socialistsimon

The Onion Girl av Charles de Lint är en spännande samtidssaga satt i staden Newford i USA (eller Canada, det är inte uttalat). Jilly är en målare, mest känd för sina tavlor med fairies i annars normala miljöer. En dag blir hon påkörd av en smitare och hamnar i koma. Det är nu hon för första gången hittar Manidò-akì, den indianska andevärlden. Hon är knappast förvånad, snarare lättad, upprymd, över att äntligen hitta hit även om det bara är genom drömmarna. Men allt är inte så underbart som det kan verka. Jilly måste kämpa för att orka vara vaken i The world as it is för att hantera sin konvalesens och rehab.
Joe Crazy Dog är en av Jillys vänner. Han vandrar obehindrat mellan världarna eftersom han är född i Manidò-akì. För att hjälpa Jilly ger han sig ut för att hitta sin Mormor (eller farmor, engelskan är inte klar på den punkten) en mäktig varelse som refereras till som den Vita Bison Damen eller Jordmodern.
Raylene är en flicka med ett mycket mörkt förflutet som en dag finner att hon kan springa med vargar i sina drömmar. När hon träffar sin vän Pinky där inser hon att det inte bara är drömmar. Tillsammans jagar dom i sömnen, en känsla av styrka och oberoende som dom aldrig haft IRL.
Historien går in och ut ur Verkligheten och drömvärlden.

Stil.
Jillys hitoria börjar 1999 och berättas bakåt i flashbacks och bakgrundsförklaringar, Raylenes börjar 1969 och berättas frammåt tills nutid och Joes börjar i nutid och går frammåt. Detta gör att flera avslöjanden kan göras gradvis och stilfullt. Dessa tre personer är alla Jag-personer i boken som också innehåller flera tredjepersons berättelser. Jillys vänner Sophie, Wendy mfl har egna tredjepersonsberättelser. Jag stör mig lite på stilen eftersom just valet av förstaperson är ett stilistiskt svårt berättargrepp med vissa inneboende begränsningar. (se William Heany) Om man lyckas med det ger det en väldig känsla av närhet med berättarrösten men iom att de Lint ignorerar begränsningarna med stilen så tappar han också den närhet som hade kunnat komma fram. Det sagt så varierar de Lint berättarrösten på ett mästerligt sätt när han skiftar mellan dom olika jagen så det uppstår aldrig det minsta tvivel om vems berättar. Raylenes Hillbilly dialekt går aldrig över gränsen för vad som är läsbart. Men det är synd att han väljer att använda en så svår stil när det inte hjälper sagan.

Newford Universat
är vackert och spännande. Det är uppenbart att detta inte är den första boken i en serie men samtidigt får man ingen känsla av att hamna utanför. Ofta har sk fristående böcker i en serie en känsla av interskämt som den nya läsaren missar. Det ger en lite felaktig känsla av att vara utesluten ur gänget när man märker av dom och det gör man inte här även om jag inser att hängivna läsare av de Lints andra böcker får ut så mycket mer av The Onion Girl än vad jag som ny läsare uppfattar.
Världen känns liten. Tyson, som Jilly och Raylene kommer ifrån med sina galna Hillbillys känns så nära. Bara en dagsresa i bil från miljonstaden Newford. Ända tills det slår mig att en dag i bil från  Malmö eller Stockholm tar dig långt ut i Banjoland. Men det finns samtidigt en intimitet i världen. Jillys vänkrets med alla främmande kvinnor som introduceras med namn är i början överväldigande men samtidigt känner jag igen känslan från att introduceras i en ny vänkrets och låter dom bara svepa över mig och låter historien sortera ut dom som är av intresse.

Fairie
de Lint är inte min favorit. Kanske är det så att jag inte tror på föränderligheten och oförutsägbarheten som är en grundpelare i Fairie ideologin. Det finns helt enkelt inga regler för vad som är möjligt eller inte. Jag menar: När jag först läste om Fairie/älvor så tolkade jag förvirringen i berättelsen som att minnet sviktar och allt ter sig som en dröm när man kom ut, inte att allt verkligen var förvirrat, snarare att protagonisten inte förstod världens regler. Katherin Kerr har lite rätt idé med Evandar och hans folk. När allt är möjligt är också allt flyktigt. Man kan inte skapa något så stort som en hel stad av misstag när man drömmer. Åtminstone har jag svårt att köpa den delen av premisserna. När jag ser tillbaka på böcker jag läst inser jag att det ofta är just dom jag sågat; Thomas the Rhymer och Tithe bla.
Jag vet att fairie är ett spännande ämne men för mig saknar det wow-faktorn. Så är det trots allt med genre-litteratur (och all litteratur har en genre) att en bok kan vara hur bra som helst men om den inte kittlar ditt funnybone så gör den inte det. Men trots detta vill jag verkligen rekomendera den.
Den är skitbra.