermänniska, en Prins av det Galaktiska Imperiet. När boken börjar är han full av tillförsikt och har precis blivit en full prins och han tänker sig ett liv i lyx och ett fullt hov med präster, kurtisaner och tjänare. Ett eget rymdskepp och äventyr. Inom en timme har han redan blivit utsatt för ett mordförsök, fått många av sina illusioner krossade och är på flykt för sitt liv. Det finns tio miljoner prinsar i det galaktiska Imperiet och konkurensen är dödlig. Hans förvirring blir bara djupare efter hand.
För att undvika omotiverade avlivningsförsök tar han värvning i Flottans akademi. Det är nämligen 'förbjudet' att försöka lönnmörda prinsar som faktiskt är i tjänst (på permision är det däremot fri jakt) vilket sänker risken något. Från ett liv i lyx och onödig slapphet med sitt hov tvingas han göra nytta(!).
Det är en underhållande och rolig bok. Khemri har flera superkrafter som gör att vår hjälte kan göra 'awesome things' men Nix eliminerar de på ett effektivt sätt så att han ändå hela tiden är i livsfara. Två ingredienser för en spännande bok; Awesome Hero in Danger.
 
Skit kul, högt tempo och stort underhållningsvärde.
Space Opera som det är när det är som bäst!
 
 
 

Fler kul kollektiva substantiv
a crash of rhinos
an unkindness of ravens
a parliament of rooks
an escargatoire of snails
a flange of baboons[1]

Särskild

Udda Engström är tillbaka. Det har gått sex veckor sedan förra boken och hon har inte drömt en enda gång. Daniel är tillbaka och verkar klara sig efter omständigheterna väl men i natt drömmer hon. Hon är tillbaka i den Sära världen igen och hon måste prata med Hemming. Samtidigt har Malmöfestivalen dragit igång och hon upptäcker att den betyder något helt annat än vad hon trodde sig veta. I den Sära världen är festivalen något helt annat än i resten av Malmö.

Särskild är en direkt fortsättning av Udda. Den har samma spännande blandning av Malmöverklighet och Särbakgrund som jag älskade i Udda men den saknar lite av det driv som fanns i Udda. I Udda var Daniel försvunnen och det skapade ett omedelbart och påträngande hot men i Särskild saknas det. Hotet är mer odefinierat och subtilt. Det är inte nödvändigtvis dåligt för Särskild utforskar vad det innebär att vara Sär på ett djupare plan. Kanske är det till och med nödvändigt. Du och jag vet mer om den Sära världen. Udda var ett fall ner i kaninhålet. Särskild är en annan historia och måste vara det.  
 
Udda utforskar sin förmåga och sina känslor för den. På så vis är Särskild både lugnare och djupare än Udda. Intrycket jag fick i Udda av att de Sära är som gangstergäng som leker feodalherrar (på samma sätt som Italienska gansters ibland leker att de är med i Gudfadern) förstärks. Vi får se fler sidor av reglerna som styr den Sära världen. Sagornas korn av sanning avtäcks lite mer. Hamnskiftare, tursar och gamla gudar stiger in på scenen igen. Gamla favortiter och nya kretsar kring Udda och hennes liv är i fara. Rådet, Margrete och hundarna har inte precis glömt henne bara för att hon inte drömt på flera veckor.
 
Särskild har samma styrkor som Udda; Språk och dialog är en klar och fin skånska, trygg för mig och (antagligen) lite exotiskt för den svenske läsaren. Som ett språkexempel, vad sägs om: "allt folket som örlade omkring". Drömmarna är den stora behållningen. Genom ögonen av flera olika Sära får vi läsare se mer av den Sära världen och de Sära förmågorna. De är vackert konstruerade och spännande, retsamt lösrykta. Udda och läsaren kastas in i olika händelser, till synes utan sammanhang. Den första drömmen är underbar, den rycker dig ur ditt invanda liv och in i en helt ny särskild verklighet. I andra drömmar utforskar Nene ett av mina favorit fantasygrepp, delad synestesi. Känslor och sinnesintryck som inte är de vanliga mundäna. Allt med en minimalistisk touch.
 
Jag rekomenderar verkligen den här boken. Den har bara ett fel och det är att den är för kort och att trean inte är ute ännu! Jag vill ha mer drömmar, fler Sära och mer Malmö!
Men man kan inte få allt här i världen, eller?
 
 
 

Recensionsex från Styxx förlag.

Forge of Darkness

För dig som hoppats på en Silmarillionliknande historia som börjar med Illuvatar och Ainulindalë, "The Music of the Ainur", Sången som skapar världen, kommer nog att bli besvikna på Forge of Darkness.
Även om detta är berättelsen om Tiste och Mother Dark, Anomanders och Draconus' ursprung så är det ingen mytologisk text. Steven Erikson kastar oss tillbaka till där allt detta har sin början men med träffsäker lager-på-lager-arkeologi så befinner vi oss i en värld med tidigare historia, myter och mysterier. Borta är Houses och Holds of magic. Borta är Malazans Imperium. för Anomanders resa tar sin början i Kurald Galain.
Trots att detta är en Fantasy prequel om gudarnas ursprung så är det definitivt en lysande fantasyroman och inte en sourcebook till rollspelet. Ett rike hotat av yttre och inre strider, främmande raser, intrig och legendariska svärd. Allt du vill ha i en egen fristående serie finns här. Som första del känns den lite som etablering och placering av schackpjäserna på brädet men det är också ett tecken på att författaren inte tänker en bok i taget. Det är för många point-of-view karaktärer och för lite världsbygge för att det ska funka som en helt fristående serie tror jag men för dig som lider av post-malazan-feber är den perfekt.
 
 
 
 
   *   *   *   Here there be spoilers   *   *   *
 
 
 
Jag älskar att hitta ledtrådar till vad som kommer att hända och inte sällan kollar jag upp namn i Ecyclopedia Malazica bara för att se om personen vars namn jag vagt känner igen kommer att leva till GotM. Jag tycker det är spännande att se ett Jaghutfäste med namnet Hood på kartan för jag vet vad han kommer att bli och hoppas att jag kommer att få se hur det går till. Jag älskar att känna igen namnet Kilmandaros och veta att denna fascinerande kvinna kommer att dyka upp senare. Inget av detta är egentligen spoilers om du läst Malazan serien eftersom de har tydligt visat sig vara gamla som gatan. En del är nykomlingar på scenen när FoD tar sin början andra är uråldriga när Anomander är ung.
 
Samtidigt ser vi början till många saker; Magin är väldigt elemental och brutal men de olika Tiste Herremännen lever i Holds så kopplingen till Tiles of the Hold är uppenbar och jag vill veta hur det gick till. Det syns tydligt att magin är under upptäckande. (Eller kanske under uppvaknande?)
Samtidigt dyker det upp små frön som får mitt huvud att explodera som att Anomander, som bara är några och tjugo år, "Anomanders solbrända ansikte, färgen av blekt guld, log mot henne" Jämför med GotM: "Anomander Rake's skinn var becksvart [...] men hans man ett svall av silver". Jag vill veta ursprunget till Dragnipur och Dessambrae's svärd. Varför var det nödvändigt att smida Dragnipur och hur hamnade det i Anomanders händer?.
 
The unavoidable timeline: När du läser Steven Erikson så kommer du förr eller senare att fundera över i vilken ordning saker och ting i förhistorian har hänt. Anomander sägs vara trettio tusen år gammal [citation needed], T'lan Imass har varit döda i trehundra tusen år. Anomander har varit med sedan 'the Dawn of Time' innan mörker och ljus var separata enheter. Nu befinner vi oss i Kharkanas och det är trettio tusen år tills malazanböckerna enkel resa men det verkar som om Eres'al är här vilket placerar oss mer än trehundratusen år tillbaka i tiden (vilket stödjer uttalandet att Anomander är äldre än T'lan Imass trots att han 'bara' är trettiotusen år gammal). Dessutom kan det max ha gått 1154 år mellan FoD och GotM enligt ytterligare ett annat sätt att räkna.
Det finns bara en sak att göra: Suspend your disbelief! Det kan finnas flera olika förklaringar varav den troligaste är att de som berättat om förhistorian i Malazan böckerna ljög för sina egna dolda syften. Gothos är ingen trovärdig historiker får vi reda på i Malazanböckerna. Inte heller Fisher kel Tath eller Gallan. Anomander, K'rul och de andra uttalar sig sällan eller aldrig. (I stark kontrast till Tolkien där Alverna ofta och gärna berättar och dessutom tas som trovärdiga vittnen till historien.) En annan kan vara att det verkligen bara gått trettiotusen år för Anomander och trehundratusen för T'lan Imass. Det är trots all separata världar (kanske t.o.m. dimensioner). Dessutom är Anomanders ålder korrigerad i Encyclopedia Malazica till 300 000+ år så kanske det har kommit ett nytt Canon. Det förklarar inte de andra konflikterna.
Just denna förvirring kring förhistorien är en av sakerna som ger Malazan världen sin atencitet. Vi vet verkligen inte vad som hänt, Ingen annan vet men vi pusslar ihop en bild av ledtrådar, arkeologiska rester och motstridiga utsagor. Precis som i verklig arkeologi.
 

Dragonriders of Pern

är en serie skriven av Anne McAffrey och börjar med Dragonflight skriven 1968. En riktig klassiker alltså. Den refereras till regelbundet i Among Others så nu har jag satt mig ner och läst den.

Dragonriders utgörs av cirka tjugofyra böcker och jag har bara läst den första.
 
Ett vagt medeltida samhälle domineras av Herremän och gillen. Lessa är en smutsig tjänsteflicka i sitt gamla arvegods Ruatha. Det har erövrats av den amitiöse Herren Fax som dödat alla levande ätlingar till Ruathas herre. Eller det är vad han tror iallfall. Lessa har lyckats överleva i tio år och har lyckats se till att Fax inte har kunnat tjäna ett öre på erövringen. En dag kommer en grupp drakryttare till fästningen ...
 
Pern har beskrivits som 'Mary Sue Rides a Dragon' och det är inte helt fel. Lesse har ett spännande förflutet, får rida en drottningdrake, är häftigare än alla andra karaktärer. Det är som om hela världen skapats för att visa hur underbar hon är. Lite för mycket helt enkelt.
Jag kan förstå hur man kan fastna för Pern och dess drakar men jag känner mig ganska ointresserad. Det är en helt OK bok men utan den där wow-faktorn. McAffrey gör ett par spännande grejer med Pern som att hon tar SF för att skapa ett Fantasyliknande landskap. Pern är en främmande planet som koloniserats från jorden, drakarna är endemiska till planeten osv. Det ger faktiskt en nivå av autencitet och trovärdighet. När vi börjar bosätta oss i främmande stjärnsystem kan vi mycket väl träffa på varelser som liknar våra gamla legenders varelser. Det ger också författaren möjlighet att ändra fastlagda förförståelser om vad tex drakar är/ska vara.McAffreys drakar är inte de legendariska, smarta odödliga varelserna i våra legender utan snarare stora flygande husdjur. Tänk dig en idealiserad flickdröm om en häst eller hund med telepatiska förmågor, evig lojalitet bara med just dig, som desutom kan flyga och spruta eld. Jag säger 'flick-' för de manliga karaktärerna är så marginaliserade.
 
Trots allt detta så förstår jag hur Dragonriders har uppnått klassiker status. Det är en bra bok om än lämplig för en yngre publik. Den håller fortfarande tror jag och kan vara en bra introduktion till vår genre för yngre läsare.
 
 I det speciella betygsystemet jag har skapat är detta en klar trea. Den är värd den tid och pengar jag spenderat. Varken mer eller mindre

Virga

Tyngdlöshet har alltid fascinerat SFvärlden. Om man bara kunde ha tyngdlöshet utan det där jobbiga vakuumet. Kanske om man byggde en balong flera tusen kilometer i diameter med en artificiel sol i mitten, fylde ballongen med bra andningsbar luft, lite plantor och specialanpassat djurliv. Sen kan man placera denna enorma glob av tyngdlöshet vid en trevlig stjärna i Virgos stjärnbild.
Solen i mitten lyser bara upp en bråkdel av 'världen så utanför Candesce's pirincipalitat måste de olika nationerna ha egna solar som driver genom lufthavet. Gravitation är en dyrbar lyx, de minsta byarna är bara ett litet trähjul på några tiotals meter i diamaeter som sätts i rotation av en manuellt trampad fläkt, de stora städerna drivs av jetmotorer för att generera rotation.De fattigaste lever i tyngdlöshet och har långa svaga kroppar som plågas av benskörhet, de rika har hela palats i normal tyngdkraft där de kan dansa och festa.
 Utanför solarnas ljus ligger enorma regioner som kallas Vinter dit solarnas strålar sällan når. Där finns enorma klotrunda sjöar och drivande skogsbollar, små isolerade bondgårdar och så klart: Pirathamnar.
 
Där ungefär börjar Karl Schroeders Virga-serie. Slipstream är en nation som har en enorm asteroid och en egen sol när de kommer in i Nationen Rush, en liten nation utan egen sol. Slipstream erövrar snabbt Rush och Hayden Griffins föräldrar dödas i invasionen. Vi får följa honom i hans kamp för att hämnas, motståndsrörelsen och Slipstreams flotta som bär ansvaret för hans föräldrars död. En historia som tar honom ända till Candesce, solarnas sol, i hjärtat av Virga.
 
Jag har läst Sun of Suns och Queen of Candesce, de första två delarna i serien. Det känns lite konstigt att recensera dem tillsammans eftersom om jag skriver om tvåan så spoilar jag ettan men det känns ändå tvunget att ta dem tillsammans eftersom de säjs som en bok numera (det var ganska svårt att få tag i bara tvåan). Utan att spoila så kan jag säga att
1. Första boken har mycket pirater och flottaktion och tvåan har mer intrig och finlir.
2. Båda böckerna är bra medryckande och klart läsvärda. Det saknas inte världsomskakande förödelse i någon av böckerna. 
 
Världen är gedigen och genomtänkt, allt från natur och geografi till att alla oljelampor har en liten fläkt som blåser frisk luft till lågan så att den fungerar i tyngdlöshet. Vad är den grundläggande regeln i statsbygge? Det är formationsflygning. Om stadshjulen inte medvetet flyger samlat så bryts nationen upp.
Det är som en skön blandning av Steampunk och SF.  De olika karaktärerna är komplicerade och gripande. En värld av skiftande geografi som hela tiden puttar olika nationer in i , och mot resp bort från varandra speglas i karaktärernas komplicerade livshistoria. Och varför har man byggt Virga? Vad fick någon, otaliga generationer tidigare att bygga en värld så komplicerad? Många frågor som man sakta börjar ana svaret på.
 
 Ett klart sommartips!
 
Världsbygget har mycket gemensamt med Larry Niven's Integral trees från 1984 och är tydligt inspirerad av den men där Integral Trees handlade om en naturlig atmosfär utan tyngdkraft är Virga en byggd värld. (Integral trees är också en bok att rekomendera)

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0