Vätesonaten
Äntligen!
Iain M. Banks är en av de författare jag brukar utropa det när han släpper en ny bok. Jag har följt hans Cultureserie slaviskt sedan jag insåg att det fanns en skotsk, kommunist som skriver utopistisk SF. På senaste tiden har en del av hans Cultureböcker varit mindre bra som Matter som inte var riktigt vad jag hade hoppats på. Så jag ropar lite lägre med en rysning i rösten. Ropar gör jag än.
The Hydrogen Sonata är hans senaste släpp. Den kom ut samma dag som Swecon började och jag funderade allvarligt på att skippa Swecon för att läsa istället.
Vätesonaten är ett centralt musikstycke skrivet för sin ultimata svårighet att spela. Vyr Cossont har tagit som sin livsuppgift att spela den från början till slut en gång utan avbrott. Men det verkar som om det aldrig kommer att lyckas för hela hennes kultur kommer att Sublimera om tjugotre dagar. Hon blir avbryten av militärern som kallar in henne för att lösa ett delikat uppdrag som bara hon kan lösa, som kan ändre hela hennes civilisations historia.
Sublimering är Banks svar på fermiparadoxen (om det finns aliens varför har de inte hälsat på oss ännu?) Efter att ha fötts, utvecklats blivit Galaktiska civilisationer uppnått 'equiv-tech' så väljer civilisationerna att uppgå i ett annat plan av verklighet och försvinner från galaxen. Culture vet att det går men nästan inget om vad som ligger på andra sidan. Konceptet är fullt med religiösa analoger som evig lycka och himmelrike. I Vätesonaten utforskar Banks Sublimering.
The Hydrogen Sonata är hans senaste släpp. Den kom ut samma dag som Swecon började och jag funderade allvarligt på att skippa Swecon för att läsa istället.
Vätesonaten är ett centralt musikstycke skrivet för sin ultimata svårighet att spela. Vyr Cossont har tagit som sin livsuppgift att spela den från början till slut en gång utan avbrott. Men det verkar som om det aldrig kommer att lyckas för hela hennes kultur kommer att Sublimera om tjugotre dagar. Hon blir avbryten av militärern som kallar in henne för att lösa ett delikat uppdrag som bara hon kan lösa, som kan ändre hela hennes civilisations historia.
Sublimering är Banks svar på fermiparadoxen (om det finns aliens varför har de inte hälsat på oss ännu?) Efter att ha fötts, utvecklats blivit Galaktiska civilisationer uppnått 'equiv-tech' så väljer civilisationerna att uppgå i ett annat plan av verklighet och försvinner från galaxen. Culture vet att det går men nästan inget om vad som ligger på andra sidan. Konceptet är fullt med religiösa analoger som evig lycka och himmelrike. I Vätesonaten utforskar Banks Sublimering.
Huvudpersonerna, Vyr Cossont och Ue Mistake Not.. (ett Culture ship of a 'worring indeterminate class') är intressanta och deras driv och relation är centralt för historien. De flesta karaktäerena är Culture skepp och medborgare men det är också intressant att 'antagonisten' är en equiv-tech civ som kallas Gzilt. Till skillnad från de tidigare böckerna (sedan Consider Phlebas) så är de lika utvecklade, samma höga standard på skepp och vapen. Det innebär att the Culture inte kan 'gömma sig' bakom sitt teknologiska överläge. Istället är det det som the Culture till just the Culture som ställs på prov.
I like!
Absurda astrologiska fenomen har en given plats i alla Cultureböcker. I Matter var det shelworlds, i Consider Phlebas var det Dödens Planet, i Player of Games, eldstorm osv. I Vätesonaten får vi se en sculptworld. En planet som skulpterats av en sedan länge sublimerad civilisation. Bara det (och sateliten i omlopsbana strax under planetens yta), är tillräckligt för att väcka ett sense of wonder.Dessutom Orbitals, löjligt stora GSV skepp, och andra astrologiska fenomen.
Vätesonaten är helt klart en Cultureroman i klass med de bästa. Jag skulle inte utropa den till 'bäst av' för det är fortfarande Use of Weapons och Excession men den håller helt klart hög klass. Klar fyra!
Kommentarer
Trackback
