Proof of the pudding
The proof of the pudding is in the eating som det heter och Betyget på triologin sitter i sista delen.
Pinion är sista delen av Jay Lakes clockwork earth kugghjulssteampunk triologi (Coggpunk?).
Jag är säker på att vi alla har upplevt samma två författarfenomen; att första delen är underbar, genomtänkt och fyndig, tvåan är svag och trean är en massiv besvikelse. (se Brent Weeks Night Angel eller Trudi Canavans The Black Magician Trilogy) Jag tror att det kan bero på att många nya författare har gått och funderat på sin första bok i åratal innan dom ens tagit pennan i hand. När man sedan har ett år på sig att skriva uppföljaren så har man inte hunnit samla på sig samma mängd idéer.
Den andra trenden är att författaren i ettan är hårt hållen och efterhand som han/hon får mer pondus gentemot sitt förlag och mer och mer självförtroende som författare så blommar dom ut och böckerna blir bättre och bättre. JK Rowling är ett typiskt exempel på den trenden. Varje bok i serien bli större och fetare.
Det är därför det är så trevligt att se en författare som håller en hög och bra nivå rakt igenom. Pinion knyter hårdare an till tvåan än tvåan till ettan. Vi återknyter bekantskapen med flickan Paolina och hennes Stemwinder, bibliotikarien Childress och hennes kinesiska ubåt, Boas the Brassman och hans problem med att han nyligen blivit en individ. Alla olika trådar knyt ihop utan att det känns krystat.
Jay Lake är ju mest känd för sina Hawaiskjortor, sin blog där han på ett öppet och ärligt sätt skriver om allt från skrivande, politik och sin egen Cancerbehandling men han är också utsedd till den fulaste Fantasyförfattaren av piruett.se. Jag har tidigare skrivit om Mainspring här och Escapement här. Jag kan även rekomendera hans bok Green i ett fristående universa.
© 2009 Mari Kurisato
Pinion är sista delen av Jay Lakes clockwork earth kugghjulssteampunk triologi (Coggpunk?).
Jag är säker på att vi alla har upplevt samma två författarfenomen; att första delen är underbar, genomtänkt och fyndig, tvåan är svag och trean är en massiv besvikelse. (se Brent Weeks Night Angel eller Trudi Canavans The Black Magician Trilogy) Jag tror att det kan bero på att många nya författare har gått och funderat på sin första bok i åratal innan dom ens tagit pennan i hand. När man sedan har ett år på sig att skriva uppföljaren så har man inte hunnit samla på sig samma mängd idéer.
Den andra trenden är att författaren i ettan är hårt hållen och efterhand som han/hon får mer pondus gentemot sitt förlag och mer och mer självförtroende som författare så blommar dom ut och böckerna blir bättre och bättre. JK Rowling är ett typiskt exempel på den trenden. Varje bok i serien bli större och fetare.
Det är därför det är så trevligt att se en författare som håller en hög och bra nivå rakt igenom. Pinion knyter hårdare an till tvåan än tvåan till ettan. Vi återknyter bekantskapen med flickan Paolina och hennes Stemwinder, bibliotikarien Childress och hennes kinesiska ubåt, Boas the Brassman och hans problem med att han nyligen blivit en individ. Alla olika trådar knyt ihop utan att det känns krystat.
Jay Lake är ju mest känd för sina Hawaiskjortor, sin blog där han på ett öppet och ärligt sätt skriver om allt från skrivande, politik och sin egen Cancerbehandling men han är också utsedd till den fulaste Fantasyförfattaren av piruett.se. Jag har tidigare skrivit om Mainspring här och Escapement här. Jag kan även rekomendera hans bok Green i ett fristående universa.
© 2009 Mari Kurisato
Kommentarer
Postat av: Arina
Det låter lovande även om jag inte var överförtjust i del ett. Den var i alla fall tillräckligt bra för att jag skall vilja läsa vidare.
Postat av: Socialistsimon
Jag vill bara varna för att jag var överförtjust i del ett. Men jag kan lova att om du tyckte den var tillräckligt bra för att läsa vidare så blir du inte besviken. Det är en stabil serie.
Trackback
