socialistsimon

Det är så har: Imorgon är det fredag. Du ska ta ledigt på eftermiddagen. Hämta den här boken i bokhyllan eller på närmsta bokhandel. Sen ska du sätta dig skönt med en kopp te. Du ska öppna den, titta lite på kartan ta ett djupt andetag och inte lägga ifrån dig den förrän på söndag kväll. Jag lovar att du kommer att känna dig nöjd med en underbar helg.

Under Heaven av Guy Gavriel Kay är en historia som utspelar sig i Kina under Tang-dynastin. Det skulle nog inte vara positivt för läsaren att kolla upp historian innan du läst boken men jag tänkte lägga upp länkarna ändå, klicka med omdöme. Detta är egentligen ingen nödvändig del av resensionen. Allt som behöver sägas är sagt i första stycket, läs inte detta; läs boken!

Shen Tai har nyligen blivit av med sin fader Shen Gao, en välkänd general under Kjesare Taizu. Som en del av sitt sorgearbete har han begett sig till ett slagfält utanför Kitans västra gräns där Kitans och Tagurernas arméer möts i generationer. För att hedra sin fader har han begravt dom döda i två år när Tagurenas närmsta befälhavare kommer med en gåva från den Taguriska Kjesarens fru. En Kitansk Prinsessa som är bortgift som en del av det senaste fredsfördraget. Det är en Kunglig gåva. Det är också en dödlig gåva.
Under Heaven är en episk kinesisk fantasy roman. Den fokuserar på personer och intriger över arméer och slag. Kay har tagit en historia, en historisk epok och omtolkat den i Fantasy termer. En poet som kallades Immortal (antagligen som ett tecken på att hans poesi ansågs leva för evigt) beskrivs som odödlig på riktigt. Magi och spöken som var levande i 700-talets kinesers sinne är i boken äkta och verkligt. Jag vet inte vilka anledningar Kay har för att göra så, jag vet bara att det funkar. Räv-kvinnor och Shamaner, Kanlin-krigare och Kjeserliga palatsintriger. I norr skyddar muren mot Bogü och Shuoki nomader. I öster ligger Koreini och i väst Sardia. Kjesaren styr fån Xinan. Roshan är också en historisk person.

Guy Gavriel Kay's Under Heaven börjar med en man som gräver ner benknotorna från generationer av döda på ett gammalt slagfält. Det senaste slaget kostade över förtiotusen man livet. Det är kallt och avlägset och han har ingen chans att någonsin kunna begrava alla dom döda. Jag blev indragen i mysteriet omedelbart. Vem är han och varför är han där, utanför Imperiets gränser och varför har han tagit på sig ett så tröstlöst arbete?
Kay har skrivit en Fantasytegelsten i Kinesikt inpirerad miljö och som så många tegelstenar så är det viktigt att snabbt suga in läsaren så han står ut tills det blir intressant (Tolkien var dålig på det vilket har skapat dåliga vanor i hela genren). Men jag är verkligen imponerad av inledningen i den här boken. Kay skapar ett mysterium kring Shen Tai som gör läsaren väldigt nyfiken på vem han är och törstar efter hans bakgrund. Det brukar lite vanvördigt kallas för info dumps, när författaren dumpar bakgrundsfakta på läsaren som iofs är avgörande för historien men kanske inte är spännande just nu.
Under Heaven har inte det problemet. Jag återkommer med en resension när jag läst ut den.  
/emote is impressed

är ett rafflande drama på gränsen mellan Space Opera och rymd deckare. En riktig pageturner. Inte så hård som Greg Egan, inte så outlandish som Charles Stross utan något helt eget. En författare som laddar sina pistoler med Bose-Einstein kondensat måste läsas av hård-SF älskare. Rajaniemi använder deckarformatet för att presentera en post-human framtid där det innre solsystemet domineras av Sobornost, en samanslutning av VR samhällen befolkade av gogols, dvs uppladdade människor. Mars domineras av Oblietten dvs en stad av integritet och glömska som känns som ett svar på den infekterade IPRED debatten, man värdesätter det privata väldigt högt.
Miele är en krigare från Oortmolnet som räddar en berömd tjuv från ett av Sobornosts fängelser. Hon behöver honom för att stjäla något väldigt värdefullt, han själv. 
Det blev sent igårkväll, jag var tvungen att läsa, bara ett par sidor till, bara en stund till. Rajaniemi känns inte som en debutant. QT känns inte som en debutbok. Den känns helt rätt. Aldeles bortsett från ett imponerande världsbygge med underbara, maniska eller galna samhällen vackert presenterade i en raflande historia med många twists och turns med faktiskt rätt bra karaktärsbeskrivningar så kryllar boken av fyndiga ordvitsar som kommer upp när man saktat in och lagt ner boken. Som ordet Sobornost (Собо́рность) som är ryska för "Spiritual community of many jointly living people". Jag är helt säker på att jag kommer att hitta fler "påskägg" av betydelser och underbetydelser när jag läser om den.
Jag vet inte hur du är men jag älskar sånt.

av Pål Eggert är en Svensk Urban Fantasy Malmö, vilket visat sig vara en stor och växande genre. Min första fråga är varför Café Hollandia har en så framträdande roll i UFM? Även i Nenes Udda Verklighet var avgörande plotpieces förlagda till Hollandia.
Jag hittade en recenssion på Drömmarnas Berg som jag inte kan toppa. Grafisk och uttömmande. Men jag kan ju säga att jag gillade De döda fruktar. Som med alla bra böcker känner jag när jag slår igen den att det kunde varit lite mer Helvete, lite mer Malmö och lite mer Himmel. Men eftersom det redan utgör hela boken så måste jag nog istället be om mer böcker.
Pål Eggert skriver en modern Divina Comedia. Den handlar om en resa från Malmö genom det moderna Försäkringskasse-Sverige och karriärs-Sverige till livet efter detta. Det är en Saga om återfödelse och upprättelse. Det är en snabbläst och bitvis våldsamt humoristisk saga med en Ateist, en Spiritist och en som bara försöker följa reglerna. Intressant kabbalistisk kosmologi med skruvade karaktärer och moral-objektivistisk (är det rätt ord?) världsyn.

Jag älskar verkligen slutet:
"Det var gott att leva, även efter döden."
Så säger jag inte mer om det för att undvika spoilers.

Jag läser, som ni som följer bloggen vet, mest på engelska. Jag har svårt för det svenska språket i fiktion, det låter ofta så styltat och konstlat. Tänk bara på Svensk Film så vet ni vad jag menar. Det verkar vara omöjligt att skriva bra dialog på Svenska. Jag vet inte varför, när facklitteratur och översatt utländsk litteratur funkar men just Svenskar som skriver fiktion låter så fel i mina ögon. Det är därför lite konstigt att Eggerts språk funkar bäst när han skriver om Sebastian, en karaktär med medvetet styltat språk. Kanske för att jag känner igen den karaktären i gamla polare.

Jag har just slukat Clementine, inte den andra delen i serien som började med Boneshaker. Det är en bok i samma universa som Boneshaker och Dreadnought men eftersom den har getts ut av subterranean press och inte Tor så är det inte samma serie. Detta känns som ett fall där förlaget är till besvär.
Kapten Croggon Beauregard Hainey's skepp Free Crow blev stulen i slutet på Boneshaker. Tjuven har döpt om henne till Clementine. Hainey vill ha henne tillbaka; Han stal henne fair and square! Det blir en hisnande zeppelinarjakt från Seattle till Louisville.
Maria Isabella Boyd, fd spion för Södern, Pinkerton agent, är utskickad för att försäkra att Clementine anlöper Louisville.
En svart kapten och en kvinnlig agent, och zeppelinare...
High speed carchase it aint. Low speed, high tension zeppelinar jakt!
Jag rekomenderar den varmt men vänta på pocketen, 260kr är lite mycket för en dags läsning.

Jag hittade Hal Duncan via hans blogg som jag hittade via Landet Annien. Jag blev intresserad pga hans språkbruk och jag kan ju säga att i Vellum så leker han verkligen med språket. Det är hela tiden på gränsen till vad som är jobbigt. Hade han inte skrivit "genre-litteratur" så hade han säkert kunnat bli nobelpristagare (och detta är den negativa sidan). 


För att kunna skriva om Vellum så känner jag att jag måste spoila eller bara sätta ett menlöst numerärt värde på den. Så vill ni inte bli spoilade så kommer här siffra:

5
 

  *   *   *  Major Spoiler Varning   *   *   *

Vellum är skriven i bruten förstaperson och handlar om Guy Reynald Carter som hittar The Book of All Hours, den bok som Gud bad sin sekreterare Metatron att skriva ned med allt som hänt, kommer att hända. Det visar sig vara en Kartbok över vellum, den underliggande verklighet som likt Solen i Platons grotta representerar verkligheten som 'vår värld' bara är en blek skugga av. Vellum är Dreamtime.
Vellum handlar också om syskonen Phreedom och Thomas Messenger som växer upp i en trailer park i USA på 70-talet. Den handlar om Seamus Finnean en Irländare som första gången träffar Tom messenger i skyttegravarna vid Somme 1917. För att inte prata om Jack Carter och Joey Pechorin, Guys collegevänner. Den handlar om alla Guds änglar och alla helvetets demoner. Om jag ska försöka beskriva hur jag har läst Vellum så är det lite som att försöka dricka en flod; fortsätt läsa, skaka av sig förvirringen och vänta på att förståelsen kommer. Jag kämpar med den stora frågan: Var det värt besväret?

"-Reality doesn't have any exits, Jack"
Unkin är människor med förmågan att ta sig genom vellum till vilken plats som helst i tid och rum, verklighet och myt. Och nu bryter Apokalypsen ut över hela historien samtidigt. Hitler är en samtida antagonist med oss. Himlens Änglar samlar sina skaror och Helvetets Demoner reser sig.

Språket i boken kan ibland vara svårt. Inte orden men flödet, det är fullt av miljöbeskrivningar. Det är inget man är van vid. Tidsaspekten ännu svårare. Narativet hoppar från sextusen eller före Kristus till 2017. Dessutom är karaktärena inte alltid enkla att urskilja. En del är minnen, drömmar och reflektioner av varandra. Arketyper kryper in. Är du en rebell så är du alla rebeller. Är du flykting är du alla flyktingar. Seamus Finnan är en underbar karaktär men hans narativ är skrivet i dialekt. "God and all His fookin angels are on the side of all that's worst in us. What kind of fookin eedjit stands up against that? Well, him [Finnan] of course, the big fookin gob that he has and can't keep shut." 

Geografin i vellum påminner mig om du skulle ta jorden och placera i en telefonkiosk gjord av spegelglas. Bara för att omedelbart göra alla oändliga reflektioner verkliga. Små skillnader i reflektioner expanderar med avstånd.

Guy Reynard hittar The book of all Hours och när han öppnar den hamnar han i vellum. Altså inte i någon annan tid eller någon annan plats utan i alla platser och alla tider. Är Guy Fox samma person som Reynald the Thief? Gör det någon skillnad? Är Jack galen eller en Angel of Fire?

När Tom flyr från Metatrons änglar flyr han genom tid och rum. Han hamnar i Frankrike 1917 vid Somme. Han flyr till Sumer sextusen år före Kristus. Men om du flyr in i en myt (för att ta ett par exempel som inte förekommer i boken). Om du hamnar i den Vilda Jakten, kommer du att vara Den Vita Hjorten som alltid kommer undan eller den jagade människan som alltid blir fångad? Om du flyr till Robin Hood, kommer du undan eller blir du fångad? Om du flyr till Star Trek är du Kirk eller har du en röd skjorta på dig? Om du flyr till Spartakistupproret, är du Spartacus på korset eller Spartacus den segrande generalen? Kan du skriva om eller fastnar du i narativet?

Att försöka resencera boken är att förenkla för att förstå. Att förenkla gör inte boken rättvisa.

För att rädda sin bror skriver Phreedom om sin egen själ.
Är Jonathon Carter som SS officeren Strang tvingar att leta efter Aratta i dom Georgiska Bergen 1942, bara kilometer från Staligrad, Jack Carters ([email protected] 10/04/99)  namne eller reinkarnation? eller Prekarnation?

"echoes and reflections bouncing back and forth across a century."


När jag slår ihop boken har jag en bild för ögonen av Hal Duncan som sitter vid sitt skrivbord. Runt om honom ligger högar av pergament, gamla böcker och lertavlor. Han klipper upp lertavlorna och pergamenten och klistrar in dom i fragment i sitt bokmanus mellan bilder från spanska inbördekriget och tal av Anne Pankhurst så att dom utgör en sammanhängande historia.
För det blir en sammanhängande historia till slut. Jag personligen gillar att Duncan tar upp många av dom delar av förra seklets första halvas intressanta platser och skeenden. Se mitt pen-namn, inga pris för att gissa vilka.
Det känns viktigt att säga att detta inte är en tidsreseroman. Det är inte så att protagonisterna hoppar runt i historien och försöker ställa saker och ting tillrätta. Det är mer komplicerat än så.
Stackars redaktör, att redigera den här boken måste varit en mardröm.

The proof of the pudding is in the eating som det heter och Betyget på triologin sitter i sista delen.
Pinion är sista delen av Jay Lakes clockwork earth kugghjulssteampunk triologi (Coggpunk?).
Jag är säker på att vi alla har upplevt samma två författarfenomen; att första delen är underbar, genomtänkt och fyndig, tvåan är svag och trean är en massiv besvikelse. (se Brent Weeks Night Angel eller Trudi Canavans The Black Magician Trilogy) Jag tror att det kan bero på att många nya författare har gått och funderat på sin första bok i åratal innan dom ens tagit pennan i hand. När man sedan har ett år på sig att skriva uppföljaren så har man inte hunnit samla på sig samma mängd idéer.
Den andra trenden är att författaren i ettan är hårt hållen och efterhand som han/hon får mer pondus gentemot sitt förlag och mer och mer självförtroende som författare så blommar dom ut och böckerna blir bättre och bättre. JK Rowling är ett typiskt exempel på den trenden. Varje bok i serien bli större och fetare.

Det är därför det är så trevligt att se en författare som håller en hög och bra nivå rakt igenom. Pinion knyter hårdare an till tvåan än tvåan till ettan. Vi återknyter bekantskapen med flickan Paolina och hennes Stemwinder, bibliotikarien Childress och hennes kinesiska ubåt, Boas the Brassman och hans problem med att han nyligen blivit en individ. Alla olika trådar knyt ihop utan att det känns krystat.

Jay Lake är ju mest känd för sina Hawaiskjortor, sin blog där han på ett öppet och ärligt sätt skriver om allt från skrivande, politik och sin egen Cancerbehandling men han är också utsedd till den fulaste Fantasyförfattaren av piruett.se. Jag har tidigare skrivit om Mainspring här och Escapement här. Jag kan även rekomendera hans bok Green i ett fristående universa.


© 2009 Mari Kurisato

Jag har en underlig dragning till rysk litteratur. Den är inte helt rationell men ser jag en rysk författare som är bra nog att översättas till svenska så brukar jag köpa boken. Nu har Sergej Lukjanenkos Nattpatrullen kommit ut och jag har i princip sträckläst den.

På Moskvas gator patrullerar Ljusets magiker på natten och Mörkrets Vampyrer och Onda Magiker på dagen för att upprätthålla Avtalet. Vapenvilan mellan Ljus och Mörker är absolut och måste hållas. Anton är en liten kugge i Nattpatrullen som kallats ut för att hantera en vampyr som bryter mot avtalet och neutralisera den. Det går så klart fel och är inledningen till en lång och komplicerad historia om Vampyrer och magiker, rätt och fel, Ljuset och Mörkret. Lukjanenko lyckas till och med göra dom "goda" intressantare än dom onda, något som är väldigt ovanligt i min erfarenhet. Magin är intressant och nyskapande och världen är ny och cool. En del kulturella refernser går så snabbt över huvudet på mig att jag kan känna vinddraget i håret men det förstör aldrig känslan.

Köp den och läs den. Fastnar du inte som jag gjorde så har du iallafall sparat in några sömnlösa nätter och fått en fin tegelsten till bokhyllan. Nu ska jag bara leta upp filmen och se den.

Ny favoritförfattare! Paolo Bacigalupi's Windup Girl handlar om ett Thailand efter the petroleum Contraction och genkrigen. 
Vitskjortorna arbetar för miljödepartementet och kontrollerar koldioxid utsläpp, främmande genetiskt material och epedemikontroll. Det innebär att dom ofta måste bekämpa genmanipulerade sjukdomar med aggressiv utrotning. Handelsministeriet vill däremot öppna upp för mer handel. Efter kalorikrigen är det inte helt populärt. Kaloriföretagens genmanipulerade grödor, sjukdomsresistenta men sterila, designade sjukdomar för att bekämpa copyright intrång har gett dom dåligt rykte.

Bacigalupi har skapat en värld som samtidigt är miljönissarnas mardröm och Shangri-la. Världen härjas av svält och genetisk utarmning. Haven har stigit och naturen är invaderad av genmanipulerade arter som helt slagit ut dom naturliga. Men samtidigt drivs bilar och fabriker av urverk, återvinning och respekt för naturen genomsyrar hela ekonomin. Det är en väldigt miljövänlig ekonomi i en värld där naturen inte längre är människovänlig.

Spännande, fartfylld och tankeväckande!

Joakim Westin har flyttat till Öland med sin fru och två små barn, men gården på Åludden dom flyttar in i har en mörk historia. Det hör till två fyrtorn som är byggda av sten från ett kapell och gården är byggd med timmer från ett skeppsbrott. Alla vet ju att det är dålig mojo att göra så. Men Nattfåk handlar inte så mycket om familjen Westin som det handlar om gården och fyrarna. Berättelsen hoppar fram och tillbaka i gårdens historia och berättar om dom många generationer Ölänningar som bott där.

Årets bästa kriminalroman står det på framsidan. Halvvägs in känns det som om jag missat något. Jag hittar inte brottet, hittar inte mysteriet. Nattfåk av Johan Theorin är en väldigt ödesmättad och dov bok. Och det är kanske just det som är problemet med att sätta en genre på en bok. Detta är ingen pusseldeckare, det är en upptäcksfärd in i ett okänt land. Det är inte Familjen Westin som är huvudpersonerna i boken, det är Öland. Det är vinter på Öland och Fåken är på väg. Fåken, denna speciella Öländska vinterstorm som samlar kraft över Östersjön och rusar in över den platta ön med enorm kraft.

Nattfåk är en i en gränsgenre. Det är tekniskt sett en deckare, en av protagonisterna är ju polis. Det är också en Historia om det övernaturliga och kan därför hamna i Urban Fantasy genren (eller heter det kanske Rural Fantasy? Den största tätorten som förekommer är Borgholm med 3000 invånare.) Men oavsett genre, som jag ser mest som en guide för läsaren att välja nya böcker och mindre som ett bra och effektivt sätt att sätta författare i rätt fack, så är Nattfåk en bra bok, en bok jag gillar.

En sak som jag saknat (och letat efter via olika internetsidor och Google Earth) är en tillförlitlig karta. Tack och lov har jag hittat en på Theorins Svenska hemsida.

Caim och hans spöklika väninna Kit hemsöker Nimea. Prästerskapet håller det gamla Imperiet i ett skräckvälde och dom oändliga maktkamper och oro som följer av deras styre ger lönnmördaren Caim gott om tillfällen att utöva sitt yrke. Han dödar för pengar inte för att han gillar det utan för att det är hans yrke. Han har få vänner utöver anden Kit. En natt går allt fel och hans lilla värld faller sönder.

Som jag skrev nyligen så jämför SF-bokhandeln Jon Sprunks Shadow's Son med Brent Weeks Night Angel Tiologin. Jag hittade vad jag skrev om första boken The Way of Shadows. Som ni kan se så är likheterna stora. Jag gillade verkligen ettan. Jag gillar verkligen Shadow's Son också.
Skillnaden är att i Shadows Son är den äldre lönnmördaren protagonist och i Night Angel är det lärlingen. Sen får vi inte glömma Kit som är Shadows Son's bästa karaktär. Caim är inte lika överdrivet duktig och hans kopling till världen troligare. Den stora frågan är vart serien är på väg och var den hamnar.

Så: Likheten och jämförelsen med Night Angel är berättigad och godkännd. Vad jag egentligen vill ha av SF-bokhandelns ansvariga är att dom läser del två och tre och kontrollerar att dom håller måttet!
Detta borde inte vara helt omöjlgt. I L-space måste det finnas vägar till De Ännu Oskrivna Böckrnas Hylla.

The Onion Girl av Charles de Lint är en spännande samtidssaga satt i staden Newford i USA (eller Canada, det är inte uttalat). Jilly är en målare, mest känd för sina tavlor med fairies i annars normala miljöer. En dag blir hon påkörd av en smitare och hamnar i koma. Det är nu hon för första gången hittar Manidò-akì, den indianska andevärlden. Hon är knappast förvånad, snarare lättad, upprymd, över att äntligen hitta hit även om det bara är genom drömmarna. Men allt är inte så underbart som det kan verka. Jilly måste kämpa för att orka vara vaken i The world as it is för att hantera sin konvalesens och rehab.
Joe Crazy Dog är en av Jillys vänner. Han vandrar obehindrat mellan världarna eftersom han är född i Manidò-akì. För att hjälpa Jilly ger han sig ut för att hitta sin Mormor (eller farmor, engelskan är inte klar på den punkten) en mäktig varelse som refereras till som den Vita Bison Damen eller Jordmodern.
Raylene är en flicka med ett mycket mörkt förflutet som en dag finner att hon kan springa med vargar i sina drömmar. När hon träffar sin vän Pinky där inser hon att det inte bara är drömmar. Tillsammans jagar dom i sömnen, en känsla av styrka och oberoende som dom aldrig haft IRL.
Historien går in och ut ur Verkligheten och drömvärlden.

Stil.
Jillys hitoria börjar 1999 och berättas bakåt i flashbacks och bakgrundsförklaringar, Raylenes börjar 1969 och berättas frammåt tills nutid och Joes börjar i nutid och går frammåt. Detta gör att flera avslöjanden kan göras gradvis och stilfullt. Dessa tre personer är alla Jag-personer i boken som också innehåller flera tredjepersons berättelser. Jillys vänner Sophie, Wendy mfl har egna tredjepersonsberättelser. Jag stör mig lite på stilen eftersom just valet av förstaperson är ett stilistiskt svårt berättargrepp med vissa inneboende begränsningar. (se William Heany) Om man lyckas med det ger det en väldig känsla av närhet med berättarrösten men iom att de Lint ignorerar begränsningarna med stilen så tappar han också den närhet som hade kunnat komma fram. Det sagt så varierar de Lint berättarrösten på ett mästerligt sätt när han skiftar mellan dom olika jagen så det uppstår aldrig det minsta tvivel om vems berättar. Raylenes Hillbilly dialekt går aldrig över gränsen för vad som är läsbart. Men det är synd att han väljer att använda en så svår stil när det inte hjälper sagan.

Newford Universat
är vackert och spännande. Det är uppenbart att detta inte är den första boken i en serie men samtidigt får man ingen känsla av att hamna utanför. Ofta har sk fristående böcker i en serie en känsla av interskämt som den nya läsaren missar. Det ger en lite felaktig känsla av att vara utesluten ur gänget när man märker av dom och det gör man inte här även om jag inser att hängivna läsare av de Lints andra böcker får ut så mycket mer av The Onion Girl än vad jag som ny läsare uppfattar.
Världen känns liten. Tyson, som Jilly och Raylene kommer ifrån med sina galna Hillbillys känns så nära. Bara en dagsresa i bil från miljonstaden Newford. Ända tills det slår mig att en dag i bil från  Malmö eller Stockholm tar dig långt ut i Banjoland. Men det finns samtidigt en intimitet i världen. Jillys vänkrets med alla främmande kvinnor som introduceras med namn är i början överväldigande men samtidigt känner jag igen känslan från att introduceras i en ny vänkrets och låter dom bara svepa över mig och låter historien sortera ut dom som är av intresse.

Fairie
de Lint är inte min favorit. Kanske är det så att jag inte tror på föränderligheten och oförutsägbarheten som är en grundpelare i Fairie ideologin. Det finns helt enkelt inga regler för vad som är möjligt eller inte. Jag menar: När jag först läste om Fairie/älvor så tolkade jag förvirringen i berättelsen som att minnet sviktar och allt ter sig som en dröm när man kom ut, inte att allt verkligen var förvirrat, snarare att protagonisten inte förstod världens regler. Katherin Kerr har lite rätt idé med Evandar och hans folk. När allt är möjligt är också allt flyktigt. Man kan inte skapa något så stort som en hel stad av misstag när man drömmer. Åtminstone har jag svårt att köpa den delen av premisserna. När jag ser tillbaka på böcker jag läst inser jag att det ofta är just dom jag sågat; Thomas the Rhymer och Tithe bla.
Jag vet att fairie är ett spännande ämne men för mig saknar det wow-faktorn. Så är det trots allt med genre-litteratur (och all litteratur har en genre) att en bok kan vara hur bra som helst men om den inte kittlar ditt funnybone så gör den inte det. Men trots detta vill jag verkligen rekomendera den.
Den är skitbra.

Memoirs of a Master Forger av William Heaney. 
Heany är en väldigt cynisk man som extraknäcker med att förfalska antika böcker. Han jobbar med ungdomsaktiviteter, bla på statliga kommitéer och olika etiska råd. Och han kan se demoner. Han ser demoner överallt. Det finns ettusen sexhundrafemtiosju olika. Demoner som får dig att maniskt räkna saker, att maniskt förkorta ord och skapa acronym, som får dig att ta livet av dig, demonen för förälskelse. Men Heany har lärt sig att leva med dom.

Jag har svårt att lista ut vad boken egentligen handlar om, men jag älskar den ändå. Den är medryckande och lätt beroendeframkallande. Heany dricker för mycket och han har stora familjeproblem. Han sitter på meningslösa kommitéer som han själv anser är ett rent slöseri med skattepengar men eftersom man ser allt ur hans synvinkel så följer man också med honom. Jag kan inte riktigt bestämma mig om han är ett ärkekräk eller en förfriskande klartsynt människa.


Graham Joyce skriver under pseudonymen William Heany och i första-person vilket ger den där extra lilla känslan av autencitet. Jag har skaffat en bok till av honom för att se om detta är ren tur eller om detta är en författare som ska få en egen hylla bland favoritförfattarna...

Jag har pillat fram och tillbaka på den här rescenssionen i flera veckor. Hur f*n ska man göra när man känner författaren? Jag måste ju köpa mina böcker av henne i framtiden. Jag känner att jag måste skriva om den för att jag gillar den och för att jag tycker att alla som gillar Urban fantasy ska köpa den och läsa den.
Jag tror jag ska vara väldigt minimalistisk:
Udda Verklighet av Nene Ormes - köp den, läs den, love it!

Eldbärare av Anders Björkelid är del två i Berättelsen om Blodet och uppföljaren till Ondvinter som vi läste som bokcirkeln i julas. Nu har tvåan kommit och skillnaden är kännbar. Jag gav ettan ett godkännt* men kände att det inte riktigt hade rätt storlek på kläderna. Lite som en tunn tjej i bylsiga koftor eller en fet gubbe i spandex. Ettan var skriven nära och intimt med hintar om stora avstånd och djup spännande bakgrundshistoria. Allt detta är jättebra men jag kände det som om beskrivningen haltade lite. Världen kändes lite inklämd.
I Eldbärare expanderar världen plötsligt.
Wolf och Sunia måste ta sig till staden Funinsburg och hirdjägarna och blodets kvinnor hjälper dom på vägen.
Jag gillar magin och mystiken som förföljer syskonen, jag gillar hur Anders i tvåan fokuserar på brodern efter att i ettan blandat mellan dom två barnen så att det bitvis var svårt att hålla isär vem som var vem. Språket är som tidigare lysande. Han lyckas till och med tackla könsrollerna (som i tvåan är ännu mer konfliktfyllda) utan att bli predikande. Det hade varit så lätt att falla i fällan att hon vill vara han och han vill vara hon, schablonsmässigt och stereotypt. Det blir inte mindre stereotypt för att man håller fram en könsspegel, it's been done! Men Anders klarar det och efterhand blir just könsaspekten mer komplicerad och intressant. Jag är nyfiken på trean; Kommer Sunia vara berättarjaget? Men den naggande frågan är: Varför säger förlaget; Vi vill köpa ettan med option på en triologi (Quadrologi?) och sedan klipper ner första boken så att det som skulle vara en underbar bok blir en lättsmällt bok? Visst det kanske säljer mer initiallt men Fantasy läsarna är kräsnare än så är fan Harry Potter och Twilight fans allihop, forget I even asked...
Nu vet jag iofs inte om det var förlaget som urvattnade Ondvinter men jag har en känsla av att det funkar så, särskillt med nya/ otippade författare. Men oavsett hur det är med den saken så lever Eldbärare upp så pass att jag utan att tveka kan säga att Ondvinter är värd besväret för att komma fram till Tvåan. Ondvinter är inte dålig, inte alls men Eldbärare är helt klart en helt annan liga. Med andra ord: Ondvinter får en trea men Eldbärare lyfter serien so far till en fyra over all. Kommer trean att höja betyget igen?
/s

---

*Fia Boktimmen envisas med att reducera verbala och genomtänkta åsikter till infantila siffror. När hon lyckas avtvinga mig en siffra så betyder den:
1. Sammanhängande text som är gramatiskt korrekt för det mesta. Dvs steget över baksidan på schampoflaskan.
2. Jag var besviken, pengarna och/ eller tiden jag la ner på boken var bortkastade. Bättre än en etta, författaren har iallafall uppnått en historia även om den var dålig. 
3. Jag kände att boken var värd pengarna/tiden jag la ner på den. Bra, trevlig, intressant men inte mycket mer..
4. En bra bok som jag skulle rekomendera andra att läsa. En fyra riskerar att hamna på Bloggen när treor sällan gör det.
5. En BRA BOK. En klassiker, blivande klassiker, nydanande eller har något djupt intressant att säga eller en bok som jag funderar på långt efter att jag ställt den i hyllan. En bok som jag lånar ut till vänner och antastar främlingar med orden "Du måste läsa den här!"

I ett artonhundratals Seattle har en olycka släppt ut en gas som inte bara är farlig och dödlig, ett fåtal av dom som dör av gasen blir dessutom zombies. För att skydda resten av staten bygger man en hög gassäker mur runt stadskärnan. När Briar Wilkes son tar sig in i staden följer hon efter. Det finns bara två vägar förbi murarna; Under eller över.

Cherie Priest har i Boneshaker lagt ett underbart grundarbete. Alla vet ju att en grundläggande del av Steampunk är goggles, gasmasks and airships. Det är i frågan varför som Priest först utmärker sig. Gasen blir synlig genom polariserat glas, altså har Briar Wilkes ett gammalt par goggles liggande hemma, gasen är dödlig så större delen av boken utspelas med Mask på. Och så klart tar man luftballong över muren! Allt passar in smart och elegant. Att Briar Wilkes är fabriksarbetare skadar heller inte.
Detta är steampunk med en hälsosam tyngdpunkt på Punk. Det är mörkt och mustigt. Jag väntar ivrigt på nästa del som kommer i oktober.

Zendegi av Greg Egan var något av en förvånande läsning. En helt vanlig SF bok utan maniska sci-tech utläggningar. Missförstå mig inte; Den var bra men den var inte klassisk Egan. Den handlar om revolutionen i Iran 2012. Sköna karraktärer och IT projektioner.
Hamnar mer i kategorin Good Read än Uppbygglig Litteratur.
/s