Somethings can't be unseen, somethings can't be unlearned
Vad som kan hända om man har för stor försvarsbudget!
Galtmannen
av Love Kölle är tortyrporr i en alternativ nutid där arkologier ersatt förorterna, knullrobottar ersatt handtrallor och himlen är ständigt täckt av reklam.I Galtmannen får vi följa Wolfgang som jobbar med att reparera knulldockor. Hans enda sällskap är ett trasigt dockhuvud som han snott från jobb och hackat för att "kringgå de inbyggda medvetandespärrarna och barriärerna mot fri vilja för att på sätt kunna göra Huvudet mänskligt, eller i alla fall så mänskligt som ett robothuvud utan kropp nu kan bli."
Kölle väljer att lägga det som lika gärna skulle kunna vara en framtidsmiljö i ett alternativt nu. Boken börjar "Onsdag, 7 oktober 2009." men fortsätter innan sidan är slut med reklamhologram projicerade över kvällshimlen. Det skapar en viss diskonekt. Kölle vinner på att kunna använda dagsaktuella personer i en ny miljö men han riskerar att tappa trovärdighet. Jag har inte bestämt mig om valet av alt.nu är positivt eller ett misstag.
Wolfgang är en ganska sympatisk karaktär, överviktig, socialt hämmad och fast i ett jobb han avskyr. Historien som berättas är dock långt ifrån trevlig. Galtmannen föds och börjar sin våldskarriär på botten för att sedan accelerera rakt neråt mot samhällets och själens moraliska avgrund. Inte för de som har svårt för explicit våld, sex och tortyr.
Boken fortsätter när historien är slut.
Författarens Efterord kommer på sidan 170 av 245. Det är helt onödigt. Kölle berättar att han har en tes om vårt behov av våld i samhället. Han låter inte Wolfgang/Galtmannen prata för sig själv längre. Det känns nästan som om han underkänner sin egen berättelses förmåga att stå på egna ben.
Varför?
Sen följer tre texter till. I praktiken är det en kortroman, en långnovell och några vanliga noveller i en och samma bok. Som läsare fortsätter du läsa efter efterordet för att "Jag vill veta vad Love har att säga" inte för att "Jag vill veta vad som händer med Galtmannen". Återigen: Det är ett val som jag inte vet om det funkar eller inte. Vanligen brukar man bygga upp en novellsamling med noveller och avsluta med en novella men Kölle har gjort tvärtom vilket framstår lite riskabelt. (Tekniskt sett kan man se det som en novella+novellette+novell+novell[1]) Samtidigt vet jag inte vilken av novellera som kunde banat väg för den våldsorgie som är Galtmannen.
Oppenheimer Blues handlar om en rocksångares liv och betraktar musikindustrin i Kölles värld. Mer intressant än spännande men jag gillar den. Huvudrollsinnehavaren Johnny Hiroshima figurerar som en del av bakgrunden i Galtmannen och historien tangerar Wolfgang och Patricia. Tillräckligt för att hålla läsarens intresse tills Novelletten styr av egen kraft.
Tiden står still i Kräftans stad är en turistresa till Brosala, en fiktionaliserad version av Forsmark(?). Det är i den här novellen som Kölle verkligen använder alt.nu till sin fulla kraft. Han tar med läsaren på en tur igenom ett kärnkraftsamhälle bevarat som ett Svenskt Tjernobyl sedan härdsmältan -86. Detta är en av de bästa bitarna av novellsamlingen.
Fem klienter jag minns: en eskortflickas bekännelser är den sista novellen. Det är också den minst minnesvärda. Jag upptäckte att jag avbröt mig flera gånger; inte för att den var dålig utan för att andra böcker pockade på. Jag la ifrån mig Kölles bok och läste några Pirxnoveller, startade om igen.
Faran med formen: Börjar starkt men håller inte fast mig hela vägen in i mål.
Även om betyget bara kan bli godkänt så visar boken på stor talang. Jag kommer att följa författarens vidare äventyr med stort intresse. Jag tror han kan uträtta storverk tillsammans med rätt redaktör (och en korr-läsare).
Recensionsex från Sigill förlag
#10
Bokbloggsjerka - om boktitlar
"Att bokomslaget är viktigt för många har jag förstått, men hur viktig anser du att bokens titel är?" frågar Annika i helgens bokbloggsjerka. Jag har två svar på den fråga, en proffensionell och en personlig.
-Ja! När jag lägger in böcker på jobbet är det jätteviktigt med en unik titel. Har du samma namn på din bok som tio andra så är det mycket meckigare att se till att rätt post i databasen länkas till den fysiska boken jag har i handen.
-Ja! En bra titel är viktigt för den sätter tonen för läsandet, skapar förväntningar och formar tonen för hur jag upplever bok speciellt de första sidorna. En bra titel lockar in mig, skapar ett underlag för stämningen författaren vill bygga upp. Bilden på framsidan, titeln, kanske en epigraf eller en karta (Tack Fantasy för att du finns!) sätter mig som läsare i rätt stämning för att kunna insupa bokens första kapitell.
Jag älskar tex Anaché som får mig att fundera på vem som heter så redan innan jag öppnat boken
Eller Daggerspell, Darkspell, Dawnspell, dragonspell som tillsammans berättar en historia i titlarna, som håller ihop böckerna tematiskt.
Eller Boneshaker, Clementine, Dreadnought, Ganymede som alla är namn på steampunkaparater som är centrala för boken. Priest bryter mot det i The Inexplicables men jag kan inte låta bli att undra redan nu vilket aparatur som figurerar i Fiddlehead som kommer i höst.
Eller Jay Lakes Mainspring, Escapement och Pinion som alla tre är viktiga delar i urverk. Underbart i Gearpunk!
Jag skulle nästan kunna fortsätta hela vägen genom min bokhylla och lista underbara titlar, fyndiga titlar, internskämt i titlar som bara den som har läst boken förstår.
Glöm inte Terry Pratchett! Carpe Jugulum och Equal Rites eller Miévilles City & the City ...
Blood of Dragons
av Robin Hobb är den fjärde och avslutande delen i Hobb's drakserie. Den ingår i den större världen Realm of the Elderlings.
Jag fick intrycket när den första i serien kom att den var lite som en bistory till de stora berättelserna. Det finns flera anledningar till det:
Den skulle vara en tvåboksserie
Jag fick intrycket när den första i serien kom att den var lite som en bistory till de stora berättelserna. Det finns flera anledningar till det:
Den skulle vara en tvåboksserie
The Fool är inte med ens som en bifigur
Jag fick intrycket att hon bara ville knyta ihop de sista lösa trådarna. Kanske var det också det som var tanken. Att berätta hur Maulkin's tangle kommer fram, förpuppades och kläcktes.
Det hade varit så mycket bättre om hon gjort så. Dragonkeeper quadrologin började bra. Engagerande nya karaktärer, spännande resa till en värld jag trodde avslutad, exceptionellt bra skrivet. Men de senaste två böckerna har de sprickor som bara anades i den första boken bara växt. Det värsta är nog att det är sk nybörjarfel.
För många karaktärer, för många trådar, ett väldigt förutsägbart språk och (hur kan Hobb ha hamnat här!) simplistisk magi!
Det hade varit så mycket bättre om hon gjort så. Dragonkeeper quadrologin började bra. Engagerande nya karaktärer, spännande resa till en värld jag trodde avslutad, exceptionellt bra skrivet. Men de senaste två böckerna har de sprickor som bara anades i den första boken bara växt. Det värsta är nog att det är sk nybörjarfel.
För många karaktärer, för många trådar, ett väldigt förutsägbart språk och (hur kan Hobb ha hamnat här!) simplistisk magi!
Jag gillade boken medans jag läste den men det är, trots att den ska knyta ihop, så mycket som är ofärdigt. Thymaras och Sintaras relation utvecklas aldrig, Selden Vestrit, draksångaren, vars historia spelat på sparlåga i tre böcker blir helt plötsligt central med en stockholmssyndromsromans, slutet är skrämande förutsägbart osv.
Det måste bara bli en tvåa i betyg på både boken och serien, Hobb är bättre än så här.
2 = Jag är besviken!
#9
Rymdpiloten Pirx
av Stanislaw Lem är en av mina mest älskade barndomsminnen. Jag kommer ihåg att jag läste den här novellsamlingen när jag var liten. Jag har inget minne av var eller när, så bra var den då.
Idag är den lika bra.
Det är en novellsamling med fyra noveller:
Idag är den lika bra.
Det är en novellsamling med fyra noveller:
Rymdpiloten Prix
Provet - Vi följer Pirx på hans första flygning på rymdakademin. Han och Boersts ska genomföra en rutinflygning till månen i vars ett guideskepp med två andra skepp i formation bakom dem. Pirx lyckas komma upp i rymden och börja lotsa de två fraktskeppen när allt börjar gå åt skogen.
Provet - Vi följer Pirx på hans första flygning på rymdakademin. Han och Boersts ska genomföra en rutinflygning till månen i vars ett guideskepp med två andra skepp i formation bakom dem. Pirx lyckas komma upp i rymden och börja lotsa de två fraktskeppen när allt börjar gå åt skogen.
En fluga är lös i förarkabinen!
På patrull - Skepp har försvunnit utan ett spå i en fullständigt tom del av rymden. Där finns verkligen ingenting kvar. Det fanns ingenting de kunde ha kolliderat med, inga mikrometeoriter, inga gasmoln eller asteroider. När Pirx patrullerar zonen ser han något väldigt konstigt ...
På patrull - Skepp har försvunnit utan ett spå i en fullständigt tom del av rymden. Där finns verkligen ingenting kvar. Det fanns ingenting de kunde ha kolliderat med, inga mikrometeoriter, inga gasmoln eller asteroider. När Pirx patrullerar zonen ser han något väldigt konstigt ...
"- nu först föll det honom in att det han såg måste vara en hallucination, för sådana saker händer inte. Den tanken lände honom till heder. De flesta människor hyser en överdriven tilltro till sina egna sinnen och är vid åsynen av en hädangången bekant på gatan förr redo att förmoda att han har stått upp från de döda än att de själva blivit tokiga."
Kanske formade citat som det mitt pre-ateistiska medvetande?
Albatrossen - en novell om hjälplöshet inför katastrofen, döden i yttre rymden. Vissa bitar är lite daterade som i beskrivningen av ett luxuöst utbud av kommunikationer: "Arton stationer med direktförbindelse med jorden" till 1200 passagerare. Ingen WiFi med bredband här inte. Men dels är daterade klassiker inget problem, snarare en poäng, och dels så är storyn gripande.
Terminus - Pirx tar över ett gammalt fraktskepp med en mörk historia.
Albatrossen - en novell om hjälplöshet inför katastrofen, döden i yttre rymden. Vissa bitar är lite daterade som i beskrivningen av ett luxuöst utbud av kommunikationer: "Arton stationer med direktförbindelse med jorden" till 1200 passagerare. Ingen WiFi med bredband här inte. Men dels är daterade klassiker inget problem, snarare en poäng, och dels så är storyn gripande.
Terminus - Pirx tar över ett gammalt fraktskepp med en mörk historia.
En spökhistoria i rymdens kalla vacuum.
Stanislaw Lem är inte bara Solaris, som även om den är bra inte precis är lättsmält. Novellerna om Prix är lättsamma och tillgängliga. Gammal hederlig Science Fiction alltså. Jag älskar Pirx. Han är en underbart sympatisk protagonist. Novellerna är fyndiga och jag inser att de är precis lika bra som de var i min ungdom. Jag gillar speciellt Terminus.
Nu måste jag bara jaga ner Pirx vidare äventyr.
#8
Nyliberal hundskitspolitik
eller varför nyliberalismen aldrig kan lösa några problem!
Jag hyser ett gränslöst förakt för lappmänniskor. Arga lappar är den lägsta formen av passivt agressivt beteende. Detta är en av mina fördomar som jag vårdar ömt; Att lappmänniskor ligger strax under 'näthatare'.
Jag har en hund som jag brukar rasta på en kommunal rastgård i ett s.k. medelklassområde. Där har det nyligen satts upp en lång lapp om vikten av att ta upp hundbajs efter sig. Lappmänniskan hänger sig till den nyliberala hundskitsteorin.
Nyliberal hundskit:
"Om alla hundägare tar upp efter sin egen hund så..."
"Om alla hundägare tar upp efter sin egen hund så..."
Jag är en ansvarstagande hundägare som alltid har en påse med mig och alltid tar upp efter min hund. Vad Nyliberalerna inte inser är att jag inte äger Gudalika förmågor. Alltid är i alla mänskiga sammanhang max 99% av alla hundlortar! Det finns många anledningar till den sista procenten. Man ser inte att hunden gör sina affärer, den gör det en andra gång och man har slut på påsar, osv.
Om vi är ett hundratal hundägare som alla alltid tar upp efter våra egna hundar kommer rastgården snart att fyllas med ett ogenombrytbart lager av kompakt hundskit!
Om vi är ett hundratal hundägare som alla alltid tar upp efter våra egna hundar kommer rastgården snart att fyllas med ett ogenombrytbart lager av kompakt hundskit!
Ett annat sätt att se det är att en hund lämnar efter sig ungefär 700 korvar om året. I alla väder och siktförhållanden, på alla möjliga och omöjliga ställen. Försök nu föreställa dig nivån av bajs-OCD man måste ha för att i hällregn och snöstorm krypa efter hunden genom buskar och snår med en ficklampa för att fånga den där hundrade lorten.
Den nyliberala idén bygger på att alla är gudalikt fullkomliga i alla sina företaganden. Varje kvarlämnad hundlort beviar för nyliberalen att andra motmänniskor är lata, respektlösa och Dåliga Människor.
Därav Lappen.
Den Socialsdemokratiska hundskitspolitiken.
Istället för att kräva övermänsklig noggrannhet av samtliga medborgare anställer man en kommunalarbetare som tar upp alla 'herrelössa hundlortar'. Det är en enkel och ansvarsbefriande lösning som alienerar hundägaren från sitt ansvar för rastgården. Det är i grunden 'Någon Annans Problem'. Nyliberalen skulle inte överleva som idé om det inte vore för att Den Socialdemokratiska idéen arbetar tyst i bakgrunden.
Men rastplatsen blir ren. Ibland. Det innebär också att medelklassens hundrastplatser är renare än arbetareklassens eftersom Lappmänniskor inte drar sig för att ringa och klaga på att hundbajsarbetaren inte plockat upp efter oss. Den Socialdemokratiska hundskitsteorin funkar halvbra men bygger in en alienering från kollektivet och vårt gemensamma ansvar. Den har också flera stora nackdelar: Den göder De Nyliberala Hundskitsfascisternas Pösmyndiga illusion om sin egen Gudalika förträfflighet! De tror verkligen att de alltid plockar upp efter sig och sin hund och kan därför se ner på alla andra som uppenbarligen inte är Perfekta och Gudalika.
Den Socialistiska hundrastplatshypotesen.
Så namngiven för att det är den Socialistsimon försöker följa.
Under en period fanns det en skyffel och skrapa i min hundrastplats.Den socialistiska hundrastplatspolicin bygger på kommunens medverkan. Man kan inte skapa Socialism i en Hundrastplats allena. Men den bygger inte på kommunens arbete.
När man står i hundrastgårde med sin hund och väntar med skyffel i hand så är det så lätt att fösa upp en torkad herrelös skit. Eller så kan man ta sin hunds avföring och en korv som ligger berdvid.
En för Mig, och En för Kollektivet.
Varje ansvarskännande hundägare tar också ansvar för det gemensamma. Det vackra med denna teori är att den inte kräver allas deltagande för att jag ska få possitiva effekter: Jag känner mig God och Ansvarstagande och rastplatsen jag besöker blir snabbt väldigt ren. När det fanns en gemensam skyffel så tog det bara några veckor innan jag märkte tydliga resultat! Aldeles oavsett vad de andra hundägarna gör så tar jag ansvar för mig och mina medhundägare.För på samma sätt som jag bara lyckas ta upp 99% av mina lortar så är det antagligen 'bara' 99% av hundägarna som gör som jag. I Nyliberalernas värld göder den sista procenten pösmyndihet och människoförakt - i min socialistiska värl märks de inte ens. Tänk efter har vi råd att bygga system som inte ens klarar av en procents felmarginal? En Försäkringskassa som verkar haverera och kollapsa för att en procent fuskar (Det är alltíd ungefär en procent som fuskar, ofta med enstaka vabbdagar eller sjukdagar i alla stora undersökningar om fusket). Hade det varit en hiss, en brandtrappa eller ett flygplan så hade man förbjudit den sortens ömtåliga byggen.
Tyvärr finns det gränser för hur långt jag är villig att sträcka mig: Jag vägrar ta upp en annan hundägares skit men min hand. Jag vill inte lägga ut 15 öre för en hundpåse på någon annans bajs! Det är för äkligt att ha någon annans gamla bajs i handen för att jag ska göra det men om jag har en skrapa och skyffel är det en helt annan sak.
Det funkgerar som alla andra hjälpsamma saker vi gör. Om jag ändå är och handlar köper jag gärna en choklad till en kollega på jobbet men jag drar mig för att gå enbart för det. Är det dubbelt arbete är det mycket, är det i sammband med mitt eget arbete blir merarbetet försumbart.
Eller så kör vi nyliberalt och dukar under för Hundskitsfascisterna.
Sydsvenskan har gjort sitt val.
Sydsvenskan har gjort sitt val.
Det tråkiga är att hundskitsfascisterna tror på så mycket dumt. Att de aldrig begått något brott, och därför accepterar övervakningssamhället för att 'Har man inte gjort något fel har man inget att frukta.' Att folk utan försäkring får skylla sig själv, att folk som röker inte ska ha socialbidrag osv etc mm.
Själva är de ju perfekta.
Bara de tro på att valfrihet är bättre än gemenskap, lägre skatt är bättre än sjukvård...
I den bästa av världar
The best of all possible worlds av Karen Lord är ett av årets första fynd.
Har du sett Star Trek-filmen? Karen Lord har tagit inspiration från den och byggt en egen spännande värld.
Sadiri är en högt intellektuell ras av människor med telepatiska förmågor. De använder disiplin och meditation för att kontrollera och stärka dessa förmågor. Väldigt Vulcaninspirerade.
Sadiri är de dominerande i galaxen men en dag förstörs deras hemplanet och endast de som befinner sig off-planet är kvar. Dhllenach är på en meditationsretreat när han får nyheten.
Cygnus Beta är en planet med mycket diversifierad genpool. Flyktingar har kommit dit i flera vågor och de är stolta över sin blandade befolkning och sin tradition av att välkomna nya flyktingar. Hit kommer Dhllenach med en delegation för att dels starta en mindre bosättning och dels för att leta efter taSadiri, befolkningsspillror som delar deras genetiska uppsättning men som av olika skäl saknar deras kultur. Ett uttalat syfte är att hitta lämpliga fruar. Många av de överlevade är män och om de vill kunna bygga upp sin kultur igen måste så många män som möjligt bilda familj.
Delarua utses till kontakt person för att tillsammans med Dhllenach (som jag i mitt huvud hela tiden kallade Dalenack - Lord hjälper läsaren genom att citera en 'hemsk brytning' som jag kan anamma utan att kunna walesiska). Det är inte bara Sadiri som har förmågor. Delarua är, som så många Cygnians blandras med en god portion Ntshune, empat. Hon både plockar upp sinnestämningar och sänder ut dem. Hon har bokstavligen ett smittande leende. Hon är också berättarjaget i historien vilket ger läsaren ett fönster in i sinnet bakom den stela Sadirimasken av självkontroll, snyggt grepp.
Delarua och Dhllenach besöker flera stammar, byar och mikrokulturer i Cygnus ytterområden (djungler, berg och arktiska vidder - inte off-planet). Det är en utforskningsroman lika mycket som det är en kärlekshistoria mellan Delarua och Dhllenach..
Utforskningsromanen är spännande och fascinerande, kärleksromanen är vacker och ömsint.
Delarua och Dhllenach besöker flera stammar, byar och mikrokulturer i Cygnus ytterområden (djungler, berg och arktiska vidder - inte off-planet). Det är en utforskningsroman lika mycket som det är en kärlekshistoria mellan Delarua och Dhllenach..
Utforskningsromanen är spännande och fascinerande, kärleksromanen är vacker och ömsint.
Det är inte ofta jag rekommenderar romantik så när jag gör det kan du lita på att det är bra.
Bland de bästa av böcker.
Bland de bästa av böcker.
#7
Borde vara död
av Pål Eggert är den senaste boken av Göteborgs egen Urban Fantasyprins.
Borde vara död utspelar sig på Göteborgs nedersta botten. Bland utslagna och hemlösa. knarkare och socialarbetare, seriesjälvmördare och huliganer. Sebastian arbetar som socialpedagog på ett långtidasboende för uteliggare, knarkare och utslagna. Han arbetsdag innefattar att städa upp nerskitna gemensamhetsutrymmen, prata med de boende om deras problem, se till att de inte förstör för mycket. Huset är mer än nergånget, lika slitet som de boende.
Borde vara död utspelar sig på Göteborgs nedersta botten. Bland utslagna och hemlösa. knarkare och socialarbetare, seriesjälvmördare och huliganer. Sebastian arbetar som socialpedagog på ett långtidasboende för uteliggare, knarkare och utslagna. Han arbetsdag innefattar att städa upp nerskitna gemensamhetsutrymmen, prata med de boende om deras problem, se till att de inte förstör för mycket. Huset är mer än nergånget, lika slitet som de boende.
Isa är uteliggare, socialfall och ibland knarkare. Utmärglad och med extrema bodymodifications. Hennes socialtant ser till att hon får plats på Sebastians långtidsboende. Men hennes problem har bara börjat. Hon borde ju vara död.
Något har hänt med Sebastian sedan vi sist träffade honom i Malmö. Eggert sidosteppar boken, De döda fruktar födelse och Borde vara död är därför helt fristående även om Sebastian är tillbaka. Han har tagit examen, fått jobb som socialpedagog men bär på stort mörker och ilska. När hans boende börjar ta livet av sig eller han hittar knarklangare i soprummet som blivit sprittspångande galna börjar han inse att det är mer men Isa än vad som syns.
Mycket mer.
Mycket mer.
Eggert skriver engagerande diskbänksmagi. Det Göteborg som Eggert målar upp är ett Göteborg som uteliggaren ser det. Nerifrån, genom stängda dörrar, låsta galler och från rotlöshet och utsatthet. Även det Fantasiska elementet med Gravrån och övergivna himlar berättas ur samma perspektiv.
Detta är helt klart Eggerts bästa bok.
Han bygger upp sin miljö med varsam hand men det är ändå inte miljön eller ens monstret som fastnar mest i mitt huvud.
Ungefär mitt i boken, mitt i konfrontationen gör Sebastian ett moraliskt beslut som formar hela resten av handlingen. Detta beslutet, detta val, är så självklart uppbyggt men också så överaskande i sina konsekvenser att det tvingar mig att se karaktären i ett nytt ljus. Han gör så rätt!
Som alla viktiga moraliska beslut har det ett högt pris och oanade konsekvenser ...
Det finns inga ursäkter; Läs den här boken! Gör det nu.
Recensionsex från Styxx förlag
#6
Problemet med religiösa människor
Omar Mustafas val och avgång är ett tydligt exempel på hur svårt det är med religiösa människor. Ingen tänkte på att fråga *har du bjudit in fanatiska antisemiter att föreläsa?'
Det är ingen vanlig fråga i Socialdemokratin. Lika lite som 'Har du försökt hela AIDS med handpåläggning?' (frikyrklig mission i bla Afrika) eller 'Har du försökt bota mässlingen med risbastu? Är inte det barnmisshandel?' (vidarkliniken) eller 'Har du mer än en fru?' (islam/ mormoner) osv.
Jag säger inte att alla religiösa människor håller på med galna saker (bortsett från det uppenbara), men i ett sekulärt samhälle är det uppenbart att man inte har kläm på alla galenskaper som de kan hålla på med.
Det egentligen synd att Omar Mustafa har hoppat av. Men man kan inte kasta in ett namn i sista stund utan att debatera det. Man hade kanske kommit undan med det om det var en ABFare eller Facksnubbe. Nej, hela problemet ligger i hur man 'samråder' bakom stängda dörrar. I en öppen debatt hade eventuella kontroverser kommit fram och om Omar Mustafas förtroende överstiger kontroversen så hade han blivit vald.
Grattis, mygeltraditionen har än en gång lagt fälleben för S.
