socialistsimon

Mammor i litteraturen!
Det är ganska ovanligt med mammor i litteraturen, i alla fall de genrer jag läser. En mors kärlek till sina barn används sällan som motivation. Trots det, eller kanske just därför, står de få mammorna ut en hel del.

Linden Avery i The Last Chronicles of Thomas Covenant.
Hon introduceras i den andra serien men i den tredje har det återigen gått tio år. Hennes adiptivson kidnappas och förs till Landet, den fantasy parallelvärld som serien besöker. Det finns ett starkt moralmagiskt tema i hela serien som innebär tex att handlingar som motiveras av kärlek inte kan göra riktig skada. Kärlek och själuppoffring kan inte användas för att förstöra världen, därför måste Furst Nid först krossa sina motståndare moraliskt så att deras handlingar motiveras av desperation, förtvivlan eller hat. Det gör handlingen i sista serien väldigt intressant eftersom Linden bokstavligen är beredd att riva upp himmel och jord för att rädda sin son. Varje handling verkar göra undergången mer oundviklig. OCH Det är sista serien (Sista boken i sista serien kommer nästa år). Kommer Donaldson förinta hela sin fantasyskapelse? Kommer serien att sluta i en enorm apokalyps?

Briar Wilkes i Boneshaker.
Briars son har smugit in i den muromgärdade Seatle för att leta efter sanningen om sin far. Genom tunnlar och zombieinfesterade gator i det av zombiegas förgiftade Seattle letar hon efter sin son med gasmask och gevär. Kick ass morsa.

Lady Jessica Atreides i Dune.
Vad hade Muad'Dib, Paul Atreides varit utan sin mamma? En våt fläck i öknen. Lady Jessica går mot sin orden, sin kejsare och uppfostrar en egen tronpretendent. Men inte nog med det, med livet som insats köper hon honom en plats bland fremenerna. Utan henne hade han inte haft en chans att bli deras legendariska ledare. Kanske är det egentligen det som är en mors uppgift; Att ge sina barn en chans att skapa sitt eget öde?
Kick Ass morsa är hon utan tvivel.

Ping Lyrans noblesser.