Krig i Sverige
Midvintermörker utspelar sig under mellandagarna 2012. Ryssen anfaller oprovocerat för att skydda sina territoriella intressen i Östersjön, speciellt gasledningen utanför Gotland. I deras väg finns bara ett fåtal soldater på övning. Ett pansarskyttekompani och en kustjägarbataljon, några hemvärnsgubbar hamnar mitt i en pågående invation.
Stora delar av insatsberedskapen slås ut omedelbart och Specialförbandet SOG kämpar för att samla de kvarvarande ministrarna för en krigsministär på Karlsborgs fästning.
Vi får följa kampen om tiden från flera olika perspektiv, Vice statsministern som överlever ett mordförsök/kidnappningesörsk av spetsnaz, en pansarkyttelöjtnant, en kustjägarsoldat, en malmöpolis och några flygare.
Bokens handling är rapp och intensiv. Tiden är avgörande. Båda sidor känner hur tiden tickar ner. Om inte Världssamfundet kan presenteras med fait acompli är allt bortkastat för Ryssland. Om inte Sverige lyckas stoppa den ryska invassionen, samla ett trovärdigt försvar och motbevisa lögnerna i media kommer Världsamfundet inte att hjälpa till. Därför bränns resurser i rasande tempo på båda sidor.
Midvintermörker är mer än bara underhållningsvåld, det är ett inlägg i den Svenska försvarsdebatten. Vad han vill ha sagt vet jag inte, det är upp till varje läsare att läsa in och tolka. Det Wilderäng gör är att han målar upp ett trovärdigt scenario som inte bara är trovärdigt.
Det känns trovärdigt.
Midsommargryning utspelar sig tio efter mellandagskriget.
Den oberoende Republiken Gotland är sedan tio år ockuperad av Ryssen och Allianspartiet Nationell Samling har precis förlorat valet till en Socialdemokratisk regering, den första på arton år.
Stämningen är spänd mellan Statsministern och ÖD, Erik Segerstädt.
När Statsministern säger åt ÖB att avgå själv innan han sparkas lovar han att göra det direkt efter Midsommar. han vill avsluta den stora beredskapsövningen först ...
Tips: När en militär befälhavare beordas att avgå; Godta inte svepskäl eller 'jag-ska-bara'.
I Midsommargryning går Wilderäng in i genren 'aldeles-runt-hörnet-SF' och han gör det väldigt snyggt. Alla vapensystem känns som trovärdiga utvecklingar av det vi har idag, karaktärerna kändes trovärdiga även innan jag läste om deras bakgrund i Mellandagskriget.
Jag kan med varm hand rekomendera Wilderäng, mer för att det är skön action än för det politiska inlägget. Jag skulle nog säga att Midsommargryning är snäppet bättre, kanske just för att han släppt tyglarna om vad som förväntas vara 'verklighet' och istället följer logiken i sin egen bokserie.
Jag skulle gärna se mer Spekulativ Fiktion från denna penna.
#12 o #13
Känd från tidningen
Malmövarulvar
Han åt mitt hjärta av Viktor Algren utspelas i Malmö.
Viktor är fast i ett Arbetsförmedlingens många menlösa program. Han är bibliotekarie på en skola, utan lön, utan hopp om anställning. Hans rektor, den hatade Mona, har satt i system att ta in halvårspraktikanter för att sedan förklara att de var i princip mentalt handikappade och ta in en annan. Hans enda sällskap är hans hund Alice och böckerna.
Allt förändras när han en natt under hundrundan i Pildamsparken får se en enorm svart best äta upp Alice. Han undkommer 'med blotta förskräckelsen'. Sen kommer febern, sjukdomen och i veckorna som följer ändrat luktsinne ...
Han åt mitt hjärta syftar på Henry, varulven som tar sig an vår Protagonist och lär honom hantera sin förvandling:
Man kan låsa in sig eller droga sig under fullmånen. Det funkar aldrig i längden. Man måste jaga.
Tillsammans tar de Stadsguerillans ideologi till sin och börjar att förbereda jakten på de som förtjänar att jagas, nazister, rasister och andra som förtjänar det.
Tillsammans bildar de en liten radikal varulvsflock i Malmö.
Jag gillar verkligen den här boken. Karatärerna är bra gestaltade, våldet ligger på en lagom nivå och han hanterar hela varulvstraditionen på ett bra sätt. Det är också kul att han tar klassamhällets och Arbetsförnedringens alla krav och tvång och släpper ut det i en varulvssmittad våldsorgie.
Gestaltningen av Malmö är brilliant! Pildamsparken, Stadsbiblioteket är såklart lätt igenkänningsbara men även Kirsebergs kyrka, Burlövs Golfklubb och industrigatan får kärlek i varulvarnas jakt runt Malmönatten.
Det enda problemet jag ser är att det saknas en genomgripande röd tråd. Handlingen känns lite som ett pärlband av händelser, var och en med en bra början, uppbyggnad och slut men det finns inget övergripande sammanhang. Algren fångar mig direkt med sin öppningsbeskrivning av arbetsplatsen men när varulvshistorien drar igång återbesöker vi aldrig mer den. På samma sättet är slutet bra, insiktsfullt och logiskt men det planteras inte i tid. Små små planteringar av kommande dilemma eller komplikationer hade bundit ihop historien till en enhet. Istället blir det lite för många "Jaha, var det detta som var handlingen?"-ögonblick. Gärna lite mer återkopling också.
Det är därför jag inte kan ge boken högsta betyg. Men näst bäst är ändå steget bättre än bra.
Läs om Maoistiska Varluvar i Malmö!
Sen kommer du inte att sova med öppet fönster under fullmånen på ett tag.
#11
Galtmannen
av
Love Kölle är tortyrporr i en alternativ nutid där arkologier ersatt förorterna, knullrobottar ersatt handtrallor och himlen är ständigt täckt av reklam.
I Galtmannen får vi följa Wolfgang som jobbar med att reparera knulldockor. Hans enda sällskap är ett trasigt dockhuvud som han snott från jobb och hackat för att "kringgå de inbyggda medvetandespärrarna och barriärerna mot fri vilja för att på sätt kunna göra Huvudet mänskligt, eller i alla fall så mänskligt som ett robothuvud utan kropp nu kan bli."
Kölle väljer att lägga det som lika gärna skulle kunna vara en framtidsmiljö i ett alternativt nu. Boken börjar "Onsdag, 7 oktober 2009." men fortsätter innan sidan är slut med reklamhologram projicerade över kvällshimlen. Det skapar en viss diskonekt. Kölle vinner på att kunna använda dagsaktuella personer i en ny miljö men han riskerar att tappa trovärdighet. Jag har inte bestämt mig om valet av alt.nu är positivt eller ett misstag.
Wolfgang är en ganska sympatisk karaktär, överviktig, socialt hämmad och fast i ett jobb han avskyr. Historien som berättas är dock långt ifrån trevlig. Galtmannen föds och börjar sin våldskarriär på botten för att sedan accelerera rakt neråt mot samhällets och själens moraliska avgrund. Inte för de som har svårt för explicit våld, sex och tortyr.
Boken fortsätter när historien är slut.
Författarens Efterord kommer på sidan 170 av 245. Det är helt onödigt. Kölle berättar att han har en tes om vårt behov av våld i samhället. Han låter inte Wolfgang/Galtmannen prata för sig själv längre. Det känns nästan som om han underkänner sin egen berättelses förmåga att stå på egna ben.
Varför?
Sen följer tre texter till. I praktiken är det en kortroman, en långnovell och några vanliga noveller i en och samma bok. Som läsare fortsätter du läsa efter efterordet för att "Jag vill veta vad Love har att säga" inte för att "Jag vill veta vad som händer med Galtmannen". Återigen: Det är ett val som jag inte vet om det funkar eller inte. Vanligen brukar man bygga upp en novellsamling med noveller och avsluta med en novella men Kölle har gjort tvärtom vilket framstår lite riskabelt. (Tekniskt sett kan man se det som en novella+novellette+novell+novell[1]) Samtidigt vet jag inte vilken av novellera som kunde banat väg för den våldsorgie som är Galtmannen.
Oppenheimer Blues handlar om en rocksångares liv och betraktar musikindustrin i Kölles värld. Mer intressant än spännande men jag gillar den. Huvudrollsinnehavaren Johnny Hiroshima figurerar som en del av bakgrunden i Galtmannen och historien tangerar Wolfgang och Patricia. Tillräckligt för att hålla läsarens intresse tills Novelletten styr av egen kraft.
Tiden står still i Kräftans stad är en turistresa till Brosala, en fiktionaliserad version av Forsmark(?). Det är i den här novellen som Kölle verkligen använder alt.nu till sin fulla kraft. Han tar med läsaren på en tur igenom ett kärnkraftsamhälle bevarat som ett Svenskt Tjernobyl sedan härdsmältan -86. Detta är en av de bästa bitarna av novellsamlingen.
Fem klienter jag minns: en eskortflickas bekännelser är den sista novellen. Det är också den minst minnesvärda. Jag upptäckte att jag avbröt mig flera gånger; inte för att den var dålig utan för att andra böcker pockade på. Jag la ifrån mig Kölles bok och läste några Pirxnoveller, startade om igen.
Faran med formen: Börjar starkt men håller inte fast mig hela vägen in i mål.
Även om betyget bara kan bli godkänt så visar boken på stor talang. Jag kommer att följa författarens vidare äventyr med stort intresse. Jag tror han kan uträtta storverk tillsammans med rätt redaktör (och en korr-läsare).
Recensionsex från Sigill förlag
#10
Blood of Dragons
av Robin Hobb är den fjärde och avslutande delen i Hobb's drakserie. Den ingår i den större världen Realm of the Elderlings.
Jag fick intrycket när den första i serien kom att den var lite som en bistory till de stora berättelserna. Det finns flera anledningar till det:
Den skulle vara en tvåboksserie
The Fool är inte med ens som en bifigur
Jag fick intrycket att hon bara ville knyta ihop de sista lösa trådarna. Kanske var det också det som var tanken. Att berätta hur Maulkin's tangle kommer fram, förpuppades och kläcktes.
Det hade varit så mycket bättre om hon gjort så. Dragonkeeper quadrologin började bra. Engagerande nya karaktärer, spännande resa till en värld jag trodde avslutad, exceptionellt bra skrivet. Men de senaste två böckerna har de sprickor som bara anades i den första boken bara växt. Det värsta är nog att det är sk nybörjarfel.
För många karaktärer, för många trådar, ett väldigt förutsägbart språk och (hur kan Hobb ha hamnat här!) simplistisk magi!
Jag gillade boken medans jag läste den men det är, trots att den ska knyta ihop, så mycket som är ofärdigt. Thymaras och Sintaras relation utvecklas aldrig, Selden Vestrit, draksångaren, vars historia spelat på sparlåga i tre böcker blir helt plötsligt central med en stockholmssyndromsromans, slutet är skrämande förutsägbart osv.
Det måste bara bli en tvåa i betyg på både boken och serien, Hobb är bättre än så här.
2 = Jag är besviken!
#9
Rymdpiloten Pirx
av
Stanislaw Lem är en av mina mest älskade barndomsminnen. Jag kommer ihåg att jag läste den här novellsamlingen när jag var liten. Jag har inget minne av var eller när, så bra var den då.
Idag är den lika bra.
Det är en novellsamling med fyra noveller:
Rymdpiloten PrixProvet - Vi följer Pirx på hans första flygning på rymdakademin. Han och Boersts ska genomföra en rutinflygning till månen i vars ett guideskepp med två andra skepp i formation bakom dem. Pirx lyckas komma upp i rymden och börja lotsa de två fraktskeppen när allt börjar gå åt skogen.
En fluga är lös i förarkabinen!
På patrull - Skepp har försvunnit utan ett spå i en fullständigt tom del av rymden. Där finns verkligen ingenting kvar. Det fanns ingenting de kunde ha kolliderat med, inga mikrometeoriter, inga gasmoln eller asteroider. När Pirx patrullerar zonen ser han något väldigt konstigt ...
"- nu först föll det honom in att det han såg måste vara en hallucination, för sådana saker händer inte. Den tanken lände honom till heder. De flesta människor hyser en överdriven tilltro till sina egna sinnen och är vid åsynen av en hädangången bekant på gatan förr redo att förmoda att han har stått upp från de döda än att de själva blivit tokiga."
Kanske formade citat som det mitt pre-ateistiska medvetande?
Albatrossen - en novell om hjälplöshet inför katastrofen, döden i yttre rymden. Vissa bitar är lite daterade som i beskrivningen av ett luxuöst utbud av kommunikationer: "Arton stationer med direktförbindelse med jorden" till 1200 passagerare. Ingen WiFi med bredband här inte. Men dels är daterade klassiker inget problem, snarare en poäng, och dels så är storyn gripande.
Terminus - Pirx tar över ett gammalt fraktskepp med en mörk historia.
En spökhistoria i rymdens kalla vacuum.
Stanislaw Lem är inte bara
Solaris, som även om den är bra inte precis är lättsmält. Novellerna om Prix är lättsamma och tillgängliga. Gammal hederlig Science Fiction alltså. Jag älskar Pirx. Han är en underbart sympatisk protagonist. Novellerna är fyndiga och jag inser att de är precis lika bra som de var i min ungdom. Jag gillar speciellt Terminus.
Nu måste jag bara jaga ner Pirx vidare äventyr.
#8
I den bästa av världar
Har du sett Star Trek-filmen? Karen Lord har tagit inspiration från den och byggt en egen spännande värld.
Sadiri är en högt intellektuell ras av människor med telepatiska förmågor. De använder disiplin och meditation för att kontrollera och stärka dessa förmågor. Väldigt Vulcaninspirerade.
Sadiri är de dominerande i galaxen men en dag förstörs deras hemplanet och endast de som befinner sig off-planet är kvar. Dhllenach är på en meditationsretreat när han får nyheten.
Cygnus Beta är en planet med mycket diversifierad genpool. Flyktingar har kommit dit i flera vågor och de är stolta över sin blandade befolkning och sin tradition av att välkomna nya flyktingar. Hit kommer Dhllenach med en delegation för att dels starta en mindre bosättning och dels för att leta efter taSadiri, befolkningsspillror som delar deras genetiska uppsättning men som av olika skäl saknar deras kultur. Ett uttalat syfte är att hitta lämpliga fruar. Många av de överlevade är män och om de vill kunna bygga upp sin kultur igen måste så många män som möjligt bilda familj.
Delarua utses till kontakt person för att tillsammans med Dhllenach (som jag i mitt huvud hela tiden kallade Dalenack - Lord hjälper läsaren genom att citera en 'hemsk brytning' som jag kan anamma utan att kunna walesiska). Det är inte bara Sadiri som har förmågor. Delarua är, som så många Cygnians blandras med en god portion Ntshune, empat. Hon både plockar upp sinnestämningar och sänder ut dem. Hon har bokstavligen ett smittande leende. Hon är också berättarjaget i historien vilket ger läsaren ett fönster in i sinnet bakom den stela Sadirimasken av självkontroll, snyggt grepp.
Delarua och Dhllenach besöker flera stammar, byar och mikrokulturer i Cygnus ytterområden (djungler, berg och arktiska vidder - inte off-planet). Det är en utforskningsroman lika mycket som det är en kärlekshistoria mellan Delarua och Dhllenach..
Utforskningsromanen är spännande och fascinerande, kärleksromanen är vacker och ömsint.
Det är inte ofta jag rekommenderar romantik så när jag gör det kan du lita på att det är bra.
Bland de bästa av böcker.
#7
Borde vara död
av
Pål Eggert är den senaste boken av Göteborgs egen Urban Fantasyprins.
Borde vara död utspelar sig på Göteborgs nedersta botten. Bland utslagna och hemlösa. knarkare och socialarbetare, seriesjälvmördare och huliganer. Sebastian arbetar som socialpedagog på ett långtidasboende för uteliggare, knarkare och utslagna. Han arbetsdag innefattar att städa upp nerskitna gemensamhetsutrymmen, prata med de boende om deras problem, se till att de inte förstör för mycket. Huset är mer än nergånget, lika slitet som de boende.
Isa är uteliggare, socialfall och ibland knarkare. Utmärglad och med extrema bodymodifications. Hennes socialtant ser till att hon får plats på Sebastians långtidsboende. Men hennes problem har bara börjat. Hon borde ju vara död.
Något har hänt med Sebastian sedan vi sist träffade honom i Malmö. Eggert sidosteppar boken, De döda fruktar födelse och Borde vara död är därför helt fristående även om Sebastian är tillbaka. Han har tagit examen, fått jobb som socialpedagog men bär på stort mörker och ilska. När hans boende börjar ta livet av sig eller han hittar knarklangare i soprummet som blivit sprittspångande galna börjar han inse att det är mer men Isa än vad som syns.
Mycket mer.
Eggert skriver engagerande diskbänksmagi. Det Göteborg som Eggert målar upp är ett Göteborg som uteliggaren ser det. Nerifrån, genom stängda dörrar, låsta galler och från rotlöshet och utsatthet. Även det Fantasiska elementet med Gravrån och övergivna himlar berättas ur samma perspektiv.
Detta är helt klart Eggerts bästa bok.
Han bygger upp sin miljö med varsam hand men det är ändå inte miljön eller ens monstret som fastnar mest i mitt huvud.
Ungefär mitt i boken, mitt i konfrontationen gör Sebastian ett moraliskt beslut som formar hela resten av handlingen. Detta beslutet, detta val, är så självklart uppbyggt men också så överaskande i sina konsekvenser att det tvingar mig att se karaktären i ett nytt ljus. Han gör så rätt!
Som alla viktiga moraliska beslut har det ett högt pris och oanade konsekvenser ...
Det finns inga ursäkter; Läs den här boken! Gör det nu.
#6
Noveller, noveller, noveller
Jag älskar noveller och novellsamlingar. Problemet är att de är jättesvåra att recensera. Jag brukar klämma in några noveller mellan romanerna och då tar det väldigt lång tid att få ihop en full recension. Det finns ju en regel att "man kan såga en bok utan att läsa den men man kan inte hylla en bok utan att ha läst ut den.'
En bok som misslyckas med att fånga läsare kan man med gott samvete såga även om men bara läst ett hundratal sidor eller mindre. Men Hur kan du veta att hela boken är bra om du inte läst den? Ofta står och faller en läsupplevelse med hur författaren väljer att avsluta.
Så jag har ett broblem.
Istället för att recensera dessa böcker tänker jag bara prata om hur varmt och skönt det är att ha dem i min bokhylla.
Jag hittade en hög med gamla novellsamlingar från Delta i SF-Bokhandeln för nästan inget och en knäböjning. Jag bara måste ladda upp!
Jag fick två STORA novellsamlingar i julklapp som jag redan har visat upp,
Weird stories och Steampunk Revolutions.
Weird stories är en julklappsbok och en massiv samling av 110 konstiga (underliga, skruvade, vad är bästa översättmimgem av Weird?) noveller från tre sekler. Jag gillade
José Luois Borges Aleph och
GRR Martins Sandkings är underbart skruvad. Jag har bara skrapat på utan på denna tusensidiga skatt.
Delta pocket - Det hände imorgon #11,
12,
13 och
18 sammanställda av Sam J Lundwall
Jag är uppväxt på dessa noveler. Flera av de som formade den sakta groende människoliknande varelse som sedemera bliv jag matades med noveller från Delta fiktion på mellanstadiet. Att ha dessa i hyllan är lite som att ha sin första bit/bilderbok (För mig är det
Max Boll eller
den vilda bebin som jag har mina tidigaste minnen av. Jag blev lite rörd när jag hittade dem i biblioteket. Skillnaden är att Delta fortfarande ger behållning för den fullväxta manniskoformen.)
Dyachenko - Ukrainsk Fantasy
Löjtnant Egert Soll är vakt i Kavarrens elitkompani. Han är ung, vacker och skicklig med svärdet och han är ytterligt orädd. Han terroriserar stadens äkta män med sina kvinnoaffärer och håller sina vänner i lydig underdånighet med sin vassa tunga och hårda hand. En dag hetsar han en ung student att utmana honom i duell fast han inte har någon chans att vinna. Allt för studentens vackra fästmö. En ensam vandrare betraktar med avsky hur Egert utnytjar sin överlägsenhet för att förnedra och döda studenten.
Vandraren förbannar Egert med feghet!
Hela hans värld faller samman. Det är lätt att vara modig när man inte är rädd. Det är en helt annan sak när benen skakar och inälvorna vänder sig. När händerna darrar okontrollerat och kroppen bara vill springa iväg.
* * * spoilers * * *
Handlingen är rak och enkel:
Egert är modig, blir feg, faller ner i djupaste förnedring och utsatthet. Möter kvinna och kärleken gör att förbannelsen bryts.
The End
Det är i hur den berättas som gör den bra. Egert är motbjudande vidrig. Alla vi nördar ryser när vi känner igen alla 'populära', 'sportfånar' som avgudas av alla. Översittaren som alltid har det lätt, allt förspänt av födsel och tur. Nedstigandet i djupaste förnedring är vackert och hjärtskärande. Han saknar sitt mod inte bara för allt det han förlorat, han förbannar det även för att det gör honom impotent att ingripa ens i de vidrigaste oförrätter som han tidigare kunde viftat iväg som irriterande flugor. I sin förnedring visar sig även att han inte är helt förkastlig. Även uppstigande och hopp är bra och gripande beskrivet.
Jag har bara en liten beklagan; Jag hade velat se mer av hur Egert tänker efter att förbannelsen brutits. Vi får anta att han har mer förståelse för mindre modiga män men det är inte alls säkert med tanke på upplägget. Han betraktade hela tiden sin feghet som en sjukdom vilket är helt i linje med hans karaktär. Hur ser han på fega män i efterhand får vi inte veta och jag mistänker att han inte förändrats så mycket som man hade kunnat önska. Han var en riktig skitstövel i början och i slutet är han en helt OK kille. Men inte mer, kanske. Det får vi inte veta.
Lite för mycket Happily ever after för min smak. Men som sagt, adekvat i sammanhanget.
Rekomenderas varmt!
#5
Prestige
Christopher Priest är för en del mest känd för citatet* "Have we Lived and Fought in Vain?" men han är faktiskt en hyllad författare också. Mest känd kanske hans bok
the Prestige är som dessutom finns som
film med Hugh Jackman och Christian Bale. Har du sett filmen så är det ingen anledning att inte läsa boken.
En ung journalist, får veta att han är sonsonson till en av den viktorianska erans största illusionister. Han träffar en kvinna som är sonsondotter til den andre och de utforskar sina respektive familjers generationslånga konflikt som började med Rupert Angier, 'The Great Danton' och Alfred Borden (Christan Bale och Hugh Jackman i filmen.)
Denna ramhistoria hade varit svåer att filma men den gör boken mycket mer gripande än filmen. Historien presenteras genom Angiers och Bordens journalanteckningar vilka är mycket mer utförliga än dagboksböcker brukar vara.
Först läser journalisten sin gammelfarfars dagbok. Den är mästerligt skriven och ger läsaren ledtrådar till 'det centrala mysteriet'. Sen följer the Great Dantons journal och vi inser att det centrala mysteriet är något helt annat. Historien är vackert konstruerad och retar hela tiden läsaren med förskuggningar och ledtrådar som (åtminstonne jag) får läsaren att känna sig smart utan att skapa en ovälkommen känsla av att protagonisten är korkad.
Vi får följa Illusionisternas karriär och inbördes kamp och frågan som kvarstår för mig är denna;
Är även dagens magiker lika galna?
Läs denna, det är en härlig komplettering till filmen och det är en bra bok i sin egen rätt.
*Han skrev i ett ilsket
rant över nomineringarna till Clark awards, sågar verje nominerad en efter den andre. Greg Beardräper han med orden: "Han meningar är korta och viktiga ord kursiverade;
Har vi kämpat hela vårt liv förgäves?" Underbar och överdriven Nerdrage!
#4
Kavalier & Clay
av en av mina favorit författare, Michael Chabon, är också en bok jag har tvekat länge att läsa. Anledningen är enkel; Den är en väldigt tjock bok.
Nu har jag fått den i julklapp så jag har också gett mig i kast med denna mastodonthyllning till pulperan, serietidningens guldålder.
Samuel Klayman (senare Sam Clay) bor i New York, Joseph Kavalier bor i Praag. Kavalier & Clay börjar med att berätta om deras möte, vilket är mycket mer komplicerat än det verkar. Speciellt Kavaliers utbrytning från Praag 1939, när han flyr tillsammans med Praags Golem är mer komplicerat än väntat. Sen följer boken bildandet av partnerskapet och deras karriär i trettiotalets serietidningsvärld, krigets New York och de två unga judarnas liv.Rasism, judeförföljningarna i Europa och kriget vävs ihop med deras egen kamp för att kunna publisera sina serier.
Jag älskar Michael Chabon och hans bok
the Yiddish Policemans Union (rec
här) så därför är Kavalier & Clay en besvikelse. Det är en bra historia, två fängslande livsöden och hans användande av det judiska är ofta smått magiskt men för mig är det inte 'udda' nog. Jag kan egentligen inte klaga på något annat: Språket är bra, jag blir inte uttråkad eller lägger ifrån mig boken men jag fastnar inte.
Jag hade hoppats på mer.
Sabriel
av
Garth Nix är min första julklappsbok att recensera. Jag har sett den i hyllan på bokhandeln men inte köpt den av olika anledningar. Mest för att (av helt irrationella anledningar) jag upplevt författarens namn som oseriöst. Det är faktiskt hans riktiga namn och ingen billig pseudonym.
Sabriel handlar om två länder med en mur mellan. I söder ligger Ancelstierre, modernt och industrielt (el, telefon och pasarvagnar är nymodigheter) och i norr ligger det 'Gamla Kungadömet' med magi och där de döda går bland de levande.Sabriel skickas söderut av sin far, Abhorsen, till Ancelstierre för uppfostran och skolgång. På en internatskola nära Muren. Så nära muren läcker magi in så trots att hon uppfostras i det magilösa Ancelstierre så får hon en grundläggande magiutbildning utöver den mer klassiska utbildningen. En dag kommer en död ande till skolan och ger henne Abhorsens svärd och sju klockor. De sju klockorna en nekromantiker använder för att besvärja de döda. Sabriel måste bege sig tilbaka över muren för att hitta sin far och ge tillbaka svärd och klockor.
Sabriel är väl bekant med nekromatikens konst och 'Charter magic' men norr om muren blir det uppenbart att hon har mycket kvar att lära.
Jag gillar verkligen hur Nix har lagt upp det med två (bokstavligen) paralella världar. Det går en klar gräns, märkt av en mur. Tide ch väder, månens kvarter och årstidernas gång varierar. I norr fungerar magi men mekaniska prylar går sönder. I söder fungerar bilar och gevär men magin falnar snabbt av. Gränsen är den farligaste och mesthemsökta delen av båda länderna.
Historien är en vanlig enkel coming-of-age historia. Hitta sitt ursprung, lära sig sanningen om sin familj, träffa spännande följeslagare på vägen; växa upp. Det är utförandet som gör att det funkar.
Sabriel är en skön ungdomsroman och jag funderar på att skaffa
Lirael som är tvåan.
Jag insåg att jag läst Nix tidigare i hans
Confusion of Princes för det underbara användandet av kollektivt substantiv. De är ganska lika i hela sin olikhet.
Ammonite
är ett fosil efter ett snäckdjur. "Primitive cultures thought they were coiled snakes, petrified, and called them snakestones"[...]"But the word 'ammonite' comes, of course, from medieval Latin,
curnu ammonis, horn of Amun, the ram-headed god of Thebes"
Det är också namnet på en bok.
I sann Ursula LeGuin-anda berättar
Nicola Griffith om en värld, nyligen upptäckt av 'oss'. Den är befolkad av människor från en tidigare expansionsvåg. Bara det är spännande och väldigt
Hain. Företaget som har påbörjat koloniseringen her bara ett problem; Alla som landar på planeten drabbas av ett virus och samtliga drabbade män och var femte kvinna dör. Av invånarna har man bara sett till kvinnor, de verkar inte ens ha ord för koncept som 'man' och 'fader'. Därför ligger planeten i karatän. De enda som är där från den ursprungliga landningen är de kvinnor som överlevt viruset.
Vem är beredd att åka dit för att studera befolkningen? Beredd att satsa sitt liv på ett oprövat vaccin? Att även om vaccinet skulle fungera, riskera att aldrig få lämna planeten?
Marghe Taishan är representant för SEC, den civila myndigheten som ska se till att Företaget inte missköter sig, ta tillvara urinvånarnas intressen och bygga relationer. Hon är antropolog och lingvist. Hon är väldigt mycket en
Ekumenen-ambassadör. Ensam lämnar hon Port Central för att besöka stenåldersstammarna på planeten.
Ammonite är en nytolkning och en uppdatering av, speciellt
Mörkrets vänstra hand, men även andra Hain-böcker som
Rocannons värld. Det är en hyllning och tribut till Ursula LeGuin när hon är som bäst.
Marghe reser med svävare, häst och slutligen till fots för att lära känna invånarna på planeten men det blir en resa där hon upptäcker sig själv minst lika mycket.
En av årets bästa böcker, kan inte rekomenderas starkt nog!
#1
Evigheten, syster
Evigheten, syster något så ovanligt som en romandebut av en helt okänd författare* i den obskyra genren poetisk SF.
Du som känner mig vet redan att jag inte kunde hejda mig.
Evigheten, syster är en väldigt vacker bok. Vackert formgiven, vackert skriven och vackert men sorgligt berättad.
FELICIA© är ett ambiguöst utopia där Henrik bor med sin mamma. Det viktiga är Passionen och Glamoren. Ibland vet jag inte om de är med i en dokusåpa eller om de bara dyrkar en dokusåpa. För i FELICIA© är ytan mer än bara på skinnet, den går djupt. Detta är också lite av problemet med poetisk SF; Jag vet inte alltid vad som jag ska bokstavligt och vad som är bildligt. Vi luttrade SF-läsare är så beredda att ta saker bokstavligt att det är svårt att veta när Rissanen är poetisk och när han beskriver ett SF-landskap. Detta är också en del av charmen.
Felicia© och CashyLand© är som tomma skal av städer och köpcentra, fulla av allt utom människor. Det finns nästan inga karaktärer i boken och jag flackar mellan att tolka staden Felica© som öde eller att Henrik och hans mamma inte ser, bryr sig, ens lägger märke till andra människor.
Glamorens ödeland,
Passionens intensiva egocentrism.
Jag vet inte alls vad jag ska ge den för betyg; Den är aldeles för pretentiös för min smak, wierd i formspråken men inte idéerna. Förbjuden kärlek i en dubbelbottnad utopi är ju inte nytt. Kontrasten mellan det välkända och det uppfunna känns godtycklig. Reissinen har med soffor och TV parallelt med radikal kroppsredesign och hologram målade på himlen. Jag hade nog velat ha lite mer SFstringens. En del vändninar i historien kommer lite för snabbt för min smak. Inte överaskande men abrupt.
Samtidigt funkar den. Att överhuvudtaget skriva är pretentiöst så det går knappt att klaga på. Även om vi tittar på film via internet på en spelkonsol kallar vi det fortfarande för TV så det kan jag heller inte klaga på. Sen kan jag inte komma över hur modigt det är att debutera i denna genre!
Modigt av Tarmo Reissanen och modigt av Modernista. SF är ingen stor genre och i genren poetisk SF kommer jag bara att tänka Aniara ...
Rissanen håller hårt i konsekvenserna av sin värld och förljer dem till slutet. Han har ett bra språk och ett vigt sinne. Jag vill se mer.
Jag sätter inget betyg på den här boken; läs själv.
*Okänd i den mest bokstavliga betydelsen; Ingen jag känner, känner till Tarmo Rissanen. Det finns data att hitta på nätet men data är inte fakta. Man måste läsa eller känna någon som läst för att känna en författare på riktigt.
Roadside picnic
Bröderna Arkady and Boris
Strugatsky skrev 1971 en skön firts-contact bok som heter
Roadside Picnic (originalet på ryska heter
Stalker och det finns en film löst baserad på den som också heter
Stalker)
Utomjordingarna har besökt jorden och vi människor undrar fortfarande över det de lämnade kvar. Fem zoner med konstiga artefakter växter och livsfarliga och ibland osynliga saker som vi antingen inte förstå eller, vad värre är, det lilla vi förstår verkar bryta mot de mest fundamentala naturlagar vi känner till. Vetenskapen står handfallen. Militären spärrar av zonerna för allmänhetens bästa och en del företagsamma individer smyger in i zonerna med risk för mer än liv och lem för att smuggla ut saker som förtagen betala enorma summor för.
Dessa individer kallas stalkers.
Redrick Shuhart är en av dessa stalkers och detta är hans historia.
Roadside Picnic ger en annan, och både troligare och mer skrämmande vision av vårt första möte med utomjordisk intelligens än tex den i
Star Trek: First Contact m.fl. Det ogripbara och oförklarliga ekar i senare attacker på temat som i
District 9 eller
Chtorr för att bara nämna några. Detta är en klassiker som väl förtjänas att läsas igen och som inte åldrats en dag sedan den först gavs ut!
Steampunk, more steampunk
Inexplicable av Cherie Priest är den senaste i
Clockwork Century serien som startade med
Boneshaker.
I ett USA där inbördeskriget dragit ut på tiden, Seatle har drunknat i en gas som gör folk till zombies.
Rector Sherman har ett problem. Han har levt hela sitt liv i barnhemmet i Seatle. Men nu är han arton och måste ge sig ut i världen. Hans beroende av sap, drogen som görs av gasen är det enda som ger honom ett mål. Han måste ha mer. Ja, han har ett annat problem; Zekes* spöke hemsöker honom. Det var Rector som visade Zeke vägen in i Seattle och nu är han död och det är Rectors fel. Därför bestämmer han sig för att själv ge sig in innanför muren, till smugglarna, knarkhandlarna och zombies för att söka jobb. Söka jobb, säkra sitt knark och begrava Zekes lik som vandrar omkring innanför Seatles murar. Men inget är som Rector tror innanför murarna, ingenting i hans korta liv har förberett honom på vad som finns där.
Inexplicables är en spännande historia om den knarkande Rector. Vi får återse flera av karatärerna från Boneshaker och Dreadnaught. Zeke är, som vi läsare vet, inte alls död och han och Houjin och Rector utforskar Seattles ruiner tillsammans.
Jag är inte helt övertygad om Rectors knarkarbeteende. Sap har en effekt som jag tycker liknar heroin men Rectors påtvingade tillfrisknande känns lite för lätt (även om det tar nästan livet av honom) men om man ignorerar den biten så är det en riktigt bra bok.
*Detta är grunden i Boneshaker, Zeke tar sig in i Seatle för att leta efter sin far bland livsfarlig gas och zombies.
Anno Dracula
Året är 1888 i Draculas London. Dracula är Prinsgemål till Drottning Viktoria och Bram Stockers huvud toppar en påle bredvid van Helsings huvud.
I
Anno Dracula lyckades inte Harker och van Helsing stoppa Draculas planer och han har installerats sig i Buckingham Palace. Hans vampyriska avkomma befolkar stora delar av Londons olika klasser. Från ministerposterna på Downing Street till horkvarteren i Whitechapel.
Det är en mordhistoria; Fattiga vampyrer i Whitechapel som säljer sex för blod mördas på ett iögonfallande vis. För oss läsare är det inget mysterium, vi vet att det är Jack the Ripper som är mördaren. Men flera av huvudpersonerna jagar mördaren och den jakten är central för boken.
Kim Newman fyller sitt London med kulturella och historiska referenser som i stort sett alla går mig helt förbi. Men protagonisterna från Bram Stokers Dracula finns med. Sherlock Holmes är inspärrad i koncentrationslägret Devils Dyke men hans bror sitter i Diogenes Club och skickar ut Charles Beauregard för att hitta Jack. Det är ett dimmigt Viktorianskt London med tydlig dickensisk känsla men i grunden är det en spännande och fartfylld actionhistoria.
Det är också här
Drömmarnas Berg har fel: Detta är inte en femma; Anno Dracula är en klar och klockren trea. Lättsmält, fartfylld och utan överdrivet djup men också utan någonting som höjer den över en trea. Den är kul helt enkelt. Det är inte förvånande att
Drömarnas Berg gör detta misstag: De* hyllar också Abercrombie, en annan klasstreförfattare som femma. Kanske kan detta vara ett uttryck för en annan smak.
*De är alltså Karl och Stefan, inte hela bloggen: "Annars var det väldigt roligt att Stefan (här på bloggen) var så uppspelt av att få träffa Joe Abercrombie. Själv har jag inte läst något av karlen" /
Olof L Finns hos
Adlibris och
Bokus
Make room! Make room!
En ny bok i min serie Klassiker som nämns i
Among Others av Jo Walton (min rec
här).
I ett USA med 344 miljoner invånare (idag 314 m), i en värld med sju miljarder människor finns det inte plats längre. New York är fyllt till bredden. Vattenförsörjning och mat är ett akut och aldrig sinande problem, el och telefon fungerar inte i de enorma slumkvarteren som utgör manhattan. Oljan är slut, den odlingsbara jorden har eroderat, haven är utfiskade.
Andy Rusch är polis i New York och handlingen kretsar kring ett ovanligt mordfall. Det är till lika delar en deckare och en varning om vad som kan hända om vi inte tar ansvar för saker som familjeplanering, miljöförstörelse och utfiske.
Make Room! har många likheter med
Wind Up Girl av Paola Bacigalupi (min rec
här) i att den beskriver ett efter-oljan-samhälle och om det inte vore för att make Room utspelar sig 1999 så hade den inte alls känts daterad. Den är lika aktuell idag som när den skrevs. (Med tanke på den framväxande extremreligiösa högern och abortmotståndarna i USA idag kanske mer aktuell idag)
Detta är en klassiker som helt klart förtjänar att läsas idag.
Jagannath
Jag trodde inte att jag kunde få en högre åsikt om
Karin Tidbeck än jag hade efter
Amatka (min rec
här) men ack så fel jag hade. Novellsamlingen
Jagannath är hennes engelskspråkiga debut och den har hyllats av celebriteter som China Miéville och Ursula LeGuin.
"Another child was born in the great mother, excreted from the tube protuding from the Nursery ceiling. It landed with a wet thud on the organic bedding únderneath."
Reindeer mountain. Om en kvinna som tar på sig en vittras bröllopsklänning och försvinner.
Clodberry Jam (
Blodsband) En kvinna skriver till barnet hon gjorde i en konservburk.
Augusta Prima. wow
Aunts dubbel (eller menar ja trippel?) wow
Vad ska man säga mer om Jagannath? Den är underbar, mystisk och mytisk. Hennes engelska är klockren och historierna knivskarpa.
Köp, läs och förundras!