The Liveship Traders
The Liveship Traders av Robin Hobb. Ett koncept som är så enkelt och självklart att jag inte förstår varför ingen skrivit om det tidigare. Levande skepp! Jag menar: Redan Jason hade sin Argo.
När en och samma familj seglat ett Liveship i tre generationer, seglat, handlat, levt och dött på däck så vaknar skeppet till liv. De olika skeppen har olika personlighet beroende på de som seglat dem. Men var kommer de levande skeppen ifrån och vad har det med havsormar att göra? Och hur blev de med drakarna vi blev lovade i Farseer serien egentligen?
Hobb låter oss följa tre huvudpersoner:
Althea Vestrit är dotter och förmodad arvtagare till skeppet Vivacia som förväntas vakna när hennes far dör. Det visar sig att hennes äldre systers man, Kyle Haven, en Chalcedean (Chalced är ett av antagonistländerna i Farseer serien) som nu är kapten på Vivacia har helt andra planer. Altheas kamp för att återfå sitt skepp och bevisa för sig själv och alla andra att hon inte bara är den rätta arvtagaren utan även den bästa kaptenen för Vivacia leder henne ut på havet skeppspojke under taget namn.
Wintrow Haven, kapten Havens äldste son tvingas ombord på Vivacia. Det är allmänt känt att ett Liveship inte kan seglas om inte en av familjens blod är ombord. Kapten Haven är en hård kapten utan intresse för varken skeppets eller sin sons välbefinnande. Genom Wintrows ögon lär vi känna Vivacia och frågorna börjar hopa sig.
Kapten Kennit är en pirat med ambitioner. Han har långtgående planer för att bli Piratkung. Men pirater är inte lättstyrda. Många är förrymda slavar och alergiska mot all form av överhöghet. Genom att ta Kennits PoV så ser vi skillnaden mellan vad han tänker, vad han gör och hur hans besättning uppfattar det. Brilliant skrivet.
Sen har vi så klart Vestritfamiljen hemma i Bingtown där skulderna ökar och den semilegala slavhandeln allt mer undergräver familjens inkomster. Avtalet med Rain Wild Traders om skeppet Vivacia kräver betalning i blod eller guld. Kan man inte betala måste de kanske gifta bort Malta, bara tretton år gammal. Beskrivningen av Malta är en stor behållning. Hon kunde så lätt ha gestaltats som värsta sortens tonnåring (vilket hon är).
Vid sidan av huvudpersonerna inflikar Hobb ett trassel av havsormar (hur översätter man Tangle of serpents? en Härva ål?). Maulkin har svaga och difusa minnen av ormarnas vandringar. Det borde varit dags för länge sedan att hitta en flod och vandra upp för den men av någon anledning har de stannat kvar i havet långt över tiden. Vad har ändrats och varför kan de inte minnas var de ska?
Hobb har en tendens att slänga in små storyarcs i sina böcker som i Dragon serien med en brevväxling mellan två brevduveansvariga. I deras små noteringar anslutna till brev, diskussioner om duvlöss och andra sjukdomar och problem växer en historia fram som dels ger infodumps och en vacker historia i sin egen rätt. I Liveship är det havsormarna som hon berättar om.
Liveships utspelar sig sydväst om De sex hertigdömena och knyter inte an till den historien mer än att de delar värld och en huvudperson (Som verkligen inte är uppenbart vilken).
Liveship Traders är en av mina absoluta favoritböcker.
Har du inte läst den ännu, gör det så fort du får tillfälle!
När en och samma familj seglat ett Liveship i tre generationer, seglat, handlat, levt och dött på däck så vaknar skeppet till liv. De olika skeppen har olika personlighet beroende på de som seglat dem. Men var kommer de levande skeppen ifrån och vad har det med havsormar att göra? Och hur blev de med drakarna vi blev lovade i Farseer serien egentligen?
Hobb låter oss följa tre huvudpersoner:
Althea Vestrit är dotter och förmodad arvtagare till skeppet Vivacia som förväntas vakna när hennes far dör. Det visar sig att hennes äldre systers man, Kyle Haven, en Chalcedean (Chalced är ett av antagonistländerna i Farseer serien) som nu är kapten på Vivacia har helt andra planer. Altheas kamp för att återfå sitt skepp och bevisa för sig själv och alla andra att hon inte bara är den rätta arvtagaren utan även den bästa kaptenen för Vivacia leder henne ut på havet skeppspojke under taget namn.
Wintrow Haven, kapten Havens äldste son tvingas ombord på Vivacia. Det är allmänt känt att ett Liveship inte kan seglas om inte en av familjens blod är ombord. Kapten Haven är en hård kapten utan intresse för varken skeppets eller sin sons välbefinnande. Genom Wintrows ögon lär vi känna Vivacia och frågorna börjar hopa sig.
Kapten Kennit är en pirat med ambitioner. Han har långtgående planer för att bli Piratkung. Men pirater är inte lättstyrda. Många är förrymda slavar och alergiska mot all form av överhöghet. Genom att ta Kennits PoV så ser vi skillnaden mellan vad han tänker, vad han gör och hur hans besättning uppfattar det. Brilliant skrivet.
Sen har vi så klart Vestritfamiljen hemma i Bingtown där skulderna ökar och den semilegala slavhandeln allt mer undergräver familjens inkomster. Avtalet med Rain Wild Traders om skeppet Vivacia kräver betalning i blod eller guld. Kan man inte betala måste de kanske gifta bort Malta, bara tretton år gammal. Beskrivningen av Malta är en stor behållning. Hon kunde så lätt ha gestaltats som värsta sortens tonnåring (vilket hon är).
Vid sidan av huvudpersonerna inflikar Hobb ett trassel av havsormar (hur översätter man Tangle of serpents? en Härva ål?). Maulkin har svaga och difusa minnen av ormarnas vandringar. Det borde varit dags för länge sedan att hitta en flod och vandra upp för den men av någon anledning har de stannat kvar i havet långt över tiden. Vad har ändrats och varför kan de inte minnas var de ska?
Hobb har en tendens att slänga in små storyarcs i sina böcker som i Dragon serien med en brevväxling mellan två brevduveansvariga. I deras små noteringar anslutna till brev, diskussioner om duvlöss och andra sjukdomar och problem växer en historia fram som dels ger infodumps och en vacker historia i sin egen rätt. I Liveship är det havsormarna som hon berättar om.
Liveships utspelar sig sydväst om De sex hertigdömena och knyter inte an till den historien mer än att de delar värld och en huvudperson (Som verkligen inte är uppenbart vilken).
Liveship Traders är en av mina absoluta favoritböcker.
Har du inte läst den ännu, gör det så fort du får tillfälle!
2012 är ett lungt år
Då menar jag utgivningsmässigt. Förra året släptes flera stora titlar så det är kanske bara naturligt att detta året blir lite lugnare. City of Dragons och Orb, Sceptre, Throne har kommit och nu väntar inte mycket förrän i maj, Miéville's Railsea, och Campbell's Invincible.
Hur ska man hantera denna extra lästid?
Personligen tänkte jag ta ut svängarna lite mer, läsa gamla favoriter, utforska okända författare och kanske testa någon av de jag tidigare förkastat av anledningen att jag inte har tid för allt.
Just nu läser jag om Liveship Traders av Robin Hobb och sen kanske titta lite på John Love's Faith. Avsluta lite serier och hoppa på lite klassiker kanske.
Vilka boksläpp längtar du efter i vår?
Hur ska man hantera denna extra lästid?
Personligen tänkte jag ta ut svängarna lite mer, läsa gamla favoriter, utforska okända författare och kanske testa någon av de jag tidigare förkastat av anledningen att jag inte har tid för allt.
Just nu läser jag om Liveship Traders av Robin Hobb och sen kanske titta lite på John Love's Faith. Avsluta lite serier och hoppa på lite klassiker kanske.
Vilka boksläpp längtar du efter i vår?
shameless selfpromotion
Jag har som alla andra jag känner närt författardrömmar i hela mitt vuxna liv. Nu har jag äntligen fått ur mig en text som finns att läsa på kapitel 1.
Jag bjuder därför in alla läsare av bloggen att läsa Urbanekologi och gärna betygsätta den.
Jag bjuder därför in alla läsare av bloggen att läsa Urbanekologi och gärna betygsätta den.
Han, hen och hon
Det har varit mycket diskussioner om att språkrådet har föreslagit en böjningsform för hen samt en definition.
Senast har det dykt upp en diskussion om att det skulle vara fel att använda ordet på dagis. Nu råkar jag veta att barn är språkgenier. Detta är ingen hemlighet eller uppenbarelse, det är ett etablerat vetenskapligt faktum. Men om vi inte vet vad ordet betyder så är det vi som blir förvirrade. När nu till och med språkrådet har fel i hur ordet ska användas måste jag träda fram och rädda det svenska språket. Kanske det kan underlätta diskussionen om hur det påverkar dagisverksamheten.
hen, hen, hens
i jämförelse med
han, honom, hans
och
hon, henne, hennes
Språkrådets definition är luddig:
'[hen] används i första hand av personer som inte känner sig hemma i en könsuppdelning på man och kvinna, och som därför tycker att hon eller han inte passar' Varför skulle jag använda hen om jag inte kände mig hemma som man eller kvinna finns det inget svar på. Hen är tredjeperson som inte reflekterar tillbaka på användaren överhuvudtaget. Kanske just därför rekommenderar rådet den istället. [...]'”När kunden har fått hem varan ska hen källsortera emballaget”. Vi rekommenderar att man i det fallet hellre använder den (”När kunden har fått hem varan ska den källsortera emballaget")'
Jag skulle föreslå en annan definition än den till synes oskyldigt värdeneutrala. Min definition kommer av hur jag själv använder ordet och vilken effekt det får när jag gör det, dvs vad ordet faktiskt betyder för folk som läser det.
Jag använder hen när jag aktivt vill undanhålla könsidentiteten för läsaren. Hen är fortfarande inte ett centralt ord i svenskan och att använda det är en markering och att fokusera uppmärksamheten på att jag aktivt undanhåller könstillhörigheten. Ett värdeladdat könsneutralt personligt pronomen. Det har också det fördelen att den undviker att polarisera könsidentiteten.
(Detta är också varför folk blir irriterade när en förälder inte vill avslöja könet på sitt barn. Föräldern undanhåller medvetet könsidentiteten. En del förstår inte varför och det uppstår en situation som liknar den när en person inte vill ta i hand eller vägrar berätta sitt namn efter att du sagt ditt; Om man inte förstår varför blir man irriterad.)
Jag har en rätt avspänd hållning till språkets utveckling och tror att ord uppkommer när det finns ett behov av dem i språket. Att försöka lansera hen, snippa eller slidkrans är en rättighet men om det inte finns ett behov, ett användningsområde för ordet att fylla så kommer det inte att börja användas i svenskan som helhet utan blir förpassat till fikonspråket. Snippa har arbetat sig in i talspråket en del men jag har aldrig hört slidkrans. Kanske används det på mödravårdscentralerna och ungdomsmottagningarna. Ett liknande exempel är tillgripa. Det existerar mig veterligen inte utanför juridiken och betyder ungefär att stjäla. Det finns ett annat ovanligt ord på bibliotek. En bok som är förkommen är en bok som antagligen är stulen. Antagligen för att bibliotekarien vill kunna säga att någon stulit boken men inte vill anklaga låntagare i allmänhet för stöld. Det fyller alltså samma funktion som tillgripa: Markera att det antagligen är ett brott begånget utan peka finger i onödan.
Så finns det då ett behov av hen i svenskan?
Ja, men inte som ett värdeneutralt ord. Men som ett värdeladdat ord för att markera att jag härmed undanhåller könstillhörigheten av någon anledning. Robotar kommer aldrig att bli hen, de kommer att vara den tills vi börjar kalla dem han eller hon. (På samma sätt som båtar, skepp och bilar vid en viss punkt blir han eller hon.) Om jag medvetet undanhåller könsidentiteten för att reta läsare, undvika att peka ut mördaren i en recension av en deckare eller av respekt för en tredje person som inte kan eller vill definiera sig som man eller kvinna är egentligen av underordnad betydelse. Använd hen där det passar, och var medveten på att just det ordet påpekar undanhållandet av könsidentitet utan att förtingliga människan. Att använda den istället fungerar bara när man pratar om människan i starkt begränsade termer, dvs reducerar människan till ett ting och endast det tinget. Tex kan kunden följas av den men Robin eller Kim kan inte rimligen följas av den. Man kan reducera mannen till den om man bara pratar om mannen som könsidentitet men varje gång man pratar om en hel människa inte en roll, aktivitet eller position (eleven, spelaren eller ledamoten kan följas av den) krävs ett personligt pronomen, inte ett opersonligt.
Han/hon, han eller hon eller ersättningen personen fungerar ofta men strider mot språkutveklingen. En enkel regel är att man alltid strävar efter färre stavelser i vanliga eller ofta använda ord. Det finns motsträvande krafter i språket men den att förkorta är stark. Jämför Tjaba/ tjenare/ tja som kommer ur frasen: 'Eder ödmjuka tjänare'. Eller att tvåtusentalet så starkt levde kvar trots att tjugohundratalet lanserades som 'korrekt'.
Jag håller med språkrådet i att hen inte bör användas för att beskriva ett annat (tredje) kön.
Exempel 'Har du pratat med han, hon och hen.'
Kanske vi behöver ett ytterligare personligt pronomen för att referera till HBTQpersoner? Jag tror inte det av två anledningar: Då skulle vi antingen behöva minst tjugo olika pronomen för alla olika könsidentiteter. Alternativet ett pronomen som definerar den berörda personen som övrigt gynnar ingen. (I föregående mening fungerar 'den' eftersom personen bara diskuteras utifrån sin könsidentitet.) En indelning i man, kvinna och övrigt är att cementera den dipolära könsindelningen i samhället. I dagens samhälle är den definitionen detsamma som att säga onormalt och är det något vi inte behöver är fler sätt att uttrycka normativitet.
I sammanhanget brukar man nämna, antingen med namn eller underförstått, Sapir-Whorf hypotesen. Den säger, väldigt förenklat, att språket formar våra tankar så ett begrepp som saknar ord kan inte ens tänkas. Den hårdaste tolkningen stämmer inte. Ta snabel-A (@), ett ord som jag var med när det introducerades i svenskan. Det uppstod helt plötsligt ett tomrum i språket. Ett begrepp som saknade ord. Genast lanserades flera olika ord som skulle fylla tomrummet, alfakrull och at är två jag kommer ihåg. Vad som däremot stämmer är att relationer mellan ord påverkas av språket: Om du har samma ordstam på grönt och granit så kan du prata om grönska i båda fallen, om du har andra gränser för färger så uppstår relationer som vi inte ser med våra gränser. Gammelgrekiskan tyckte att ett mörkt hav liknade vin, dvs det var rött tex. De använde samma ord för strid och sex vilket så klart påverkar hur man pratar om relationer men det betyder inte att de gamla grekerna var inkapabla till ömhet osv. Det är inte konstigare än att en Engelsktalande kan hitta allitterationen i orden Bert och Bird men den finns inte i Svenskans Bert och Birger.
Om man driver ett dagis som fokuserar på att inte skapa könsroller (vanliga dagis gör det, som hela samhället, omedvetet eller medvetet) och i den strävan använder ett könsneutralt pronomen så kan det bara hjälpa i strävan. Men det är inte ordet hen som ska vara i fokus, det är hur samhället fokuserar på exakta, dipolära och obligatoriska könsidentiteter som man bör fokusera på, eller hur?
Senast har det dykt upp en diskussion om att det skulle vara fel att använda ordet på dagis. Nu råkar jag veta att barn är språkgenier. Detta är ingen hemlighet eller uppenbarelse, det är ett etablerat vetenskapligt faktum. Men om vi inte vet vad ordet betyder så är det vi som blir förvirrade. När nu till och med språkrådet har fel i hur ordet ska användas måste jag träda fram och rädda det svenska språket. Kanske det kan underlätta diskussionen om hur det påverkar dagisverksamheten.
hen, hen, hens
i jämförelse med
han, honom, hans
och
hon, henne, hennes
Språkrådets definition är luddig:
'[hen] används i första hand av personer som inte känner sig hemma i en könsuppdelning på man och kvinna, och som därför tycker att hon eller han inte passar' Varför skulle jag använda hen om jag inte kände mig hemma som man eller kvinna finns det inget svar på. Hen är tredjeperson som inte reflekterar tillbaka på användaren överhuvudtaget. Kanske just därför rekommenderar rådet den istället. [...]'”När kunden har fått hem varan ska hen källsortera emballaget”. Vi rekommenderar att man i det fallet hellre använder den (”När kunden har fått hem varan ska den källsortera emballaget")'
Jag skulle föreslå en annan definition än den till synes oskyldigt värdeneutrala. Min definition kommer av hur jag själv använder ordet och vilken effekt det får när jag gör det, dvs vad ordet faktiskt betyder för folk som läser det.
Jag använder hen när jag aktivt vill undanhålla könsidentiteten för läsaren. Hen är fortfarande inte ett centralt ord i svenskan och att använda det är en markering och att fokusera uppmärksamheten på att jag aktivt undanhåller könstillhörigheten. Ett värdeladdat könsneutralt personligt pronomen. Det har också det fördelen att den undviker att polarisera könsidentiteten.
(Detta är också varför folk blir irriterade när en förälder inte vill avslöja könet på sitt barn. Föräldern undanhåller medvetet könsidentiteten. En del förstår inte varför och det uppstår en situation som liknar den när en person inte vill ta i hand eller vägrar berätta sitt namn efter att du sagt ditt; Om man inte förstår varför blir man irriterad.)
Jag har en rätt avspänd hållning till språkets utveckling och tror att ord uppkommer när det finns ett behov av dem i språket. Att försöka lansera hen, snippa eller slidkrans är en rättighet men om det inte finns ett behov, ett användningsområde för ordet att fylla så kommer det inte att börja användas i svenskan som helhet utan blir förpassat till fikonspråket. Snippa har arbetat sig in i talspråket en del men jag har aldrig hört slidkrans. Kanske används det på mödravårdscentralerna och ungdomsmottagningarna. Ett liknande exempel är tillgripa. Det existerar mig veterligen inte utanför juridiken och betyder ungefär att stjäla. Det finns ett annat ovanligt ord på bibliotek. En bok som är förkommen är en bok som antagligen är stulen. Antagligen för att bibliotekarien vill kunna säga att någon stulit boken men inte vill anklaga låntagare i allmänhet för stöld. Det fyller alltså samma funktion som tillgripa: Markera att det antagligen är ett brott begånget utan peka finger i onödan.
Så finns det då ett behov av hen i svenskan?
Ja, men inte som ett värdeneutralt ord. Men som ett värdeladdat ord för att markera att jag härmed undanhåller könstillhörigheten av någon anledning. Robotar kommer aldrig att bli hen, de kommer att vara den tills vi börjar kalla dem han eller hon. (På samma sätt som båtar, skepp och bilar vid en viss punkt blir han eller hon.) Om jag medvetet undanhåller könsidentiteten för att reta läsare, undvika att peka ut mördaren i en recension av en deckare eller av respekt för en tredje person som inte kan eller vill definiera sig som man eller kvinna är egentligen av underordnad betydelse. Använd hen där det passar, och var medveten på att just det ordet påpekar undanhållandet av könsidentitet utan att förtingliga människan. Att använda den istället fungerar bara när man pratar om människan i starkt begränsade termer, dvs reducerar människan till ett ting och endast det tinget. Tex kan kunden följas av den men Robin eller Kim kan inte rimligen följas av den. Man kan reducera mannen till den om man bara pratar om mannen som könsidentitet men varje gång man pratar om en hel människa inte en roll, aktivitet eller position (eleven, spelaren eller ledamoten kan följas av den) krävs ett personligt pronomen, inte ett opersonligt.
Han/hon, han eller hon eller ersättningen personen fungerar ofta men strider mot språkutveklingen. En enkel regel är att man alltid strävar efter färre stavelser i vanliga eller ofta använda ord. Det finns motsträvande krafter i språket men den att förkorta är stark. Jämför Tjaba/ tjenare/ tja som kommer ur frasen: 'Eder ödmjuka tjänare'. Eller att tvåtusentalet så starkt levde kvar trots att tjugohundratalet lanserades som 'korrekt'.
Jag håller med språkrådet i att hen inte bör användas för att beskriva ett annat (tredje) kön.
Exempel 'Har du pratat med han, hon och hen.'
Kanske vi behöver ett ytterligare personligt pronomen för att referera till HBTQpersoner? Jag tror inte det av två anledningar: Då skulle vi antingen behöva minst tjugo olika pronomen för alla olika könsidentiteter. Alternativet ett pronomen som definerar den berörda personen som övrigt gynnar ingen. (I föregående mening fungerar 'den' eftersom personen bara diskuteras utifrån sin könsidentitet.) En indelning i man, kvinna och övrigt är att cementera den dipolära könsindelningen i samhället. I dagens samhälle är den definitionen detsamma som att säga onormalt och är det något vi inte behöver är fler sätt att uttrycka normativitet.
I sammanhanget brukar man nämna, antingen med namn eller underförstått, Sapir-Whorf hypotesen. Den säger, väldigt förenklat, att språket formar våra tankar så ett begrepp som saknar ord kan inte ens tänkas. Den hårdaste tolkningen stämmer inte. Ta snabel-A (@), ett ord som jag var med när det introducerades i svenskan. Det uppstod helt plötsligt ett tomrum i språket. Ett begrepp som saknade ord. Genast lanserades flera olika ord som skulle fylla tomrummet, alfakrull och at är två jag kommer ihåg. Vad som däremot stämmer är att relationer mellan ord påverkas av språket: Om du har samma ordstam på grönt och granit så kan du prata om grönska i båda fallen, om du har andra gränser för färger så uppstår relationer som vi inte ser med våra gränser. Gammelgrekiskan tyckte att ett mörkt hav liknade vin, dvs det var rött tex. De använde samma ord för strid och sex vilket så klart påverkar hur man pratar om relationer men det betyder inte att de gamla grekerna var inkapabla till ömhet osv. Det är inte konstigare än att en Engelsktalande kan hitta allitterationen i orden Bert och Bird men den finns inte i Svenskans Bert och Birger.
Om man driver ett dagis som fokuserar på att inte skapa könsroller (vanliga dagis gör det, som hela samhället, omedvetet eller medvetet) och i den strävan använder ett könsneutralt pronomen så kan det bara hjälpa i strävan. Men det är inte ordet hen som ska vara i fokus, det är hur samhället fokuserar på exakta, dipolära och obligatoriska könsidentiteter som man bör fokusera på, eller hur?
Hur sorterar du din Bokhylla?
Jag har alltid sorterat på den enda självklara och uppenbara sättet man kan sortera en bokhylla i hemmet. I alla fall trodde jag att det var det enda sättet. Jag tycker att det är så intuitivt och enkelt att det är svårt att förklara det. Systemet är Estetsik-Associativ sortering.
Syftet är att skapa en vacker bokhylla där 'böcker som hör ihop står ihop'. Vackra böcker, inbundna böcker i ögonhöjd. Bra böcker i bra plockhöjd och övriga böcker längre ner.
Notera läshörnan och den inte alls arrangerade tekoppen.(Städroboten heter Fia)
Längst till höger står Episk Fantasy just för att så många av dom har en högerideologi. Tolkien är en klar förespråkare för en högborgerlig ideologi. C.S. Lewis förespråkar en kristen ideologi Abbot är en utliggare men han hamnar här också. Vackra böcker i ögonhöjd så klart. Ju mer personliga, bistra och stadsfixerade desto mer åt vänster hamnar de. Det är en naturlig övergång både på den politiska skalan och mot nästa genre. Tolkien till höger och Erikson till vänster. Epic & High till höger lönnmördare och Locke Lamora till vänster. Dessutom försöker jag ha högre bokryggar in mot hörnhyllan och lägre ryggar mot hyllkanten.
Men först: Bakom fåtöljryggarna och speciellt under knähöjd döljer sig skämsböckerna, böckerna som inte hamnade på bloggen, de som ska förpassas till andrahandeln. Jag skäms inte för några böcker egentligen men böcker på väg ut får stå här. Det är också här böcker brukar hamna i sorteringsivern. Här finns det gott om plats att mellanlanda medan jag funderar över hur jag ska sortera runt de fina platserna så nya fina böcker får plats. 
Mittenhyllan: Steampunk, Urban Fantasy hör hemma till vänster om High Fantasy eftersom de nästan alltid har en Noirstämning, en samhällskritisk prägel och/eller uttrycker vänsteråsikter. Dystopier, deckare och äventyr hamnar här. Längst upp har en upplyst frontplats för olika böcker som får glänsa lite extra. Nyss var det City of Dragons av Robin Hobb och idag är det Throne of the Cresent Moon av Saladin Ahmed. 
Första vänsterhyllan: Science Fiction!Det finns ett visst läckage av skräck som står två tre böcker djupt närmast Steampunken och Urban Fantasy. Jag försöker parera så att paranormal skräck hamnar vid Urban Fantasy med respekt för stämning och monsterlikhet. I ögonhöjd läcker vackra Fantasy böcker över. Jag har dem här hellre än i Steampunkhyllan och försöker välja vänster, mänsklig, inte Good-Evil polariserad Fantasy som Hobb före högerfantsy som Tolkien, Sanderson eller Martin men det är det estetiska som väger över; Fantasy gör vackra böcker.
Vänsterhyllan känns ganska uppenbar: På överhyllan har jag Lasse Bergs Gryning över Kalahari, lite marx och lenin, Dillard och Diamond. Bland refböcker prioriterar jag de vackra banden här, övriga hamnar i ref biblioteket. I ögonhöjd har de Kommunistiska Utopisterna och Post-Scarcity inom SF som Iain M. Banks, Doctorow och MacLeod. Längre ner finns faktaböcker, ordböcker samt Jack London och Hemminway men även von Clausevitz, Adam Smith och Platon. Eftersom det är ont om utpräglad vänsterSF så finns är plats för ett par Att-Läsa-Hyllor och fler sorteringsytor.
(Böckerna som svävar fritt är Brewsters Dictionary of Phrase & Fable, Adam Smith Wealth of Nations och Von Clausevtiz On War)
Totalt:
4,95 hyllmeter Fantasy
1,8 hyllmeter Steampunk, Urban Fantasy, skräck
5,08 hyllmeter SF varav c:a 0,8 Utopism
Vilket är ungefär 12 sorterade hyllmeter. Att-Läsa-högen plus ref biblioteket oräknat så klart
Hur sorterar du din Bokhylla?
Bild från bokutlämning
City of Dragons
av Robin Hobb är tredje delen i The Rain Wilds Chronicles.
Serien börjar med Dragon Keepers och Blood of Dragons kommer om ett år.
Rain Wilds handlar om drakarna och deras människor. Det är inte helt oproblematiskt att ha en kull nykläckta drakar mitt i en trädstad, mitt inne i en regnskog. Hur ska du mata dem? Hur ska de kunna lära sig flyga? I Treehaug och Cassarik måste all mat importeras och skogarna kring Cassarik är snart utjagade av försöken att försörja alla drakarna. Handelskammaren letar efter en lösning.
De som lever i regnskogen märks av regnskogen. De får fjällig hud och ödleliknande utväxter eller klor. De som är mest märkta kan inte gifta sig och de som föds märkta har en väldigt utsatt situation (de dödas ofta vid födseln). Livet i skogen är hårt och de förvantas inte leva länge. Lösningen på drakproblemet blir att samla en grupp av dessa ungdomar och skicka iväg dem med drakarna uppför floden för att leta efter Kelsingra, en mytisk försvunnen stad som drakarna har ett blekt nedärvt minne av. Handelskammaren som skickar ut dem ser ungdomarna som drakherdar och drakarna ser dem som tjänare eller slavar. Hur ungdomarna ser sig själva skiftar med de flesta ser sig äntligen som fria från ett liv på samhällets botten.
Hobbs karakterisering av drakarna är både unik och traditionell. Hon har en hel ekologi där drakarna passar in samtidigt som hon lyckats fånga drakarnas arrogans och intelligens. Drakarnas syn på sig själva som skapelsens krona och deras totala beroende av sina Dragon Keepers är en källa till stora och intressanta konflikter inte bara mellan drakar och människor utan även inom drakarna.
Motstridiga intressen i och utanför gruppen vägs och förklaras med insikt i hur människor och drakar tänker. Jag förstår och i viss mån sympatiserar med alla från den arrogantaste draken till den girigaste plundraren. Konflikten mellan drakarna och deras keepers, mellan den gruppen och arkeologen som är med, konflikten mellan dessa grupper och stadens handelskammare som skickat dem, mellan dessa och de som vill döda drakarna och sälja deras kroppsdelar som om det vore tigerkött på en kinesik marknad för alternativmedicin vävs ihop och berättas. Jag kan sympatisera med samtliga. I Hobbs värld finns, precis som i vår värld, egentligen ingen Ondska utan bara motstridiga intressen. Precis som i vår värld leder det ofta till stor ondska.
Det är snyggt, det är bra, det är hög konst.
Rain Wilds utspelar sig i ett universa där tre tidigare fantasy serier utspelat sig. Jag skulle verkligen rekomendera att du börjar från början med Assassin's Apprentice eller Ship of Magic men det går att läsa Rain Wilds fristående.
Serien börjar med Dragon Keepers och Blood of Dragons kommer om ett år.
Rain Wilds handlar om drakarna och deras människor. Det är inte helt oproblematiskt att ha en kull nykläckta drakar mitt i en trädstad, mitt inne i en regnskog. Hur ska du mata dem? Hur ska de kunna lära sig flyga? I Treehaug och Cassarik måste all mat importeras och skogarna kring Cassarik är snart utjagade av försöken att försörja alla drakarna. Handelskammaren letar efter en lösning.
De som lever i regnskogen märks av regnskogen. De får fjällig hud och ödleliknande utväxter eller klor. De som är mest märkta kan inte gifta sig och de som föds märkta har en väldigt utsatt situation (de dödas ofta vid födseln). Livet i skogen är hårt och de förvantas inte leva länge. Lösningen på drakproblemet blir att samla en grupp av dessa ungdomar och skicka iväg dem med drakarna uppför floden för att leta efter Kelsingra, en mytisk försvunnen stad som drakarna har ett blekt nedärvt minne av. Handelskammaren som skickar ut dem ser ungdomarna som drakherdar och drakarna ser dem som tjänare eller slavar. Hur ungdomarna ser sig själva skiftar med de flesta ser sig äntligen som fria från ett liv på samhällets botten.
Hobbs karakterisering av drakarna är både unik och traditionell. Hon har en hel ekologi där drakarna passar in samtidigt som hon lyckats fånga drakarnas arrogans och intelligens. Drakarnas syn på sig själva som skapelsens krona och deras totala beroende av sina Dragon Keepers är en källa till stora och intressanta konflikter inte bara mellan drakar och människor utan även inom drakarna.
Motstridiga intressen i och utanför gruppen vägs och förklaras med insikt i hur människor och drakar tänker. Jag förstår och i viss mån sympatiserar med alla från den arrogantaste draken till den girigaste plundraren. Konflikten mellan drakarna och deras keepers, mellan den gruppen och arkeologen som är med, konflikten mellan dessa grupper och stadens handelskammare som skickat dem, mellan dessa och de som vill döda drakarna och sälja deras kroppsdelar som om det vore tigerkött på en kinesik marknad för alternativmedicin vävs ihop och berättas. Jag kan sympatisera med samtliga. I Hobbs värld finns, precis som i vår värld, egentligen ingen Ondska utan bara motstridiga intressen. Precis som i vår värld leder det ofta till stor ondska.
Det är snyggt, det är bra, det är hög konst.
Rain Wilds utspelar sig i ett universa där tre tidigare fantasy serier utspelat sig. Jag skulle verkligen rekomendera att du börjar från början med Assassin's Apprentice eller Ship of Magic men det går att läsa Rain Wilds fristående.
Tematrio bokbloggar
Bokbloggar är en viktig del av att bokblogga. Mitt bloggläsande har haft en dramatisk utveckling från noll och intet innan jag själv började blogga till massor efter ungefär ett år för att sedan krympa ihop till en ganska låg nivå igen. Jag läser i huvudsak andra bokbloggar som kan inspirera eller nyansera mitt eget eviga sökande efter nästa underbara läsupplevelse. Därför har mitt bloggläsande kommit att centreras kring smak och genre. 1. Arinas bibliotek
Arina delar min boksmak och vi läser ofta samma böcker. Om hon gillar en bok så tror jag att jag kommer att gilla den. Vi divergerar på få men intressanta punkter. Eftersom vi ofta befinner oss på samma sida öppnar det för intressanta diskussioner.
2. Drömmarnas Berg
Berget är ett bloggkollektiv som ofta delar min smak och som dessutom har en väldigt hög publiseringstakt. De veckor Berget ligger nere känner jag mig ensam och utlämnad: Vem ska nu tipsa mig om böcker?
2. Landet Annien
Åka som driver Annien delar genre med mig i väldigt mycket. Men hon har en smak som är ganska annorlunda. Det spännande är att hon alltid är seriös i sina sågningar: Det har hänt flera gånger att Åka har sågat en bok på ett sånt sätt att jag bara måste läsa den. Ofta stämmer det också: Om Åka inte gillar en bok så gillar jag den. Den typen av rekomendationer är ovärdeligt.
Det finns flera andra som förtjänar ett omnämnande men en sida måste lyftas fram: Bokbloggar.nu. Här listar Maria alla tänkbara bokbloggar. En bra titel på inlägget är ofta det som får mig att komma till nya bloggar.
Han Solo saknar fingrar
The chocolate Han saknar fngrar och tår. Hmm the carbonite might have such side effects . . .
World War Z: An Oral History of the Zombie War
World War Z av Max Brooks.
Är du ny till Z-litt så är WWZ bibeln. Zombie Survival Guide är katekesen (rec här). Formatet är i båda korta novelliknande berättelser, ögonblicksskildringar av de första förskalven, utbrottet, civilisationens sammanbrott och hur man samlar sig och slår tillbaka. Den sammanhållande historien är en byråkrat som har samlat intervjuer av överlevare och försöker berätta deras historia.
WWZ är en väldigt bra bok, speciellt lämpad för nybörjare men med något även för den mer rutinerade läsaren. Jag gillade flera av novellerna. Det är en bra stämning och ett bra språk. Det ständigt skiftande perspektivet stör inte det minsta. Vissa av huvudpersonerna återkommer men inte så mycket att det skapar en övergripande historia. Det är zombierna som är det övergripande sammanhållande elementet.
Några av novellerna förtjänar ett särskilt omnämnande:
Intervjun med Xolewa Azania på Robben Island i Sydafrika (s. 105 i storpocketupplagan). Azania förklarar den fruktansvärda logiken bakom planen för att möta miljoner och åter miljoner odöda. En skrämmande berättelse och väldigt snyggt berättat.
Intervjun med Kondo Tatsumi (s. 204) och intervjun med Todd Wainio om återtagandet av Amerika (s. 273) särskilt begreppet Chain Swarm bekräftar min kritik mot zombier som ett tråkigt monster. Hade man gett zombierna en skalbagges intellekt så hade det inte varit så lätt att bekämpa dem. Men Brooks befäster den traditionella zombien, den så kallade Romero-zombien, dvs långsamma, hjärndöda och fullständigt enkelspåriga. Detta ska inte ses som en kritik; Brooks hyllar ett original och utvecklar historien, inte monstret. Vill man se nyskapande zombier så finns det annan litteratur.
Skillnaden mellan Israels och Sydafrikas respons på apokalypsen är intressant. Jag tänker inte spoila men det var intressant och ganska trovärdigt.
Det var egentligen bara beskrivningen av hundförarna (s. 282) som jag fann bristande i trovärdighet. Den är uppenbart skriven av, antingen en person som inte har hund och finner hundägare fascinerande och konstiga, eller en av de hundägare som antropomorfiserar sina hundar. Ingen som arbetat med hundar hade beskrivit arbetet på det sättet.
På det hela taget rekommenderar jag WWZ. Den är bra, inte underbar men kompetent, drivande och engagerande.
Är du ny till Z-litt så är WWZ bibeln. Zombie Survival Guide är katekesen (rec här). Formatet är i båda korta novelliknande berättelser, ögonblicksskildringar av de första förskalven, utbrottet, civilisationens sammanbrott och hur man samlar sig och slår tillbaka. Den sammanhållande historien är en byråkrat som har samlat intervjuer av överlevare och försöker berätta deras historia.
WWZ är en väldigt bra bok, speciellt lämpad för nybörjare men med något även för den mer rutinerade läsaren. Jag gillade flera av novellerna. Det är en bra stämning och ett bra språk. Det ständigt skiftande perspektivet stör inte det minsta. Vissa av huvudpersonerna återkommer men inte så mycket att det skapar en övergripande historia. Det är zombierna som är det övergripande sammanhållande elementet.
Några av novellerna förtjänar ett särskilt omnämnande:
Intervjun med Xolewa Azania på Robben Island i Sydafrika (s. 105 i storpocketupplagan). Azania förklarar den fruktansvärda logiken bakom planen för att möta miljoner och åter miljoner odöda. En skrämmande berättelse och väldigt snyggt berättat.
Intervjun med Kondo Tatsumi (s. 204) och intervjun med Todd Wainio om återtagandet av Amerika (s. 273) särskilt begreppet Chain Swarm bekräftar min kritik mot zombier som ett tråkigt monster. Hade man gett zombierna en skalbagges intellekt så hade det inte varit så lätt att bekämpa dem. Men Brooks befäster den traditionella zombien, den så kallade Romero-zombien, dvs långsamma, hjärndöda och fullständigt enkelspåriga. Detta ska inte ses som en kritik; Brooks hyllar ett original och utvecklar historien, inte monstret. Vill man se nyskapande zombier så finns det annan litteratur.
Skillnaden mellan Israels och Sydafrikas respons på apokalypsen är intressant. Jag tänker inte spoila men det var intressant och ganska trovärdigt.
Det var egentligen bara beskrivningen av hundförarna (s. 282) som jag fann bristande i trovärdighet. Den är uppenbart skriven av, antingen en person som inte har hund och finner hundägare fascinerande och konstiga, eller en av de hundägare som antropomorfiserar sina hundar. Ingen som arbetat med hundar hade beskrivit arbetet på det sättet.
På det hela taget rekommenderar jag WWZ. Den är bra, inte underbar men kompetent, drivande och engagerande.
"Dina saker har kommit!"
måste vara den vakraste frasen i det Svenska epostens historia!
Vårt första möte . . .
med utomjordingar är en enorm katastrof.
Idag läste jag ut Children of God av Mary Doria Russel. Det är uppföljaren till Sparrow så det kanske måste betraktas som andra kontakten men jag ville ändå passa på att först och främst tipsa om The Sparrow och sen berätta att trots att ettan är superawesome så är faktiskt inte tvåan ett magplask, den är precis lika bra.
Så:
The Sparrow börjar illa, riktigt illa. Fader Emilio Sandoz, en jesuitpräst har just släppts ut från sjukhuset. Han är den ende överlevaren från jesuiternas mission till en annan stjärna, vår första kontakt med folk som inte är från denna jord. Vi märker direkt att allvarliga frågor ställs om hur han har betett sig där och kyrkan är bara intresserad av att vinna tid och lägga locket på för att själva kunna reda ut skandalerna. Emilio Sandoz är utskämd, djupt skadad och sjuk. Han har dragit vanära över sig själv och Jesuitorden. Detta är upplägget. Resten av historien är jesuiternas förhör med Sandoz. Hela historien handlar om hur han motvilligt berättar vad som hänt och bedyrar:
Vi menade inget illa!
Upplägget är otroligt fängslande. Varför är han halvt ihjälslagen och vilka brott har han gjort sig skyldig till på denna planet långt borta? Som läsare dras jag in direkt. Jag vet att detta kommer att vara en tragedi men jag måste veta vad som hänt. Det är tydligt att något fruktansvärt har hänt, att missionen har begått ett enormt misstag och såklart letar jag efter misstaget. Har de förolämpat någon potentat, vilken av katolska kyrkans dogmer har skapar problem, har deras gudstro fått dem att vara korkade? Det briljanta är att jag såg misstaget och insåg aldrig att det var ett misstag förrän konsekvenserna drabbade missionen. Med all min 'ateistiska intelligens' och 'fördomsfrihet' hade inte klarat det bättre än jesuiterna. Det är bra. Jag har alltid mer sympati för hjältar och busar jag kan respektera.
Emilio Sandoz berättar om hur de gett sig av för att undersöka radiosignalerna av körsång SETI fångat upp från en stjärna fyra ljusår bort. Någon sjunger underbart vacker körsång och sänder ut den mot sina galaktiska grannar. FN debatterar vilket svar man ska skicka, vetenskapen studerar men Jesuiterna köper ett rymdskepp och i all tysthet finansierar det, utrustar det och skickar iväg det först av alla. ad majorem Dei gloriam, For the Greater Glory of God. They ment no harm, är den fras som etsas in i läsaren från första början.
Men upplägget hade aldrig fungerat om inte utomjordingarna de träffar på Rakhat. Runa är vackra varelser som beskrivs på ett fängslande sätt. Allt från deras sociala samspel till deras utseende är väl genomarbetat. Informationen du behöver för att förstå vad som går fel finns planterat tidigt och ute i ljuset. Det är därför det är en så stor Aha!-upplevelse när du inser vad som hänt. Det är logiskt och självklart i efterhand.
Children of God handlar helt enkelt om att Emilio Sandoz åker tillbaka till Rakhat. Redan efter första bokens intro är det tydligt att det inte är lätt. Sandoz har ingen avsikt att återvända och dessutom kommer det att ha gått nästan fyrtio år på Rakhat innan han kommer fram. Vad han än vetat, vilka kontakter han än haft där och då kommer att vara föråldrat. Varför utsätta sig själv för det igen?
Children berättar vad som hänt efter att Sandoz lämnat Rakhat och fram tills hans återkomst. Den här gången vet vi inte slutet vilket går det till en ganska annorlunda bok även om den är lika bra.
Jesuiterna beskrivs på ett varmt och kärleksfullt sätt. Det är viktigt att man kan förstå huvudrollsinnehavarna och även om många av spelarna är djupt religiösa så har Doria Russel inte planterat obekväma (påklistrade) mirakel. Jesuiterna i allmänhet finner gud i sitt arbete. De är inte evangeliska kristna, de talar inte i tungor eller hittar jesus på rostat bröd. Det är en mild men fast gudstro som uttrycks och bevisas genom det arbete de utför. Missionsarbete, fattigkliniker och skolor är både ett uttryck för deras tro och det goda de gör är deras bevis för att gud finns. Det är en skildring av gudstro som inte känns styltad eller uppdiktad. Som ateist känner jag inte att 'om jag också träffat Aslan så hade jag också trott på Narnia' eller 'om jag också träffat Yoda hade jag också kunnat använda Kraften'. Om jag sett det de ser, gjort det de gör och upplevt det de upplevt hade jag fortfarande varit ateist. Det ger deras religiösa tro trovärdighet.
Jag har inget emot Fantasyreligion men i sammanhanget är Doria Russels beskrivning perfekt. Detta är Science Fiktion är Jesuiterna är hjältarna och bovarna. De får stå på egna ben utan påhittade mirakler eller uppenbarelser.
edit: Här är min första recension av Sparrow
Idag läste jag ut Children of God av Mary Doria Russel. Det är uppföljaren till Sparrow så det kanske måste betraktas som andra kontakten men jag ville ändå passa på att först och främst tipsa om The Sparrow och sen berätta att trots att ettan är superawesome så är faktiskt inte tvåan ett magplask, den är precis lika bra.
Så:
The Sparrow börjar illa, riktigt illa. Fader Emilio Sandoz, en jesuitpräst har just släppts ut från sjukhuset. Han är den ende överlevaren från jesuiternas mission till en annan stjärna, vår första kontakt med folk som inte är från denna jord. Vi märker direkt att allvarliga frågor ställs om hur han har betett sig där och kyrkan är bara intresserad av att vinna tid och lägga locket på för att själva kunna reda ut skandalerna. Emilio Sandoz är utskämd, djupt skadad och sjuk. Han har dragit vanära över sig själv och Jesuitorden. Detta är upplägget. Resten av historien är jesuiternas förhör med Sandoz. Hela historien handlar om hur han motvilligt berättar vad som hänt och bedyrar:
Vi menade inget illa!
Upplägget är otroligt fängslande. Varför är han halvt ihjälslagen och vilka brott har han gjort sig skyldig till på denna planet långt borta? Som läsare dras jag in direkt. Jag vet att detta kommer att vara en tragedi men jag måste veta vad som hänt. Det är tydligt att något fruktansvärt har hänt, att missionen har begått ett enormt misstag och såklart letar jag efter misstaget. Har de förolämpat någon potentat, vilken av katolska kyrkans dogmer har skapar problem, har deras gudstro fått dem att vara korkade? Det briljanta är att jag såg misstaget och insåg aldrig att det var ett misstag förrän konsekvenserna drabbade missionen. Med all min 'ateistiska intelligens' och 'fördomsfrihet' hade inte klarat det bättre än jesuiterna. Det är bra. Jag har alltid mer sympati för hjältar och busar jag kan respektera.
Emilio Sandoz berättar om hur de gett sig av för att undersöka radiosignalerna av körsång SETI fångat upp från en stjärna fyra ljusår bort. Någon sjunger underbart vacker körsång och sänder ut den mot sina galaktiska grannar. FN debatterar vilket svar man ska skicka, vetenskapen studerar men Jesuiterna köper ett rymdskepp och i all tysthet finansierar det, utrustar det och skickar iväg det först av alla. ad majorem Dei gloriam, For the Greater Glory of God. They ment no harm, är den fras som etsas in i läsaren från första början.
Men upplägget hade aldrig fungerat om inte utomjordingarna de träffar på Rakhat. Runa är vackra varelser som beskrivs på ett fängslande sätt. Allt från deras sociala samspel till deras utseende är väl genomarbetat. Informationen du behöver för att förstå vad som går fel finns planterat tidigt och ute i ljuset. Det är därför det är en så stor Aha!-upplevelse när du inser vad som hänt. Det är logiskt och självklart i efterhand.
Children of God handlar helt enkelt om att Emilio Sandoz åker tillbaka till Rakhat. Redan efter första bokens intro är det tydligt att det inte är lätt. Sandoz har ingen avsikt att återvända och dessutom kommer det att ha gått nästan fyrtio år på Rakhat innan han kommer fram. Vad han än vetat, vilka kontakter han än haft där och då kommer att vara föråldrat. Varför utsätta sig själv för det igen?
Children berättar vad som hänt efter att Sandoz lämnat Rakhat och fram tills hans återkomst. Den här gången vet vi inte slutet vilket går det till en ganska annorlunda bok även om den är lika bra.
Jesuiterna beskrivs på ett varmt och kärleksfullt sätt. Det är viktigt att man kan förstå huvudrollsinnehavarna och även om många av spelarna är djupt religiösa så har Doria Russel inte planterat obekväma (påklistrade) mirakel. Jesuiterna i allmänhet finner gud i sitt arbete. De är inte evangeliska kristna, de talar inte i tungor eller hittar jesus på rostat bröd. Det är en mild men fast gudstro som uttrycks och bevisas genom det arbete de utför. Missionsarbete, fattigkliniker och skolor är både ett uttryck för deras tro och det goda de gör är deras bevis för att gud finns. Det är en skildring av gudstro som inte känns styltad eller uppdiktad. Som ateist känner jag inte att 'om jag också träffat Aslan så hade jag också trott på Narnia' eller 'om jag också träffat Yoda hade jag också kunnat använda Kraften'. Om jag sett det de ser, gjort det de gör och upplevt det de upplevt hade jag fortfarande varit ateist. Det ger deras religiösa tro trovärdighet.
Jag har inget emot Fantasyreligion men i sammanhanget är Doria Russels beskrivning perfekt. Detta är Science Fiktion är Jesuiterna är hjältarna och bovarna. De får stå på egna ben utan påhittade mirakler eller uppenbarelser.
edit: Här är min första recension av Sparrow
HebrewPunk
När vi är inne på Lavie Tidhar tänkte jag bara tipsa om hans novellsamling HebrewPunk.
Fyra lite längre noveller med klassiska judiska och skräck karaktärer i en ny tolkning.
Precis som Yiddish Policeman's Union av Michael Chabon så är det judiska perspektivet nära normaliteten men ett steg åt sidan. Genom judiska glasögon blir det vanliga udda och det naturliga skrämmande. Hebrewpunk är Urban Fantasy på hög nivå.
Det är en Hiest novell, lite Oceans 11 med en vampyr en Rabbi en Tzaddik och så klart Golems.
En novell om en judisk vampyr i Rumänien under andra världskriget.
En om de judiska sökandet efter ett lämpligt hemland i Afrika (det är baserat på ett sant sökande efter en judisk stat i Uganda)
Den avslutande novellen är om Tzaddik, en av de 36 odödliga, rättfärdiga och ödmjuka. Den utspelar sig i en mörkt och dimmigt London, i artonhundratalets opiumhålor.
Jag läser för lite novellsamlingar.
HebrewPunk var den senaste som påminde mig om det.
Fyra lite längre noveller med klassiska judiska och skräck karaktärer i en ny tolkning.
Precis som Yiddish Policeman's Union av Michael Chabon så är det judiska perspektivet nära normaliteten men ett steg åt sidan. Genom judiska glasögon blir det vanliga udda och det naturliga skrämmande. Hebrewpunk är Urban Fantasy på hög nivå.
Det är en Hiest novell, lite Oceans 11 med en vampyr en Rabbi en Tzaddik och så klart Golems.
En novell om en judisk vampyr i Rumänien under andra världskriget.
En om de judiska sökandet efter ett lämpligt hemland i Afrika (det är baserat på ett sant sökande efter en judisk stat i Uganda)
Den avslutande novellen är om Tzaddik, en av de 36 odödliga, rättfärdiga och ödmjuka. Den utspelar sig i en mörkt och dimmigt London, i artonhundratalets opiumhålor.
Jag läser för lite novellsamlingar.
HebrewPunk var den senaste som påminde mig om det.
Steampunk Done Right
Jag hyllade nyligen Bookman av Lavie Tidhar. Det är en ypperlig Steampunk och det är dessutom den första i en trilogi. Bookman utspelade sig i London 1888 (rec här), Camera Obscura tar avstamp i Paris 93.
The Great Game knyter samma historien, Vi är tillbaka i London precis före sekelskiftet.
The Bookman Histories, som serien heter är en techno spion thriller som utspelar sig i ett Steampunk universa där Queen Victoria är en ödla, Frankrike styrs av ett råd av tänkande maskiner och President Sitting-Bulls styr Vespuccia. Ett intensivt maktspel utspelas av agenter från det Vespucciska Cabinet Noir, det Brittiska Bureau och Frankrikes Quiet Council och de kinesiska Shaolin.
Cherie Priest sägs ha försökt att skriva den genredefinierande Steampunkromanen med Boneshaker. Jag menar att även om hon lyckas så måste det sägas att det gör Tidhar också. Det är klockrent Steampunk när det är som bäst men samtidigt är det väldigt annorlunda än Boneshaker.
Camera Obscura
I Bookman var vi i Viktorianska London och Karibien. I Camera Obscura är det Paris och USA. Men i Tidhars universa finns inte USA. För det första heter det inte Amerika. Det finns en liten och föga övertygande teori som säger att Amerika inte kan vara namngett efter Amerigo Vespucci eftersom i så fall hade man uppkallat den nya världen efter hans efternamn. Följdaktligen kallas den nya världen i Tidhars universa Vespuccia och dess invånare Vespuccians. Dessutom styrs det som för oss är USA av indianernas åldermän.
Det börjar i Paris. Milady arbetar för Det Tysta Rådet. Den Franska Revolutionen (eller kanske Pariskommunen, det är inte helt klart) var en väldigt tystlåten och diskret affär och rådet som numera styr Frankrike är Automatoner. Milady är deras verktyg. Hon är agent för rådet och får i uppdrag att utreda ett dödsfall. En man från Chung Kuo har mördats och han verkar ha haft något med sig. Milady måste hitta hans mördare, och ännu viktigare, det han bar med sig innan Engelsmännen, de Asiatiska gangstrarna för att inte tala om Kjesarinnan av Kina får tag i det. Spåret leder i slutändan till Chicago.
Tidhar har valt att stjäla ännu en underbar karaktär och infoga den till sitt Universa. Milady kommer som du antagligen räknat ut från de Tre musketörerna.
Serien forsätter med den avslutande delen The Great Game
När ska skriva recensionen inser jag att jag sitter och listar en massa underbara karaktärer som Tidhar omtolkat på spännande sätt. Det är nästan som om Tidhar har tagit alla sina mest älskade karaktärer och tänkt 'Vilken roll skulle hen spelat i ett steampunkeuropas undre värld av spioner och intriger?'
Men det är inte det som gör serien värd att läsas. Det är tempot, stämningen och världen. Det är de logiska konsekvenserna av de val han gjort. 'Om Drottning Viktoria är en ödla, då måste hon/de vara aliens. Då måste Darwin ha märkt det och skrivit The descent of Les Lézards. Om det finns aliens på jorden så finns hotet om en regelrätt invasion, osv.' Det olika delarna passar in i varandra utan skarvar och bildar en otroligt vacker helhet.
Det finns en underton av feminism som syns i Irene Adler, Milady de Winter och Lucy Westenra som har helt andra roller hos Tidhar än i originalet. Helt andra och helt trovärdiga.
Där Boneshaker har en dammig, gråbrun färg ur gamla westernfilmer och New Amsterdam har en anstryckning av guld och lila så har Bookman serien en djup mörkbrun färg som av ömsint åldrat läder och ekpaneler. Öronlappsfåtöljer i bibliotek med mässingstrim.
Det finns inga ursäkter.
Läs och förundras!
The Great Game knyter samma historien, Vi är tillbaka i London precis före sekelskiftet.
The Bookman Histories, som serien heter är en techno spion thriller som utspelar sig i ett Steampunk universa där Queen Victoria är en ödla, Frankrike styrs av ett råd av tänkande maskiner och President Sitting-Bulls styr Vespuccia. Ett intensivt maktspel utspelas av agenter från det Vespucciska Cabinet Noir, det Brittiska Bureau och Frankrikes Quiet Council och de kinesiska Shaolin.
Cherie Priest sägs ha försökt att skriva den genredefinierande Steampunkromanen med Boneshaker. Jag menar att även om hon lyckas så måste det sägas att det gör Tidhar också. Det är klockrent Steampunk när det är som bäst men samtidigt är det väldigt annorlunda än Boneshaker.
Camera Obscura
I Bookman var vi i Viktorianska London och Karibien. I Camera Obscura är det Paris och USA. Men i Tidhars universa finns inte USA. För det första heter det inte Amerika. Det finns en liten och föga övertygande teori som säger att Amerika inte kan vara namngett efter Amerigo Vespucci eftersom i så fall hade man uppkallat den nya världen efter hans efternamn. Följdaktligen kallas den nya världen i Tidhars universa Vespuccia och dess invånare Vespuccians. Dessutom styrs det som för oss är USA av indianernas åldermän.
Det börjar i Paris. Milady arbetar för Det Tysta Rådet. Den Franska Revolutionen (eller kanske Pariskommunen, det är inte helt klart) var en väldigt tystlåten och diskret affär och rådet som numera styr Frankrike är Automatoner. Milady är deras verktyg. Hon är agent för rådet och får i uppdrag att utreda ett dödsfall. En man från Chung Kuo har mördats och han verkar ha haft något med sig. Milady måste hitta hans mördare, och ännu viktigare, det han bar med sig innan Engelsmännen, de Asiatiska gangstrarna för att inte tala om Kjesarinnan av Kina får tag i det. Spåret leder i slutändan till Chicago.
Tidhar har valt att stjäla ännu en underbar karaktär och infoga den till sitt Universa. Milady kommer som du antagligen räknat ut från de Tre musketörerna.
Serien forsätter med den avslutande delen The Great Game
När ska skriva recensionen inser jag att jag sitter och listar en massa underbara karaktärer som Tidhar omtolkat på spännande sätt. Det är nästan som om Tidhar har tagit alla sina mest älskade karaktärer och tänkt 'Vilken roll skulle hen spelat i ett steampunkeuropas undre värld av spioner och intriger?'
Men det är inte det som gör serien värd att läsas. Det är tempot, stämningen och världen. Det är de logiska konsekvenserna av de val han gjort. 'Om Drottning Viktoria är en ödla, då måste hon/de vara aliens. Då måste Darwin ha märkt det och skrivit The descent of Les Lézards. Om det finns aliens på jorden så finns hotet om en regelrätt invasion, osv.' Det olika delarna passar in i varandra utan skarvar och bildar en otroligt vacker helhet.
Det finns en underton av feminism som syns i Irene Adler, Milady de Winter och Lucy Westenra som har helt andra roller hos Tidhar än i originalet. Helt andra och helt trovärdiga.
Där Boneshaker har en dammig, gråbrun färg ur gamla westernfilmer och New Amsterdam har en anstryckning av guld och lila så har Bookman serien en djup mörkbrun färg som av ömsint åldrat läder och ekpaneler. Öronlappsfåtöljer i bibliotek med mässingstrim.
Det finns inga ursäkter.
Läs och förundras!
Mästerdetektiven är tillbaka
Om ni har missat det så är Sherlock Holmes tillbaka, inte bara som film utan också som miniserie på SVT. Huvudpersonen spelas av mannen med Brittisk medias mest awesome namn: Benedict Cumberbatch. TV serien utspelar sig i nutid och använder grundstroryn på ett intressant sätt. "A Scandal in Belgravia" som går nu på lördag bygger på "A scandal in Bohemia" till exempel.
Att förklara varför Sherlock Holmes är bra är ganska onödigt så det hoppar jag över helt och hållet. Att förklara varför Sherlock Holmes är Science Fiction kan vara berättigat att ge en mening eller två: Dels är det SF för att det är bra[1] och dels är det SF för att Conan Doyle skrev med en uppenbar vördnad och kärlek för vetenskap, rationallitet och mysterier. Det vackra med mysterier är att avslöja dem. När Conan Doyle skrev böckerna så var den moderna rationella vetenskapliga människan både en framtidsvision och en extrapolering av den Viktorianska erans framtidstro.
Sherlock Holmes är SF, så enkelt är det.
Första sässongen lovade mycket men levrerade allt för lite. Vi får tre timmar av en modern Sherlock och det är bra men vi måste vänta tills nu för att få bara tre avsnitt till! Det är för lite. Den andra sässongen öppnar med en tolkning av A scandal i Bohemia, följd av Baskervilles hund och i sässongsavslutningen ska vi få träffa Moriarty igen.
Först Äkta Människor och nu Sherlock Holmes, SVT är snälla mot oss i år.
Nu är det bara Lill-Babs med extra zombier som saknas.
Seriestart lördag 4 februari klockan 21.30 i SVT1
Att förklara varför Sherlock Holmes är bra är ganska onödigt så det hoppar jag över helt och hållet. Att förklara varför Sherlock Holmes är Science Fiction kan vara berättigat att ge en mening eller två: Dels är det SF för att det är bra[1] och dels är det SF för att Conan Doyle skrev med en uppenbar vördnad och kärlek för vetenskap, rationallitet och mysterier. Det vackra med mysterier är att avslöja dem. När Conan Doyle skrev böckerna så var den moderna rationella vetenskapliga människan både en framtidsvision och en extrapolering av den Viktorianska erans framtidstro.
Sherlock Holmes är SF, så enkelt är det.
Första sässongen lovade mycket men levrerade allt för lite. Vi får tre timmar av en modern Sherlock och det är bra men vi måste vänta tills nu för att få bara tre avsnitt till! Det är för lite. Den andra sässongen öppnar med en tolkning av A scandal i Bohemia, följd av Baskervilles hund och i sässongsavslutningen ska vi få träffa Moriarty igen.
Först Äkta Människor och nu Sherlock Holmes, SVT är snälla mot oss i år.
Nu är det bara Lill-Babs med extra zombier som saknas.
Seriestart lördag 4 februari klockan 21.30 i SVT1
[1] "Allt som är bra är definitionsmässigt Science Fiktion!"
Blue Remembered Earth
Alastair Reynolds har skrivit de löst sammansatta serien Demarcist/conjoiner universat som börjar med Revelation Space, gruvSF-boken Pushing Ice och mycket mer. Nu kickar han igång en ny serie som börjar närmre nutid och inleds med Blue Remembered Earth.
Upplägget är enkelt och elegant, efter Resource and Relocation krisen (en kombination av Global warming, peak oil m.m.) så är Afrika jordens ekonomiska maktspelare. Släkten Akinya kontrollerar ett enormt företagsimperium med allt från robotfabriker på transneptunska asteroider och transporter till och från de flesta planeter. Geoffrey och Sunday är syskonen som valt att bryta med företagstraditionen. Han är Biolog och hon är konstnär. När deras farmor dör uppstår ett maktvacuum i företaget som suger in dem i intriger på hög nivå.
Handlingen är enkel: Den nyligen avlidne matriarken har lämnat ett spår av 'ledtrådar' som syskonen följer. Jag vet inte vad den typen av handling heter men jag känner igen den från flera andra böcker. Ledtrådarna tvingar dem växa upp, sammarbeta och resa längre och längre ut i solsystemet.
Även om handlingen är enkel och rak så är den elegant utförd. Spännande miljöer och kul teknologi. Inte lika far out som Reynold brukar vara. Han har lämnat nanotech bakom sig och satsar på raketer och robotar. Den värld han målar upp är mycket ljusare än den Bacigalupi berättar om i Windup Girl. Det är också en vision om vad som får ut oss i solsystemet och på sikt galaxen. Inte riktigt en utopi men helt klart en positiv framtidsbild. Jag är mycket nyfiken på tvåan. Det sägs att det ska bli en 'Not quite a trilogy'* som ska utspela sig över elva tusen år. Jag gillar verkligen Geoffrey och Sunday och vill veta vad som händer dem.
Rekomenderas varmt till alla som gillar bra SF och/eller elefanter.
Jag hittar ingen info om när tvåan ska komma ut, inte ens en arbetstitel men med hans tidigare tempo borde den komma under 2013.
Upplägget är enkelt och elegant, efter Resource and Relocation krisen (en kombination av Global warming, peak oil m.m.) så är Afrika jordens ekonomiska maktspelare. Släkten Akinya kontrollerar ett enormt företagsimperium med allt från robotfabriker på transneptunska asteroider och transporter till och från de flesta planeter. Geoffrey och Sunday är syskonen som valt att bryta med företagstraditionen. Han är Biolog och hon är konstnär. När deras farmor dör uppstår ett maktvacuum i företaget som suger in dem i intriger på hög nivå.
Handlingen är enkel: Den nyligen avlidne matriarken har lämnat ett spår av 'ledtrådar' som syskonen följer. Jag vet inte vad den typen av handling heter men jag känner igen den från flera andra böcker. Ledtrådarna tvingar dem växa upp, sammarbeta och resa längre och längre ut i solsystemet.
Även om handlingen är enkel och rak så är den elegant utförd. Spännande miljöer och kul teknologi. Inte lika far out som Reynold brukar vara. Han har lämnat nanotech bakom sig och satsar på raketer och robotar. Den värld han målar upp är mycket ljusare än den Bacigalupi berättar om i Windup Girl. Det är också en vision om vad som får ut oss i solsystemet och på sikt galaxen. Inte riktigt en utopi men helt klart en positiv framtidsbild. Jag är mycket nyfiken på tvåan. Det sägs att det ska bli en 'Not quite a trilogy'* som ska utspela sig över elva tusen år. Jag gillar verkligen Geoffrey och Sunday och vill veta vad som händer dem.
Rekomenderas varmt till alla som gillar bra SF och/eller elefanter.
Jag hittar ingen info om när tvåan ska komma ut, inte ens en arbetstitel men med hans tidigare tempo borde den komma under 2013.
