China Mieville in Space
Varför har jag så svårt att komma in i Embassytown av China Miéville? Han är en favoritförfattare. Embassytown är bra och tight skriven. Men jag kommer ändå inte in.
Jag har två funderingar, den första är stilistisk och den andra berör djupt liggande genrekonflikter.
1. Han väntar lite väl länge med att ge mig en visuell beskrivning av "the Ariekei" så jag känner inte att jag kan visualisera dom för mig vilket i sin tur gör att jag har svårt att relatera till dom. Han håller även på Ambassadörerna ganska länge.
2. Den andra är att Miéville, som alltid har haft en Fantasy tonvikt på sina böcker tar med sig detta in i min 'hemmagenre' Science Fiction. Embassytown är trots sina raketer, rymdskepp och aliens i grunden Future Fantasy. Embassytown är en mänsklig utpost på en planet som har enormt underliga Aliens. Dom har två munnar och deras språk måste därför talas av två personer simultant. De kan heller inte förstå inspelningar eller andra tekniska hjälpmedel som text eller piktogram. Det finns något ogripbart bakom (ovanför, utanför, bortom) det rent hörbara. Endast om det är två munnar som talar som ur samma själ, sinne eller hjärna kan dom ens förstå att det är ett försök att kommunicera. Detta centrala mysterium är i grunden Fantasy/magiskt. The Ariekei kan bara förstå tal som kommer från en 'själ'. En av birollsinnehavarna är en Automata, en Turingware. Fast hon talar Ariekei helt korrekt så blir hon inte förståd.
Jag har i vanliga fall kan uppskatta Future Fantasy men i detta fallet så är det så lite, så subtilt att det faktiskt stör.
Det sagt: Håll ut. Embassytown är faktiskt en bra bok, inte hans bästa men helt klart värt besväret. Andra halvan är så full av plottwists och oväntade turns att man måste hålla i sig för att inte trilla av stolen.
Jag läste det här inlägget precis när jag hade beställt boken, och det gjorde mig rädd.
Jag ogillar fantasy stenhårt och fruktade det värsta.
Men när jag nu läst boken håller jag inte med dig om punkt 2. Jag skulle säga att Embassytown är urtypisk lingvistsf, i stil med tex Native Tongue av Suzette Haden Elgin och Språken på Pao av Jack Vance.
Eftersom lingvistsf oftast har någon variant av tanken att vårt språk formar vårt medvetande som grund, så innebär det också att det som skiljer de nya språk som presenteras i böckerna har någon kvalitet/funktion som inte går att beskrivas med vårt språk eller förstås med de medvetanden som formats med dessa språk. Det finns alltså en inbyggd oförklarbarhet i böckerna, men då de har sin grund i en vetenskaplig teori som förutsätter denna oförklarbarhet vill jag ändå kalla dem sf. (Plus förstås att jag vill kalla dem sf eftersom jag tycker om dem, och jag inte tycker om fantasy :))
Vad synd att du inte tycker om Fantasy. Det finns mycket bra Fantasy där ute.
Angående SF-definitioner så tillhör jag den kategorin nördar som älskar att skapa genrer och subgenrer för att dela in mina böcker. Jag sitter och skriver på ett inlägg om dom olika defintionerna av SF men det verkar aldrig bli färdigt. Du har helt rätt att det är lingvistik SF enligt den gamla skolan. Att jag upplevde distinktionen i boken som magisk betyder inte att den är magisk. Ibland kan jag uppleva warpdrive och nanotech som magiskt i 'SF' för hur det används. Charles Stross kallade hur en del använder nanotech som 'magic pixie dust' på Eurocon.
I slutet på boken vänder China det som forskarna upplever som magiskt till något psykologiskt vilket vänder hela boken uppochner.
