The Last Chronicles of Thomas Covenant
Against All Things Ending av Stephen Donaldson är den senaste delen i en klassisk "Portal Fantasy".
Thomas Covenant är en bitter, misantropisk spetälsk som magiskt transporteras till en sagovärld som kallas för "Landet". Där hälsas han som en forntida hjälte återkommen i landets nöd för att rädda allt. Men hade det inte varit för att Donaldson etablerat just hur han mår och hur spetälska fungerar så hade Covenant trippat ner till faunens hus och druckit te eller tagit upp svärdet och lett de Godas arméer mot Mordor. Covenant är övertygad att allt som händer är en dröm, en mardröm som kommer att göra att han tappar greppet om sin medicinering. Att acceptera att han inte drömmer och att allt är verkligt skulle innebära att han sakta ruttnar bort i lepra förlorad i en drömvärld. Att acceptera drömmens roll, hälsa, vänner, uppskattning osv, skulle vara lika illa. Hela drömmen är en elak förförelse som är i det närmaste designad för att bryta ner Covenant och göra honom till en lallande idiot, fångad i sitt eget sinne utan kontakt med verkligheten.
Donaldson kontrasterar en vacker och förförisk värld med Covenants bitterhet. Han språk är högtravande och arkaiskt när han beskriver världen och händelserna i den och sen kommer Covenants dialog pepprad med svordommar och smärta som en rostig kniv.
Jag skulle säga att den stora behållningen med Covenantböckerna är att dom är karaktärsdrivna. Men det betyder inte att han ägnar mindre tid åt världsbygge. Eftersom världen, "Landet" är en reflektion av Covenant så lägger han mycket tid på att skapa ett Land värt att bevara, värt att rädda. En bärande del i Landet är en slags Moralisk Synestesi; Mord luktar lika påträngande som en skogsbrand, åsynen slår som som en spark i magen. Hälsa kan ses och kännas inte bara på ytan. På samma sätt är lögn, ondska, förräderi något som har både färg, smak och lukt. Vissa böcker tvingar dig att lägga ifrån dig den, sluta ögonen och försöka föreställa dig hur det egentligen är. Detta är en sån bok. Lägg på det att alla konflikter i grunden både är moraliskt drivna och lösningarna är också moraliskt komplicerade. Motivationen bakom dina handlingar är inte bara viktig för karaktärerna utan även för utgången. Donaldson lånar inget från Tolkien när det gäller sina monster och varelser utan skapar allt från grunden.
Första trilogin läste jag när jag var i gymnasieåldern och den svepte iväg mig med hull och hår. Den andra trilodin är inte lika skarp men om du gillade ettan så är den helt ok. I den andra trillogin har det gått tio år i vår värl och flera tusen i Landet. Nu intrudocerar Donaldson en andra protagonist från vår värld: Linden Avery som är en minst lika komplicerad karaktär. I första trilogin trakaserades Covenant av en mystisk tiggare som han senare identifierade som Landets skapare. I den andra trilogin är det Linden som trakaseras av honom. Det är också hon som är nyckeln till upplösningen i den trilogin.
I den tredje serien har det än en gång gått tio år och Linden ha slagit sig ner i Covenants gamla hemstad. Hon har adopterat Jeremia, en svårt traumatiserad pojke som, sedan Furst Nid tog över honom i White Gold Wielder, lidit av någon form av katatonisk apati. Jeremia har inte reagerat på yttre stimulans på tio år. Det enda egna initiativ han tar är om du ger honom en låda med lego eller klossar. Då bygger han saker. I första boken, Runes of the Earth, så framställs han som Savant eller gravt autistisk men jag föreställer mig att det är någon form av PTSD. Han har flytt till en plats långt inne i sitt eget sinne där Furst Nid inte kan plåga honom längre.
Den första boken, Runes of the Earth börjar lite segt. Spelbordet sätts upp och karaktärerna introduceras och sätts i rörelse. Den här gången är det fyra personer som kommer till Landet. Roger Covenant (Covenants son), Joan (hans fru) och Linden och Jeremia. Furst Nid har kidnappat Jeremia och Linden måste rädda honom. Runes of the Earth är bra men när man kommer till Fatal Revenant tar det verkligen fart. Den slutar dessutom med en gastkramande cliffhanger. För att undvika spoilers ska jag bara säga att Against All Things Ending tar serien ytterliggare ett steg mot fulländning. Tempot är högt och undergångsstämningen är tryckande. Jag undrar hela tiden hur han ska kunna reda ut allt i sista boken och rädda världen. Samtidigt vet jag att eftersom detta är sista boken i sista serien så kanske Donaldson tänker avsluta allt genom att förstöra världen.
Som jag sa i kommentarerna till förra inlägget: Covenant serien är tung och mastig. Jag kan inte lova att du gillar den men om du gör det, om du har samma ticks i huvudet som jag har så kommer du att älska The Last Chronicles of Thomas Covenant. Det är aldrig en bra idé att börja med en bok sent i serien. Men har du läst den för länge sen eller bara kom igenom halva Second chronicles så kan du hoppa på trean, alla böcker börjar med en sammanfattning av vad som kommit före.
Thomas Covenant är en bitter, misantropisk spetälsk som magiskt transporteras till en sagovärld som kallas för "Landet". Där hälsas han som en forntida hjälte återkommen i landets nöd för att rädda allt. Men hade det inte varit för att Donaldson etablerat just hur han mår och hur spetälska fungerar så hade Covenant trippat ner till faunens hus och druckit te eller tagit upp svärdet och lett de Godas arméer mot Mordor. Covenant är övertygad att allt som händer är en dröm, en mardröm som kommer att göra att han tappar greppet om sin medicinering. Att acceptera att han inte drömmer och att allt är verkligt skulle innebära att han sakta ruttnar bort i lepra förlorad i en drömvärld. Att acceptera drömmens roll, hälsa, vänner, uppskattning osv, skulle vara lika illa. Hela drömmen är en elak förförelse som är i det närmaste designad för att bryta ner Covenant och göra honom till en lallande idiot, fångad i sitt eget sinne utan kontakt med verkligheten.
Donaldson kontrasterar en vacker och förförisk värld med Covenants bitterhet. Han språk är högtravande och arkaiskt när han beskriver världen och händelserna i den och sen kommer Covenants dialog pepprad med svordommar och smärta som en rostig kniv.
Jag skulle säga att den stora behållningen med Covenantböckerna är att dom är karaktärsdrivna. Men det betyder inte att han ägnar mindre tid åt världsbygge. Eftersom världen, "Landet" är en reflektion av Covenant så lägger han mycket tid på att skapa ett Land värt att bevara, värt att rädda. En bärande del i Landet är en slags Moralisk Synestesi; Mord luktar lika påträngande som en skogsbrand, åsynen slår som som en spark i magen. Hälsa kan ses och kännas inte bara på ytan. På samma sätt är lögn, ondska, förräderi något som har både färg, smak och lukt. Vissa böcker tvingar dig att lägga ifrån dig den, sluta ögonen och försöka föreställa dig hur det egentligen är. Detta är en sån bok. Lägg på det att alla konflikter i grunden både är moraliskt drivna och lösningarna är också moraliskt komplicerade. Motivationen bakom dina handlingar är inte bara viktig för karaktärerna utan även för utgången. Donaldson lånar inget från Tolkien när det gäller sina monster och varelser utan skapar allt från grunden.
Första trilogin läste jag när jag var i gymnasieåldern och den svepte iväg mig med hull och hår. Den andra trilodin är inte lika skarp men om du gillade ettan så är den helt ok. I den andra trillogin har det gått tio år i vår värl och flera tusen i Landet. Nu intrudocerar Donaldson en andra protagonist från vår värld: Linden Avery som är en minst lika komplicerad karaktär. I första trilogin trakaserades Covenant av en mystisk tiggare som han senare identifierade som Landets skapare. I den andra trilogin är det Linden som trakaseras av honom. Det är också hon som är nyckeln till upplösningen i den trilogin.
I den tredje serien har det än en gång gått tio år och Linden ha slagit sig ner i Covenants gamla hemstad. Hon har adopterat Jeremia, en svårt traumatiserad pojke som, sedan Furst Nid tog över honom i White Gold Wielder, lidit av någon form av katatonisk apati. Jeremia har inte reagerat på yttre stimulans på tio år. Det enda egna initiativ han tar är om du ger honom en låda med lego eller klossar. Då bygger han saker. I första boken, Runes of the Earth, så framställs han som Savant eller gravt autistisk men jag föreställer mig att det är någon form av PTSD. Han har flytt till en plats långt inne i sitt eget sinne där Furst Nid inte kan plåga honom längre.
Den första boken, Runes of the Earth börjar lite segt. Spelbordet sätts upp och karaktärerna introduceras och sätts i rörelse. Den här gången är det fyra personer som kommer till Landet. Roger Covenant (Covenants son), Joan (hans fru) och Linden och Jeremia. Furst Nid har kidnappat Jeremia och Linden måste rädda honom. Runes of the Earth är bra men när man kommer till Fatal Revenant tar det verkligen fart. Den slutar dessutom med en gastkramande cliffhanger. För att undvika spoilers ska jag bara säga att Against All Things Ending tar serien ytterliggare ett steg mot fulländning. Tempot är högt och undergångsstämningen är tryckande. Jag undrar hela tiden hur han ska kunna reda ut allt i sista boken och rädda världen. Samtidigt vet jag att eftersom detta är sista boken i sista serien så kanske Donaldson tänker avsluta allt genom att förstöra världen.
Som jag sa i kommentarerna till förra inlägget: Covenant serien är tung och mastig. Jag kan inte lova att du gillar den men om du gör det, om du har samma ticks i huvudet som jag har så kommer du att älska The Last Chronicles of Thomas Covenant. Det är aldrig en bra idé att börja med en bok sent i serien. Men har du läst den för länge sen eller bara kom igenom halva Second chronicles så kan du hoppa på trean, alla böcker börjar med en sammanfattning av vad som kommit före.
Kommentarer
Postat av: MariaH
jag visste inte att det fanns fler än de tre första, försökte läsa i gymnasiet men kom nog bara halvvägs genom första delen. Han var nog lite för bitter för mit tonårsjag tror jag. Minns det där med spetälskan o nått om ett flygplan?
Trackback
