The Warded Man
The Warded Man av Peter Brett är en intressant debutroman. I Arlens by lever man i skräck för natten. Natten tillhör The Corelings, elementardemoner som reser sig ur The Core för att jaga och döda människorna. Dagen hör människorna till. Då bygger man och sköter sina grödor, man skyddar sig med wards, intrikata sigill som stänger ute corelings. Men sigillen är bara så bra som dom är skrivna. Ett enda streck fel, en träplatta som flagnat eller blivit skev, ett löv som blåst över ett sigill och dolt en del av figuren kan vara tillräckligt för att släppa in corelings förbi skydden. I så fall ställer elddemonerna till våldsamma eldsvådor, stendemoner och trädemoner slår sönder hus och byggnader, vinddemoner kan flyga in och alla dödar och äter allt dom kommer åt, människor, grödor och djur. Det är en värld där alla lever i skräck för natten. Byarna är isolerade från varandra och allting som är mer än en dagsmarsh bort är i det närmaste onåbart.
Hertigarnas budbärare är några av dom få som regelbundet vågar sig ut på resa. Det är dom som knyter samman byarna med städerna. Det är dom som tar med sig bud och brev. Det är dom som vet hur man säkert kan övernatta i det fria bakom portabla skyddsmurar och magisk cirklar.
The Warded Man handlar om Arlen, Leesha och Rojer.
Arlen är en ung man från en liten by med talang för att måla wards och en okuvligt vilja att inte längre vara instängd bakom wards. Han ser skyddsmurarna som ett hinder, ett fängelse.
Den handlar också om Leesha, en ung kvinna som instängd i sin kvinnoroll lyckas bryta sig fri genom att bli en Herb Gatherer, en roll som väldigt mycket liknar Pratchetts häxor men utan magi. Det är örter och vetenskap/medicin som gäller.
Rojer räddas undan ett demonangrepp vid väldigt unga år av en Jongleur som tar honom som lärling.
Första boken handlar väldigt mycket om Arlen men dom andra två protagonisterna presenteras på ett bra sätt. Dom tre protagonisterna är alla tre starka och olika karaktärer som känns genuina och seriösa. När dom tre till sist möts är det ett explosivt möte...
Magi
Jag har tidigare skrivit om olika val författare gör som kan lyfta eller sänka en bok. Om magisystemet inte är trovärdigt så har världen ingen trovärdighet, så har hjälten ingen trovärdighet osv. Om du ska ha med magi i en bok så anser jag att det är höjden av lathet att inte göra något magiskt av det. Det är ju ett ämne som per definintion inte har några andra gränser än dom du själv sätter upp. Det måste inte vara jätte komplicerat men det måste kännas genomtänkt.
I The Warded Man är det just den geometriska formen på en ward i relation till andra wards i cirkeln eller i relation till dels sin egen placering på ett hus och andra wards placering i samma hus som avgör om den fungerar. Du kan utan någon som helst kunskap kopiera från en mall enligt ett diagram och det fungerar precis så bra som originalet. Detta gör att materialet som du använder i sig inte är magiskt men, så klart att en ward ristad i sten är bättre än en ristad i sand, vattenfast färg är bättre än en kolteckning osv. Snidade, målade och sedan lackerade sigill är bättre och en stor del av Warders hantverk. Olika wards har förlorats i tidens gång och kunskapen om olika wards bevakas svartsjukt av sina ägare. Kunskapen är fragmenterad och ofullständig. Även om Warders i Miln har kunskap om vilka olika geometriska system som ska bestämma vilken ward som ska vara var så verkar ingen veta vad det är i symbolerna som ger dom kraften att stå emot corelings. Därför verkar det inte heller finnas någon som helst systematisk vetenskap för att skapa (återskapa) nya okända wards. Det bästa som man kan göra är att att leta i ruiner i ödemarken mellan bosättningarna.
Detta, tillsammans med corelings, gör att magisystemet är väldigt trovärdigt. Det dras ingen manna, eller psy, utan det är skaparens kunskap och stadiga hand som skapar mäktiga wards. Alla som kämpat på bildlektionerna med att skapa ett bild som faktiskt liknar det du försökt avbilda förstår att det krävs träning och talang för att bli bra på det. Lägg till lite matte så har du en bra förklaring för varför vissa kan och andra inte kan.
Magisystemet känns både enkelt och logiskt. Det finns ett djup som kan utforskas.
Jag har redan köpt och börjat läsa tvåas; The Desert Spear.
/s
Hertigarnas budbärare är några av dom få som regelbundet vågar sig ut på resa. Det är dom som knyter samman byarna med städerna. Det är dom som tar med sig bud och brev. Det är dom som vet hur man säkert kan övernatta i det fria bakom portabla skyddsmurar och magisk cirklar.
The Warded Man handlar om Arlen, Leesha och Rojer.
Arlen är en ung man från en liten by med talang för att måla wards och en okuvligt vilja att inte längre vara instängd bakom wards. Han ser skyddsmurarna som ett hinder, ett fängelse.
Den handlar också om Leesha, en ung kvinna som instängd i sin kvinnoroll lyckas bryta sig fri genom att bli en Herb Gatherer, en roll som väldigt mycket liknar Pratchetts häxor men utan magi. Det är örter och vetenskap/medicin som gäller.
Rojer räddas undan ett demonangrepp vid väldigt unga år av en Jongleur som tar honom som lärling.
Första boken handlar väldigt mycket om Arlen men dom andra två protagonisterna presenteras på ett bra sätt. Dom tre protagonisterna är alla tre starka och olika karaktärer som känns genuina och seriösa. När dom tre till sist möts är det ett explosivt möte...
Magi
Jag har tidigare skrivit om olika val författare gör som kan lyfta eller sänka en bok. Om magisystemet inte är trovärdigt så har världen ingen trovärdighet, så har hjälten ingen trovärdighet osv. Om du ska ha med magi i en bok så anser jag att det är höjden av lathet att inte göra något magiskt av det. Det är ju ett ämne som per definintion inte har några andra gränser än dom du själv sätter upp. Det måste inte vara jätte komplicerat men det måste kännas genomtänkt.
I The Warded Man är det just den geometriska formen på en ward i relation till andra wards i cirkeln eller i relation till dels sin egen placering på ett hus och andra wards placering i samma hus som avgör om den fungerar. Du kan utan någon som helst kunskap kopiera från en mall enligt ett diagram och det fungerar precis så bra som originalet. Detta gör att materialet som du använder i sig inte är magiskt men, så klart att en ward ristad i sten är bättre än en ristad i sand, vattenfast färg är bättre än en kolteckning osv. Snidade, målade och sedan lackerade sigill är bättre och en stor del av Warders hantverk. Olika wards har förlorats i tidens gång och kunskapen om olika wards bevakas svartsjukt av sina ägare. Kunskapen är fragmenterad och ofullständig. Även om Warders i Miln har kunskap om vilka olika geometriska system som ska bestämma vilken ward som ska vara var så verkar ingen veta vad det är i symbolerna som ger dom kraften att stå emot corelings. Därför verkar det inte heller finnas någon som helst systematisk vetenskap för att skapa (återskapa) nya okända wards. Det bästa som man kan göra är att att leta i ruiner i ödemarken mellan bosättningarna.
Detta, tillsammans med corelings, gör att magisystemet är väldigt trovärdigt. Det dras ingen manna, eller psy, utan det är skaparens kunskap och stadiga hand som skapar mäktiga wards. Alla som kämpat på bildlektionerna med att skapa ett bild som faktiskt liknar det du försökt avbilda förstår att det krävs träning och talang för att bli bra på det. Lägg till lite matte så har du en bra förklaring för varför vissa kan och andra inte kan.
Magisystemet känns både enkelt och logiskt. Det finns ett djup som kan utforskas.
Jag har redan köpt och börjat läsa tvåas; The Desert Spear.
/s
Hard SF
Har ni läst något av Greg Egan?
Om inte så gör det.
Jag läste hans Incandescence för ett tag sedan och fastnade för hans stil direkt. Av flera bra anledningar och någon dålig har jag inte hunnit läsa något annat av honom förrän nu. Först lite om hans stil. Egan skriver hård SF, stenhård SF. Och med det menar jag inte, blodig laserskjutande mil SF som tex Richard Morgan utan i benämningen tech/science dominerad SF. I Egans böcker är teknik och vetenskap inte ett stöd för historien, det är historien. På samma sätt som LeGuin använder genusidéer för att driva historien i flera av sina Ekumenen böcker använder Egan vetenskaplig upptäckt för att driva sina. Känner du att ett helt kapitel med utförliga beskrivningar av vetenskapliga experiment inte är din kopp te så ska du definitivt läsa Egan; Det kommer att ändra din boksmak!
Diaspora är det senaste fyndet.
Yatima är föräldralös. I hens värld av virtuell verklighet betyder det att datorn som är hens hem har satt ihop programmet för hens personlighet slumpvis istället för att göra det som vanligt genom att rekombinera dom olika delarna av hens föräldrar. (Eftersom datorgenererade personligheter inte rimligen kan ha ett kön leker Egan med personliga pronomen. Yatima och hens virtuella vänner kallas för "ve" istället för "he" eller "she") I hens värld finns det tre typer av personer. Virtuals som lever i polises, dvs datorgenererade verkligheter, fleshers som är "vanliga" människor och gleisner robotar, dvs mjukvarobaserade personligheter som har en egen kropp och därför lever huvudsakligen i den fysiska verkligheten och inte i ett datorprogram. Könsspecifika pronomen används uteslutande för fleshers och föredetta fleshers.
Boken handlar dels om hur en enorm katastrof driver mänskligheten (och i "mänskligheten" räknar jag in både Yatimas virtuella släktingar och gleisner robottar) till att fly först solsystemet och sedan galaxen och dels om Yatima och hens resa.
I Diaspora är det datorgenrerade personligheter och kosmologi som är dom två bärande trådarna. Egans kosmologi är både vacker och intressant. Även om den är spekulativ är den spännande och trovärdig.
Läs, läs, läs!
/s
Om inte så gör det.
Jag läste hans Incandescence för ett tag sedan och fastnade för hans stil direkt. Av flera bra anledningar och någon dålig har jag inte hunnit läsa något annat av honom förrän nu. Först lite om hans stil. Egan skriver hård SF, stenhård SF. Och med det menar jag inte, blodig laserskjutande mil SF som tex Richard Morgan utan i benämningen tech/science dominerad SF. I Egans böcker är teknik och vetenskap inte ett stöd för historien, det är historien. På samma sätt som LeGuin använder genusidéer för att driva historien i flera av sina Ekumenen böcker använder Egan vetenskaplig upptäckt för att driva sina. Känner du att ett helt kapitel med utförliga beskrivningar av vetenskapliga experiment inte är din kopp te så ska du definitivt läsa Egan; Det kommer att ändra din boksmak!
Diaspora är det senaste fyndet.
Yatima är föräldralös. I hens värld av virtuell verklighet betyder det att datorn som är hens hem har satt ihop programmet för hens personlighet slumpvis istället för att göra det som vanligt genom att rekombinera dom olika delarna av hens föräldrar. (Eftersom datorgenererade personligheter inte rimligen kan ha ett kön leker Egan med personliga pronomen. Yatima och hens virtuella vänner kallas för "ve" istället för "he" eller "she") I hens värld finns det tre typer av personer. Virtuals som lever i polises, dvs datorgenererade verkligheter, fleshers som är "vanliga" människor och gleisner robotar, dvs mjukvarobaserade personligheter som har en egen kropp och därför lever huvudsakligen i den fysiska verkligheten och inte i ett datorprogram. Könsspecifika pronomen används uteslutande för fleshers och föredetta fleshers.
Boken handlar dels om hur en enorm katastrof driver mänskligheten (och i "mänskligheten" räknar jag in både Yatimas virtuella släktingar och gleisner robottar) till att fly först solsystemet och sedan galaxen och dels om Yatima och hens resa.
I Diaspora är det datorgenrerade personligheter och kosmologi som är dom två bärande trådarna. Egans kosmologi är både vacker och intressant. Även om den är spekulativ är den spännande och trovärdig.
Läs, läs, läs!
/s
Forest of Hands and Teeth
Carrie Ryan har i boken Forest of Hands and Teeth skapat en post apokalyptisk dystopia av enormt mått. Jag har sällan sett en framtid så mörk utan att den glider över i ren domedagsprofetia (som On the Beach av Nevil Shute tex).
Som du hör på namnet så handlar det om just en Zombie Apokalyps™.
Mary lever i en liten by mitt inne i skogen, skogen av händer och tänder, och deras lilla samhälle är helt isolerat bakom sina stacket som håller zombierna ute. Så har det varit i flera generationer. Marys mor har berättat sagor för henne. Sagor om tiden innan zombierna kom, om tiden innan dom döda återvänder. Men det har gått så många generationer att det inte finns något kvar av historia. Bara enstaka minnesbilder och sagor. Men Mary drömmer om att det finns något bortom skogen, en plats utan zombier, och allra mest drömmer hon om havet.
En zombiebok som kan bli en zombieboksklassiker, en kärlekssaga och en Coming-age-story med en ung kvinna i huvudrollen. Ryan går på den där svåra linan mellan Oh-jag-är-kvinna-så-jag-måste-bete-mig-som-ett-våp och Fan-vad-jag-är-trött-på-våp-rollen-jag-tar-en-yxa-och-hackar-zombies. Hade hon gått för långt åt ena eller andra hållet så hade protagonisten tappat antingen trovärdighet (Kvinnor i puritanska isolerade byar med zombiehorder utanför har vissa krav på sig) eller mitt intresse (det finns en gräns för hur mycket våperier jag står ut med innan det går från att "samhällets förväntningar på Mary är ett hinder" till "Hon faktiskt är ett våp")
Jag gillade helt klart både storyn och världen.
Gillar du Zombies så ska du inte missa Forest of Hands and Teeth.
/s
Som du hör på namnet så handlar det om just en Zombie Apokalyps™.
Mary lever i en liten by mitt inne i skogen, skogen av händer och tänder, och deras lilla samhälle är helt isolerat bakom sina stacket som håller zombierna ute. Så har det varit i flera generationer. Marys mor har berättat sagor för henne. Sagor om tiden innan zombierna kom, om tiden innan dom döda återvänder. Men det har gått så många generationer att det inte finns något kvar av historia. Bara enstaka minnesbilder och sagor. Men Mary drömmer om att det finns något bortom skogen, en plats utan zombier, och allra mest drömmer hon om havet.
En zombiebok som kan bli en zombieboksklassiker, en kärlekssaga och en Coming-age-story med en ung kvinna i huvudrollen. Ryan går på den där svåra linan mellan Oh-jag-är-kvinna-så-jag-måste-bete-mig-som-ett-våp och Fan-vad-jag-är-trött-på-våp-rollen-jag-tar-en-yxa-och-hackar-zombies. Hade hon gått för långt åt ena eller andra hållet så hade protagonisten tappat antingen trovärdighet (Kvinnor i puritanska isolerade byar med zombiehorder utanför har vissa krav på sig) eller mitt intresse (det finns en gräns för hur mycket våperier jag står ut med innan det går från att "samhällets förväntningar på Mary är ett hinder" till "Hon faktiskt är ett våp")
Jag gillade helt klart både storyn och världen.
Gillar du Zombies så ska du inte missa Forest of Hands and Teeth.
/s
Sandman Slim
Stark vaknar upp på en kyrkogård i Los Angeles. Han har just lyckats fly från Helvetet och är på en personlig vendetta efter dom som satte honom där. Han är arg, bitter och väldigt våldsam. Elva år i Helvetet som public buttboy, sen gladiator på arenan och slutligen som Hittman kan göra det med även den mildaste själ. Stark var något av en skitstövel redan innan.
Sandman Slim av Richard Kadrey är en våldsam och cynisk, magisk realism/ Urban Fantasy roman i första person. Stark talar direkt till läsaren i bästa deckarstil.
Jag tror det bästa sättet att beskriva boken är med ett par citat:
"Yes, there are vampires. Try to keep up."
Eller när han beskriver dom rika i all sin dekadens:
"Their wealth doesn't insulate them from the world. It creates it. Their bank statements read like Genesis. Let there be light and let a thousand investement banks bloom. They shit cancer, and when they belch in a bowl valley like L.A., the air turn so thick and poisonous that you can cut it up like bread and serve it for lunch at MacDonalds.
A Suicide Sandwich Happy Meal."
Som i alla böcker där författaren valt att skriva i förstaperson är personen och hans sätt att tala till läsaren oerhört viktigt. En del väljer att lägga det som en inre monolog, en dagbok eller brev. Stark talar direkt till läsaren utan några förklaringar till hur han "ser" läsaren. Jag kom att gilla Stark. Han är agressiv och bitter, han har en stark känsla av lojalitet till sina vänner och han är lite lagom korkad, irrationell och impulsiv. Men hans tilltal och hans cynism är skitskön, för att tala klarspråk.
Det ska komma ut en tvåa i oktober (Kill the Dead) och även om jag inte kommer att stå i kö för att köpa den inbundna så är jag övertygad om att pocketen kommer att hamna i min bokhylla ganska snart.
Sandman Slim av Richard Kadrey är en våldsam och cynisk, magisk realism/ Urban Fantasy roman i första person. Stark talar direkt till läsaren i bästa deckarstil.
Jag tror det bästa sättet att beskriva boken är med ett par citat:
"Yes, there are vampires. Try to keep up."
Eller när han beskriver dom rika i all sin dekadens:
"Their wealth doesn't insulate them from the world. It creates it. Their bank statements read like Genesis. Let there be light and let a thousand investement banks bloom. They shit cancer, and when they belch in a bowl valley like L.A., the air turn so thick and poisonous that you can cut it up like bread and serve it for lunch at MacDonalds.
A Suicide Sandwich Happy Meal."
Som i alla böcker där författaren valt att skriva i förstaperson är personen och hans sätt att tala till läsaren oerhört viktigt. En del väljer att lägga det som en inre monolog, en dagbok eller brev. Stark talar direkt till läsaren utan några förklaringar till hur han "ser" läsaren. Jag kom att gilla Stark. Han är agressiv och bitter, han har en stark känsla av lojalitet till sina vänner och han är lite lagom korkad, irrationell och impulsiv. Men hans tilltal och hans cynism är skitskön, för att tala klarspråk.
Det ska komma ut en tvåa i oktober (Kill the Dead) och även om jag inte kommer att stå i kö för att köpa den inbundna så är jag övertygad om att pocketen kommer att hamna i min bokhylla ganska snart.
Marusek, Counting Heads
Som ett resultat av att häva köpstoppet köpte jag en oplanerad bok; Counting Heads av David Marusek. Hi Sci Fi, near future. Det är en berättelse i det där spännande gränslandet mellan post-human och close dystopia. Mänskligheten lever längre än vad som tidigare verkar möjligt, protagonisten Samson Harger är nära de tvåhundra när boken tar sin början. Han har en bältes valet som är en fungerande AI i begynnelse. Världen befolkad av dom snuskigt rika, klonade människor som hyrs ut av Applied People och diverse robottar. Vi får bla följa en av klonerna. en riking och hans fall mm. Samtidigt som (till synes) drakoniska befolkningskontrollagar och domes över alla städer för att hålla ute "NASTIEs" dvs skadliga nanomaskiner och andra avancerade gifter förfaller Marusek aldrig i ren dystopi. För samtidigt som alla dessa problem existerar så pågår olika projekt för att lösa dom.
Missförstå mig inte, jag gillar verkligen dystopier men att skapa en framtid som är så mörk som Maruseks samtidigt som den inte känns mörk utan full av framtidshopp och spänning är en kul twist. För samtidigt som NASTIEs och skadliga nanotech härjar så används nanotech för allt som man bara kan önska sig, från universalmaskiner som kan skapa nästan vad som helst till integrerade mobiltelefoner (i bemärkelsen integrerade i dig), samtidigt som Jorden lagts i spillror så skapar just dom här problemen också grundplåten för att kolonisera nya solsystem. Marusek har till och med skapat en trovärdig ekonomisk anledning till varför det skulle vara en bra idé för storföretag att bygga vad som i princip är månggenerationsskepp för flyga slower-than-light i hundratals år. Affärsmodellen är att dom ger dig en plats på skeppet och du ger dom en hektar mark på jorden. Jag har svårt att se hur företag skulle kunna (vilja, våga) casha in på en investering i ett annat solsystem men Marusek har skapat en trovärdig situation med avkastning, right here, right now.
Dessutom, för alla er sugna kommunister där ute, så har Marusek skapat en intressant variant på Chavistiska "Socialistiska element i en kapitalistisk stat". Chartister är folk som lever i egalitära communes, eller co-operativ. En inte helt enkel hippietillvaro i Maruseks kapitalistiska framtid.
Jag har köpt tvåan redan av bara farten. Om den följer upp ettan så är jag mer än nöjd.
/s
On a side note kan man konstatera att Marusek är lika nojig som andra författare om att hitta sitt eget namn i media: På sin blogg har han kommenterat att SF bokhandeln utnämnt hans bok till Månadens SF. Detta trots att han inte kan ett ord Svenska.
Missförstå mig inte, jag gillar verkligen dystopier men att skapa en framtid som är så mörk som Maruseks samtidigt som den inte känns mörk utan full av framtidshopp och spänning är en kul twist. För samtidigt som NASTIEs och skadliga nanotech härjar så används nanotech för allt som man bara kan önska sig, från universalmaskiner som kan skapa nästan vad som helst till integrerade mobiltelefoner (i bemärkelsen integrerade i dig), samtidigt som Jorden lagts i spillror så skapar just dom här problemen också grundplåten för att kolonisera nya solsystem. Marusek har till och med skapat en trovärdig ekonomisk anledning till varför det skulle vara en bra idé för storföretag att bygga vad som i princip är månggenerationsskepp för flyga slower-than-light i hundratals år. Affärsmodellen är att dom ger dig en plats på skeppet och du ger dom en hektar mark på jorden. Jag har svårt att se hur företag skulle kunna (vilja, våga) casha in på en investering i ett annat solsystem men Marusek har skapat en trovärdig situation med avkastning, right here, right now.
Dessutom, för alla er sugna kommunister där ute, så har Marusek skapat en intressant variant på Chavistiska "Socialistiska element i en kapitalistisk stat". Chartister är folk som lever i egalitära communes, eller co-operativ. En inte helt enkel hippietillvaro i Maruseks kapitalistiska framtid.
Jag har köpt tvåan redan av bara farten. Om den följer upp ettan så är jag mer än nöjd.
/s
On a side note kan man konstatera att Marusek är lika nojig som andra författare om att hitta sitt eget namn i media: På sin blogg har han kommenterat att SF bokhandeln utnämnt hans bok till Månadens SF. Detta trots att han inte kan ett ord Svenska.
Terminal World
Terminal world av Alastair Reynolds
Quillon lever i Neon Height, ett distrikt i den enorma staden Spearpoint. I Neon Height är det elektrisitet som gäller, inte som i Steamville som bara kan utnytja ångkraft eller de sk Celestial levels där Änglarna bor med datorer och nano maskiner. Hela staden är uppdelad i zoner där själva naturlagarna fungerar olika. För att ta sig från en zon till en annan måste man kunna hantera zonsjukan, en obehaglig bieffekt av att vara i ett ställe din kropp inte är anpassad för som liknar dykarsjuka eller allvarlig migrän.
Spearpoint själv sträcker sig upp ur landskapet som en massiv skruv ur landskapet ända upp över atmosfären och hela städer lever på gängorna.
När Quillon, som arbetar som obducent, tar emot en död Ängel avslöjas en mordkomplott mot honom som tvingar honom att fly Spearpoint.
Alastair Reinolds frångår sin vanlliga tradition att skriva Hard SF och har skapat ett sugestivt scenario där inget är riktigt självklart. Quillon är inte det han verkar vara, Spearpoint är inte det det verkar vara och efter ett tag börjar man undra om ens Jorden är den plats man tror att det är.
Jag kan inget annat än rekomendera den här boken.
Steampunk, post-apokalyps och far far future SF ihoprullat i ett!
/s
Quillon lever i Neon Height, ett distrikt i den enorma staden Spearpoint. I Neon Height är det elektrisitet som gäller, inte som i Steamville som bara kan utnytja ångkraft eller de sk Celestial levels där Änglarna bor med datorer och nano maskiner. Hela staden är uppdelad i zoner där själva naturlagarna fungerar olika. För att ta sig från en zon till en annan måste man kunna hantera zonsjukan, en obehaglig bieffekt av att vara i ett ställe din kropp inte är anpassad för som liknar dykarsjuka eller allvarlig migrän.
Spearpoint själv sträcker sig upp ur landskapet som en massiv skruv ur landskapet ända upp över atmosfären och hela städer lever på gängorna.
När Quillon, som arbetar som obducent, tar emot en död Ängel avslöjas en mordkomplott mot honom som tvingar honom att fly Spearpoint.
Alastair Reinolds frångår sin vanlliga tradition att skriva Hard SF och har skapat ett sugestivt scenario där inget är riktigt självklart. Quillon är inte det han verkar vara, Spearpoint är inte det det verkar vara och efter ett tag börjar man undra om ens Jorden är den plats man tror att det är.
Jag kan inget annat än rekomendera den här boken.
Steampunk, post-apokalyps och far far future SF ihoprullat i ett!
/s
This Is Not A Game
This Is Not A Game, You don't get a second life
av Walter Jon Williams handlar om en författare av ARG spel som heter Dagmar. Hon jobbar med att sätta upp Alternate Reality Games.
ARG:
ARG's är ett växande internet event som används mer och mer. Ett närliggande exempel är det där telefonbolaget som gömt ett halvt kilo guld ngn stans i Sverige och droppar ledtrådar via media och hemsidor (detta är mainstream/lamerversionen) eller långtgående intrigspel som sväller över från Internet via forum till IRL händelser osv. Man kan väva in dagsaktuella händelser som är helt orelaterade och ge dom en "dold" betydelse. Tex kan man hävda att finanskrisen är fabricerad av aliens/Illuminati/vilken-bov-du-råkar-ha-i-spelet och ge "bevis" för det, du kan droppa ledtrådar som bara syns på Google earths satelitbilder, ha skådespelare som syns på "övervakningskameror" eller som kan träffas på på gatan på stan, som kan smsa dig på jobbet med uppdrag och ledtrådar, osv. Fördelen är att det kan vara väldigt spänande och engagerande, nackdelen är ju att det är/blir mycket mer geografiskt begränsat än annars. Jag menar ligger guldet i Stockholm så måste du faktiskt dit, inte så lätt om du bor i Töre (tex). Tänk inte på Mikael Douglas i The Game utan mer som ett jättemonster LAJV.
Dagmar:
Dagmar skriver pusselspel som leder till ett speciellt event, ofta som promotion för kommande lanceringar, ungefär som filmen REPO MEN gör på sin hemsida Repomen. Hon har just avslutat ett framgångsrikt ARG som kulminerat i ett enormt bröllop i Indien. På väg till smestern på Bali mellanlandar hon i Jakarta. Samtidigt som hon ska byta plan kollapsar Indonesiens ekonomi och Jakarta exploderar i kravaller och kaos. Dagmar sitter fast på Hilton med nästan inga pengar, en laptop och en mobiltelefon.
Ambasaden gör ingenting men hennes chef (en gammal rolspelare hon kännt sen College) har hyrt ett privat företag för att rädda henne. Det visar sig att det inte är så lätt.
Group Mind:
Det finns en teori som säger att om du ber 10.000 personer att gissa vem som vinner nästa val så kommer du att få ett bättre och mer korrekt resultat än om du gör en statistisk undersökning och frågar 10.000 personer hur dom kommer att rösta i nästa val. Resultatet blir ännu bättre om du ger dom du frågar en anledning att gissa rätt tex ett pris för vinnarna. Därför har spelsiter som har vadslagning om valresultat ofta bättre prognoser än tex SIFO. Ämmu bättre när man samarbetar. Wikipedia är ett exempel som utnytjar denna effekt. När Dagmar delar ut ledtrådar och mysterier till sin spelarbas rasslar det snabbt till och oväntade svar kommer fram.
The Game:
När det kommersiella räddningsförsöket blir försenat postar Dagmar ett inlägg på Spelbolagets forumsida och ber om hjälp. En del inser alvaret, andra anser att detta är upptakten på ett nytt spel. Flera posts med kommentaren TINAG (=This Is Not A Game) möts med godmodiga kommentarer om att "Så klart det är, det säger ni för att öka spelkänslan". Ensam kvinna fast i laglöst land, need rescue, är ju ett bra spelupplägg.
Boken:
Läs, läs, läs!
Mer Drakar
Dragon Haven av Robin Hobb
Äntligen har den avslutande delen av The Rain Wild Chronicles kommit till stan. Det är den fjärde serien i Hobbs mest kända och populära Universa.
Den är underbar. Köp den, läs den, älska den!
Har du inte läst Robin Hobb, börja nu!
* * * Spoilervarning * * *
Dragon Haven
Dom små och missbildade drakarna som kläcktes ur Maulkins tangle fortsätter uppför floden. Sintara är missnöjd för att Thymara inte beter sig som en drottning, Thymara är missnöjd för att Sintara inte öppnar sig alls. Draken är arrogant och självupptagen men när hon inte ens kan flyga utan är helt beroende av sina mänskliga följeslagare så blir det mer och mer konfliktfyllt.
Vi får veta var Sessurea har tagit vägen, om du inte gissat. Jag hade helt missat den vinkeln.
Det är intressant att Sintara förväntar sig att Thymera ska bete sig som en drottning när Thymera länge varit i en position längst ner i samhället. Hon har varit tvungen att bevisa hela sitt liv att hon har en rätt att överhuvud taget få leva, att hon inte borde dödats vid födseln.
Mercor (Maulkins som drake) kämpar för att hålla hoppet uppe hos sitt band av drakar och draktjänare. Kämpar för att hitta rätt väg till Kessingra eller åtminstonne ett ställe där drakarna kan klara sig själva utan att vara beroende av Cassaricks Rain Wild traders.
Grefts idéer om att skapa nya regler och förkasta dom gamla tar mer form. Inte minst förbudet mot att ha sex. Men även han har storstilade drömmar om en framtid då han och drakarnas tjänare inte längre är beroende av Cassarick och Trehaug.
Drakarn har varit en viktig del i hela Realm of the Elderling Universat. I Farseer Triologin är det frånvaron av, och hoppet om att Drakarna ska komma och rädda Six Duchies. Veritys galna sökande efter en legendarisk räddning både lyckas och misslyckas. Detta är helt i linje med Hobbs skrivande. Jag kommer ihåg när jag läste Assasins Quest för länge sedan och tänkte: Hur ska hon kunna reda ut det här? Jag kunde aldrig tänka mig att Fitz skulle få ett "lyckligt slut". Veritys quest var både en succé och ett tragisgt misslyckande. Han räddar riket men det han hittar är ju bara en skugga av drakar. Ett minne.
Robin Hobb har ett väldigt bra sätt att skriva och att knyta ihop sina historier; Fitz vinner, överlever och skulle kunna "leva lycklig alla sina dagar" men han är nästan helt knäckt. Hobb hymlar inte med kostnaden av att dras in i äventyr, det ger det ett djup och en trovärdighet till historien.
I Liveship traders får vi nysta fram historien om Havsormarna och Maulkins tangle. Hobb lyckas få ett underifrånperspektiv även här. Den desperata kampen för att vara mer än bara ett djur, sökandet efter minnet av vad dom varit och vad dom kan bli. Havsormarna klarar sig fram till sina stränder i Rain wilds men allt är ju inte som det ska.
Även i The Tawny Man Triologin är drakarna viktiga. Stendraken och Icefyre inte minst. Vi börjar förstå hur Six Duchies drakar har drabbat the Outislands och varför dom Röda skeppen har försökt hämnas. Hur minnesstenarna hänger ihop med Elderlings och drakarna. Tintaglia är antagligen den enda som kan sägas få ett lykligt slut i den serien.
Det är här The Rain Wild Chronicles kommer in.
Dragon Keeper
En sorglig rest av Maulkins tangle försöker skapa sina kokonger i Cassarick. Men havsormarna är svaga och allt har ändrats. Dom behöver människors hjälp att bilda sin kokonger, något som tidigare borde gjorts av vuxna drakar och Elderlings. Deras minnen är fragmentariska och Tintaglia kämpar för att hjälpa dom, men dom är så få. Bara ett knappt hundratal. Tintaglia verkar ha gett upp hoppet om Maulkins tangle. Det antyds att dom tänker para sig och lägga egna ägg på dom Andras ö långt söderut.
Tidigare bloggat om Drakar
The Adamantine Palace
Havemercy
Dragon Keeper
The Dragons of Babel
Äntligen har den avslutande delen av The Rain Wild Chronicles kommit till stan. Det är den fjärde serien i Hobbs mest kända och populära Universa.
Den är underbar. Köp den, läs den, älska den!
Har du inte läst Robin Hobb, börja nu!
* * * Spoilervarning * * *
Dragon Haven
Dom små och missbildade drakarna som kläcktes ur Maulkins tangle fortsätter uppför floden. Sintara är missnöjd för att Thymara inte beter sig som en drottning, Thymara är missnöjd för att Sintara inte öppnar sig alls. Draken är arrogant och självupptagen men när hon inte ens kan flyga utan är helt beroende av sina mänskliga följeslagare så blir det mer och mer konfliktfyllt.
Vi får veta var Sessurea har tagit vägen, om du inte gissat. Jag hade helt missat den vinkeln.
Det är intressant att Sintara förväntar sig att Thymera ska bete sig som en drottning när Thymera länge varit i en position längst ner i samhället. Hon har varit tvungen att bevisa hela sitt liv att hon har en rätt att överhuvud taget få leva, att hon inte borde dödats vid födseln.
Mercor (Maulkins som drake) kämpar för att hålla hoppet uppe hos sitt band av drakar och draktjänare. Kämpar för att hitta rätt väg till Kessingra eller åtminstonne ett ställe där drakarna kan klara sig själva utan att vara beroende av Cassaricks Rain Wild traders.
Grefts idéer om att skapa nya regler och förkasta dom gamla tar mer form. Inte minst förbudet mot att ha sex. Men även han har storstilade drömmar om en framtid då han och drakarnas tjänare inte längre är beroende av Cassarick och Trehaug.
Drakarn har varit en viktig del i hela Realm of the Elderling Universat. I Farseer Triologin är det frånvaron av, och hoppet om att Drakarna ska komma och rädda Six Duchies. Veritys galna sökande efter en legendarisk räddning både lyckas och misslyckas. Detta är helt i linje med Hobbs skrivande. Jag kommer ihåg när jag läste Assasins Quest för länge sedan och tänkte: Hur ska hon kunna reda ut det här? Jag kunde aldrig tänka mig att Fitz skulle få ett "lyckligt slut". Veritys quest var både en succé och ett tragisgt misslyckande. Han räddar riket men det han hittar är ju bara en skugga av drakar. Ett minne.
Robin Hobb har ett väldigt bra sätt att skriva och att knyta ihop sina historier; Fitz vinner, överlever och skulle kunna "leva lycklig alla sina dagar" men han är nästan helt knäckt. Hobb hymlar inte med kostnaden av att dras in i äventyr, det ger det ett djup och en trovärdighet till historien.
I Liveship traders får vi nysta fram historien om Havsormarna och Maulkins tangle. Hobb lyckas få ett underifrånperspektiv även här. Den desperata kampen för att vara mer än bara ett djur, sökandet efter minnet av vad dom varit och vad dom kan bli. Havsormarna klarar sig fram till sina stränder i Rain wilds men allt är ju inte som det ska.
Även i The Tawny Man Triologin är drakarna viktiga. Stendraken och Icefyre inte minst. Vi börjar förstå hur Six Duchies drakar har drabbat the Outislands och varför dom Röda skeppen har försökt hämnas. Hur minnesstenarna hänger ihop med Elderlings och drakarna. Tintaglia är antagligen den enda som kan sägas få ett lykligt slut i den serien.
Det är här The Rain Wild Chronicles kommer in.
Dragon Keeper
En sorglig rest av Maulkins tangle försöker skapa sina kokonger i Cassarick. Men havsormarna är svaga och allt har ändrats. Dom behöver människors hjälp att bilda sin kokonger, något som tidigare borde gjorts av vuxna drakar och Elderlings. Deras minnen är fragmentariska och Tintaglia kämpar för att hjälpa dom, men dom är så få. Bara ett knappt hundratal. Tintaglia verkar ha gett upp hoppet om Maulkins tangle. Det antyds att dom tänker para sig och lägga egna ägg på dom Andras ö långt söderut.
Tidigare bloggat om Drakar
The Adamantine Palace
Havemercy
Dragon Keeper
The Dragons of Babel
Dragonses, gotta love Dragonses
Jag hittade den här boken på Scalzis blogg Whatever. Steaphen Deas skriver själv om den: "...flash-bang fantasy. It’s written to be fast, furious and fun. Dragons! Intrigue! Murder! Sword-fights! That sort of thing."
Det är ju klart att man blir intresserad.
The Adamantine Palace av Stephen Deas är något så ovanligt som en klischéroman med drakar och drakryttare, kungar och drottningar, intrig och ond bråd död. Eller snarare; En klischéfylld debutroman är kanske inte så ovanligt, det som är ovanligt är att Deas får det att funka.
Historien utspelar sig i ett land som styrs av nio Drakkungar och Drakdrottningar. Var tionde år väljer dom en Speaker som avsäger sig sin krona och reagerar över dom och löser dispyter. Detta har gjort att krig mellan drakryttare är väldigt ovanligt. Drakarna föds upp och avlas som om dom vore hästar. Det är snart dags att välja en ny Speaker och intrigerna om vem som ska efterträda honom kokar. Under detta attackerar en grupp drakryttare en annan grupp och en perfekt vit drake, Snow, tappas bort. Snow är resultatet av Drottning Sheziras avelsprogram och skulle ges till Prince Jehal i brudgåva. Men när Snow flyger vilse i bergen och Alchemisterna inte kan ta hand om henne börjar underliga saker hända. Två Legoknektar, Sollos och Kemir, dras in i jakten på henne.
Har du saknat Drakar i de senaste årens bokskörd? Då är The Adamantine Palace en bok för dig. Karta och Geneologier för den som nördar loss på det.
/s
John Scalzi är en författare som har en mycket aktiv och välbesökt blogg. En del är ett återkommande tema som han kallar The Big Idea är där han presenterar nya böcker och låter författaren tala om sin bok. Jag rekomenderar den för att hitta tips på nya böcker. John Scalzi är nog mest känd för Old mans War
The God Engines
The God Engines av John Scalzi är en liten och vacker bok. Inbunden och vackert illustrerad. Det är en underbar och snabb läsning, bara 130 sidor.
Kapten Tephe rymdskepp. Han är en djupt troende man, en väldigt viktig egenskap för hans rymdskepp drivs av en fångad och fängslad Gud. Det är han tro på sin egen Gud som håller den fången.
En underbar, om än mörk, novellette. En söndagsbok. En "Ballard möter Lovecraft" som det står på baksidan.
Ett måste köp helt enkelt!
/s
Kapten Tephe rymdskepp. Han är en djupt troende man, en väldigt viktig egenskap för hans rymdskepp drivs av en fångad och fängslad Gud. Det är han tro på sin egen Gud som håller den fången.
En underbar, om än mörk, novellette. En söndagsbok. En "Ballard möter Lovecraft" som det står på baksidan.
Ett måste köp helt enkelt!
/s
All the Windwracked Stars
Snabb och engagerande postapokalyktisk SF-Fantasy med Elizabeth Bear.
Det börjar med Ragnarök:
"At the closure of the slaugther, there remained upon the strand/ One who fled, one who lived, one who chose not to attend."
Muire är en Waelcyrge, en ängel. Hon överlever Ragnarök för att hon flyr mitt under den sista striden. Uppäten av skam vandrar hon den döende världen. Men en värld tar lång tid att dö, alla Gudar är döda, alla andra Waelcyrgies och Einherjar är döda men människorna har flyttat in från det döda Midgård och medans Valdyrgard sakta död bygger dom upp städer och civilationer.
Kasimir, den sista Valraven som överlevde Ragnarök valde Muire som sin ryttare. Han väntar på att hon ska komma över sin skam och acceptera att hon är värdig.
Mingan, The Grey Wolf, Förrädaren är en av de tarnished, den mörka sidan. När Ragnarök kommer förråder han sin nya herrar och dyker inte upp i det sista slaget.
Dessa tre överlevare från en fantastisk fantasy värld träffas igen ett par årtusenden senare i den sista Staden; Eidolon. En snabb och spännande intrig om Eidolons överlevnad följer bland svävande universitet, genmodifierade krigare, cyborger och återfödda själar.
Bear är en world builder, storyn är helt ok, karaktärerna är ibland platta och slutet är lite svagt; Men, denna mash-up af staright SF och rak Fantasy är helskön!
Helt klart rekomenderad läsning även om alla inte var lika imponerade i bokcirkeln.
All the Windwracked Stars är en del av en trio, den följs av en prequell som heter By the Mountain Bound och avslutas med The Sea thy Mistress.
Jag har tidigare skrivit om böcker av Elizabeth Bear här.
/s
Det börjar med Ragnarök:
"At the closure of the slaugther, there remained upon the strand/ One who fled, one who lived, one who chose not to attend."
Muire är en Waelcyrge, en ängel. Hon överlever Ragnarök för att hon flyr mitt under den sista striden. Uppäten av skam vandrar hon den döende världen. Men en värld tar lång tid att dö, alla Gudar är döda, alla andra Waelcyrgies och Einherjar är döda men människorna har flyttat in från det döda Midgård och medans Valdyrgard sakta död bygger dom upp städer och civilationer.
Kasimir, den sista Valraven som överlevde Ragnarök valde Muire som sin ryttare. Han väntar på att hon ska komma över sin skam och acceptera att hon är värdig.
Mingan, The Grey Wolf, Förrädaren är en av de tarnished, den mörka sidan. När Ragnarök kommer förråder han sin nya herrar och dyker inte upp i det sista slaget.
Dessa tre överlevare från en fantastisk fantasy värld träffas igen ett par årtusenden senare i den sista Staden; Eidolon. En snabb och spännande intrig om Eidolons överlevnad följer bland svävande universitet, genmodifierade krigare, cyborger och återfödda själar.
Bear är en world builder, storyn är helt ok, karaktärerna är ibland platta och slutet är lite svagt; Men, denna mash-up af staright SF och rak Fantasy är helskön!
Helt klart rekomenderad läsning även om alla inte var lika imponerade i bokcirkeln.
All the Windwracked Stars är en del av en trio, den följs av en prequell som heter By the Mountain Bound och avslutas med The Sea thy Mistress.
Jag har tidigare skrivit om böcker av Elizabeth Bear här.
/s
Singularity's ring
Mega arkitektur, rymdfärder, AI singularitet och post rapture SF!
Paul Melko's debutroman Singularity's ring är en skön bok som handlar om Apollo Paradopolos är en pod person. Det betyder att han består av fem människor, var och en med sina egna styrkor och svagheter, som tillsammans bildar en hel person. Boken berättas utifrån dom olika delarnas synvinkel och Melko lyckas bygga upp en realistisk "hive-mind", shared consciousness.
Jorden har upplevt en ekologisk katastrof och majoriteten av befolkningen har gått med i "The Community"; en delad medvetenhet baserad på teknologin att plugga in sin hjärna i ett enormt dator nätverk. The Community har därefter försvunnit och lämnat det nyfödda podssamhället att ta upp spillrorna. Kvar finns deras enorma ring i omloppsbana runt jorden med rymdhissar längs ekvatorn, övergiven och tom.
Apollo är en av dom få Qvinteterna. Dom flesta är duos eller trios. Han tränas för att ta befälet över ett rymdskepp som heter Consensus. För detta är hans delar speciellt utvalda för sina speciella färdigheter; Storm är stark och trygg, Moira är smart och etisk, Meda är deras språkrör och identisk tvilling med Moira, Quant är autisktisk och något av en savant för matematik och vektorfysik (ensam är hon helt hjälplös, som en del av Apollo är hon enormt kraftfull), Manuel har fyra händer, designad ett liv i för microgravitation. Dom kommunicerar med pheromoner från körtlar på halsen och händerna.
Såklart går inte allt som det ska och Apollo kastas in i ett fartfyllt äventyr för att rädda sig själv.
Singularity's Ring finns på bokrean på SF bokhandeln och är klart rekomenderad.
Paul Melko är helt klart en författare att hålla koll på framöver.
/s
Paul Melko's debutroman Singularity's ring är en skön bok som handlar om Apollo Paradopolos är en pod person. Det betyder att han består av fem människor, var och en med sina egna styrkor och svagheter, som tillsammans bildar en hel person. Boken berättas utifrån dom olika delarnas synvinkel och Melko lyckas bygga upp en realistisk "hive-mind", shared consciousness.
Jorden har upplevt en ekologisk katastrof och majoriteten av befolkningen har gått med i "The Community"; en delad medvetenhet baserad på teknologin att plugga in sin hjärna i ett enormt dator nätverk. The Community har därefter försvunnit och lämnat det nyfödda podssamhället att ta upp spillrorna. Kvar finns deras enorma ring i omloppsbana runt jorden med rymdhissar längs ekvatorn, övergiven och tom.
Apollo är en av dom få Qvinteterna. Dom flesta är duos eller trios. Han tränas för att ta befälet över ett rymdskepp som heter Consensus. För detta är hans delar speciellt utvalda för sina speciella färdigheter; Storm är stark och trygg, Moira är smart och etisk, Meda är deras språkrör och identisk tvilling med Moira, Quant är autisktisk och något av en savant för matematik och vektorfysik (ensam är hon helt hjälplös, som en del av Apollo är hon enormt kraftfull), Manuel har fyra händer, designad ett liv i för microgravitation. Dom kommunicerar med pheromoner från körtlar på halsen och händerna.
Såklart går inte allt som det ska och Apollo kastas in i ett fartfyllt äventyr för att rädda sig själv.
Singularity's Ring finns på bokrean på SF bokhandeln och är klart rekomenderad.
Paul Melko är helt klart en författare att hålla koll på framöver.
/s
Yiddish Policeman's Union
Ännu en bokcirkelbok; The Yiddish Policeman's Union av Michael Chabon.
En Judisk alternativ-histora-deckare. Meyer Landsman är polis i Sitka, en Judisk enklav i Alaska som ska återförenas med USA om bara ett par månader. Historien har här gått lite annorlunda, Israel utrotades 1948 och enklaven i Alaska är den största enhetliga judiska "nationen" i världen. Språket som talas i Sitka är Yiddish och boken är fullpepprad med ord och fraser från Yiddish.
För en gammal fantasy läsare som jag är flödet av konstiga ord inget konstigt eller svårt, utan bara underbart. Dessutom är Yiddish väldigt lätt att förstå i många delar*, men ordlistan bak i boken är ändå en klar nödvändighet. Det är inte bara orden som är typiskt ashkenazi, även humorn, tex i att kalla poliser för Shammes, dvs synagogans vaktmästare eller dögrävare, pistolen kallas för sholem dvs fred eller piece.
Boken är mörk och bitter, Landsman är en klassisk deckare med ett falerat äktenskap bakom sig och alkoholproblem. Mordutredningen har alla problem du kan tänka dig och historien berättas på ett spännande sätt. Den Judiska befolkningens alla udda karaktärer och karakteristika är underbart beskrivet. Jag var tex helt övertygad om att "Boundary Maven" var ett påhittat begrepp, men efter lite wikiletande så visar det sig att det faktiskt är ett erkänt begrepp. Chabon har fått kritik för att han porträtterat Judar på ett negativt sätt. Jag håller inte med; Han har porträtterat dom som människor med alla olater, galenskaper och kriminalitet som följer med, kryddat med kulturella egenheter och quirks.
En liten sidoreflektion är att den judiska traditionen att hantera synd känns både rationell och logisk; Låt mig generalisera grovt.
Om du tror att gud finns och en förlåtande fader kommer att bedöma dina handlingar efter sitt värde blir synd en moralisk fråga mellan dig och ditt samvete.
Om du vet att gud finns men aldrig ingriper eller visar sig på något sätt utan kommer att väga dina handlingar enligt domstolsliknande former blir synd en juridisk fråga mellan dig och Gud.
I Kristendomen kan en synd vägas upp av goda intentioner och alla synder kan och kommer att förlåtas.
I Judendomen ska alla lagar följas vilket gör att tex om man inte kan bära saker utanför hemmet på sabbaten så får man omdefiniera vad ett hem är så att man kan leva upp till alla bud samtidigt. Se konceptet eruv, eller den lilla kippah som många judar bär "för att påminna oss om att 'här tar jag slut', Gud står över alla män" är så försvinnande liten att det är lätt att glömma att du har den på dig, vilket ju gör att samtidigt som du uppfyller lagens bokstav förfelas lagens syfte.
*Dom lättaste:
schmutz - smuts
shvitz - bastu
Dom svåra:
Kreplach - klimp, degknyte med köttfyllning
blintz - ostcrêpes
Den kontraintuitiva:
kibbitz - skvaller, pladder
En Judisk alternativ-histora-deckare. Meyer Landsman är polis i Sitka, en Judisk enklav i Alaska som ska återförenas med USA om bara ett par månader. Historien har här gått lite annorlunda, Israel utrotades 1948 och enklaven i Alaska är den största enhetliga judiska "nationen" i världen. Språket som talas i Sitka är Yiddish och boken är fullpepprad med ord och fraser från Yiddish.
För en gammal fantasy läsare som jag är flödet av konstiga ord inget konstigt eller svårt, utan bara underbart. Dessutom är Yiddish väldigt lätt att förstå i många delar*, men ordlistan bak i boken är ändå en klar nödvändighet. Det är inte bara orden som är typiskt ashkenazi, även humorn, tex i att kalla poliser för Shammes, dvs synagogans vaktmästare eller dögrävare, pistolen kallas för sholem dvs fred eller piece.
Boken är mörk och bitter, Landsman är en klassisk deckare med ett falerat äktenskap bakom sig och alkoholproblem. Mordutredningen har alla problem du kan tänka dig och historien berättas på ett spännande sätt. Den Judiska befolkningens alla udda karaktärer och karakteristika är underbart beskrivet. Jag var tex helt övertygad om att "Boundary Maven" var ett påhittat begrepp, men efter lite wikiletande så visar det sig att det faktiskt är ett erkänt begrepp. Chabon har fått kritik för att han porträtterat Judar på ett negativt sätt. Jag håller inte med; Han har porträtterat dom som människor med alla olater, galenskaper och kriminalitet som följer med, kryddat med kulturella egenheter och quirks.
En liten sidoreflektion är att den judiska traditionen att hantera synd känns både rationell och logisk; Låt mig generalisera grovt.
Om du tror att gud finns och en förlåtande fader kommer att bedöma dina handlingar efter sitt värde blir synd en moralisk fråga mellan dig och ditt samvete.
Om du vet att gud finns men aldrig ingriper eller visar sig på något sätt utan kommer att väga dina handlingar enligt domstolsliknande former blir synd en juridisk fråga mellan dig och Gud.
I Kristendomen kan en synd vägas upp av goda intentioner och alla synder kan och kommer att förlåtas.
I Judendomen ska alla lagar följas vilket gör att tex om man inte kan bära saker utanför hemmet på sabbaten så får man omdefiniera vad ett hem är så att man kan leva upp till alla bud samtidigt. Se konceptet eruv, eller den lilla kippah som många judar bär "för att påminna oss om att 'här tar jag slut', Gud står över alla män" är så försvinnande liten att det är lätt att glömma att du har den på dig, vilket ju gör att samtidigt som du uppfyller lagens bokstav förfelas lagens syfte.
*Dom lättaste:
schmutz - smuts
shvitz - bastu
Dom svåra:
Kreplach - klimp, degknyte med köttfyllning
blintz - ostcrêpes
Den kontraintuitiva:
kibbitz - skvaller, pladder
Gormenghast
Jag har nyligen läst en av fantasys glömda klassiker för bokcirkeln. Mervyn Peakes Gormeghast-seriens första del Titus Groan eller Titus tronföljaren på Svenska. Gormenghast är en humoristisk historia om slottet Gormenghast och dom osannorlika innevånarna där. Jag läste den på Svenska och jag känner lite att den nog förlorat en del i översättningen. Till ex. heter slottsläkaren Prunesquallor, kocken Swelter, Greve Sepulchraves tjänare heter Mr Flay. Det känns som om det lurar massor av ordlekar under översätningen.
Gormenghast är pratig och bizarr, karaktärena är karrikatyrer och handlingen är helt skruvad. Greven Sepulchrave Groan verkar inte ha någon annan funktion än att som ceremonimästarens köttmarionett utföra ritualerna som dagligen ska genomföras från arla morgon till sena kväll. Titus Groan, som tronarvinge och under ett års ålder i hela första boken, kommer inte att få lätt att fullfölja sina uppgifter.
Gormenghast är Bulgakovsk och till vissa delar seg men om du får ett infall där du vill tugga dig igenom klassiker så kan jag klart rekomendera den. Jag kan se hur den kan ha inspirerat Douglas Adams och Terry Pratchet. Men sätt av en vecka eller två.
Gormenghast är pratig och bizarr, karaktärena är karrikatyrer och handlingen är helt skruvad. Greven Sepulchrave Groan verkar inte ha någon annan funktion än att som ceremonimästarens köttmarionett utföra ritualerna som dagligen ska genomföras från arla morgon till sena kväll. Titus Groan, som tronarvinge och under ett års ålder i hela första boken, kommer inte att få lätt att fullfölja sina uppgifter.
Gormenghast är Bulgakovsk och till vissa delar seg men om du får ett infall där du vill tugga dig igenom klassiker så kan jag klart rekomendera den. Jag kan se hur den kan ha inspirerat Douglas Adams och Terry Pratchet. Men sätt av en vecka eller två.
Staden i staden
Tänk dig två stader lika lika och lika olika som London och Paris. Arkitektur klädsmak osv skulle vara lätt igenkännbara i vilket vykort med en streetview. Tänk dig två städer på Balkan, den ena med tysk/slavisk anstrykning och den andra med en mer medelhavs/mellanöstern stil. Tänk dig sedan att dom ligger på exakt samma ställe. Vissa stadsdelar är enbart den första staden, Besžel och vissa stadsdelar enbart den andra staden Ul Quma. Vissa stadsdelar är båda städer. Invånarna i dom två städerna lever som goda grannar men om du är i den ena staden ser du inte dom i den andra, vilket gör tex bilkörning en väldigt intressant affär. Du kan fastna i en bilkö som inte ens finns i ditt land, en internationell, osynlig trafikstockning. Att interagera mellan städerna utom via den officiella gränsövergången är ett brott som kallas Breach, så samtigt som du måste registrera att du möter någon så att du inte stöter ihop med dom så måste du ose dom så snabbt som möjligt för att undvika att skapa problem.
Detta är The City & The City av China Mieville.
Historien är en klassisk deckare i förstapersons perspektiv med ett mordfall som verkar vara ett allvarligt Breach. En kvinna har mördats i Ul Qoma och kroppen har dumpats i Besžel.
Mieville är i sitt esse. Han har lämnat London Noir/ Fantasy Strange genren och har med denna bok placerat sig mitt i den odefinierbara genren som brukar kallas new Wierd. Det som är mest Wierd med The City & The City är att han har lyckats skapa allt detta utan att åkalla några magiska eller övernaturliga krafter alls. Bara våran egen naturliga förmåga att inte se det vi inte vill se. Genom att inte blanda in det övernaturliga (Tänk Neverwhere tex) så blir det ännu mer wierd. På något konstigt sätt blir detta inte till en kampskrift mot vår ovana att ose tex uteliggare och tiggare utan snarare ställer han subtilt frågan: Hade det inte varit skönt om man kunde undvika konflikter bara genom att respektera varandras gränser?
Läs denna bok, den är underbar!
/s
Detta är The City & The City av China Mieville.
Historien är en klassisk deckare i förstapersons perspektiv med ett mordfall som verkar vara ett allvarligt Breach. En kvinna har mördats i Ul Qoma och kroppen har dumpats i Besžel.
Mieville är i sitt esse. Han har lämnat London Noir/ Fantasy Strange genren och har med denna bok placerat sig mitt i den odefinierbara genren som brukar kallas new Wierd. Det som är mest Wierd med The City & The City är att han har lyckats skapa allt detta utan att åkalla några magiska eller övernaturliga krafter alls. Bara våran egen naturliga förmåga att inte se det vi inte vill se. Genom att inte blanda in det övernaturliga (Tänk Neverwhere tex) så blir det ännu mer wierd. På något konstigt sätt blir detta inte till en kampskrift mot vår ovana att ose tex uteliggare och tiggare utan snarare ställer han subtilt frågan: Hade det inte varit skönt om man kunde undvika konflikter bara genom att respektera varandras gränser?
Läs denna bok, den är underbar!
/s
A Companion to Wolves
För att följa den senaste lästrenden så plockade jag upp lite mer bög fantasy. Först ut är en liten men skön bok som utforskar en situation där du har ett heteronormativt samhälle med en starkt homosexuell krigarelit.
I A Companion to Wolves av Sarah Monette och Elizabeth Bear så lever mänskligheten i norr under ständigt hot från invaderande troll och den enda styrkan som kan stå emot är en grupp elitkrigare som har knutit ett väldigt speciellt band till en grupp vargar. Varje krigare har en companion wolf som dom knyter an till. Men eftersom vargarna är av båda könen, så klart, och krigarna, lika självklart, alla är män så blir det komplicerat när krigarkultens vargar löper. Det blir inte lättare av att vargarna följer sin alpha hona, sin konigenswolf men krigarna behöver en manlig ledare, en wolfjarl som är alphahonans varghanes kompanjon. Det är gott om tillfällen till komplikationer.
Jag gillar att författarna valt att porträttera sin huvudkaraktär som heterosexuell och kompanjon till en konigenwolf. Dom tar inga genvägar och gör inga kompromisser. Det är en del av det som gör boken så bra.
I övrigt är det en bra men kort och snabbläst fantasy novell, den är fristående och avslutat. Jag läste ut den på två dagar trotts att jag jobbade. Man behöver inte sätta av ett par semsterveckor för att klara av den utan den slinker den ner som en mjukglass men lämnar dig med ett bestående intryck.
Det enda jag kan klaga på är att författarna överanvänder semi-norska ord. Hela texten är fullpepprad med ord som som ligger nära nordiska och/eller gammal angliska och jag misstänker att dom misstöversatt vissa ord, som tex konigenswolf som jag tror att dom sett i en översättning typ: Konigen = Royal eller bara tyckt att ordet låter likt Queen. Men för oss svenska läsare så är ju königen, konung, ett väldigt mannligt ord som inte självklart betyder alpha tik. En annan språkligt kul grej är att för första gången har jag hittat en bok som använder orden bitch och dog korrekt. (= tik och hane)
Klart läsvärd.
/s
Have mercy on us all
Havemercy befinner sig i gränslandet mellan Steampunk och fantasy. Jag hade uppskattat lite mer steam och lite mindre fantasy men det är bara en mindre punkt. Det stora fokuset ligger på personerna och deras relationer. Den berättas i fyra personers synvinkel och i början är det lite jobbigt att alla fyra är i förstaperson men det funkar faktiskt bra, Författarna klarar att ändra språk och tonläge för alla fyra och det blir aldrig rörigt, storyn hänger ihop på ett bra sätt.
Volstov är ett kungarike som ligger norr om Cobalt bergen och är i ett ständigt krig men Ke-han söder om bergen sedan hundra år. Margrave Royston är en Stridsmagiker för Volstov men på grund av han homosexuella indiskretioner med en allierad nations kronprins skickas han i exil i Nevers, en sömnig landsort där hans bror är länsherre. Där träffar han Hal, som är brors barnens lärare, en klipsk men ung och oerfaren man. Dom faller hejdlöst för varandra.
Rook är en Airman och flyger Havemercy, Volstovs finaste Drake. Havemercy är en del maskin och en del magi, lynnig och livsfarlig men obrottsligt lojal mot sin pilot. Tyvärr har Rooks hänsynslösa behandlande av kvinnor skapat politiska konsekvenser. Th'Esaren (vilken underbar titel för ett ledare av ett fiktivt imperium) bestämmer sig för att straffa Rook och dom andra piloterna genom att ge dom en lärare som som ska lära dom vet och etikett, hyfs och fason. Thom är student och får den otacksamma uppgiften att lära Imperiets soldat-elit att komma i kontakt med sina känslor.
Havemercy är inte för mycket action men desto mer djup.
Det finns en tvåa ute redan: Shadow Magic
Den går rakt i att läsa högen.
/s
Volstov är ett kungarike som ligger norr om Cobalt bergen och är i ett ständigt krig men Ke-han söder om bergen sedan hundra år. Margrave Royston är en Stridsmagiker för Volstov men på grund av han homosexuella indiskretioner med en allierad nations kronprins skickas han i exil i Nevers, en sömnig landsort där hans bror är länsherre. Där träffar han Hal, som är brors barnens lärare, en klipsk men ung och oerfaren man. Dom faller hejdlöst för varandra.
Rook är en Airman och flyger Havemercy, Volstovs finaste Drake. Havemercy är en del maskin och en del magi, lynnig och livsfarlig men obrottsligt lojal mot sin pilot. Tyvärr har Rooks hänsynslösa behandlande av kvinnor skapat politiska konsekvenser. Th'Esaren (vilken underbar titel för ett ledare av ett fiktivt imperium) bestämmer sig för att straffa Rook och dom andra piloterna genom att ge dom en lärare som som ska lära dom vet och etikett, hyfs och fason. Thom är student och får den otacksamma uppgiften att lära Imperiets soldat-elit att komma i kontakt med sina känslor.
Havemercy är inte för mycket action men desto mer djup.
Det finns en tvåa ute redan: Shadow Magic
Den går rakt i att läsa högen.
/s
Makers
Ännu en underbar bok från Nördarnas Konung: Cory Doctorow.
I Makers tar Doctorow återigen upp en del av sina tidigare temata, som 3D printers (Printcrime, Overclocked), Disney World (Down and out in the Magic Kingdom), Freespeach/copyright/open source, och som io9 uttrycker det "ordinary people who make really cool shit."
Den handlar om två unga innovatörer och en nystrukturering av industrin á la Dot.com bubblan. En bloggande journalist och Florida utanför Disney Worlds murar.
Han ger en kul "lösning" på fetma epidemin i USA, man omorganiserar sin ämnesomsättning så att kroppen bränner 10.000 kalorier per dag, dvs med en fullständigt vansinnig junkfood diet är det som krävs för att kroppen ska fungera och alla feta som tar den behandlingen smalnar av till supermodellskinnyness.
Jag måste erkänna att jag har haft svårt att recenssera Makers; Den är bra men trots att jag verkligen gillar den känns den inte alls lika nydanande som andra av hans böcker. Det är något som känns fel när Doctorow inte ger den där "Wow, Fy faan va kewlt" känslan. Dessutom innehåller den en av SF litteraturens pinsammaste sex scener.
Till skillnad från DaOitMK, och Overclocked så pratar han om hur allt detta med nya företagsmodeller och teknologi förändrar världen men på det hela taget går "New Work"bubblan ganska konventionellt förbi. Som en gång Dot.com bubblan gjorde. En del Corporate fatcats blir rika och en del blir fattiga, en del oskyldiga blir ruinerade och en del klarar sig. DaOitMK hade en hel del semi-socialistiska funderingar men Makers ger oss inget sånt. Jag är som sagt väldigt splittrad. Jag vill säga att den är jättebra men kan inte låta bli att känna mig lite besviken.
/s
I Makers tar Doctorow återigen upp en del av sina tidigare temata, som 3D printers (Printcrime, Overclocked), Disney World (Down and out in the Magic Kingdom), Freespeach/copyright/open source, och som io9 uttrycker det "ordinary people who make really cool shit."
Den handlar om två unga innovatörer och en nystrukturering av industrin á la Dot.com bubblan. En bloggande journalist och Florida utanför Disney Worlds murar.
Han ger en kul "lösning" på fetma epidemin i USA, man omorganiserar sin ämnesomsättning så att kroppen bränner 10.000 kalorier per dag, dvs med en fullständigt vansinnig junkfood diet är det som krävs för att kroppen ska fungera och alla feta som tar den behandlingen smalnar av till supermodellskinnyness.
Jag måste erkänna att jag har haft svårt att recenssera Makers; Den är bra men trots att jag verkligen gillar den känns den inte alls lika nydanande som andra av hans böcker. Det är något som känns fel när Doctorow inte ger den där "Wow, Fy faan va kewlt" känslan. Dessutom innehåller den en av SF litteraturens pinsammaste sex scener.
Till skillnad från DaOitMK, och Overclocked så pratar han om hur allt detta med nya företagsmodeller och teknologi förändrar världen men på det hela taget går "New Work"bubblan ganska konventionellt förbi. Som en gång Dot.com bubblan gjorde. En del Corporate fatcats blir rika och en del blir fattiga, en del oskyldiga blir ruinerade och en del klarar sig. DaOitMK hade en hel del semi-socialistiska funderingar men Makers ger oss inget sånt. Jag är som sagt väldigt splittrad. Jag vill säga att den är jättebra men kan inte låta bli att känna mig lite besviken.
/s
Metro 2033
Rysk postapokalyps!
Av någon anledning gillar jag ny rysk litteratur. Inte så att den är bra för det har varit mer dåligt än bra, men av någon anledning kan jag inte motstå frestelsen att köpa dom när dom kommer ut. Jag antar att jag är nyfiken helt enkelt.
Metro 2033 utspelar sig i Moskvas tunnebana efter ett kärnvapen krig. Tunnelbanan är politiskt uppdelad i stationer varav de största koalitionerna är Hansan, som kontrollerar ringlinjens stationer i ett handelsimperium och Kommunisterna som kontrollerar Röda linjen och styrs av Interstationalen. Efter ett långt och kostsamt krig mellan Hansan och Kommunisterna har dom nu slutit fred och Röda linjen har bytt politik från expansion till att bygga Kommunism på en linje. Detta är inte den enda blinkningen till äkta Stalinistisk propaganda som får en gammal kommunist som jag att flina belåtet.
Befolkningen i Metron bor i stationerna och linjerna mellan dom är en farlig vildmark som man bara vågar korsa i karavaner eftersom hemska varelser kan ta sig in genom ventilationssystemet eller genom sidogångar eller kloakerna under spåren. Att gå ut på ytan är nästan otänkbart på grund av strålningen och alla monster.
Metro 2033 är en underbar bok som passar bra i vintermörkret. Hög igenkännings faktor just nu.
Mitt största problem var att få grepp om kartan. För nya läsare kan jag informera att historien börjar i stationen VDNCh i kartans övre högra hörn.
Surfa gärna in på Moscow Metro på wikipedia och titta på dom otroligt vackra stationerna eller titta på den metrokarta Atriom har i början på sin resa. Den skiljer sig en hel del från kartan i boken.
Läs även andra bloggares åsikter om Metro 2033, Rysk postapokalyps, rysk litteratur, kärnvapen krig, Moskvas tunnebana, Interstationalen
Av någon anledning gillar jag ny rysk litteratur. Inte så att den är bra för det har varit mer dåligt än bra, men av någon anledning kan jag inte motstå frestelsen att köpa dom när dom kommer ut. Jag antar att jag är nyfiken helt enkelt.
Metro 2033 utspelar sig i Moskvas tunnebana efter ett kärnvapen krig. Tunnelbanan är politiskt uppdelad i stationer varav de största koalitionerna är Hansan, som kontrollerar ringlinjens stationer i ett handelsimperium och Kommunisterna som kontrollerar Röda linjen och styrs av Interstationalen. Efter ett långt och kostsamt krig mellan Hansan och Kommunisterna har dom nu slutit fred och Röda linjen har bytt politik från expansion till att bygga Kommunism på en linje. Detta är inte den enda blinkningen till äkta Stalinistisk propaganda som får en gammal kommunist som jag att flina belåtet.
Befolkningen i Metron bor i stationerna och linjerna mellan dom är en farlig vildmark som man bara vågar korsa i karavaner eftersom hemska varelser kan ta sig in genom ventilationssystemet eller genom sidogångar eller kloakerna under spåren. Att gå ut på ytan är nästan otänkbart på grund av strålningen och alla monster.
Metro 2033 är en underbar bok som passar bra i vintermörkret. Hög igenkännings faktor just nu.
Mitt största problem var att få grepp om kartan. För nya läsare kan jag informera att historien börjar i stationen VDNCh i kartans övre högra hörn.
Surfa gärna in på Moscow Metro på wikipedia och titta på dom otroligt vackra stationerna eller titta på den metrokarta Atriom har i början på sin resa. Den skiljer sig en hel del från kartan i boken.
Läs även andra bloggares åsikter om Metro 2033, Rysk postapokalyps, rysk litteratur, kärnvapen krig, Moskvas tunnebana, Interstationalen
Moar Steampunk
Escapement av Jay Lake är andra delen av Clockwork Earth. Serien börjar med Mainspring recenserat här och är planerad att ha en trea Pinion som kommer nästa år.
Ni vet hur det ser ut: Världen är ett urverk, runt ekvatorn finns ett kugghjul som länkar i en bana som jorden färdas runt solen på. Planeternas banor är tydligt synliga precis som månens. Året är 1902 och Drottning Viktoria är fortfarande Drottning av det Britiska Imperiet. Lloyd George är Premiär minister och hela Norra halvklotet är uppdelat mellan de två Imperierna; det Britiska och det Kinesiska.
Det är en härlig story om två kvinnor som inte accepterar sin plats i samhället och på två mycket olika sätt försöker karva ut sin egen frihet ur ett mycket motvilligt samhälle. Paolina, en ung flicka, är underbart fördomsfull och handlingskraftig, Mrs Childress, en äldre kvinna och bibliotekarie (!) som dök upp i ettan som en mindre bifigur och tar här plats på scenen.
Massor med ångmaskiner, zepelinare och clockwork maskiner!
Namnen på böckerna hänvisar till olika delar av ett urverk och verkar ha bäring på historien:
mainspring
escapement
pinion
eller i bristfällig svensk översättning: Spiralfjäder, gånghake och kugghjul.
Ni vet hur det ser ut: Världen är ett urverk, runt ekvatorn finns ett kugghjul som länkar i en bana som jorden färdas runt solen på. Planeternas banor är tydligt synliga precis som månens. Året är 1902 och Drottning Viktoria är fortfarande Drottning av det Britiska Imperiet. Lloyd George är Premiär minister och hela Norra halvklotet är uppdelat mellan de två Imperierna; det Britiska och det Kinesiska.
Det är en härlig story om två kvinnor som inte accepterar sin plats i samhället och på två mycket olika sätt försöker karva ut sin egen frihet ur ett mycket motvilligt samhälle. Paolina, en ung flicka, är underbart fördomsfull och handlingskraftig, Mrs Childress, en äldre kvinna och bibliotekarie (!) som dök upp i ettan som en mindre bifigur och tar här plats på scenen.
Massor med ångmaskiner, zepelinare och clockwork maskiner!
Namnen på böckerna hänvisar till olika delar av ett urverk och verkar ha bäring på historien:
mainspring
escapement
pinion
eller i bristfällig svensk översättning: Spiralfjäder, gånghake och kugghjul.
