socialistsimon

"Stjärnljuset dånade mot planetens yta genom atmosfären fri från utsläpp och artificiella ljuskällor."
Alba
Kristina Hård

Jag har gnällt en del om att 2012 är ett tunt år när det gäller boksläpp. Men det betyder inte att det saknas spännande böcker som kommer ut i höst. Vi har två svenska damer i höst och flera internationella författare. 

Caliban's War av James S.A. Corey, uppföljaren till Levithan Wakes kommer i Juni. Space Opera
Redshirts av John Scalzi, en fundering över de Star Trek medarbetare som bär röda skjortor och vars enda funktion är att dö på away parties för att illustrera hur farlig situationen är. 5:e Juni. Genre: Det-måste-ha-hänt-på-det-här-sättet-egentligen.
Forge of Darkness av Steven Erikson, första delen av hans serie om Tiste Andii kommer i den siste juli. Bisterfantasy 


Särskilld av Nene Ormes kommer den 17:e augusti. Urban Fantasy Malmö
Amatka av Karin Tidbeck kommer i September. New Weird (?)

Fractal Prince av Hannu Rajaniemi, uppföljaren till Quantum Thief kommer i september. Space Opera
Hydrogen Sonata av iain M. Banks kommer i oktober (synopsis här). Space Opera
Eternal Flame av Greg Egan del 2 i serien Orthogonal också oktober. Hard SF

Sen finns det så klart en rad böcker som jag är nyfiken på, tex:
Weird Space: The Devil's Nebula av Eric Brown som kommer i juni.
Eric Brown är en väldigt ojämn författare. Hans Necropath serie var jättebra, hans Kéthani och Helix tyckte jag var undermåliga.

Vad väntar du på?

Mammor i litteraturen!
Det är ganska ovanligt med mammor i litteraturen, i alla fall de genrer jag läser. En mors kärlek till sina barn används sällan som motivation. Trots det, eller kanske just därför, står de få mammorna ut en hel del.

Linden Avery i The Last Chronicles of Thomas Covenant.
Hon introduceras i den andra serien men i den tredje har det återigen gått tio år. Hennes adiptivson kidnappas och förs till Landet, den fantasy parallelvärld som serien besöker. Det finns ett starkt moralmagiskt tema i hela serien som innebär tex att handlingar som motiveras av kärlek inte kan göra riktig skada. Kärlek och själuppoffring kan inte användas för att förstöra världen, därför måste Furst Nid först krossa sina motståndare moraliskt så att deras handlingar motiveras av desperation, förtvivlan eller hat. Det gör handlingen i sista serien väldigt intressant eftersom Linden bokstavligen är beredd att riva upp himmel och jord för att rädda sin son. Varje handling verkar göra undergången mer oundviklig. OCH Det är sista serien (Sista boken i sista serien kommer nästa år). Kommer Donaldson förinta hela sin fantasyskapelse? Kommer serien att sluta i en enorm apokalyps?

Briar Wilkes i Boneshaker.
Briars son har smugit in i den muromgärdade Seatle för att leta efter sanningen om sin far. Genom tunnlar och zombieinfesterade gator i det av zombiegas förgiftade Seattle letar hon efter sin son med gasmask och gevär. Kick ass morsa.

Lady Jessica Atreides i Dune.
Vad hade Muad'Dib, Paul Atreides varit utan sin mamma? En våt fläck i öknen. Lady Jessica går mot sin orden, sin kejsare och uppfostrar en egen tronpretendent. Men inte nog med det, med livet som insats köper hon honom en plats bland fremenerna. Utan henne hade han inte haft en chans att bli deras legendariska ledare. Kanske är det egentligen det som är en mors uppgift; Att ge sina barn en chans att skapa sitt eget öde?
Kick Ass morsa är hon utan tvivel.

Ping Lyrans noblesser.

Idag är det den 25:e maj och som ni alla vet är det en stor dag för oss nördar:

Towel Day
Vi får möjligheten att fira Towel Day som är den största nördhögtiden. I åminnelse av Douglas Adams, författaren till Liftarens Guide till Galaxen, firar nördar världen över med att se till att ha med sig en handduk hela dan. Puritaner anser att det ska vara ett badlakan men en enkel frottéhandduk fungerar. Det viktiga är att stolt visa upp att du är en av oss.

Geek Pride Day
Instiftat 1977 för att hylla första släppet av Star Wars. Jag är inte helt klar över hur man bör fira det men jag tänker fira Geek Pride Day genom att hylla Towel Day. Rekursivitet är nördigt.

The Glorious 25:th of May
Till hyllning av the Peoples Republic of Treacle Mine Road. Detta är ett av de många incrowd skämt som inte bör förklaras. Om du inte vet vad det är, vad som firas och hur, så har du inte heller rätt att veta. Inklusivitet i all ära men man får erkänna att exklusivitet har sina poänger ibland. Exklusivitet behöver inte vara utestängande utan är ibland bara ett sätt att signalera att om du vill veta får du ta reda på det själv.
Men undrar du så läs Night Watch. Fast den bör du läsa annars också.

Happy Towel Day!

Nene Ormes debuterade förra året med boken Udda Verklighet och nu kommer snart uppföljaren!
Scoopet är att den kommer att släppas den 15:e Augusti i tid för Malmöfetsivalen för att den utspelar sig på malmöfestivalen.

Jag kommer att sitta på malmöfestivalen och läsa den.

Välkommen du också.

Jag har spenderat en hel del tid med att leta upp rätt skepp i historien som överensstämmer med Liveships (I'm a nerd, so sue me!) och har kommit till en viktig slutsats: Varje gång Fantasy sätter segel hoppar de tvåhundra år i tiden!

Fantasyanalog tidsepok
Vilken epok korresponderar med ditt fantasy universa? Vanligen brukar jag tänka på elva till tolvhundratalet. Ringbrynja och svärd, Ivanhoe och sånt. Ett armborst är cutting edge tech. Korstågen är också en viktig referenspunkt eftersom det ofta blir så (i tredje boken) att en enorm arme samlas för att bekämpa Ondskan. Även om man inte betraktar Påven som en bra analogi för Gandalf så är korstågen en bra analogi i Fantasy.

Vissa författare som GRR Martin väljer istället fjortonhundratalet; Riddare i helrustning hade en väldigt kort glansperiod på fjortonhundratalet fram till riddarens död strax efteråt. Tungt kavalleri i helrustning användes en bit in i den sk moderna tiden men det sociala fenomenet riddare dog ut eftersom systemet blev ekonomiskt ohållbart (inte för att man började använda krut som ofta antas; En bra rustning var skottsäker men enbart bröstplåt blev snart det självklara ekonomiska alternativet) Andra väljer att lägga sig tidigare som Steven Eriksons Malazan böcker som jag kände hamnade kring femhundra till åttahundratalet eller kanske ännu tidigare i den antika eran. (Malazans legioner antyder antiken, senast åttahundra för därefter blev kavalleriet dominerande på slagfältet). Men skeppen i Malazan är klart och tydligt baserade på senare skepp.

Varför är det viktigt att ha koll på vilken tidsepok fantasyverket utspelar sig i? Jo, om inte författaren har koll på det finns det en risk att man kastar in phalanxer mot riddare i helrustning. Det kan skapa onödig förvirring och ologiska plothål. Bra research kan låta dig knyta ihop olika perioder men om du har barbarer och högcivilisation bredvid varandra måste man tänka på vad barbarerna vill köpa, vad högcivilisationen kanske vill lägga embargo på osv. Amerikas indianer köpte visserligen glaspärlor men konflikten kom i samband med att de ville köpa gevär. Det var inte ologiskt att en krigare hade ett gevär och en stridsyxa med stenhuvud. Det hade inte varit rimligt om de helt hade vägrat använda gevär och knivar av med stålblad. Samma dissonans kan uppstå om man har en Fantasy värld baserad på tusentalets teknologi, sociala organisation och ekonomi men samtidigt kastar in skepp som kräver sextonhundratalets ekonomi för att vara möjliga.

Liveship Traders
Farseer serien verkar ligga tidigt i den medeltida världen, säg Wilhelm erövraren. Det är något med de sex hertigdömena och Outislanders som får mig att tänka på Franker och Britter. Men det finns ett enormt problem med skepp i Fantasy: Skeppen på denna tiden är jättetråkiga!
Samtidigt som man vill ha kul skepp vill man inte ta steget och införa kanoner (Ophelia har tex bara en katapult). Om man inte vill ha vikingar i sin fantasy så är det koggar och andra tråkiga båtar.
Samtidigt är the Age of Sail med sina fullriggare en teknologisk utveckling som är svårmotiverad. Det helt enkelt så att den tidsperiod som är mest intressant på land inte är särskilt intressant på vattnet.

Jag är ganska säker på att Liveship Ophelia, trots att Althea flera gånger kallar henne en Cog, är en Fluyt.

 
Koggen är ett bra exempel på tråkiga båtar som är typiska under den vanligaste fantasy-analoga tiden. Inget däck, man styr med en rorkult inte ett skeppshjul. Evokativa ord som forecastle, bogspröt och crow's nest saknas på medeltida båtar. Ingen egen hytt till kaptenen. Men Fluyten är från femtonhundratalet. Jag tolkar kommentarerna om en kogg i samma anda som om hon sagt att Ophelia seglar som en tunna.

Jag är ganska säker på att Vivacia är en Carrack och den maritima konkurrenten Chalced har Galleys:


Med tanke på riggen och andra beskrivningar gissar jag på en Karack med råsegel på den eller de första masterna och latinsegel på mesanmasten vilket skulle göra segelplanen till en brigantin. Jag kan inte tillräckligt för att avgöra vilken som är den korrekta benämningen men jag tror att brigantin avser senare skepp. Att jagas av galärer är helt rimligt eftersom de användes långt in på 1600-talet. Kanske det mest lämpliga fantasyskeppet.

 

Så istället för de små öppna båtarna på medeltiden väljer man gärna de tidiga skeppen från 1500 och 1600-talet (Som en historisk ref. så seglade Columbus med en Karack och två Karaveller 1492 vilket på ett sätt kan ses som slutet på medeltiden). Inte senare för två konkurrerande utvecklingar gjorde skeppen mindre glamorösa på 1600-1700-talet: Avskaffandet av foredeck (Back på svenska tydligen) vilket förbättrade segelegenskaperna och tendensen att bygga samman back och akterdäcket för att få ytterligare ett kanondäck (vilket ledde till katastrofen med skeppet Vasa). Det är ungefär här Fantasygränsen går. Nästa steg i fartygsutvecklingen är en Galleon men om man inte har kanoner i sin Fantasyvärld så är det ett otympligt skepp. För lite öppen däcksyta för katapulter, varför så massiva ekskrov om inte för att stå emot bredsidor? Varför extra kanondäck om man inte har kanoner, osv. Och om det finns risk för en drakattack så är galären mycket mer lämplig med mindre segelyta och fler som kan använda båge.

Självklart är det en gradvis utveckling från koggarna mot galleonen men det naturliga hade varit öppna båtar med snedsegel i en fantasy miljö som sedan utvecklas till större och mer havsgående skepp. Karack och karavell kan nog som tidigast dateras till 1400talet (vilket gör att GRR Martin ligger helt rätt med sina skepp) även om vissa delar och detaljer säkert kan finnas hos tidigare skepp. Men att hoppa från 1000-1100-talet på land till 1500-1600-tals skepp är något av en tidsresa.
Nedan: Kogg, Karavell, Karack sen Galleon.


Dessutom är utvecklingen mot fullriggare byggd på att man seglar på öppet hav för vinden. Stora fyrkantiga segel som kan ta spjärn från minsta vindpust men bara rakt bakifrån. Det passar passadvindarna men inte kustnära vatten och skärgård. Stora vita hav är ovanligt på fantasykartor. Den segelplan som bäst passar våra kartor är också den tråkigaste: Snedsegel, latin eller gaffrigg, dvs det vi ser i alla moderna segeltävlingar. Dessa riggar är bra för att kryssa mellan öar eller kryssa upp mot vinden. Om man seglar en sån båt med vinden kan det faktiskt kantra av instabiliteten av en vind rakt bakifrån (tänk vad man lär sig när man försöker ta reda på varför så lite fantasy utspelar sig på öppet hav. Tex hade Niña ursprungligen latinsegel när hon seglade från Spanien 1492 med Columbus men riggade om till råsegel inför havsseglatsen).

Framtiden
Senare skepp var lägre och mer strömlinjeformade, utan den spännande bananformen vi ser i de flesta piratfilmer. (Flygande Holländaren i Pirates of The Carribean är halvvägs mellan en Fluyt och Skeppet Vasa.)

Skepp från 1700 och 1800-talet ser inte fantasy ut:

Nu är vi helt klart inne i Steampunk country.

Jag har försökt hitta andra Fantasyböcker med en tydlig maritim prägel men mitt ex av Red Seas under Red Skies av Scott Lynch här förkommit. Sen är det bara The Red Wolf Conspiracy av Robert Redick som jag kommer på som har handlingen förlagd till havet. Lynch verkar utspela sig på Karacker och Karaveller och Redick verkar vara inspirerad av den kinesiska flottan på 1400talet under Zheng He men förlagt på europeiska skepp. (europeisk terminologi och rigg, kinesiska dimensioner).
Vilka böcker har jag missat?

Slutsats:
Jag tycker att bristen på Fantasy på havet är olyckligt. Vi är så många som ser skepp och segling som ett främmande land, lika exotiskt som Narnia. Bara att förlägga handlingen till havet är en källa till förundran och det slår läsaren ur balans på ett sätt som orcer och alver inte längre gör.

Mer skepp i fantasy!

Mer Fantasy ombord!

Då menar jag utgivningsmässigt. Förra året släptes flera stora titlar så det är kanske bara naturligt att detta året blir lite lugnare. City of Dragons och Orb, Sceptre, Throne har kommit och nu väntar inte mycket förrän i maj, Miéville's Railsea, och Campbell's Invincible.

Hur ska man hantera denna extra lästid?
Personligen tänkte jag ta ut svängarna lite mer, läsa gamla favoriter, utforska okända författare och kanske testa någon av de jag tidigare förkastat av anledningen att jag inte har tid för allt.
Just nu läser jag om Liveship Traders av Robin Hobb och sen kanske titta lite på John Love's Faith. Avsluta lite serier och hoppa på lite klassiker kanske.

Vilka boksläpp längtar du efter i vår?

Det har varit mycket diskussioner om att språkrådet har föreslagit en böjningsform för hen samt en definition.
Senast har det dykt upp en diskussion om att det skulle vara fel att använda ordet på dagis. Nu råkar jag veta att barn är språkgenier. Detta är ingen hemlighet eller uppenbarelse, det är ett etablerat vetenskapligt faktum. Men om vi inte vet vad ordet betyder så är det vi som blir förvirrade. När nu till och med språkrådet har fel i hur ordet ska användas måste jag träda fram och rädda det svenska språket. Kanske det kan underlätta diskussionen om hur det påverkar dagisverksamheten.

hen, hen, hens
i jämförelse med
han, honom, hans
och
hon, henne, hennes
Språkrådets definition är luddig:
'[hen] används i första hand av personer som inte känner sig hemma i en könsuppdelning på man och kvinna, och som därför tycker att hon eller han inte passar' Varför skulle jag använda hen om jag inte kände mig hemma som man eller kvinna finns det inget svar på. Hen är tredjeperson som inte reflekterar tillbaka på användaren överhuvudtaget. Kanske just därför rekommenderar rådet den istället. [...]'”När kunden har fått hem varan ska hen källsortera emballaget”. Vi rekommenderar att man i det fallet hellre använder den (”När kunden har fått hem varan ska den källsortera emballaget")'

Jag skulle föreslå en annan definition än den till synes oskyldigt värdeneutrala. Min definition kommer av hur jag själv använder ordet och vilken effekt det får när jag gör det, dvs vad ordet faktiskt betyder för folk som läser det.
Jag använder hen när jag aktivt vill undanhålla könsidentiteten för läsaren. Hen är fortfarande inte ett centralt ord i svenskan och att använda det är en markering och att fokusera uppmärksamheten på att jag aktivt undanhåller könstillhörigheten. Ett värdeladdat könsneutralt personligt pronomen. Det har också det fördelen att den undviker att polarisera könsidentiteten.
(Detta är också varför folk blir irriterade när en förälder inte vill avslöja könet på sitt barn. Föräldern undanhåller medvetet könsidentiteten. En del förstår inte varför och det uppstår en situation som liknar den när en person inte vill ta i hand eller vägrar berätta sitt namn efter att du sagt ditt; Om man inte förstår varför blir man irriterad.)

Jag har en rätt avspänd hållning till språkets utveckling och tror att ord uppkommer när det finns ett behov av dem i språket. Att försöka lansera hen, snippa eller slidkrans är en rättighet men om det inte finns ett behov, ett användningsområde för ordet att fylla så kommer det inte att börja användas i svenskan som helhet utan blir förpassat till fikonspråket. Snippa har arbetat sig in i talspråket en del men jag har aldrig hört slidkrans. Kanske används det på mödravårdscentralerna och ungdomsmottagningarna. Ett liknande exempel är tillgripa. Det existerar mig veterligen inte utanför juridiken och betyder ungefär att stjäla. Det finns ett annat ovanligt ord på bibliotek. En bok som är förkommen är en bok som antagligen är stulen. Antagligen för att bibliotekarien vill kunna säga att någon stulit boken men inte vill anklaga låntagare i allmänhet för stöld. Det fyller alltså samma funktion som tillgripa: Markera att det antagligen är ett brott begånget utan peka finger i onödan.

Så finns det då ett behov av hen i svenskan?
Ja, men inte som ett värdeneutralt ord. Men som ett värdeladdat ord för att markera att jag härmed undanhåller könstillhörigheten av någon anledning. Robotar kommer aldrig att bli hen, de kommer att vara den tills vi börjar kalla dem han eller hon. (På samma sätt som båtar, skepp och bilar vid en viss punkt blir han eller hon.) Om jag medvetet undanhåller könsidentiteten för att reta läsare, undvika att peka ut mördaren i en recension av en deckare eller av respekt för en tredje person som inte kan eller vill definiera sig som man eller kvinna är egentligen av underordnad betydelse. Använd hen där det passar, och var medveten på att just det ordet påpekar undanhållandet av könsidentitet utan att förtingliga människan. Att använda den istället fungerar bara när man pratar om människan i starkt begränsade termer, dvs reducerar människan till ett ting och endast det tinget. Tex kan kunden följas av den men Robin eller Kim kan inte rimligen följas av den. Man kan reducera mannen till den om man bara pratar om mannen som könsidentitet men varje gång man pratar om en hel människa inte en roll, aktivitet eller position (eleven, spelaren eller ledamoten kan följas av den) krävs ett personligt pronomen, inte ett opersonligt.
Han/hon, han eller hon eller ersättningen personen fungerar ofta men strider mot språkutveklingen. En enkel regel är att man alltid strävar efter färre stavelser i vanliga eller ofta använda ord. Det finns motsträvande krafter i språket men den att förkorta är stark. Jämför Tjaba/ tjenare/ tja som kommer ur frasen: 'Eder ödmjuka tjänare'. Eller att tvåtusentalet så starkt levde kvar trots att tjugohundratalet lanserades som 'korrekt'.

Jag håller med språkrådet i att hen inte bör användas för att beskriva ett annat (tredje) kön.
Exempel 'Har du pratat med han, hon och hen.'
Kanske vi behöver ett ytterligare personligt pronomen för att referera till HBTQpersoner? Jag tror inte det av två anledningar: Då skulle vi antingen behöva minst tjugo olika pronomen för alla olika könsidentiteter. Alternativet ett pronomen som definerar den berörda personen som övrigt gynnar ingen.  (I föregående mening fungerar 'den' eftersom personen bara diskuteras utifrån sin könsidentitet.) En indelning i man, kvinna och övrigt är att cementera den dipolära könsindelningen i samhället. I dagens samhälle är den definitionen detsamma som att säga onormalt och är det något vi inte behöver är fler sätt att uttrycka normativitet.

I sammanhanget brukar man nämna, antingen med namn eller underförstått, Sapir-Whorf hypotesen. Den säger, väldigt förenklat, att språket formar våra tankar så ett begrepp som saknar ord kan inte ens tänkas. Den hårdaste tolkningen stämmer inte. Ta snabel-A (@), ett ord som jag var med när det introducerades i svenskan. Det uppstod helt plötsligt ett tomrum i språket. Ett begrepp som saknade ord. Genast lanserades flera olika ord som skulle fylla tomrummet, alfakrull och at är två jag kommer ihåg. Vad som däremot stämmer är att relationer mellan ord påverkas av språket: Om du har samma ordstam på grönt och granit så kan du prata om grönska i båda fallen, om du har andra gränser för färger så uppstår relationer som vi inte ser med våra gränser. Gammelgrekiskan tyckte att ett mörkt hav liknade vin, dvs det var rött tex. De använde samma ord för strid och sex vilket så klart påverkar hur man pratar om relationer men det betyder inte att de gamla grekerna var inkapabla till ömhet osv. Det är inte konstigare än att en Engelsktalande kan hitta allitterationen i orden Bert och Bird men den finns inte i Svenskans Bert och Birger.

Om man driver ett dagis som fokuserar på att inte skapa könsroller (vanliga dagis gör det, som hela samhället, omedvetet eller medvetet) och i den strävan använder ett könsneutralt pronomen så kan det bara hjälpa i strävan. Men det är inte ordet hen som ska vara i fokus, det är hur samhället fokuserar på exakta, dipolära och obligatoriska könsidentiteter som man bör fokusera på, eller hur?

Jag har alltid sorterat på den enda självklara och uppenbara sättet man kan sortera en bokhylla i hemmet. I alla fall trodde jag att det var det enda sättet. Jag tycker att det är så intuitivt och enkelt att det är svårt att förklara det.
Systemet är Estetsik-Associativ sortering.
Syftet är att skapa en vacker bokhylla där 'böcker som hör ihop står ihop'. Vackra böcker, inbundna böcker i ögonhöjd. Bra böcker i bra plockhöjd och övriga böcker längre ner.

Notera läshörnan och den inte alls arrangerade tekoppen.
 

 

(Städroboten heter Fia)


Längst till höger står Episk Fantasy just för att så många av dom har en högerideologi. Tolkien är en klar förespråkare för en högborgerlig ideologi. C.S. Lewis förespråkar en kristen ideologi Abbot är en utliggare men han hamnar här också. Vackra böcker i ögonhöjd så klart. Ju mer personliga, bistra och stadsfixerade desto mer åt vänster hamnar de. Det är en naturlig övergång både på den politiska skalan och mot nästa genre. Tolkien till höger och Erikson till vänster. Epic & High till höger lönnmördare och Locke Lamora till vänster.
Dessutom försöker jag ha högre bokryggar in mot hörnhyllan och lägre ryggar mot hyllkanten.

Men först: Bakom fåtöljryggarna och speciellt under knähöjd döljer sig skämsböckerna, böckerna som inte hamnade på bloggen, de som ska förpassas till andrahandeln. Jag skäms inte för några böcker egentligen men böcker på väg ut får stå här. Det är också här böcker brukar hamna i sorteringsivern. Här finns det gott om plats att mellanlanda medan jag funderar över hur jag ska sortera runt de fina platserna så nya fina böcker får plats.


Mittenhyllan: Steampunk, Urban Fantasy hör hemma till vänster om High Fantasy eftersom de nästan alltid har en Noirstämning, en samhällskritisk prägel och/eller uttrycker vänsteråsikter. Dystopier, deckare och äventyr hamnar här. Längst upp har en upplyst frontplats för olika böcker som får glänsa lite extra. Nyss var det City of Dragons av Robin Hobb och idag är det Throne of the Cresent Moon av Saladin Ahmed.

Första vänsterhyllan: Science Fiction!
Det finns ett visst läckage av skräck som står två tre böcker djupt närmast Steampunken och Urban Fantasy. Jag försöker parera så att paranormal skräck hamnar vid Urban Fantasy med respekt för stämning och monsterlikhet. I ögonhöjd läcker vackra Fantasy böcker över. Jag har dem här hellre än i Steampunkhyllan och försöker välja vänster, mänsklig, inte Good-Evil polariserad Fantasy som Hobb före högerfantsy som Tolkien, Sanderson eller Martin men det är det estetiska som väger över; Fantasy gör vackra böcker.

Vänsterhyllan känns ganska uppenbar: På överhyllan har jag Lasse Bergs Gryning över Kalahari, lite marx och lenin, Dillard och Diamond. Bland refböcker prioriterar jag de vackra banden här, övriga hamnar i ref biblioteket.
I ögonhöjd har de Kommunistiska Utopisterna och Post-Scarcity inom SF som Iain M. Banks, Doctorow och MacLeod. Längre ner finns faktaböcker, ordböcker samt Jack London och Hemminway men även von Clausevitz, Adam Smith och Platon. Eftersom det är ont om utpräglad vänsterSF så finns är plats för ett par Att-Läsa-Hyllor och fler sorteringsytor.

(Böckerna som svävar fritt är Brewsters Dictionary of Phrase & Fable, Adam Smith Wealth of Nations och Von Clausevtiz On War)

Totalt:
4,95 hyllmeter Fantasy
1,8 hyllmeter Steampunk, Urban Fantasy, skräck
5,08 hyllmeter SF varav c:a 0,8 Utopism
Vilket är ungefär 12 sorterade hyllmeter. Att-Läsa-högen plus ref biblioteket oräknat så klart

Hur sorterar du din Bokhylla?

Bokbloggar är en viktig del av att bokblogga. Mitt bloggläsande har haft en dramatisk utveckling från noll och intet innan jag själv började blogga till massor efter ungefär ett år för att sedan krympa ihop till en ganska låg nivå igen. Jag läser i huvudsak andra bokbloggar som kan inspirera eller nyansera mitt eget eviga sökande efter nästa underbara läsupplevelse. Därför har mitt bloggläsande kommit att centreras kring smak och genre.

1. Arinas bibliotek
Arina delar min boksmak och vi läser ofta samma böcker. Om hon gillar en bok så tror jag att jag kommer att gilla den. Vi divergerar på få men intressanta punkter. Eftersom vi ofta befinner oss på samma sida öppnar det för intressanta diskussioner.

2. Drömmarnas Berg
Berget är ett bloggkollektiv som ofta delar min smak och som dessutom har en väldigt hög publiseringstakt. De veckor Berget ligger nere känner jag mig ensam och utlämnad: Vem ska nu tipsa mig om böcker?

2. Landet Annien
Åka som driver Annien delar genre med mig i väldigt mycket. Men hon har en smak som är ganska annorlunda. Det spännande är att hon alltid är seriös i sina sågningar: Det har hänt flera gånger att Åka har sågat en bok på ett sånt sätt att jag bara måste läsa den. Ofta stämmer det också: Om Åka inte gillar en bok så gillar jag den. Den typen av rekomendationer är ovärdeligt.

Det finns flera andra som förtjänar ett omnämnande men en sida måste lyftas fram: Bokbloggar.nu. Här listar Maria alla tänkbara bokbloggar. En bra titel på inlägget är ofta det som får mig att komma till nya bloggar.

The chocolate Han saknar fngrar och tår. Hmm the carbonite might have such side effects . . .

Vinnare av Bokbloggarnas Litteraturpris 2011 är
Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elgren.

Stort grattis.

Iza Privezenceva är en rysk bågskytt.
Watch and be amazed!

via Io9

Vampyrgenren är ute en pengaströd ökenvandring. Visst de som vandrar tjänar pengar, men det är inte mycket värt för mig. Vad är det för fel på vampyrer idag? Kommer de att gå samma öde till möte som batikskjortor och axelvaddar? Eller finns det en möjlighet att åter fånga deras odödliga charm?

1. Dagens vampyrer är övermänniskor
Det är ett vanligt problem att alltid försöka lansera mera mera mera. Jag har försökt att titta på twilightfilmerna och i ett desperat försök till research hittade jag ett avsnitt på twiwiki som heter "Abilities and limitations". Det är över tusen ord långt utan en enda begränsning. Avsnittet som heter "Weaknesses" innehåller följande citat "vampires are not known to be killed by human effort, are unharmed by sunlight, garlic, holy water, silver, any kind of stake, cross[...]".
Hur kul är det? Om alla problem egentligen kan lösas med extremt övervåld blir historien inte trovärdig. Ingenting kan skada, döda eller ens hota vampyren om man inte hittar på ytterligare en övermaxad, överhypad varelse. Sektionen om varulvar är lika lång och innehåller heller inga begränsningar.
Nu är twilight ett extremt exempel men de är yttersta spetsen på en farlig trend.
En hjälte definieras mer av sina begränsningar än av sina förmågor. Kalle Anka är kul för att han har otur och dåligt temperament. Frodo är engagerande för att han är liten, svag och på alla sätt ofarlig. Spock är patologiskt oförmögen att ta till sin emotionella argument.  Fantasy har tagit till sig detta. Vi ser det i Malazan, Game of Thrones och i Urban Fantasy som Dresden Files. Man har dragit ner på magin till fördel för realism. Vampyrerna har tagit motsatt väg. Den enda 'utveckling' som syns är att ibland använda ännu mäktigare varelser som Änglar och Demoner.

2. Dagens vampyrer är vanliga människor
Det finns saker som är nyskapande och spännande att se en gång som blir vansinnigt tråkiga när det exploateras ad nauseum. Interview with a vampire var kul. Buffy the Vampire Slayer var kul. Men för det första är det överanvänt och för det andra funkar det inte. Vampyrer med existentiell angst, relationsproblem, flickvänsproblem problem med chefen (sire, king, sheriff eller vad det råkar heta i dit V-universa). Jag är hjärtligt trött på socialrealistiska skildringar av vampyrer. För det första är det överanvänt och för det andra funkar det inte. Stackhouse vampyrerna är inte en fungerande analog för medborgarrättsrörelsen. Dom är vandrande knarkfabriker som fram till nyligen dödade folk för sin försörjning! Känns det som en bra liknelse med svarta och medborgarrättsrörelsen? I så fall har du allvarliga problem.
Men det är inte ett Sookie-Stackhouse-problem. Jag vill inte läsa om vampyrpojkvänner, vampyrgymnasieelever, vampyrälskare. Vad kommer nu? Vampyrläkare?* vampyrkontorsslavar? vampyrbigbrotherdeltagare? vampyrpoliser? *suck* Trovärdighetsproblemet blir bara värre för att det händer parallellt med punkt 1.
Vampyrer som har egna problem hade kunnat vara intressant. Men det skulle kunna vara vampyrproblem inte en förrvriden spegel av vanliga männskliga problem. Är det en så liten sak att vara odödlig och att du måste dricka blod från människor och eventuellt vara hypnotiskt tvungen att lyda order från din nya förälder?
Låt vampyrer vara vampyrer!

3. Var tog symbolismen vägen?
Eller: Litterära tabun är bra. När vampyrerna först blev populära kunde man inte skriva om sex så man valde att beskriva akten att suga blod som en symbolhandling. Detta öppnade för att man kunde skriva om homosexuellt sex på samma sätt. Men nu har vampyrerna sex samtidigt som de dricker blod (Sookie), vampyrers kärlek är lika evig som deras eviga liv (se även punkt 1, Twiproblem). Jag säger inte att man ska låta bli att skriva om sex eller införa frivilliga tabun. En självpåtagen inskränkning är inte ett tabu. På samma sätt som att frivilligt skriva en hel bok med bara en enda vokal är en utmaning, inte ett tabu. Vad jag däremot vill säga är att man måste värna om symbolismen. Lite undertext är bra för litteraturen. Allt behöver inte skrivas ut i klartext för en läsare som inte förväntas kunna tänka mer än en tanke i taget, inte förväntas förstå att det kan finnas någonting bakomliggande. (Är det sant att Philosopher's stone döptes om för den Amerikanska publiken för att "de fattar inte att P+H blir F"?)
Om man förväntar sig att publiken är korkad skriver man korkade böcker!  

4. Var tog monstret vägen?
Vampyrer är monster. De dödar för att kunna leva för evigt. En real world analogi är om en miljonär mördar folk för att kunna få en hjärttransplantation. De är rovdjur. De dödar inte i självförsvar, de skulle inte dö om de svälter, de skulle bara gå i dvala. De dödar för att få fördelar som är omöjliga för alla oss andra aldrig skulle kunna uppnå.
Jag skulle vilja läsa om en highschool-vamp-romance ur vampyrbossens perspektiv: Hur skulle han se på Edwards crush på Bella egentligen? Är det pedofili? Är det tidelag? 'Lek inte med maten, pojk!' (Hmm, American pie?) Hon är ju trots allt ca hundra år yngre än Edward och dessutom mest att betrakta som en kviga. Dessutom är det, om man accepterar analogin att vampyren är en utsatt minoritet i ständigt krig med människorna, möjligt att se det som om en jude i motståndsrörelsens frankrike skulle inleda ett förhållande med en SS-soldats dotter. Hans femåriga dotter kanske. Jag sympatiserar mer med vampyrbossen än med Bella i det här läget.

5. Meh
Jag bryr mig inte och det känns fel att egentligen hugga på hur vampyrer hanteras. Vampyrer har plockats upp av en annan genre, Paranormal Romance. Jag läser inte mycket Romance, paranormal eller normal, så jag känner inte att jag bryr mig. Vampyrer är inte kidnappade av PR för lösen, de har anammats av en systergenre. Vampyrer är fortfarande ett levande och utvecklat monster. Se bara på Strain: Han verkar ha inspirerats av Filippinska vampyrer som har en spännande version, Steampunk leker med vampyrerna (Greyfriar, New Amsterdam), Urban Fantasy leker med vampyrerna (Udda Verklighet, Sergei Lukyanenko's Night Watch,), Science Fiction (Blindsight). Det är inte svårt att hitta spännande tolkningar av vampyrer.
Mycket av kritiken ovan är en kritik av stereotypa rollbesättningar och enkelspårig handling i romance. Fine, läs inte romance.

Jag står för det jag skrivit: Jag vill ha hjältar och monster som definieras även av sina begränsningar, monster som är mer än bara billiga substitut för vanliga människor. Att ta ett antagande och extrapolera till sin logiska extrem är det som gör SFFH så spännande. Om du inte känner att Twilight gör det, läs Fledgling istället. Men detta inlägg är ett exempel på skamlöst publikfrieri. Läsarna vill se en kritik av Vampyrgenren så jag levererar. Men sanningen är att det finns ingen vampyrgenre, vampyrer finns i alla genrer.
Jag har inget problem med det.

---

*När jag skrev detta glömde jag helt bort Being Human

Som ni kanske har sett finns det nu en banner längst upp på bloggen. Jag antar att de flesta som läser bloggar regelbundet har ett hum om vad SOPA / PIPA innebär. Men för att förklara vad lagförslagen innebär har jag hittat den här lilla filmen.

Ta en titt, det är väl invetserade tio minuter.


Via Boing Boing

HAHA
Z-terrorn är över. Nu är dom glittriga och emo. Nu är det snart över.
Titta själv här.
Från filmningen av Warm Bodies

via Think Geek