Han, hen och hon
Senast har det dykt upp en diskussion om att det skulle vara fel att använda ordet på dagis. Nu råkar jag veta att barn är språkgenier. Detta är ingen hemlighet eller uppenbarelse, det är ett etablerat vetenskapligt faktum. Men om vi inte vet vad ordet betyder så är det vi som blir förvirrade. När nu till och med språkrådet har fel i hur ordet ska användas måste jag träda fram och rädda det svenska språket. Kanske det kan underlätta diskussionen om hur det påverkar dagisverksamheten.
hen, hen, hens
i jämförelse med
han, honom, hans
och
hon, henne, hennes
Språkrådets definition är luddig:
'[hen] används i första hand av personer som inte känner sig hemma i en könsuppdelning på man och kvinna, och som därför tycker att hon eller han inte passar' Varför skulle jag använda hen om jag inte kände mig hemma som man eller kvinna finns det inget svar på. Hen är tredjeperson som inte reflekterar tillbaka på användaren överhuvudtaget. Kanske just därför rekommenderar rådet den istället. [...]'”När kunden har fått hem varan ska hen källsortera emballaget”. Vi rekommenderar att man i det fallet hellre använder den (”När kunden har fått hem varan ska den källsortera emballaget")'
Jag skulle föreslå en annan definition än den till synes oskyldigt värdeneutrala. Min definition kommer av hur jag själv använder ordet och vilken effekt det får när jag gör det, dvs vad ordet faktiskt betyder för folk som läser det.
Jag använder hen när jag aktivt vill undanhålla könsidentiteten för läsaren. Hen är fortfarande inte ett centralt ord i svenskan och att använda det är en markering och att fokusera uppmärksamheten på att jag aktivt undanhåller könstillhörigheten. Ett värdeladdat könsneutralt personligt pronomen. Det har också det fördelen att den undviker att polarisera könsidentiteten.
(Detta är också varför folk blir irriterade när en förälder inte vill avslöja könet på sitt barn. Föräldern undanhåller medvetet könsidentiteten. En del förstår inte varför och det uppstår en situation som liknar den när en person inte vill ta i hand eller vägrar berätta sitt namn efter att du sagt ditt; Om man inte förstår varför blir man irriterad.)
Jag har en rätt avspänd hållning till språkets utveckling och tror att ord uppkommer när det finns ett behov av dem i språket. Att försöka lansera hen, snippa eller slidkrans är en rättighet men om det inte finns ett behov, ett användningsområde för ordet att fylla så kommer det inte att börja användas i svenskan som helhet utan blir förpassat till fikonspråket. Snippa har arbetat sig in i talspråket en del men jag har aldrig hört slidkrans. Kanske används det på mödravårdscentralerna och ungdomsmottagningarna. Ett liknande exempel är tillgripa. Det existerar mig veterligen inte utanför juridiken och betyder ungefär att stjäla. Det finns ett annat ovanligt ord på bibliotek. En bok som är förkommen är en bok som antagligen är stulen. Antagligen för att bibliotekarien vill kunna säga att någon stulit boken men inte vill anklaga låntagare i allmänhet för stöld. Det fyller alltså samma funktion som tillgripa: Markera att det antagligen är ett brott begånget utan peka finger i onödan.
Så finns det då ett behov av hen i svenskan?
Ja, men inte som ett värdeneutralt ord. Men som ett värdeladdat ord för att markera att jag härmed undanhåller könstillhörigheten av någon anledning. Robotar kommer aldrig att bli hen, de kommer att vara den tills vi börjar kalla dem han eller hon. (På samma sätt som båtar, skepp och bilar vid en viss punkt blir han eller hon.) Om jag medvetet undanhåller könsidentiteten för att reta läsare, undvika att peka ut mördaren i en recension av en deckare eller av respekt för en tredje person som inte kan eller vill definiera sig som man eller kvinna är egentligen av underordnad betydelse. Använd hen där det passar, och var medveten på att just det ordet påpekar undanhållandet av könsidentitet utan att förtingliga människan. Att använda den istället fungerar bara när man pratar om människan i starkt begränsade termer, dvs reducerar människan till ett ting och endast det tinget. Tex kan kunden följas av den men Robin eller Kim kan inte rimligen följas av den. Man kan reducera mannen till den om man bara pratar om mannen som könsidentitet men varje gång man pratar om en hel människa inte en roll, aktivitet eller position (eleven, spelaren eller ledamoten kan följas av den) krävs ett personligt pronomen, inte ett opersonligt.
Han/hon, han eller hon eller ersättningen personen fungerar ofta men strider mot språkutveklingen. En enkel regel är att man alltid strävar efter färre stavelser i vanliga eller ofta använda ord. Det finns motsträvande krafter i språket men den att förkorta är stark. Jämför Tjaba/ tjenare/ tja som kommer ur frasen: 'Eder ödmjuka tjänare'. Eller att tvåtusentalet så starkt levde kvar trots att tjugohundratalet lanserades som 'korrekt'.
Jag håller med språkrådet i att hen inte bör användas för att beskriva ett annat (tredje) kön.
Exempel 'Har du pratat med han, hon och hen.'
Kanske vi behöver ett ytterligare personligt pronomen för att referera till HBTQpersoner? Jag tror inte det av två anledningar: Då skulle vi antingen behöva minst tjugo olika pronomen för alla olika könsidentiteter. Alternativet ett pronomen som definerar den berörda personen som övrigt gynnar ingen. (I föregående mening fungerar 'den' eftersom personen bara diskuteras utifrån sin könsidentitet.) En indelning i man, kvinna och övrigt är att cementera den dipolära könsindelningen i samhället. I dagens samhälle är den definitionen detsamma som att säga onormalt och är det något vi inte behöver är fler sätt att uttrycka normativitet.
I sammanhanget brukar man nämna, antingen med namn eller underförstått, Sapir-Whorf hypotesen. Den säger, väldigt förenklat, att språket formar våra tankar så ett begrepp som saknar ord kan inte ens tänkas. Den hårdaste tolkningen stämmer inte. Ta snabel-A (@), ett ord som jag var med när det introducerades i svenskan. Det uppstod helt plötsligt ett tomrum i språket. Ett begrepp som saknade ord. Genast lanserades flera olika ord som skulle fylla tomrummet, alfakrull och at är två jag kommer ihåg. Vad som däremot stämmer är att relationer mellan ord påverkas av språket: Om du har samma ordstam på grönt och granit så kan du prata om grönska i båda fallen, om du har andra gränser för färger så uppstår relationer som vi inte ser med våra gränser. Gammelgrekiskan tyckte att ett mörkt hav liknade vin, dvs det var rött tex. De använde samma ord för strid och sex vilket så klart påverkar hur man pratar om relationer men det betyder inte att de gamla grekerna var inkapabla till ömhet osv. Det är inte konstigare än att en Engelsktalande kan hitta allitterationen i orden Bert och Bird men den finns inte i Svenskans Bert och Birger.
Om man driver ett dagis som fokuserar på att inte skapa könsroller (vanliga dagis gör det, som hela samhället, omedvetet eller medvetet) och i den strävan använder ett könsneutralt pronomen så kan det bara hjälpa i strävan. Men det är inte ordet hen som ska vara i fokus, det är hur samhället fokuserar på exakta, dipolära och obligatoriska könsidentiteter som man bör fokusera på, eller hur?
Tillgripa och förkomma är inte nyspråk eller enbart fackspråk. Det är rester från förr.
Förkommen betyder helt enkelt "försvunnen, men oklart hur". Det är alltså inte en välmenande eufemism för stulen. Din tolkning är förvisso korrekt ändå.
Vad gäller hela diskussionen om hen. Det är en storm i ett vattenglas. Det är småborgerliga feminister och queerteoretiker som inbillar sig att man förändrar verkligheten genom att ändra beskrivningen av den. Men utan att förändra eller ta bort den materiella basen för uppdelningen i genus kommer ordet att få litet eller inget genomslag. Vilket på sätt och vis är synd.
Hela debatten om ordet hen kan, om man vill raljera, förstås som en av postmodernismens dödsryckningar.
Tillgripa och förkommen menade jag inte som nyord utan som exempel på ord som används och har en plats i språket även om jag aldrig träffar på dem. (Jag har bara mött tillgripen och förkommen vars en gång).
Precis som slidkrans kan existera utan att jag hör det.
Jag blir bara så trött på folk som använder ord utan en tanke på hur de uppfattas. Det är inte bara de som talar eller skriver som skapar språket utan även de som lyssnar och förstår. Hen har en plats i språket men om alla som använder det ignorerar hur det förstås så kommer vi ingen vart.
Du har såklart rätt att det är en storm i ett vattenglas men det är mitt vattenglas!
"Men utan att förändra eller ta bort den materiella basen för uppdelningen i genus kommer ordet att få litet eller inget genomslag. Vilket på sätt och vis är synd."
Det finns absolut ingenting i verkligheten som säger att vår (mycket begränsade!) uppdelning av pronomen är den naturliga. Det finns inte mer "materiell bas" för att tredje person singularis skall vara genusspecifikt än att andra person singularis skall vara det, eller tredje person pluralis, eller första person. Inte ens i vårt absoluta närområde ser det likadant ut som i svenskan: finskan är som många vet genusneutral även i tredje person singuarlis, medan isländskan är genusspecifik även i tredje person pluralis. Man kan hålla sig inom stora, spridda språk och ändå hitta allt från att man skiljer på första person beroende på talarens könidentitet. Om det är naturligt att skilja på kön i språket, varför gör vi det inte med resten av våra pronomen? Et cetera. Svenskan har varken mer eller mindre verklighetskoppling i sitt systeme än thai, finska, mandarin eller några av de andra språk som inte gör på samma sätt.
//JJ
Det är riktigt att det inte finns en materiell bas för en specifik uppsättning pronomen. Det har jag heller aldrig sagt.
Min poäng är att sakernas tillstånd inte förändras av en språklig finurlighet. De som vill införa hen (själv vet jag inte alls vad jag vill i frågan) vill naturligtvis åstadkomma något med det, antagligen ett försvagande av det sociala könet. En lovvärd strävan som jag delar. Men det löses inte med en språklig förändring. Däremot kan en språklig förändring följa av en materiell (social) förändring av genusläget.
Min grundläggande uppfattning är alltså att hela diskussionen om hen gör jämställdhet till en för den stora massan meningslös fråga om identifikation. Kampen för jämlikhet blir en fråga om språkbruk som döljer allt annat viktigt vi behöver göra.
Sen kan jag för all del tycka att bruk av hen är smidigt och bra (även om det är ovant för mig). Frågan är bara om det ger något mer än det.
Det är så lätt att se på våra södra grannar och tänka att eftersom de har feminina och maskulina pronomen för saker och vi har neutrum och reale, att en bil är han och ett kök är hon, så skulle det inverka på jämställdheten i landet. Att la cocina, la cucina eller la cuicine är femininum på något sätt skulle förpassa kvinnan dit. Eller att man i spanskan har ett speciellt ord för 'dem' om alla är kvinnor och ett annat om det är män eller en blandad grupp.
Vi 'upplysta' nordbor, engelsmännen och tyskarna har ju den, det, it och es. Se hur jämställda vi är.
Bara för att det är lätt betyder det inte att det är rätt. Man missar dels nyanserna i de språken (det är bara i spanska som bilen är manlig tex). Man missar eller undervärderar ett starkt kyrkligt inslag, ekonomiska realiteter som skiljer i våra länder. Hur välfärdsstaten har skapats ur och skapar förutsättningar för den kvinnliga frigörelsen i Sverige som skiljer sig från många andra länder. Man missar alla hårda ekonomiska realiteter som borde vara huvudsaken om man vill prata om jämställdhet. Missar man den hårda ekonomiska verkligheten så missar man också alla möjligheter att förändra den.
Ett könsneutralt pronomen kommer inte att förändra någonting alls ifråga om jämställdhet eller hur man ser på personer som inte passar in han-hon skalan.
Däremot är det ett användbart ord med spännande möjligheter rent språkligt.
