World War Z: An Oral History of the Zombie War
Är du ny till Z-litt så är WWZ bibeln. Zombie Survival Guide är katekesen (rec här). Formatet är i båda korta novelliknande berättelser, ögonblicksskildringar av de första förskalven, utbrottet, civilisationens sammanbrott och hur man samlar sig och slår tillbaka. Den sammanhållande historien är en byråkrat som har samlat intervjuer av överlevare och försöker berätta deras historia.
WWZ är en väldigt bra bok, speciellt lämpad för nybörjare men med något även för den mer rutinerade läsaren. Jag gillade flera av novellerna. Det är en bra stämning och ett bra språk. Det ständigt skiftande perspektivet stör inte det minsta. Vissa av huvudpersonerna återkommer men inte så mycket att det skapar en övergripande historia. Det är zombierna som är det övergripande sammanhållande elementet.
Några av novellerna förtjänar ett särskilt omnämnande:
Intervjun med Xolewa Azania på Robben Island i Sydafrika (s. 105 i storpocketupplagan). Azania förklarar den fruktansvärda logiken bakom planen för att möta miljoner och åter miljoner odöda. En skrämmande berättelse och väldigt snyggt berättat.
Intervjun med Kondo Tatsumi (s. 204) och intervjun med Todd Wainio om återtagandet av Amerika (s. 273) särskilt begreppet Chain Swarm bekräftar min kritik mot zombier som ett tråkigt monster. Hade man gett zombierna en skalbagges intellekt så hade det inte varit så lätt att bekämpa dem. Men Brooks befäster den traditionella zombien, den så kallade Romero-zombien, dvs långsamma, hjärndöda och fullständigt enkelspåriga. Detta ska inte ses som en kritik; Brooks hyllar ett original och utvecklar historien, inte monstret. Vill man se nyskapande zombier så finns det annan litteratur.
Skillnaden mellan Israels och Sydafrikas respons på apokalypsen är intressant. Jag tänker inte spoila men det var intressant och ganska trovärdigt.
Det var egentligen bara beskrivningen av hundförarna (s. 282) som jag fann bristande i trovärdighet. Den är uppenbart skriven av, antingen en person som inte har hund och finner hundägare fascinerande och konstiga, eller en av de hundägare som antropomorfiserar sina hundar. Ingen som arbetat med hundar hade beskrivit arbetet på det sättet.
På det hela taget rekommenderar jag WWZ. Den är bra, inte underbar men kompetent, drivande och engagerande.
Det där med hundarna... hur menar du att det var konstigt? nyf
Det där med hundarna: Jag menar inte att det var konstigt, jag menar att det var den enda delen som inte var trovärdig. Om du arbetar med hundar så pratar du inte så. Minst några riktiga hundförare och/eller hundtränare borde ju ha överlevt och tränat upp alla nya.
Det är lite svårt att sätta fingret på men det har med hur han skriver om bandet mellan hund-hundförare, alla självmord när hunder dör osv.
Man brukar säga att det är inte det du inte vet som fäller dig - det är det du tror att du vet.Det känns som om han har extrapolerat från sina erfarenheten från hundägare, inte intervjuat polisens eller militärens hundförare. Du kan inte arbeta med hundar om du tror att de är människor, du måste se dem som hundar annars kan du inte fungera som ett team. Jag tror att även om du tar vanliga hundägare och utbildar dem till miltära hundförare så skulle de inte uttrycka sig så. Sen köper jag inte hans kommentar om blandras mot renrashundar. Det finns en sanning i den, jag skulle inte arbeta med en renrasig tax men schnauzer eller terrier skulle funka. Eller varför inte jakthundar? Det måste finnas hundar som man jagat älg och björn med (särkilt ställhundar borde vara perfekt). Då har jag inte ens börjat på schäfer och rottweiler.
Men jag är uppvuxen med arbetshundar och hundförare så jag är antagligen överkänslig. Jämför den lilla detaljen där han missar ett ämne där jag råkar ha specialkunskaper med helheten så är det jätte välforskat.
Jag förstår.
I den typ av bok som han har skrivit är detaljerna verkligen viktiga. Just det där undgick mig, beror förstås på min okunskap, men många andra rynkar nog på näsan.
