Bauchelain och Korbal Broach
Jag har alltid älskat bra porträtterade Bad Guys. Steven Erikson brukar leverera bra skurkar så man kan utan överdrift påstå att jag hade höga förväntningar när jag slog upp Bauchelain och Korbal Broach.
Den handlar om två biroller som vi redan har träffat på i the Malazan Book of the Fallen; Besvärjaren och svartkonstnären Bauchelain och Korbal Broach, Necromantiker och eunuck. Tre korta noveller som uppenbarligen aldrig var menade att publiseras. Dom måste kommit till som en ren skrivövning. Språket är sprudlande , humorn är svart och karaktärerna är galna.
Läs boken som den skrevs: som en orgie i berättarglädje och svart magi!
Den handlar om två biroller som vi redan har träffat på i the Malazan Book of the Fallen; Besvärjaren och svartkonstnären Bauchelain och Korbal Broach, Necromantiker och eunuck. Tre korta noveller som uppenbarligen aldrig var menade att publiseras. Dom måste kommit till som en ren skrivövning. Språket är sprudlande , humorn är svart och karaktärerna är galna.
Läs boken som den skrevs: som en orgie i berättarglädje och svart magi!
Meh, så var det ju inte.
Har du läst en bok och känt att "Det var en spännande historia/setting/värld men så funkar det bara inte" eller "Hur kan han göra så?"? Har du blivit så upprörd att du satt dig ner och skrivit om boken själv?
Jag har en stark känsla att Lev Grossman kände precis så när han läste Harry Potter, att Dan Elconin kände så när han läste Peter Pan.
Resultatet blev Never After och Magicians. Never After har jag pratat om nyligen men inte Magicians.
- Quentin är en stjärnstudent. Högsta betyg rakt av och håller på att beta av ansökningsintervjuer till dom vanliga Ivy league Universiteten. Han borde inte vara förvånad när han bjuds in till en intervju på Magiker kollegiet Brakebills. Dom rekryterar inte snorungar från under en trappa utan bara från den lilla del av befolkningen som både är toppstudenter och har talang för magi. Magi kräver både intelligens och fingerfärdighet, samt den där obvsessiva koncentrationsförmågan som nördar ofta uppvisar. Quentin har länge varit missnöjd, känt sig utanför. Det är konstigt egentligen. Han har ju samlat på sig alla lyckans vanliga ingredienser, men det funkar inte. Kanske finns lyckan i Brakebills?
Magicians är en underbar blandning av Narnia och Harry Potter, omskrivet av en författare som inte var nöjd med originalet. Magicians är inte en spoof eller parodi utan en helt ok bok av egen kraft plus en trevlig igenkänningsfaktor.
Jag har en stark känsla att Lev Grossman kände precis så när han läste Harry Potter, att Dan Elconin kände så när han läste Peter Pan.
Resultatet blev Never After och Magicians. Never After har jag pratat om nyligen men inte Magicians.
- Quentin är en stjärnstudent. Högsta betyg rakt av och håller på att beta av ansökningsintervjuer till dom vanliga Ivy league Universiteten. Han borde inte vara förvånad när han bjuds in till en intervju på Magiker kollegiet Brakebills. Dom rekryterar inte snorungar från under en trappa utan bara från den lilla del av befolkningen som både är toppstudenter och har talang för magi. Magi kräver både intelligens och fingerfärdighet, samt den där obvsessiva koncentrationsförmågan som nördar ofta uppvisar. Quentin har länge varit missnöjd, känt sig utanför. Det är konstigt egentligen. Han har ju samlat på sig alla lyckans vanliga ingredienser, men det funkar inte. Kanske finns lyckan i Brakebills?
Magicians är en underbar blandning av Narnia och Harry Potter, omskrivet av en författare som inte var nöjd med originalet. Magicians är inte en spoof eller parodi utan en helt ok bok av egen kraft plus en trevlig igenkänningsfaktor.
Fermi paradoxen
Jag har just läst Space av Stephen Baxter som är en del av hans Manifold serie. (Funkar bra fristående, förstår inte hur den skulle kunna funka i en serie).
Det stora temat är just Fermi paradoxen: Om det finns Aliens, varför har vi inte hört av dom ännu?
Eller: Universum är så stort och så gammalt och astrofysik, biokemi och all annan relevant vetenskap antyder att liv borde vara ganska vanligt. Men även om det bara uppstår på en liten bråkdel av alla planeter så borde det ändå vara många. Så logiskt sett borde universum/galaxen sjuda av liv, rymdfarande civilisationer eller åtminstone fosil och ruiner från dom. Så varför kan vi inte se dom? Det borde vara lätt att se dom.
Detta är ett vanligt och spännande tema i SF. Det finns ett antal svar för att lösa paradoxen; antingen så är vår förståelse om hur vanligt det är med planeter fel och dom är väldigt ovanliga, men det har på senare år motbevisats genom att vi hittat massvis med exoplaneter; eller så är vår förståelse av biokemi och hur troligt det är att liv uppstår felaktigt och det är i själva verket väldigt ovanligt trots gynnsamma förhållanden, det kommer vi att kunna motbevisa genom att hitta liv på Mars eller Europa; kanske intelligens (i meningen teknologiskapande och civilisationsskapande) väldigt osannoligt?
Problemet med dom svaren är att det räcker med att en civilisation ska utvecklas till den nivån att dom kan befolka galaxen för att dom ska kunna göra det relativt snabbt och därför borde dom redan vara här eller åtminstone synas. Det är därför mer spännande och vanligare att man funderar på olika former av civilisationsdödare; tex "any civilasation will destroy itself in a nuclear war before getting of the ground" alternativt förstöra sin ekologi/ozonskikt osv. Dessa förklaringar brukar följa rådande mode, atombomben var populär på 50-talet, miljö selfdestruct just nu. Men även här så skulle det räcka att en enda civilisation klarar av att överleva mot alla odds för att den relativt snabbt skulle kunna kolonisera galaxen och därför vara synlig.
Den tredje varianten är någon form av aktiv Civilisations-dödare. Och det är här SF är som mest spännande.
Själv väljer jag att anta att det handlar om att vi ännu inte vet hur vi ska titta/lyssna. I själva verket kryllar galaxen av civilisationer men vi har inte utvecklat vår teknologi tillräckligt för att inse att radio tech inte är det självklara sättet att kommunicera och därför är dom civilisationer vi skulle kunna se osynliga för oss. I väntan på att vetenskapsmännen ska hitta "rätt frekvens", om det är gravimetriska vågor eller tachyon strålning eller vad, så fyller SF det tomrummet med sina spekulationer.
Stephen Baxter har valt ett spännande svar på Fermi paradoxen och storyn om hur hans protagonister hittar svaret är övertygande och realistisk. Jag stör mig lite på hans matte och en del av hans science förklaringar men det är tangentiellt till historien.* Kort sagt och utan spoilers, It's a good read.
/s
* En sfär ökar radie saktare än volym inte tvärtom som han påstår och naturliga kärnreaktorer behöver inte en modererande agent för att starta - men det är verkligen inte avgörande för storyn på något sätt.
Never After
Jag hittade för ett par dar sedan en bok som beskrevs så här: "Spännande debutäventyr från en blott 19 år gammal författare". Nyfiken som jag är, och alltid intresserad av att hitta nya författare att följa bestämde jag mig för att ge honom en chans. Jag får nämna att jag inte hade så stora förväntningar och ingen aning om vad boken skulle handla om så jag måste säga att jag är väldigt possitivt överaskad. Jag är för tillfället överkänslig för "Coming-of-Age" böcker och starkt skeptisk till unga författare som tar sig an att skriva "en ny bättre/tjockare/längre/fler delar Wheel-of-Time" polylogi. Detta var något hellt annat.
Never After av Dan Elconin är en underhållande bok, skriven snabbt och övertygande. Jag läste ut den på en helg. Ricky Darling hämtas av en ung kille som heter Peter till "Ön". Den evigt unge Peter och hans Lost Boys bor i ett berg på ön. Innan Ricky vet vad som händer slår Peter honom i huvudet med en sten och han vaknar bunden till händer och fötter i en mörk grotta.
Japp, Ricky räddas av en ung kille som tar med honom att träffa Kaptenen, som heter James Hooke...
Underbar, humoristisk och respektlös.
/s
Never After av Dan Elconin är en underhållande bok, skriven snabbt och övertygande. Jag läste ut den på en helg. Ricky Darling hämtas av en ung kille som heter Peter till "Ön". Den evigt unge Peter och hans Lost Boys bor i ett berg på ön. Innan Ricky vet vad som händer slår Peter honom i huvudet med en sten och han vaknar bunden till händer och fötter i en mörk grotta.
Japp, Ricky räddas av en ung kille som tar med honom att träffa Kaptenen, som heter James Hooke...
Underbar, humoristisk och respektlös.
/s
Ignorance shared is ignorance doubled
Terry Pratchetts senaste alster Unseen Academicals handlar om hur Fotboll i Ankh-Morprok går från backstreet slagsmål med en boll av trä till ett spel sponsrat av Pratriciern Vetinari. Trots Pratcetts sjukdom har han inte tappat gnistan (han har Alzheimers). Bland annat innehåller boken guldkorn som:
"People who had no real idea why they were doing so congregated to listen to other people who also did not know anything, on the basis that Ignorance shared is ignorance doubled."
Dust of Dreams
Jag har läst ut DoD!
För dig som ännu inte hoppat på tåget så är det del 9 i The Malazan Book of the Fallen en episk Fantasy serie i 10 delar av Steven Erikson. Den är tjock den är lång och har rejält med tuggmotstånd. Jag älskar när en bra bok inte tar slut för fort och Dust of Dreams levererar verkligen. Vi återser flera av våra favoritkaraktärer, som Fiddler, Hedge, Quick Ben, och Adjunkt Tavore i Malazans arme, Bugg och Tehol Beddict i Lether. Vi stiftar bekantskap med K'Chain ordentligt för första gången. Hela boken är en enorm upptakt till sista delen och det märks. Mest på dom karaktärer som saknas som tex Ganoes Paran och High King Kallor men även Whiskeyjack och Kejsarinnan.
Malazans Bonehunters befinner sig i Lether och förbereder sig för att marschera österut mot en okänd fiende och ett okänt mål. Deras allierade Whitefaced Barghasts, Burned tears Khundryl och Grey Helms har landstigit långt sydost om Lether och har sina egna problem med Bolkando och dom andra småkungadömena i Letheris utkant.
Serien fortsätter att leverera och jag väntar spänt på sista delen; The Crippled God.
För dig som ännu inte hoppat på tåget så är det del 9 i The Malazan Book of the Fallen en episk Fantasy serie i 10 delar av Steven Erikson. Den är tjock den är lång och har rejält med tuggmotstånd. Jag älskar när en bra bok inte tar slut för fort och Dust of Dreams levererar verkligen. Vi återser flera av våra favoritkaraktärer, som Fiddler, Hedge, Quick Ben, och Adjunkt Tavore i Malazans arme, Bugg och Tehol Beddict i Lether. Vi stiftar bekantskap med K'Chain ordentligt för första gången. Hela boken är en enorm upptakt till sista delen och det märks. Mest på dom karaktärer som saknas som tex Ganoes Paran och High King Kallor men även Whiskeyjack och Kejsarinnan.
Malazans Bonehunters befinner sig i Lether och förbereder sig för att marschera österut mot en okänd fiende och ett okänt mål. Deras allierade Whitefaced Barghasts, Burned tears Khundryl och Grey Helms har landstigit långt sydost om Lether och har sina egna problem med Bolkando och dom andra småkungadömena i Letheris utkant.
Serien fortsätter att leverera och jag väntar spänt på sista delen; The Crippled God.
Night sessions
Jag har läst en hel del av Ken Macleod och betraktar honom mer som en intressant författare än en bra författare, om du förstår vad jag menar. Han tar alltid upp intressanta ämnen och spännande idéer men hans rena skrivförmåga har ofta varit, ska vi säga medium? Inte så i The night sessions. Det märks att han blivit mycket bättre både stilmässigt och språkligt.
Settingen är ett samhälle strax efter the Faith Wars, som har resluterat i ett radikal sekulariserad värld där alla kyrkor aktivt trycks bort från det politiska samtalet. Det är Katolska kyrkans sexskandaler och radikala kristnas användande av taktiska kärnvapen i det amerikanska inbördeskriget lika mycket som radikal islams exesser som skapat ett samhälle som tar avstånd från allt religiöst trams. I detta sekulära Skottland mördas en präst och polisen måste för första gången på många år börja rota i religiösa grupperingar.
En SF deckare helt enkelt.
En sak som gör boken så bra är tex att fastän Macleod är antireligiös så börjar boken med en POV från en djupt religiös persons synvinkel. Han är inte bara djupt religiös och bibeltrogen, han är kreationist och tar avstånd från alla bevis om motsatsen. Trots denna extremt osympatiska uppsättning attribut presenteras han så att jag som läsare sympatiserar med honom, till och med gillar karaktären.
Robotar spelar en stor roll i boken och till skillnad från andra författare så tar Macleod ett stort intresse i deras motivation. Det vanliga är ju att man som författare (vare sig man skriver om Robotar eller Aliens eller Kvinnor*) antar att robotars sätt att tänka är så radikalt annorlunda vårt och därför är deras motiv omöjliga att förstå så man struntar helt enkelt i att försöka. Macleod skapar ett rationellt motiv för robotarnas sätt att handla. Rationellt i betydelsen logiskt fötrutsatt vissa premisser.
The Night Sessions är en bok jag definitivt kan rekomendera.
/s
* i de fall en manlig författare skriver om kvinnor. Reaktionen verkar se ut så här:
unknown -> unknowable -> Don't even bother to try -> ascribe random stereotype
hmm - nu när jag ser det framför mig verkar det vara en bra beskrivning på all form av intellektuell lättja.
rasism, religion, homofobi osv fungerar ju enl. samma mall
Settingen är ett samhälle strax efter the Faith Wars, som har resluterat i ett radikal sekulariserad värld där alla kyrkor aktivt trycks bort från det politiska samtalet. Det är Katolska kyrkans sexskandaler och radikala kristnas användande av taktiska kärnvapen i det amerikanska inbördeskriget lika mycket som radikal islams exesser som skapat ett samhälle som tar avstånd från allt religiöst trams. I detta sekulära Skottland mördas en präst och polisen måste för första gången på många år börja rota i religiösa grupperingar.
En SF deckare helt enkelt.
En sak som gör boken så bra är tex att fastän Macleod är antireligiös så börjar boken med en POV från en djupt religiös persons synvinkel. Han är inte bara djupt religiös och bibeltrogen, han är kreationist och tar avstånd från alla bevis om motsatsen. Trots denna extremt osympatiska uppsättning attribut presenteras han så att jag som läsare sympatiserar med honom, till och med gillar karaktären.
Robotar spelar en stor roll i boken och till skillnad från andra författare så tar Macleod ett stort intresse i deras motivation. Det vanliga är ju att man som författare (vare sig man skriver om Robotar eller Aliens eller Kvinnor*) antar att robotars sätt att tänka är så radikalt annorlunda vårt och därför är deras motiv omöjliga att förstå så man struntar helt enkelt i att försöka. Macleod skapar ett rationellt motiv för robotarnas sätt att handla. Rationellt i betydelsen logiskt fötrutsatt vissa premisser.
The Night Sessions är en bok jag definitivt kan rekomendera.
/s
* i de fall en manlig författare skriver om kvinnor. Reaktionen verkar se ut så här:
unknown -> unknowable -> Don't even bother to try -> ascribe random stereotype
hmm - nu när jag ser det framför mig verkar det vara en bra beskrivning på all form av intellektuell lättja.
rasism, religion, homofobi osv fungerar ju enl. samma mall
Kanske världens bästa förstamening
Winterstrike
Liz Williams tar oss med tillbaka till Mars och staden Winterstrike. Återigen är det tre unga kvinnor i handlingens centrum. Återigen kall, karg miljö med haunt-tech och genetiska missfoster.
Nice cliffhanger på slutet också.
Köp och läs
/s
Om författaren:
"My mother's a Gothic novelist, and my father was a part-time conjuror, so I didn't have a hope." Det kan bara bli bra.
Från författarens hemsida
Svart och gripande SF
Jag har just läst Banner of Souls av Liz Williams. Det är en mörk och spännande post-apokalyptisk SF historia. Hon väver samman gamla välkända teman som levande rustningar och terraformat Mars och hemska resultat av genetiska experiment. Hon blandar dessutom friskt in lite Scientologi* termer vilket bara gör det ondskefullare: Protagonisterna har fått inplanterade "Soul-engrams" som substitut för utbildning och odlas istället för att födas.
Alla medlemmar i den nya överklassen är kvinnor, männen klarade sig inte. I Nightshade sörjer man att man inte längre har den sortens tvåsamhet längre. Nightshade, en mörk, mystisk boning vid solsystemets ytterkant.
På Mars föraktas de kvarvarande männen och jagas som skadedjur. Den nya teknologin som mycket kretsar kring kallas haunt tech och kan skapa Darklight som kan lyfta själen från kroppen och bla används för kirurgi på själen. Den skapar rustningar som tar personigheten av den som bär dom. Den används för att skapa the Chain som tillåter snabba resor mellan planeterna.
Dreams-of-War är en krigarkvinna från Mars som skickas av matriarken till det sedan länge översvämmande Jorden för att vakta ett barn som har skapats för att krossa Nightshades makt.
Yskatarina Iye kommer från Nightshade och har skickats för att undanröja det värsta hotet någonsin mot Nightshade.
Lunae är barnet allt kretsar kring.
Denna författare ska jag definitivt hålla koll på i framtiden.
/s
(*Enligt Scientologi dogma är hjärnan en dator som spelar in alla upplevelser exakt och detaljerat men i perioder av medvetslöhet bildas sk engram som skadliga datavirus. tex om någon säger "Du är så dum" så att en medvetslös människa hör det, spelas det in och skapar en loop som sänker personens intelligens, "Blindstyre" kan göra dig närsynt osv. Genom tekniker som hypnos och regelrätt hjärntvätt låtsas sedan Scientologerna ta bort engrammen och återskapa "exakta minnen" tex av att som spermie simma upp i livmodern och annat nånsens. Dom värsta engrammen är själarna av sedan länge avlidna aliens som ligger begravda under vulkaner (inte att förblandas med dom andra utomjordingarna: Vulcans). Underbart material för en SF författare.)
Alla medlemmar i den nya överklassen är kvinnor, männen klarade sig inte. I Nightshade sörjer man att man inte längre har den sortens tvåsamhet längre. Nightshade, en mörk, mystisk boning vid solsystemets ytterkant.
På Mars föraktas de kvarvarande männen och jagas som skadedjur. Den nya teknologin som mycket kretsar kring kallas haunt tech och kan skapa Darklight som kan lyfta själen från kroppen och bla används för kirurgi på själen. Den skapar rustningar som tar personigheten av den som bär dom. Den används för att skapa the Chain som tillåter snabba resor mellan planeterna.
Dreams-of-War är en krigarkvinna från Mars som skickas av matriarken till det sedan länge översvämmande Jorden för att vakta ett barn som har skapats för att krossa Nightshades makt.
Yskatarina Iye kommer från Nightshade och har skickats för att undanröja det värsta hotet någonsin mot Nightshade.
Lunae är barnet allt kretsar kring.
Denna författare ska jag definitivt hålla koll på i framtiden.
/s
(*Enligt Scientologi dogma är hjärnan en dator som spelar in alla upplevelser exakt och detaljerat men i perioder av medvetslöhet bildas sk engram som skadliga datavirus. tex om någon säger "Du är så dum" så att en medvetslös människa hör det, spelas det in och skapar en loop som sänker personens intelligens, "Blindstyre" kan göra dig närsynt osv. Genom tekniker som hypnos och regelrätt hjärntvätt låtsas sedan Scientologerna ta bort engrammen och återskapa "exakta minnen" tex av att som spermie simma upp i livmodern och annat nånsens. Dom värsta engrammen är själarna av sedan länge avlidna aliens som ligger begravda under vulkaner (inte att förblandas med dom andra utomjordingarna: Vulcans). Underbart material för en SF författare.)
Mer magi i öster
Michael A Stackpole har skrivit en underbar serie som börjar med A Secret Atlas som utspelar sig i en väldigt Asiatisk miljö. Den handlar om ett rike som efter Kejsarens bortgång splittrats i nio olika riken som vart och ett regeras av en prins men ändå hålls ihop av en mer eller mindre gemensam byrokrati. Världen han målar upp har en starkt Kinesisk känsla, till skillnad från A Shadow in Summer som hade en mer Japansk känsla. (Jag känner inte till japansk och kinesisk kultur särskillt väl så rätta mig gärna om du inte håller med.)
Magin har en trevlig twist. Om du koncentrerar dig på det du gör och gör det tillräckligt bra kommer du att uppnå ett magiskt tillstånd som kallas jaedunto. Det kan ta årtionden att uppnå men är möjligt i vilket yrke som helst. Det vanligaste och mest fruktade är krigarna som har övermänskliga reflexer, styrka och snabbhet. Men magi har en otrevlig tendens att skapa obehagliga sido effekter. För att hindra detta slåss man oftast i en cirkel som kan hålla inne överbliven magi. När den siste Kejsarinnan red ut i krig med sin massiva armé av magiska krigare orsakade det ett frisläppande av vild magi som helt rev landet i bitar och fortfarande gör dom västra delarna obeboliga.
Även om krigarmagikerna är coola så är det mer underhållande att höra om dom andra yrkena. En central karaktär är kartograf tex. Vad skulle en kart ritare som uppnår Jaedunto kunna göra, eller för den delen en sömerska eller en murare? Det är ett kul koncept fullt av magiska möjligheter
Magin har en trevlig twist. Om du koncentrerar dig på det du gör och gör det tillräckligt bra kommer du att uppnå ett magiskt tillstånd som kallas jaedunto. Det kan ta årtionden att uppnå men är möjligt i vilket yrke som helst. Det vanligaste och mest fruktade är krigarna som har övermänskliga reflexer, styrka och snabbhet. Men magi har en otrevlig tendens att skapa obehagliga sido effekter. För att hindra detta slåss man oftast i en cirkel som kan hålla inne överbliven magi. När den siste Kejsarinnan red ut i krig med sin massiva armé av magiska krigare orsakade det ett frisläppande av vild magi som helt rev landet i bitar och fortfarande gör dom västra delarna obeboliga.
Även om krigarmagikerna är coola så är det mer underhållande att höra om dom andra yrkena. En central karaktär är kartograf tex. Vad skulle en kart ritare som uppnår Jaedunto kunna göra, eller för den delen en sömerska eller en murare? Det är ett kul koncept fullt av magiska möjligheter
Detta är del av Temat Bra Magi i Fantasy.
Börja gärna med Vad är magi i fantasy?
Föregående inlägg är Bra magi: The Malazaan Book of the Fallen
Nästa inlägg på temat kommer snart
En länge efterlängtad Bok.
När Robin Hobb avslutade Fools triologin och började på Soldiers Son var jag och nog många med mig övertygade om att den serien var färdig. Dom flesta trådar var uppföljda och både Fitz och the Fool hade gått vidare. Liveships triologin var också samankuten och avslutad. Så jag blev positivt överaskad när jag fick veta att hon arbetade på Dragon Keeper.
Nu finns den äntligen i tryck och jag ha så självklart köpt den.
Dragon Kepper handlar om dom havsormar som med Maulkin simmade upp i Rain Wild River för att äntligen förpuppas och börja omvandlingen till riktiga drakar. Som alltid med Robin Hobb är det inte så enkelt som att dom kommer ur sina kokonger och flyger iväg för att leva i en rik och givande symbios med till Elderlings förvandlade Rain Wild befolkningen. Tintaglia gör allt hon kan för dom och Rain Wild Traders med henne. Men hon har hittat en make i den svarta draken Icefyre från Fool's Fate. Robin Hobb väver en stark och fängslande saga och som alltid är magi och protagonisternas kamp för att förstå den och sin värld en viktig del av det. Hon kvalificerar sig definitivt som en författare som kan hantera Bra magi! Kanske får jag tid att utveckla det längre fram.
Jag har inte läst ut Dragon Keeper ännu men jag kan redan säga, utan någon större förvåning, att den är klart att rekomendera. Det är nya karraktärer som är protagonister även om Althea och Brashen Trell, Paragon och Malta gör små kameo roller.
/s
Nu finns den äntligen i tryck och jag ha så självklart köpt den.
Dragon Kepper handlar om dom havsormar som med Maulkin simmade upp i Rain Wild River för att äntligen förpuppas och börja omvandlingen till riktiga drakar. Som alltid med Robin Hobb är det inte så enkelt som att dom kommer ur sina kokonger och flyger iväg för att leva i en rik och givande symbios med till Elderlings förvandlade Rain Wild befolkningen. Tintaglia gör allt hon kan för dom och Rain Wild Traders med henne. Men hon har hittat en make i den svarta draken Icefyre från Fool's Fate. Robin Hobb väver en stark och fängslande saga och som alltid är magi och protagonisternas kamp för att förstå den och sin värld en viktig del av det. Hon kvalificerar sig definitivt som en författare som kan hantera Bra magi! Kanske får jag tid att utveckla det längre fram.
Jag har inte läst ut Dragon Keeper ännu men jag kan redan säga, utan någon större förvåning, att den är klart att rekomendera. Det är nya karraktärer som är protagonister även om Althea och Brashen Trell, Paragon och Malta gör små kameo roller.
/s
Amerkaner är galna
Har du undrat hur Amerikaner kan ha så galna idéer som dom har? Semper Mars är en underbar samling av fördomar och vanföreställningar. Författaren, såg jag när jag wikiade honom är en fullständig nötpåse; Wicca och handpåläggning är inte två saker man oftast förknippar med bra SF författare. För bra är han!
Semper Mars handlar om stackars US of A som trängs undan av det hemska diktatoriska FN. Om USA inte (hör och häpna!) slutar med sin rovdrift och demilitariserar så kommer FN att invadera. Washington är fyllt av sliskiga politiker som konspirerar att (Hua lien) lägga ner Marin kåren. Tack och lov visar dom modiga Marinkårs soldaterna att dom verkligen är nödvändiga för att rädda den fria världen. Och det gör dom på Mars så klart!
Ian Douglas lyckas stå för nästan allt jag är emot men det gör inte boken mindre underhållande för det. Jag knallade ner och köpte fyra delar till idag.
/s
Den här boken hör defenitivt hemma i Dussinlitteratur facket.
Semper Mars handlar om stackars US of A som trängs undan av det hemska diktatoriska FN. Om USA inte (hör och häpna!) slutar med sin rovdrift och demilitariserar så kommer FN att invadera. Washington är fyllt av sliskiga politiker som konspirerar att (Hua lien) lägga ner Marin kåren. Tack och lov visar dom modiga Marinkårs soldaterna att dom verkligen är nödvändiga för att rädda den fria världen. Och det gör dom på Mars så klart!
Ian Douglas lyckas stå för nästan allt jag är emot men det gör inte boken mindre underhållande för det. Jag knallade ner och köpte fyra delar till idag.
/s
Den här boken hör defenitivt hemma i Dussinlitteratur facket.
Är Telepater SF?
Jag har alltid beträktat psi och telepati en del av fantasy och som sådant en förorening i annars vacker SF. Dels kan det vara för att jag inte köper Sci biten bakom. Jag köper inte den bakomligande PBSen. (PBS = Plausable BullShit explanation). Då är det svårt med Suspended Disbelief. Dels kan det vara för att jag känner att om man kan läsa en annan människas sinne så måste det vara väldigt obehagligt, fullt av småsinnthet och "petty evil". De sinnen som skulle förefalla vackra och attraktiva är samtidigt dom som är barnsliga och efterblivna. Detta är kanske en kvarleva från att ha läst Asimovs stiftelse triologi där man får det intrycket. I Fantasy kan man flesha ut det på ett helt annat sätt men i SF blir telepati en sinnes upplevelse och när man i ett annat sinne hittar avundsjuka och små, i sig oskyldiga perversioner, så måste det vara som att hitta bajs i potatismoset eller skalbaggar i vaniljsåsen. Denna inställning säger kanske mer om mig än vad som är bra och lämpligt men det är också en attityd som verkar delas av Eric Brown. Som sagt är jag väldigt skeptisk mot Telepati i SF men valde ändå att ge hans bok Necropath en chans.
Eric Browns bok är satt på en plats som kallas Bengal station: En enorm rymdhamn i Bengaliska viken. Man får en underbar resa in i en station fylld till bristningsgränsen av Indier och Thailändare med en lätt krydda av västerländsk överklass. Det är en ytterligt fascinerande miljö där vi får träffa Vaughan som arbetar som telepat för The Port Authority.
Jag kan starkt rekomendera den och Brown hamnar självklart i min ständigt växande "Att läsa" hög.
/s
Eric Browns bok är satt på en plats som kallas Bengal station: En enorm rymdhamn i Bengaliska viken. Man får en underbar resa in i en station fylld till bristningsgränsen av Indier och Thailändare med en lätt krydda av västerländsk överklass. Det är en ytterligt fascinerande miljö där vi får träffa Vaughan som arbetar som telepat för The Port Authority.
Jag kan starkt rekomendera den och Brown hamnar självklart i min ständigt växande "Att läsa" hög.
/s
Boksommar
Som vanligt ligger jag efter med bloggandet när jobbet kräver det. På nått sett kan jag inte låta bli att tycka det borde vara tvärt om. Tack vare det underbara bokvädret så har jag börjat beta av sommarens läslista. Först ut var Danial Abrahams A Betrayal in Winter. Handlingen har flyttat till en ny stad och vi introduceras till en ny Andat, Stone-made-soft som hjälper till med gruvdriften i Machi. Helt klart en godkänd tvåa.
Jag har fortsatt med en bok jag hittade tack vare Steven Eriksons Malazaan böcker: Glen Cooks Black Company. Jag har hört den nämnas som en av inspirationerna till Bridgeburners. The Malazaan Empires elit kompani. Glen Cooks Black company handlar om ett Mercenary kompani som tar anställning hos ett Ondskefullt Imperium och slåss mot dom goda krafterna. Berättelsen skrivs ur kompaniets läkare synvinkel.
Mörkt och spännande.
Nu är klockan tillräkligt mycket för att man ska kunna masa sig ner på stan och kolla några nya böcker jag hittat och vill testa: Är Ian Douglas bra? Ett högst subjektivt svar kommer snart här.
/s
Jag har fortsatt med en bok jag hittade tack vare Steven Eriksons Malazaan böcker: Glen Cooks Black Company. Jag har hört den nämnas som en av inspirationerna till Bridgeburners. The Malazaan Empires elit kompani. Glen Cooks Black company handlar om ett Mercenary kompani som tar anställning hos ett Ondskefullt Imperium och slåss mot dom goda krafterna. Berättelsen skrivs ur kompaniets läkare synvinkel.
Mörkt och spännande.
Nu är klockan tillräkligt mycket för att man ska kunna masa sig ner på stan och kolla några nya böcker jag hittat och vill testa: Är Ian Douglas bra? Ett högst subjektivt svar kommer snart här.
/s
Bra magi: The Malazan Book of the Fallen
The Malazan Book of the Fallen är en serie på 10 böcker skriven av Steven Erikson. Börja med Gardens of the Moon.
Malazan är något så nytt och trevligt som en fantasy bok i Tolkiens anda men utan alver och orker. En magiker i Malazan böckerna "öppnar ett fönster innom sig" och får tillgång till en "Warren". En warren är en magisk annan Realm. Du kan tappa den på enegri för att utföra besvärjelser eller kasta eldbollar och allt det vanliga som magiker ska kunna. Men eftersom en warren även är en annan plats så kan du använda den till att resa genom. I Gardens of the Moon får Ganoes Paran tillgång till Imperiets egen Warren. Det är en öde plats av aska och ben. Det finns andra warrens som tex The Warren of Death, of Shadows osv.
En annan intressant aspekt av magisystemet är att om du lyckas att ta över en warren så blir du en Ascendant. En Uppstigen. Alla kända warrens representeras av ett kort i en magisk kortlek the Deck of Dragons. Korten sorteras i Hus efter vilken warren dom representerar. Så du har tex en King of Shadow i the House of Shadows, Assassin of Shadow, Magi of Shadow och så vidare. Många av världens gudar är människor och andra som har Uppstigit på det sättet. Att bli en Ascended ger dig tillgång till stor makt men också sårbar för andra ascendants intresse och konkurens.
Samantaget ger detta en uppsjö av olika storymöjligheter. Tidigt träffar vi en magiker som har tolv själar. En lönnmördare som använder The warren of Shadow för att arbeta mer effektivt, En soldat som är en incarnation av en Ascendant. Kejsarinnan har tillgång till en armé av odöda T'lan Imass.
En kort notering om hur allt hänger samman. I Tolkien ställer man sig ibland frågan: Hur kan det komma sig att vi har en entydig bild av händelser som skedde för tiotusen år sedan? Och svaret blir att det finns folk som levde då som fortfarande lever och kan berätta. I The Malazan universat ställer man sig istället frågan: Varför stämmer inte böckernas Timeline, varför verkar saker som sagts i en bok framställas som sin motsats i nästa? Och svaret ligger i att Steven Erikson är en arkeolog och han beskriver en värld vars historia samanställts av fragment, olika protagonister har olika synvinklar på både samtida och forntida händelser. Dom som levde för tiotusen år sedan och fortfarande lever är inte intresserade av att berätta och när dom gör det är det ofta motstridiga uppgifter. För en del ger detta ett ofärdigt eller förvirrat intryck, för mig ger det en känsla av realism och trovärdighet.
Verkligheten är också motstridig och förvirrad.
/s
jag har tidigare skrivit om The Malazan Book of the Fallen
Malazan är något så nytt och trevligt som en fantasy bok i Tolkiens anda men utan alver och orker. En magiker i Malazan böckerna "öppnar ett fönster innom sig" och får tillgång till en "Warren". En warren är en magisk annan Realm. Du kan tappa den på enegri för att utföra besvärjelser eller kasta eldbollar och allt det vanliga som magiker ska kunna. Men eftersom en warren även är en annan plats så kan du använda den till att resa genom. I Gardens of the Moon får Ganoes Paran tillgång till Imperiets egen Warren. Det är en öde plats av aska och ben. Det finns andra warrens som tex The Warren of Death, of Shadows osv.
En annan intressant aspekt av magisystemet är att om du lyckas att ta över en warren så blir du en Ascendant. En Uppstigen. Alla kända warrens representeras av ett kort i en magisk kortlek the Deck of Dragons. Korten sorteras i Hus efter vilken warren dom representerar. Så du har tex en King of Shadow i the House of Shadows, Assassin of Shadow, Magi of Shadow och så vidare. Många av världens gudar är människor och andra som har Uppstigit på det sättet. Att bli en Ascended ger dig tillgång till stor makt men också sårbar för andra ascendants intresse och konkurens.
Samantaget ger detta en uppsjö av olika storymöjligheter. Tidigt träffar vi en magiker som har tolv själar. En lönnmördare som använder The warren of Shadow för att arbeta mer effektivt, En soldat som är en incarnation av en Ascendant. Kejsarinnan har tillgång till en armé av odöda T'lan Imass.
En kort notering om hur allt hänger samman. I Tolkien ställer man sig ibland frågan: Hur kan det komma sig att vi har en entydig bild av händelser som skedde för tiotusen år sedan? Och svaret blir att det finns folk som levde då som fortfarande lever och kan berätta. I The Malazan universat ställer man sig istället frågan: Varför stämmer inte böckernas Timeline, varför verkar saker som sagts i en bok framställas som sin motsats i nästa? Och svaret ligger i att Steven Erikson är en arkeolog och han beskriver en värld vars historia samanställts av fragment, olika protagonister har olika synvinklar på både samtida och forntida händelser. Dom som levde för tiotusen år sedan och fortfarande lever är inte intresserade av att berätta och när dom gör det är det ofta motstridiga uppgifter. För en del ger detta ett ofärdigt eller förvirrat intryck, för mig ger det en känsla av realism och trovärdighet.
Verkligheten är också motstridig och förvirrad.
/s
jag har tidigare skrivit om The Malazan Book of the Fallen
Detta är del fyra i Temat Bra Magi i Fantasy.
Börja gärna med Vad är magi i fantasy?
Föregående inlägg är Bra magi: The Long Price Quartet
Nästa inlägg i temat kommer snart
Jag testar ett nytt format med länkar pga svaren på inlägget Bloggformatets elände
Bra magi: The Long Price Quartet
A Shadow in Summer av Daniel Abraham är en bok som jag verkligen blev imponerad av. Abraham har hittat ett verkligen nyskapande sätt att använda magi.
The Cities of the Khaiem är ett land som har starka asiatiska influenser. Kläder och hållningssätt ger en spännande touch på Fantasy temat. Det är mycket tedrickande och ett utstuderat kroppsspråk som kan uttrycka allt från en multitud av hälsningar beroende på inbördes social ställning till ursäkter och tillrätta visningar.
Magi utövas endast av Poeter. På en avlägsen skola utsätts barn och ynglingar för godtycklig grymhet och bestraffningar för att pressa dom att bryta mot reglerna. Endast den som kan stå upp mot detta och bryter mot reglerna kan rimligtvis ha själsstyrkan att klara av påfrestningarna av att vara en Poet. Det är nämligen så att en Poet binder en Andat, ett abstrakt koncept, till fysisk existens genom att skriva och hålla ett Poem i sinnet. Ju fler gånger ett koncept binds blir det svårare att gör det igen. Om du försöker och misslyckas betyder det döden.
I staden Saraykeht har Poeten Heshai-kvo bundit en Andat som heter Removing-The-Part-That-Continues, även kallad Seedless. Den framstår som en ung vacker man och den har en förmåga, nämligen att avlägsna fröer, abortera foster osv. Förmågan är ingen besvärjelse och har i princip inga begränsningar i form av mängd eller avstånd, vilket i sig gör det både skrämmande och gör att Andatens användande blir både riskfyllt och farligt. Dessutom vill inte Andater bindas till en fysisk slavexistens och gör allt de kan för att slippa ur bojorna. Heshai-kvo och hans Andat Seedless binds till varandra i ömsesidigt förakt och självhat. Seedless används för att ta bort alla fröer i bumullsskörden vilket ger Saraykeht ett starkt försprång i bumullshandeln. Seedless är också ett mäktigt vapen som kan hållas i som ett terrorvapen över stadens fienders huvud. Utan Seedless skulle staden förlora sin handel och vara sårbar för invassion.
/s
Jag har tidigare recenserat boken här A Shadow in Summer
The Cities of the Khaiem är ett land som har starka asiatiska influenser. Kläder och hållningssätt ger en spännande touch på Fantasy temat. Det är mycket tedrickande och ett utstuderat kroppsspråk som kan uttrycka allt från en multitud av hälsningar beroende på inbördes social ställning till ursäkter och tillrätta visningar.
Magi utövas endast av Poeter. På en avlägsen skola utsätts barn och ynglingar för godtycklig grymhet och bestraffningar för att pressa dom att bryta mot reglerna. Endast den som kan stå upp mot detta och bryter mot reglerna kan rimligtvis ha själsstyrkan att klara av påfrestningarna av att vara en Poet. Det är nämligen så att en Poet binder en Andat, ett abstrakt koncept, till fysisk existens genom att skriva och hålla ett Poem i sinnet. Ju fler gånger ett koncept binds blir det svårare att gör det igen. Om du försöker och misslyckas betyder det döden.
I staden Saraykeht har Poeten Heshai-kvo bundit en Andat som heter Removing-The-Part-That-Continues, även kallad Seedless. Den framstår som en ung vacker man och den har en förmåga, nämligen att avlägsna fröer, abortera foster osv. Förmågan är ingen besvärjelse och har i princip inga begränsningar i form av mängd eller avstånd, vilket i sig gör det både skrämmande och gör att Andatens användande blir både riskfyllt och farligt. Dessutom vill inte Andater bindas till en fysisk slavexistens och gör allt de kan för att slippa ur bojorna. Heshai-kvo och hans Andat Seedless binds till varandra i ömsesidigt förakt och självhat. Seedless används för att ta bort alla fröer i bumullsskörden vilket ger Saraykeht ett starkt försprång i bumullshandeln. Seedless är också ett mäktigt vapen som kan hållas i som ett terrorvapen över stadens fienders huvud. Utan Seedless skulle staden förlora sin handel och vara sårbar för invassion.
/s
Jag har tidigare recenserat boken här A Shadow in Summer
Detta är del tre i Temat Bra Magi i Fantasy.
Börja gärna med Vad är bra magi i fantasy?
Föregående inlägg är Bra magi: Thomas Covenant
Nästa inlägg på temat är Bra magi: The Malazaan Book of the Fallen
Jag testar ett nytt format med länkar pga svaren på inlägget Bloggformatets elände
Bra magi: Thomas Covenant
Stephen R. Donaldson använder magi på ett väldigt intressant sätt i The Chronicles of Thomas Covenant, the Unbeliever.
Thomas Covenant är i vår värld angripen av en sjukdom som gör att han förlorar känseln i fingrar och tår och att han har blivit impotent och utstött. När han transporteras till Landet är Landet och dess magi själva motsatsen. Det är en värld där du kan se hälsa, mord har en stickande kväljande lukt och du kan tydligt se skillnaden mellan ont och gott. Magin genomsyrar allt i Landet, det är underliggande och grundläggande. The Lords utövar magi genom att använda Earth power, de underliggande krafter som får kontinentalplattor att dansa och vulkaner att hosta. Thomas Covenant har tillgång till vild magi, vitt guld. Det är hans vigselring och att den skulle vara någon sorts magisk talisman, som Excalibur eller Gandalfs stav är för honom obegripligt. Saltheart Foamfollower försöker förklara för Covenant hur magi fungerar:
"it is I who impel this craft. Or rather it is I who call out the power of the Gildenlode. There is life and power in the Earth - in stone and wood and water and earth. But the life in them is somewhat hidden - somewhat slumberous. Both knowledge an power are needed - yes, and powerfull songs - to awaken them" Det är just kontrasten mellan Thomas Covenants verklighet och Landet som gör det så fascinerande.
Du kan inte låta bli att lägga ifrån dig boken ibland och försöka föreställa sig hur det skulle kännas att uppleva en värld så vacker och uttrycksfull som den Donaldson målar upp. Det faktiska användandet av magi när hårt sätts mot hårt är både svårt och farligt för utövaren och även om det ibland förfaller till eldkvastar och sköldar det gör ingenting när en av dom mest imponerande uttrycken av magi är när Trell tar ett trasigt lerkärl och övertalar det att bli helt igen. På samma sätt som hos Tolkien beskrivs magin med många detaljer, dom ömsinta rörelserna när Trell smeker med fingrarna över sprickorna, den mörka sjungande rösten, hur hårt ansträngningen sliter på honom.
Det är också intressant att det som är viktigt i Landet är inte så mycket styrka eller kunskap, utan moralisk styrka och visdom som är avgörande för seger eller nederlag. Hela serien om Thomas Covenant handlar om moraliska val och deras konsekvenser. En av dom intressantaste frågan som ställs läsaren är: "Kan en god människa begå onda handlingar?". Dom flesta skulle nog svara Ja på den frågan men det väcker en mycket mer intressant fråga: "Är han då fortfarande god?". I mina ögon handlar hela första serien mycket om det. Och det ges aldrig ett enkelt Ja eller Nej svar heller utan det är ett spännande samtal om skuld och upprättelse, skam och uppoffring hela serien igenom. Kan du sona dina onda handlingar med gåvor eller goda handlingar? Eller gör det allt bara värre? Och om så är fallet är det bättre att försöka att inte gottgöra det du ställt till med?
Moral och magi går hand i hand genom hela serien och det ger flera intressanta uppslag. Kan du ta upp Fiendens vapen, som är Onda, och använda dom för att göra Gott?
/s
PS. Det kan vara att jag är partisk. Jag anser att The Chronicles of Thomas Covenant The Unbeliever är den bästa fantasy jag någonsin läst. Före och efter. Så kanske kan jag inte objektivt beskriva hur pass nydanande eller originellt magisystemet egentligen är. Det bryr jag mig inte om. Jag har tidigare skrivit om författaren här: Stephen Donaldson. DS
Thomas Covenant är i vår värld angripen av en sjukdom som gör att han förlorar känseln i fingrar och tår och att han har blivit impotent och utstött. När han transporteras till Landet är Landet och dess magi själva motsatsen. Det är en värld där du kan se hälsa, mord har en stickande kväljande lukt och du kan tydligt se skillnaden mellan ont och gott. Magin genomsyrar allt i Landet, det är underliggande och grundläggande. The Lords utövar magi genom att använda Earth power, de underliggande krafter som får kontinentalplattor att dansa och vulkaner att hosta. Thomas Covenant har tillgång till vild magi, vitt guld. Det är hans vigselring och att den skulle vara någon sorts magisk talisman, som Excalibur eller Gandalfs stav är för honom obegripligt. Saltheart Foamfollower försöker förklara för Covenant hur magi fungerar:
"it is I who impel this craft. Or rather it is I who call out the power of the Gildenlode. There is life and power in the Earth - in stone and wood and water and earth. But the life in them is somewhat hidden - somewhat slumberous. Both knowledge an power are needed - yes, and powerfull songs - to awaken them" Det är just kontrasten mellan Thomas Covenants verklighet och Landet som gör det så fascinerande.
Du kan inte låta bli att lägga ifrån dig boken ibland och försöka föreställa sig hur det skulle kännas att uppleva en värld så vacker och uttrycksfull som den Donaldson målar upp. Det faktiska användandet av magi när hårt sätts mot hårt är både svårt och farligt för utövaren och även om det ibland förfaller till eldkvastar och sköldar det gör ingenting när en av dom mest imponerande uttrycken av magi är när Trell tar ett trasigt lerkärl och övertalar det att bli helt igen. På samma sätt som hos Tolkien beskrivs magin med många detaljer, dom ömsinta rörelserna när Trell smeker med fingrarna över sprickorna, den mörka sjungande rösten, hur hårt ansträngningen sliter på honom.
Det är också intressant att det som är viktigt i Landet är inte så mycket styrka eller kunskap, utan moralisk styrka och visdom som är avgörande för seger eller nederlag. Hela serien om Thomas Covenant handlar om moraliska val och deras konsekvenser. En av dom intressantaste frågan som ställs läsaren är: "Kan en god människa begå onda handlingar?". Dom flesta skulle nog svara Ja på den frågan men det väcker en mycket mer intressant fråga: "Är han då fortfarande god?". I mina ögon handlar hela första serien mycket om det. Och det ges aldrig ett enkelt Ja eller Nej svar heller utan det är ett spännande samtal om skuld och upprättelse, skam och uppoffring hela serien igenom. Kan du sona dina onda handlingar med gåvor eller goda handlingar? Eller gör det allt bara värre? Och om så är fallet är det bättre att försöka att inte gottgöra det du ställt till med?
Moral och magi går hand i hand genom hela serien och det ger flera intressanta uppslag. Kan du ta upp Fiendens vapen, som är Onda, och använda dom för att göra Gott?
/s
PS. Det kan vara att jag är partisk. Jag anser att The Chronicles of Thomas Covenant The Unbeliever är den bästa fantasy jag någonsin läst. Före och efter. Så kanske kan jag inte objektivt beskriva hur pass nydanande eller originellt magisystemet egentligen är. Det bryr jag mig inte om. Jag har tidigare skrivit om författaren här: Stephen Donaldson. DS
Detta är del två i Temat Bra Magi i Fantasy.
Börja gärna med Vad är bra magi i fantasy?
Nästa inlägg på temat är Bra magi:The Long Price Quartet
Jag testar ett nytt format med länkar pga svaren på inlägget Bloggformatets elände
Vad är bra magi i fantasy?
Magi är viktigt, men inte magi vilken som helst. Hur man väljer att beskriva magi säger en hel del om författarens fantasi. Tänk själv, med magi kan du göra precis vad som helst och om en författare väljer att inte göra något magiskt av det kan det förstöra hela berättelsen. Jag häpnar ofta över hur en författare väljer att använda magi. Det handlar egentligen inte så mycket om hur mycket eller lite magi som finns med utan hur den framställs. Låt mig försöka förklara:
Grundläggande:
Med Tolkien som måttstock kan man ju alltid börja. Hos honom har magi två aspekter, det är dels underliggande i alvernas natur, hobbitar, dvärgar osv, och dels en komplicerad och krävande process med starka begränsningar. Som exempel på det första så lever Alver i evighet, inte som en del av en besvärjelse utan pga av det dom är. Dom döda edsbrytarna följer Aragorn för att han är Isildurs arvinge. Som ett exempel på det andra kan man ta tex att i Bilbo tänder Gandalf fyr på kottar genom att nudda vid dom med spetsen på sin stav men sedan riskerar dom alla att brinna upp när elden sprider sig. I The Fellowship of the Ring berättas det om Sauron som med hårt arbete smider sin ring och lägger ner så mycket av sig själv i den att han riskerar att förgöras om ringen förstörs. Gandalfs och Ringvålnadernas största magi är sina spegelbilder i att den är till större delen moralisk. Inspirerande i Gandalfs fall och en magi som sprider panik och skräck i vålnadernas fall. Ett annat bra exempel är på Mount Dooms sluttning när Frodo med Ringen i ett krampaktigt grepp säger till Gollum att "If you touch me again you shall be cast yourself into the Fire of Doom". När sedan Gollum bryter mot Frodos order så snubblar han och tillsammans med Ringen störtar han ner. Är det slump, öde eller en del av Ringens makt. Ringens magi är ju subtil och abstrakt "One ring to rule them all". To Command, To Rule. Så magin är komplicerad, subtil och beskriven fullt med detaljer. Det är bra magi i mina ögon.
Dålig magi:
Det är därför jag blir så besviken när man träffar på en författare som inte använder magi på ett bra sätt. Som ett exempel kan vi ta Trudi Canavan och Brent Weeks, The Black Magician Trilogy och The Night Angel Trilogy respektive, som låter magin förfalla till eldollar mot sköldar. Inget subtilt eller fyndigt alls. The Night Angel är något bättre och båda triologierna börjar bra men stupar av att jag i mitten på andra boken börjar inse att jag förstår magisystemet och att det blir inte mer än så här. Harry Potter stupade också här för min del. Jag irriterade mig iofs på hennes ohämmade och plumpa eklekticism men även på den inneboende ologiken i hur Potter skulle vara den störste magikern någonsin och samtidigt vara en odräglig, outbildad tonåring. (Magisystemet verkar ju vara uppbyggt på att man ska lära sig en massa kvasilatin och ha en bra stav. Internatsporten handlar om skateboard basket med ett sjukt poängsystem, värre än kricket, osv) Samtliga författare som bemödar sig med att skriva Fantasy och väljer att använda magi släntrianmässigt och utan inlevelse borde förbjudas enligt Nivens fjärde lag om att skriva:
"It is a sin to waste the reader's time. "
Genomdrivandet av denna lag borde rimligtvis ligga i att vi inte köper deras böcker. Jag har svårt att köpa en andra bok av en författare som slösat bort min lästid.
Men jag är inte intresserad av att recensera dåliga böcker. Jag tänker istället skriva om dom böcker och författare som har tagit magi och gjort något vackert, facinerande eller nyskapande med det.
/s
Grundläggande:
Med Tolkien som måttstock kan man ju alltid börja. Hos honom har magi två aspekter, det är dels underliggande i alvernas natur, hobbitar, dvärgar osv, och dels en komplicerad och krävande process med starka begränsningar. Som exempel på det första så lever Alver i evighet, inte som en del av en besvärjelse utan pga av det dom är. Dom döda edsbrytarna följer Aragorn för att han är Isildurs arvinge. Som ett exempel på det andra kan man ta tex att i Bilbo tänder Gandalf fyr på kottar genom att nudda vid dom med spetsen på sin stav men sedan riskerar dom alla att brinna upp när elden sprider sig. I The Fellowship of the Ring berättas det om Sauron som med hårt arbete smider sin ring och lägger ner så mycket av sig själv i den att han riskerar att förgöras om ringen förstörs. Gandalfs och Ringvålnadernas största magi är sina spegelbilder i att den är till större delen moralisk. Inspirerande i Gandalfs fall och en magi som sprider panik och skräck i vålnadernas fall. Ett annat bra exempel är på Mount Dooms sluttning när Frodo med Ringen i ett krampaktigt grepp säger till Gollum att "If you touch me again you shall be cast yourself into the Fire of Doom". När sedan Gollum bryter mot Frodos order så snubblar han och tillsammans med Ringen störtar han ner. Är det slump, öde eller en del av Ringens makt. Ringens magi är ju subtil och abstrakt "One ring to rule them all". To Command, To Rule. Så magin är komplicerad, subtil och beskriven fullt med detaljer. Det är bra magi i mina ögon.
Dålig magi:
Det är därför jag blir så besviken när man träffar på en författare som inte använder magi på ett bra sätt. Som ett exempel kan vi ta Trudi Canavan och Brent Weeks, The Black Magician Trilogy och The Night Angel Trilogy respektive, som låter magin förfalla till eldollar mot sköldar. Inget subtilt eller fyndigt alls. The Night Angel är något bättre och båda triologierna börjar bra men stupar av att jag i mitten på andra boken börjar inse att jag förstår magisystemet och att det blir inte mer än så här. Harry Potter stupade också här för min del. Jag irriterade mig iofs på hennes ohämmade och plumpa eklekticism men även på den inneboende ologiken i hur Potter skulle vara den störste magikern någonsin och samtidigt vara en odräglig, outbildad tonåring. (Magisystemet verkar ju vara uppbyggt på att man ska lära sig en massa kvasilatin och ha en bra stav. Internatsporten handlar om skateboard basket med ett sjukt poängsystem, värre än kricket, osv) Samtliga författare som bemödar sig med att skriva Fantasy och väljer att använda magi släntrianmässigt och utan inlevelse borde förbjudas enligt Nivens fjärde lag om att skriva:
"It is a sin to waste the reader's time. "
Genomdrivandet av denna lag borde rimligtvis ligga i att vi inte köper deras böcker. Jag har svårt att köpa en andra bok av en författare som slösat bort min lästid.
Men jag är inte intresserad av att recensera dåliga böcker. Jag tänker istället skriva om dom böcker och författare som har tagit magi och gjort något vackert, facinerande eller nyskapande med det.
/s
Detta är del ett i Temat Bra Magi i Fantasy.
Nästa inlägg på temat är Bra magi: Thomas Covenant
Jag testar ett nytt format med länkar pga svaren på inlägget Bloggformatets elände
Läslista för sommaren
Detta har jag liggande på min bokhylla i väntan på sommar och hängmatteläsning.
Long Price Quartet: del 2 A Betrayal in Winter av Daniel Abraham
The Sharing Knife: del 2 Legacy av Lois McMaster Bujold
Engineer Trilogy: del 2 Evil for Evil av K J Parker
Svärdens väktare Del 3 av 12 Nekromantikerns födelse av Nick Perumov
The Stranger av Max Frei
Zoe's Tale av John Scalzi
A Place So Foreign and Eight More av Cory Doctorow
Long Price Quartet: del 2 A Betrayal in Winter av Daniel Abraham
The Sharing Knife: del 2 Legacy av Lois McMaster Bujold
Engineer Trilogy: del 2 Evil for Evil av K J Parker
Svärdens väktare Del 3 av 12 Nekromantikerns födelse av Nick Perumov
Slaughterhouse 5 av Kurt Vonnegut
The Stranger av Max Frei
Zoe's Tale av John Scalzi
A Place So Foreign and Eight More av Cory Doctorow
Oj, va många tvåor det blev.
/s
