socialistsimon

Eldbärare av Anders Björkelid är del två i Berättelsen om Blodet och uppföljaren till Ondvinter som vi läste som bokcirkeln i julas. Nu har tvåan kommit och skillnaden är kännbar. Jag gav ettan ett godkännt* men kände att det inte riktigt hade rätt storlek på kläderna. Lite som en tunn tjej i bylsiga koftor eller en fet gubbe i spandex. Ettan var skriven nära och intimt med hintar om stora avstånd och djup spännande bakgrundshistoria. Allt detta är jättebra men jag kände det som om beskrivningen haltade lite. Världen kändes lite inklämd.
I Eldbärare expanderar världen plötsligt.
Wolf och Sunia måste ta sig till staden Funinsburg och hirdjägarna och blodets kvinnor hjälper dom på vägen.
Jag gillar magin och mystiken som förföljer syskonen, jag gillar hur Anders i tvåan fokuserar på brodern efter att i ettan blandat mellan dom två barnen så att det bitvis var svårt att hålla isär vem som var vem. Språket är som tidigare lysande. Han lyckas till och med tackla könsrollerna (som i tvåan är ännu mer konfliktfyllda) utan att bli predikande. Det hade varit så lätt att falla i fällan att hon vill vara han och han vill vara hon, schablonsmässigt och stereotypt. Det blir inte mindre stereotypt för att man håller fram en könsspegel, it's been done! Men Anders klarar det och efterhand blir just könsaspekten mer komplicerad och intressant. Jag är nyfiken på trean; Kommer Sunia vara berättarjaget? Men den naggande frågan är: Varför säger förlaget; Vi vill köpa ettan med option på en triologi (Quadrologi?) och sedan klipper ner första boken så att det som skulle vara en underbar bok blir en lättsmällt bok? Visst det kanske säljer mer initiallt men Fantasy läsarna är kräsnare än så är fan Harry Potter och Twilight fans allihop, forget I even asked...
Nu vet jag iofs inte om det var förlaget som urvattnade Ondvinter men jag har en känsla av att det funkar så, särskillt med nya/ otippade författare. Men oavsett hur det är med den saken så lever Eldbärare upp så pass att jag utan att tveka kan säga att Ondvinter är värd besväret för att komma fram till Tvåan. Ondvinter är inte dålig, inte alls men Eldbärare är helt klart en helt annan liga. Med andra ord: Ondvinter får en trea men Eldbärare lyfter serien so far till en fyra over all. Kommer trean att höja betyget igen?
/s

---

*Fia Boktimmen envisas med att reducera verbala och genomtänkta åsikter till infantila siffror. När hon lyckas avtvinga mig en siffra så betyder den:
1. Sammanhängande text som är gramatiskt korrekt för det mesta. Dvs steget över baksidan på schampoflaskan.
2. Jag var besviken, pengarna och/ eller tiden jag la ner på boken var bortkastade. Bättre än en etta, författaren har iallafall uppnått en historia även om den var dålig. 
3. Jag kände att boken var värd pengarna/tiden jag la ner på den. Bra, trevlig, intressant men inte mycket mer..
4. En bra bok som jag skulle rekomendera andra att läsa. En fyra riskerar att hamna på Bloggen när treor sällan gör det.
5. En BRA BOK. En klassiker, blivande klassiker, nydanande eller har något djupt intressant att säga eller en bok som jag funderar på långt efter att jag ställt den i hyllan. En bok som jag lånar ut till vänner och antastar främlingar med orden "Du måste läsa den här!"