Böcker jag väntar på
Caliban's War av James S.A. Corey, uppföljaren till Levithan Wakes kommer i Juni. Space Opera
Redshirts av John Scalzi, en fundering över de Star Trek medarbetare som bär röda skjortor och vars enda funktion är att dö på away parties för att illustrera hur farlig situationen är. 5:e Juni. Genre: Det-måste-ha-hänt-på-det-här-sättet-egentligen.
Forge of Darkness av Steven Erikson, första delen av hans serie om Tiste Andii kommer i den siste juli. Bisterfantasy
Särskilld av Nene Ormes kommer den 17:e augusti. Urban Fantasy Malmö
Amatka av Karin Tidbeck kommer i September. New Weird (?)
Fractal Prince av Hannu Rajaniemi, uppföljaren till Quantum Thief kommer i september. Space Opera
Hydrogen Sonata av iain M. Banks kommer i oktober (synopsis här). Space Opera
Eternal Flame av Greg Egan del 2 i serien Orthogonal också oktober. Hard SF
Sen finns det så klart en rad böcker som jag är nyfiken på, tex:
Weird Space: The Devil's Nebula av Eric Brown som kommer i juni.
Eric Brown är en väldigt ojämn författare. Hans Necropath serie var jättebra, hans Kéthani och Helix tyckte jag var undermåliga.
Vad väntar du på?
Tematrio - Mors Dag
Mammor i litteraturen! Det är ganska ovanligt med mammor i litteraturen, i alla fall de genrer jag läser. En mors kärlek till sina barn används sällan som motivation. Trots det, eller kanske just därför, står de få mammorna ut en hel del.
Linden Avery i The Last Chronicles of Thomas Covenant.
Hon introduceras i den andra serien men i den tredje har det återigen gått tio år. Hennes adiptivson kidnappas och förs till Landet, den fantasy parallelvärld som serien besöker. Det finns ett starkt moralmagiskt tema i hela serien som innebär tex att handlingar som motiveras av kärlek inte kan göra riktig skada. Kärlek och själuppoffring kan inte användas för att förstöra världen, därför måste Furst Nid först krossa sina motståndare moraliskt så att deras handlingar motiveras av desperation, förtvivlan eller hat. Det gör handlingen i sista serien väldigt intressant eftersom Linden bokstavligen är beredd att riva upp himmel och jord för att rädda sin son. Varje handling verkar göra undergången mer oundviklig. OCH Det är sista serien (Sista boken i sista serien kommer nästa år). Kommer Donaldson förinta hela sin fantasyskapelse? Kommer serien att sluta i en enorm apokalyps?
Briar Wilkes i Boneshaker.
Briars son har smugit in i den muromgärdade Seatle för att leta efter sanningen om sin far. Genom tunnlar och zombieinfesterade gator i det av zombiegas förgiftade Seattle letar hon efter sin son med gasmask och gevär. Kick ass morsa.
Lady Jessica Atreides i Dune.
Vad hade Muad'Dib, Paul Atreides varit utan sin mamma? En våt fläck i öknen. Lady Jessica går mot sin orden, sin kejsare och uppfostrar en egen tronpretendent. Men inte nog med det, med livet som insats köper hon honom en plats bland fremenerna. Utan henne hade han inte haft en chans att bli deras legendariska ledare. Kanske är det egentligen det som är en mors uppgift; Att ge sina barn en chans att skapa sitt eget öde?
Kick Ass morsa är hon utan tvivel.
Ping Lyrans noblesser.
Tome of the Undergates
Första boken i Aeons' Gate heter Tome of the Undergates och är skriven av den för mig helt okända Sam Sykes.
Det är en klassisk rollspelsbok. Den trend som började med Tolkiens ringens brödraskap och blev grunden för alla rollspelsgrupper med ett äventyrargäng tas på fullt allvar i Tome. En grupp missfits som har väldigt lite gemensamt ska ut och äventyra. Det känns som om rollspelarna har valt att maxa attribut genom att köpa handikapp. En grupp rollspelare som har skapat väldigt spretiga karaktärer med en elak spelledare som försöker göra allt svårt för dem med motstridiga mål och jobbiga självmordstendenser. Spelargänget 'hämnas' med att försöka spela ut med inlevelse och seriöst karaktärsspel.
Tome är inte så mycket en ungdomsbok som en ungdomlig bok. Det känns verkligen som om den är skriven av ett ungt spelargäng. Det är i grunden våldsporr. Där A Game of Thrones (TV-serien) har gjort sexposition känd väljer Sykes att använda våld för att driva karaktärsutvecklingen. Boken är 700 sidor och med en annan författare hade allt kunnat berättas på bara tvåhundra. Mellanskillnaden utgörs av våld, mycket våld, grafiskt våld, underhållande våld.
Den känns snabbläst och underhållande så länge det svingas svärd så när 'handlingen' börjar segar den ner en hel del. Det gör inte så mycket eftersom det aldrig är långt mellan våldsavsnitten.
Enligt min helt egna betygsskala är Tome of the Undergates et klockren 3:a.
Det är ingen fantastisk bok men den är helt klart värd pengarna och nedlagd tid.
Har du tid över när du läser (vilket du antagligen inte har förrän efter att du läst ut boken) så finns det en del illustrationer på Sykes hemsida över karaktärerna (här). En varning dock; Ingenting om Sykes eller något annat på hans hemsida verkar vara tillförlitligt på något sätt.
Towel Day
Towel Day
Vi får möjligheten att fira Towel Day som är den största nördhögtiden. I åminnelse av Douglas Adams, författaren till Liftarens Guide till Galaxen, firar nördar världen över med att se till att ha med sig en handduk hela dan. Puritaner anser att det ska vara ett badlakan men en enkel frottéhandduk fungerar. Det viktiga är att stolt visa upp att du är en av oss.
Geek Pride Day
Instiftat 1977 för att hylla första släppet av Star Wars. Jag är inte helt klar över hur man bör fira det men jag tänker fira Geek Pride Day genom att hylla Towel Day. Rekursivitet är nördigt.
The Glorious 25:th of May
Till hyllning av the Peoples Republic of Treacle Mine Road. Detta är ett av de många incrowd skämt som inte bör förklaras. Om du inte vet vad det är, vad som firas och hur, så har du inte heller rätt att veta. Inklusivitet i all ära men man får erkänna att exklusivitet har sina poänger ibland. Exklusivitet behöver inte vara utestängande utan är ibland bara ett sätt att signalera att om du vill veta får du ta reda på det själv.
Men undrar du så läs Night Watch. Fast den bör du läsa annars också.
Happy Towel Day!
Railsea
Ett oväntat smygsläpp, en bok som kommer tre veckor för tidigt, en Miéville bok. Det kan aldrig vara fel, eller hur?
Railsea är China Miéville's senaste. Han bröt igenom med Bas Lag serien, en steampunk/Fantasy mashup eller om man vill 'Steampunk i egen värld'. Hans Urban Fantasy, Kraken, & hans SF, Embassytown, har inte imponerat mig särskilt mycket men jag vet, vi vet, att han har potentialen för True Greatness. Det visade han med The City and the City, en helt genreobestämbar, helt underbar bok.
Hur håller Railsea upp löftet?
Det finns så många olika punkter att angripa så jag börjar med den mest uppenbara, det som slår läsaren från första sidan är ett maniskt överanvändande av ampersand. Jag har stor tolerans för att författare leker med stil & perspektiv* om det bara har en ursäkt i handlingen. Miéville har en ursäkt för sina många ampersands & det är en bra ursäkt. Full poäng.
Handlingen är inspirerad (baserad?) på Moby Dick. Jag kan för lite för att uppskatta vad jag antar är en uppsjö av internskämt för den som kan sin Melville. För mig som bara har den mest grundläggande allmänbildningen så funkar handlingen bra för att bära upp världsbygget. Sham ap Soorap jobbar som läkarlärling på ett mullvadståg som jagar den stora, legendariska, vita mullvaden, Talpa ferox rex. 
För mig är världsbygget den gren som Miéville brukar excellera i. Railsea är ett underbart, evokativt landskap. Spårhavet är ett landskap med järnvägsspår dragna härs och tvärs. I jorden finns allehanda varelser som jättemullvadar, myrlejon stora som minibussar, blodsharar (lepus cruentus) med mera. Det går inte att avgöra om det är en 'egen värld' som Bas Lag eller en efter-katastrofen framtid. Mullvadståget kryssar mellan spåren i jakt på mullvadar, för att undvika pirater och kapare. Att stiga ner på marken är förenat med livsfara.
Världen är full av bisarra karaktärer, mullvadsjägare, skrotletare och maniska kaptener. Tillsammans skapar de en story som är gastkramande till sista sidan.
Så för att vara korrekt och nyanserad så följer inte ett betyg eller ett utlåtande utan ett stapeldiagram.
Enjoy
*Utom brevromaner. Jag vet inte varför men jag har väldigt svårt för brevromaner.
The Drowned Cities
The Drowned Cities utspelar sig i nära anslutning till Shipbreaker, en systerroman har den kallats. Vi är tillbaka i en värld efter att oljan tagit slut. Genmodifierade monster hemsöker landsbygden och den globala uppvärmningen har fått haven att stiga. Det är nu tio år sedan de Kinesiska fredsbevarande styrkorna lämnat USA. Mahlia är dotter till en av dem men han har åkt tillbaka och lämnat henne och hennes mor efter sig. Det är inget lätt liv att leva. Army of God har huggit av hennes högra hand och hennes ansikte påminner alla om den förnedrande okupationen av Kinesiska fredsbevarande trupper. Rasism och utstötthet förföljer henne överallt.
Jämförelsen med Hungerspelen pockar på flera gånger. Mahlia är en aktiv protagonist. Hon agerar och hon gör val som ofta får oanade och oönskade konsekvenser. Hon är slagen, stympad och svag men hon kämpar emot med en våldsam beslutsamhet. Utan att blinka tar hon sig an krigsherrarna, deras barnsoldater, jungeln och till sist de Drunknade Städerna.
Jag gillar verkligen Mahlia. En stark och sympatisk protagonist. Mer sånt!
Bacigalupis dystopiska framtid för USA är både mer trovärdig och mer gripande. Hungerspelen ger en känsla av Amerikanernas rädsla för 'komminister' och 'staten' som griper in i alla medborgares liv. Bacigalupis balkaniserade USA med barnsoldater och genetiska experiment är mycket mer påtagligt, troligt och skrämmande. Därför är hans böcker också mycket mer angelägna. Mahlias resa ner längs en jungel längs Potomac slutar i Washinton DC och Capitolium. I ruinerna av USA känns katastrofen mycket närmare än i Capitols arena.
Udda, the Movie
Nene Ormes succéroman Udda Verklighet kan bli film. Optionen är såld vilket, även om det inte är någon form av garanti, är första steget. Uppgiften för oss fans är ju så klart att dra ut alla växlar så långt det går så fort som möjligt. Det stora frågan för oss fans är så klart vilka skådespelare som ska spela huvudrollerna.
Udda
Jag hade stora problem att visualisera Udda eftersom jag hela tiden såg Nene framför henne men jag har ändå lyckats bilda mig lite av en uppfattning om vilka kvaliteter huvudrollsinnehavaren bör ha. Det första jag tänkte på var Laleh Pourkarim. Hon har charm och kan agera men talar hon skånska?
Nour El-Refai kan prata skånska. Jag tror att hon skulle kunna gestalta Udda på ett bra sätt men är hon Udda nog?
Rebecca Vinterbarn Elg känner alla litteraturnördar till från Hej Litteraturen. Dialekten, kufiskheten och kameravana. Ja, det kan funka. 
Hemming är också lite svår att komma på eftersom jag är så dåliga på Svenska skådisar men titta på bilden av Gustaf Skarsgård. Det är något med ögonen som säger Hemming tycker jag.
Gustaf Skarsgård 
Benedict Cumberbatch är också en man som kan se farlig ut i ögonen. Trådsmal och manisk. En klar möjlighet. 
Danny DeVito i rollen som Pingvinen är också en klar kandidat.
Andra roller som jag funderat över är Illmar Repalu som Markus. Men vem ska spela Imona? Vanadis??
hjälp mig fylla rollistan i kommentarerna.
Hungerspelen, fortsättning och avslutning
Så till den stora frågan: Håller serien vad första boken lovar?
Svaret är tyvärr Nej.
Hungerspelen håller inte hela vägen till slut. Det är en stor besvikelse eftersom den började så bra. Eftersom jag inte rekommenderar att du läser den kommer jag att spoila ganska mycket så om du inte vill bli spoilad ska du inte läsa vidare men jag känner att jag behöver förklara vad som är fel för att göra serien rättvisa.
* * * Spoiler warning * * *
Hungerspelen handlar om en sextonårig flicka som tvingas vara en spelpjäs åt mäktiga underhållningspampar och som lyckas vara sig själv i ett litet ögonblick som får större konsekvenser än hon någonsin kan tänka sig. Det är jättebra. En liten rebellisk handling räddar livet på hennes vän, räddar hennes egen 'själ' och startar ett rättfärdigt uppror mot överheten.
Catching Fire är den andra delen. Än en gång tvingas Katniss in i ett Hungerspel tillsammans med Peta. Än en gång tvingas hon spela nykär och den här gången gravid med deras barn. Än en gång överlever både hon och Peeta. Den andra boken är riktigt bra. En poetisk upprepning av flera aspekter av första boken men på ett högre plan. Kombattanterna är tidigare vinnare och mycket dödligare, Katniss spelar gravid, en ännu större lögn. Hotet mot hennes familj är mer uttalat och levereras personligen av President Snow. Upproret tar fart på allvar osv.
Catching Fire är fortfarande en bra bok men slutet avslöjar svagheten. Katniss räddas av det mystiska distrikt 13 och bärs bort från Kapitol. Ingenstans gör hon något för att förändra sitt eget öde. Det funkar som en mörk andra bok men borde ha varnat mig dels för svagheten i hennes story arc och i förstapersonsperspektivet. Till skillnad från filmen så ser vi inget som inte Katniss ser och då blir hela räddningen och existensen av distrikt 13 lite påklistrad. Men som sagt, inte så det stör.
Mockingbird är den avslutande delen. Katniss är i distrikt 13. Hon är väldigt skadad som person av att ha utnyttjats som en frontfigur för hungerspelen, som en spelpjäs för President Snow för stabiliteten i Panem och så klart, sina upplevelser i arenan. Hon förhandlar fram en brottseftergift för de övriga spelarna, speciellt Peeta, i utbyte mot att hon spelar Mockingbird för upproret. Än en gång blir hon en spelpjäs och här finns det ett litet hopp för mig som läsare att hon äntligen ska börja agera, ta sitt eget öde i egna händer men nej. Hon fortsätter att utnyttjas av starka krafter hon inte kan kontrollera. Ända fram till slutet spelar hon med.
Hela tredje boken är ett stort meh.
Idén att Katniss ska kunna spela med och i avslutande, avgörande ögonblick göra ett enda alltomstörtande beslut håller inte. Hon fortsätter att mesa med och även om hon drar och sliter i selen så är hon bunden. Att hon mördar 'fel' president, att hon är skadad emotionellt känns inte engagerande. Dessutom klistrar Collins på ett 'lyckligt slut' som varken fungerar som 'lyckligt' eller tragiskt.
Jag har inte riktigt uppskattat hur svårt det är att skriva ett slut som respekterar att det kostar på att vara 'hjälte'. Det ska samtidigt undvika påklistrade lyckliga slut och även knyta ihop alla trådar på ett tillfredsställande sätt. Collins misslyckas på alla punkter.
Katniss är en sargad människa men hon känns inte som en person jag vill identifiera mig med. Hon har bara fösts omkring av mäktiga människor och tagit stryk av det. Jag tycker synd om henne men jag kan varken identifiera mig eller beundra henne. Upproret är externt och ointressant (Det är ganska imponerande att kunna skriva ett uppror som jag, den store revolutionsromantikern, är helt ointresserad av). Gales inblandning hade varit intressant om vi fått följa honom eller kanske om Katniss tagit hans roll istället. Katniss framtid med Peeta känns antingen påklistrad eller otillfredsställande beroende på om man fokuserar på att det blev dem till slut eller på att deras äktenskap verkar vara väldigt skadat av deras upplevelser, lögner och svek. De verkar inte vara lyckliga tillsammans utan bara resignerade med sin lott i livet.
Sensmoralen blir bara fel. Katniss är ingen sargad hjälte när serien slutar utan ett offer som räddats av omständigheterna, svag, viljelös och utbränd.
Så betyget blir:
Låt inte dina tonårsdöttrar läsa detta.
Läs inte detta om du inte måste.
Vill du läsa på innan du ser filmen så gör för all del det men låna böckerna eller plocka upp en andrahandskopia för någon krona för detta är inte värt att lägga pengar på. Det finns säkert många andrahandskopior hos andra besvikna läsare.
Eldar och cirklar
Bloggsvackor bara är. Som tsunamis, solsken och myggor är det bara tröttsamt att beklaga sig över det. Men ibland får man en impuls som svingar en ur svackan som är så härlig att den förtjänar en mening eller två. Men det är inte det detta inlägg handlar om egentligen. Jag har träffat Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg på signering på SF bokhandeln i Malmö. Jag har precis läst ut Eld som är uppföljaren till succéromanen Cirkeln och ville så klart ha mitt ex signerat.
Sara och Mats var precis lika trevliga som det verkar och det var intressant att prata lite om hur det fungerar att skriva tillsammans istället för ensam. Mycket mail och skype tydligen.
Eftersom det är nästan omöjligt att prata om Eld utan att spoila Cirkeln så tar jag det viktigaste först: Håller uppföljaren det som utlovas i första boken?
Svaret är entydigt Ja!
Ja, verkligen.
* * * Mindre Spoilers för Cirkeln nedan * * *
Eld fortsätter där Cirkeln tar slut. De överlevande Utvalda har enligt genrens kutym haft sommarlov och boken börjar med att de börjar andra ring. Engelfors har förändrats. Konsekvenserna av förra årets händelser har satt sina spår i samhället och en sektig rörelse som kallas Positiva Engelfors har dykt upp och får mer och mer inflytande. Det är den vanliga tänk-positivt-så-blir-livet-bra sekten. Hela idén känns trovärdig även om rörelsen känns lite väl ytlig. Ingen av Point of View karaktärerna är särskilt imponerade av rörelsen så vi får ingen riktig förståelse för mekanismerna i en sekts födelse. Det är lite synd men det känns ändå som en sak som kan hända i en liten ort på dekis med en serie oförklarliga självmord.
Speciella omnämnande av saker jag gillar:
Magin läcker över i mugglarvärlden. El och vattenverk drabbas av oförklarliga problem och de förklaras av vanligt folk på vanligt vis. Det är bara vi läsare och, så klart, De Utvalda som misstänker att det ligger mer bakom. Till skillnad från Harry Potter (jag ber om ursäkt men jämförelsen pockar på) där han och hans magiska vänner kan utkämpa ett helt världskrig utan att vi vanliga verkar märka något. Cirkeln är mycket mer trovärdig.
Det finns inga Rödskjortor (dvs generiska karaktärer som bara finns till för att deras död ska illustrera för läsaren hur farlig situationen är)! Alla sex flickorna är egna karaktärer och även de som dör får sidutrymme så att läsaren alltid blir förvånad (förfärad) när de dör. Till och med Elias, den sjunde Utvalde, får utrymme. Dessutom dör folk 'på riktigt' vilket är en annan sida av samma mynt. Överlevarna sörjer och saknar sina vänner. En del (James Bond!) låter hjälten säga något spydigt och springa vidare, andra (HP) låter hjälten ta en rejäl gråt men sedan är det så gott som glömt. Linnea sörjer Elias och kan drabbas av saknad långt in i Eld utan att det känns konstigt. Tvärt om känns det rätt och riktigt. Minoo sörjer Rebecka och Gustav mår så klart väldigt dåligt.
Konflikten mellan de fem Utvalda är fortfarande central i handlingen. Ida får större utrymme vilket är väldigt bra. Hon varken ursäktas eller förklaras utan får utrymme att utvecklas som karaktär. Även om jag själv har varit Anna-Karin, Minoo och Linnea under min skoltid och därför inte tycker det kan finnas några ursäkter för mobbare finns det inget så tråkigt som ytliga karaktärer.
Det finns inte bara en mobbare (HP åter igen. Draco Malfoy) utan det är en hel hög. Jag har aldrig förstått varför det ska vara en enda antagonist och hans kumpaner i akaporr. I verkligheten räcker det aldrig med en mobbare. I Engelfors så är det ett helt nätverk med sina egna intriger och konflikter. Fast de mobbade lyckats få kontakt med Ida (tvingats ihop med) så finns det gott om andra mobbare som tar över. Mobbing är mer än enskilda elaka individer.
Det finns en karta i boken. Alla älskar kartor.
Min rec av Cirkeln kan du läsa här. Det var detta som kickade mig ur min bloggsvacka: Sara sa att hon har läst och gillat min recension av Cirkeln. Jag kommer nog aldrig att vänja mig vid att när man recenserar Svenska författare så får man vara beredd på att de faktiskt kan googla sitt eget namn.
PS. Jag gillar verkligen slutet! DS
