Amatka
Vanja lever i en värld med klara regler och rutiner. Allt är nedskrivet, rutiner för varje arbete och rutiner för allt från hygien och kläder till sånger och rekreation. De olika kolonierna är i det närmaste identiska. I denna värld åker hon till Amatka för att göra en undersökning av behoven av nya hygienartiklar. "En åkte inte till Amatka såvida en inte var tvungen."
Amatka beskrivs med djup och värme. Som gammal kommunist gillar en kolchos/kibbutz stämningen och varje regel, varje instruktion har en bra bakstory som bara kan byggas upp i riktigt bra SF. Alla husen och dess inredning förstår en att de är nödvändiga och logiska. 'Styrelsen' och kolonins organisation, till och med censuren är rationell och rimlig. Kollektivet går alltid före individen och en måste hela tiden tänka på vad en säger. Vanjas känsla av att vara fångad i värld där en inte ens tillåts tänka fritt blir därför än mer påträngandeeftersom en förstår att den är nödvändig. I en värld fylld av svampgröt och avskilda barnhus, rädsla för ensamhet och trygghet bara i kollektivet blir Vanjas upptäckter så mycket viktigare. Vad hände egentligen i rekreationshallen som styrelsen förbjudit folk att prata om?
I marknadsföringen spoilar de den mest intressanta aspekten av boken; En "värld, där ord och skrift bokstavligt talat formar verkligheten.": Karin bygger upp det väldigt snyggt och en hade gärna velat upptäcka den delen av historien själv.
Amatka är kort, snabbläst och underbar. Karins bakgrund som novellist märks tydligt och övergången till romanformatet är präglat av novellistens driv och snabbhet.
Jag är djupt imponerad.
Kommentarer
Trackback
