I dessa tider av försenade författare ...
så har Richard Morgan medelat att han har skrivit färdigt Cold Commands! Mycket omläsning, redigering och omskrivning kvarstår så klart men han är färdig.
Mycket efterlängtad bok!
Mycket efterlängtad bok!
Dagens citat
"Books are no more threatened by Kindle than stairs by elevators."
/Stephev Fry
/Stephev Fry
EU attackerar e-boks monopolet, men inte Amazon
EU's anti-kartellavdelnig attakerar misstänkt olaglig kartellbildning. Men det är inte Amazon som attackeras för att dom försöker monpolisera marknaden med låsta e-boksläsare. Det är inte Googles försök att köpa upp allt tryckt material på marknaden och kräva copyright på allt som någonsin tryckts. Nej det är förlagen som attakeras för deras försök att behålla/återta rätten att sätta priser på böckerna dom säljer.
Vad som verkar ha hänt är att förlagens försök att möta amazons monopolverksamhet är olagligt.
Läs mer på The Guardian
"when charging a reasonable price for ebooks is seen not only as unfair, but also illegal, it really starts to appear that publishers don't have a hope"
*edit*
Om du som en av kommentarerna antyder att förlagen bara är parasiter så läs detta av en författare som vet vad förlaget faktiskt gör...
Vad som verkar ha hänt är att förlagens försök att möta amazons monopolverksamhet är olagligt.
Läs mer på The Guardian
"when charging a reasonable price for ebooks is seen not only as unfair, but also illegal, it really starts to appear that publishers don't have a hope"
*edit*
Om du som en av kommentarerna antyder att förlagen bara är parasiter så läs detta av en författare som vet vad förlaget faktiskt gör...
Santa Olivia
Sätt på en loop av Ennio Morricone's spagettimusik.
Lyssna och läs.
(En mycket sträng bokhandlare sa till mig att "Detta är inte tantsnusk. Var har du fått det ifrån?". Så jag började läsa med ganska fördomsfria ögon...)
Första "knulla" kom på rad 6, första "kuk" ett par sidor senare. (Ja, var kunde jag fått den idén ifrån? Kanske BokFias glittrande ögon när hon lanserade boken i bokcirkeln?) Men detta är mer Richard Morgan än Jackie Collins
Nej det är verkligen inte tantsnusk: Det är Mannen med Oxpiskan. I huvudrollen som Clint Eastwood, en liten flicka av blandat blod. Det är Post Apokalyptisk Western. Det är Woodie Guthrie dustbowl blues. Det är södra Texas i den avspärrade zonen mellan muren och USA. Mellan pesten och armén. I ett ingenmansland utan hopp utan utväg. Hör hur trumpeten sjunger över dom döda i A Fistfull of Dollars temat. Mjukt, återhållet, lång bak i klockstycket. Smärtsamt och lidelsefullt.
Det är Santa Olivia av Jaqueline Carey.
Lyssna och läs.
(En mycket sträng bokhandlare sa till mig att "Detta är inte tantsnusk. Var har du fått det ifrån?". Så jag började läsa med ganska fördomsfria ögon...)
Första "knulla" kom på rad 6, första "kuk" ett par sidor senare. (Ja, var kunde jag fått den idén ifrån? Kanske BokFias glittrande ögon när hon lanserade boken i bokcirkeln?) Men detta är mer Richard Morgan än Jackie Collins
Nej det är verkligen inte tantsnusk: Det är Mannen med Oxpiskan. I huvudrollen som Clint Eastwood, en liten flicka av blandat blod. Det är Post Apokalyptisk Western. Det är Woodie Guthrie dustbowl blues. Det är södra Texas i den avspärrade zonen mellan muren och USA. Mellan pesten och armén. I ett ingenmansland utan hopp utan utväg. Hör hur trumpeten sjunger över dom döda i A Fistfull of Dollars temat. Mjukt, återhållet, lång bak i klockstycket. Smärtsamt och lidelsefullt.
Det är Santa Olivia av Jaqueline Carey.
Dagens citat
"Everyone is entitled to their own opinions, but not, sadly, their own facts."
/Ben Goldacre
Bad Science
/Ben Goldacre
Bad Science
JXIIH and the Traveller
John Twelve Hawks är författaren till konspirationsromanen the Traveller (Vandraren på sve). Det är lite intressant att notera att detta är den enda tillförlitliga biografiska informationen om honom. På sitt förlag presenterades han endast med orden "John Twelve Hawks lives of the grid" i flera år.*
The Traveller är en paranoikers våta dröm: Boken är satt i vår samtid men världen har förvandlats till ett elektroniskt Panoptikon fängelse där olika myndigheter övervakar ditt varje steg. Alla kortköp, alla bibliotekslån, alla resor, allt du gör på internet registreras, utvärderas och åtgärdas. Kamror, busskort, kontokort allt länkas samman i ett välordnat nät. Bakom myndigheterna finns organisationen the Brethren, Tabula. Och dom är ute efter dig...
Men det finns hopp. En liten grupp människor lever 'of the grid', utanför myndigheternas kontroll. Maya är en Harlekin, en person som lever för att försvara dom mystiska, halvlegendariska Vandrarna.
The Traveller är inte Science Fiction eller Alernativhistoria. All tecknologi som nämns finns och som han själv säger på sin hemsida "The WORLD is true, but the conspiracy is fictional."
John Twelve Hawks skriver om en värld där av övervakningskamror, FRA, Echelon och myndighetsmissbruk definierar våra liv. Han skriver fartfyllt och engagerande. Men varför är den då så dålig?
Det finns vissa saker jag tycker man måste respektera när man skriver den den här typen av böcker.
För att börja med Teknologin: J12H är en preacher, han har ett budskap. En del av boken är att visa på övervakningstekniken som används och både informera och varna för den. Då får man inte ha så många fel. Han har fel om ID chips. Dom utmålas som det största säkerhets/ övervaknings medlet när det istället är det system som är lättast att knäcka. Han bygger bara på den naturliga motviljan vi har mot att få kretskort inopererade utan att se objektivt på teknologin. Han utmålar fingeravtryck som en svår teknologi att kringgå men hastar över iris scanners (som han både blandar ihop med näthinne scan) som om det vore en enkel teknik att kringgå.
Sen har vi hjältarna: Alla som lever of the grid är på något sett good guys. Min kunskap om anti-governement nuts i USA men jag trodde en fair share av dom var Waco sekter och White supremacists. Maya framstår mer och mer som UNA bombaren efterhand. Jag får ett allt starkare intryck att just Religiösa sekter och rasistguerillor skulle betecknas som goda av JXIIH.
Därefter Ondingarna: Den onda sidan är rationella. J12H sätter upp sin Good-Bad axis att vara mellan Vidskepelse och rationalitet. Inte frihet mot diktatur, medkänsla mot hat, för att ta några exempel. Tabula är rationella, vetenskapliga och därför onda och kontrollerande. Travellers är religiösa och Harlequins är slumpmässiga och irrationella, därför är dom goda.
Men detta hade varit saker jag hade kunnat ha överseende med om inte hans politiska budskap varit så fruktansvärt ruttet. Det är verkligen en terrorist promotion bok. Alla människor som inte gör ett medvetet val att leva of the grid är drönare och "citizens". Dom är oviktiga, att döda dom är inte bra men verkligen inte mer än lite kladdigt. Att undvika om det inte behövs. Att skydda Travellers, typ profeter, är viktigare än att skydda civila dödsoffer. Maya går inte så långt som att använda civila som köttsköldar men den känns som om det är på väg ditåt. Det är samma prioriteringsmönster som leder till att man kan godkänna Collateral damage i afganistan. 'Ska vi kunna hitta Bin Laden så får man räkna med ett och annat bröllop eller dagis stryker med'. Den idéen är inte mer OK bara för att man befinner sig i underläge, det är samma rationalliserande som själmordsbombare använder.
Varför är detta så viktigt? Jo, Dan Brown skriver underhållningslitteratur men John Twelve Hawks har en politisk agenda. Om Dan Brown har en platt karaktär eller bristande fata koll kan man vifta undan det med att det ändå bara är underhållning. The Traveller gör anspråk på att vara mer än bara underhållning och vill jag titta på den agendan. Och den stinker!
Rent litterärt är det en OK bok. Jag kanske till och med läser fortsättningen bara på pin kiv och ren jävelskap men det är ingen bok jag skulle rekomendera någon att läsa. Vill det sig illa skulle du kunna gilla den och kanske, ännu värre, hålla med honom.
* Nu har det ändrats till: "John Twelve Hawks is the author of the New York Times Bestseller, The Traveler." Huruvida Random House bara späder på myten eller om dom verkligen inte vet mer än så kan jag inte uttala mig om.
The Traveller är en paranoikers våta dröm: Boken är satt i vår samtid men världen har förvandlats till ett elektroniskt Panoptikon fängelse där olika myndigheter övervakar ditt varje steg. Alla kortköp, alla bibliotekslån, alla resor, allt du gör på internet registreras, utvärderas och åtgärdas. Kamror, busskort, kontokort allt länkas samman i ett välordnat nät. Bakom myndigheterna finns organisationen the Brethren, Tabula. Och dom är ute efter dig...
Men det finns hopp. En liten grupp människor lever 'of the grid', utanför myndigheternas kontroll. Maya är en Harlekin, en person som lever för att försvara dom mystiska, halvlegendariska Vandrarna.
The Traveller är inte Science Fiction eller Alernativhistoria. All tecknologi som nämns finns och som han själv säger på sin hemsida "The WORLD is true, but the conspiracy is fictional."
John Twelve Hawks skriver om en värld där av övervakningskamror, FRA, Echelon och myndighetsmissbruk definierar våra liv. Han skriver fartfyllt och engagerande. Men varför är den då så dålig?
* * * spoilers * * *
Det finns vissa saker jag tycker man måste respektera när man skriver den den här typen av böcker.
För att börja med Teknologin: J12H är en preacher, han har ett budskap. En del av boken är att visa på övervakningstekniken som används och både informera och varna för den. Då får man inte ha så många fel. Han har fel om ID chips. Dom utmålas som det största säkerhets/ övervaknings medlet när det istället är det system som är lättast att knäcka. Han bygger bara på den naturliga motviljan vi har mot att få kretskort inopererade utan att se objektivt på teknologin. Han utmålar fingeravtryck som en svår teknologi att kringgå men hastar över iris scanners (som han både blandar ihop med näthinne scan) som om det vore en enkel teknik att kringgå.
Sen har vi hjältarna: Alla som lever of the grid är på något sett good guys. Min kunskap om anti-governement nuts i USA men jag trodde en fair share av dom var Waco sekter och White supremacists. Maya framstår mer och mer som UNA bombaren efterhand. Jag får ett allt starkare intryck att just Religiösa sekter och rasistguerillor skulle betecknas som goda av JXIIH.
Därefter Ondingarna: Den onda sidan är rationella. J12H sätter upp sin Good-Bad axis att vara mellan Vidskepelse och rationalitet. Inte frihet mot diktatur, medkänsla mot hat, för att ta några exempel. Tabula är rationella, vetenskapliga och därför onda och kontrollerande. Travellers är religiösa och Harlequins är slumpmässiga och irrationella, därför är dom goda.
Men detta hade varit saker jag hade kunnat ha överseende med om inte hans politiska budskap varit så fruktansvärt ruttet. Det är verkligen en terrorist promotion bok. Alla människor som inte gör ett medvetet val att leva of the grid är drönare och "citizens". Dom är oviktiga, att döda dom är inte bra men verkligen inte mer än lite kladdigt. Att undvika om det inte behövs. Att skydda Travellers, typ profeter, är viktigare än att skydda civila dödsoffer. Maya går inte så långt som att använda civila som köttsköldar men den känns som om det är på väg ditåt. Det är samma prioriteringsmönster som leder till att man kan godkänna Collateral damage i afganistan. 'Ska vi kunna hitta Bin Laden så får man räkna med ett och annat bröllop eller dagis stryker med'. Den idéen är inte mer OK bara för att man befinner sig i underläge, det är samma rationalliserande som själmordsbombare använder.
Varför är detta så viktigt? Jo, Dan Brown skriver underhållningslitteratur men John Twelve Hawks har en politisk agenda. Om Dan Brown har en platt karaktär eller bristande fata koll kan man vifta undan det med att det ändå bara är underhållning. The Traveller gör anspråk på att vara mer än bara underhållning och vill jag titta på den agendan. Och den stinker!
Rent litterärt är det en OK bok. Jag kanske till och med läser fortsättningen bara på pin kiv och ren jävelskap men det är ingen bok jag skulle rekomendera någon att läsa. Vill det sig illa skulle du kunna gilla den och kanske, ännu värre, hålla med honom.
* Nu har det ändrats till: "John Twelve Hawks is the author of the New York Times Bestseller, The Traveler." Huruvida Random House bara späder på myten eller om dom verkligen inte vet mer än så kan jag inte uttala mig om.
Vem är Arvid Pekon?
Vem är Arvid Pekon? är Karin Tidbecks debutnovellsamling. Många av novellerna ligger i den svenska traditionen av magisk realism. Andra är ren och oförfalskad Steampunk.
Jag älskar magisk realism som Ägget är löst, Mannen som slutade röka och 100 år av ensamhet. Jag tycker att det är ett bra namn på Urban Fantsy som inte passar in i Urban Fantasy av olika anledningar, tex att det inte är urbant, men ändå samtida. Tidbeck kallar det fantastik vilket, för mig är en så bred term att det inkluderar nästan allt och beskriver inget. Hennes noveller rör sig i gränslandet mellan sommarstugan och sommarnatten där det verkliga inte är konkret längre. Magisk realism alltså.
Novellsamlingen som helhet är en orgie i skrivglädje. Tidbeck leker med svåra berättarformer. Hon blandar första, andra och tredjepersons perspektiv med brevnoveller. Läs dom inte som jag i sträck. Det känns verkligen inte som om hon försöker göra det lätt för sig.
Beatrice handlar om en man som älskar en zeppelinare och en kvinna som gifter sig med en ångmaskin. Mer Steam blir det inte. Tillsammans med den Tant Britas stugby är det den bästa i samlingen.
Arvid Pekon är enligt mig den svagaste novellen i samlingen, inte för att den är dålig utan för att jag tycker att den är för kort. Jag vill se den utvecklas i en egen pärm.
Karin Tidbeck hör hemma i din bokhylla. En novell mellan romanerna är precis vad doktorn ordinerar. Jag är mycket nyfiken på vad som mer kommer från den pennan.
Jag älskar magisk realism som Ägget är löst, Mannen som slutade röka och 100 år av ensamhet. Jag tycker att det är ett bra namn på Urban Fantsy som inte passar in i Urban Fantasy av olika anledningar, tex att det inte är urbant, men ändå samtida. Tidbeck kallar det fantastik vilket, för mig är en så bred term att det inkluderar nästan allt och beskriver inget. Hennes noveller rör sig i gränslandet mellan sommarstugan och sommarnatten där det verkliga inte är konkret längre. Magisk realism alltså.
Novellsamlingen som helhet är en orgie i skrivglädje. Tidbeck leker med svåra berättarformer. Hon blandar första, andra och tredjepersons perspektiv med brevnoveller. Läs dom inte som jag i sträck. Det känns verkligen inte som om hon försöker göra det lätt för sig.
Beatrice handlar om en man som älskar en zeppelinare och en kvinna som gifter sig med en ångmaskin. Mer Steam blir det inte. Tillsammans med den Tant Britas stugby är det den bästa i samlingen.
Arvid Pekon är enligt mig den svagaste novellen i samlingen, inte för att den är dålig utan för att jag tycker att den är för kort. Jag vill se den utvecklas i en egen pärm.
Karin Tidbeck hör hemma i din bokhylla. En novell mellan romanerna är precis vad doktorn ordinerar. Jag är mycket nyfiken på vad som mer kommer från den pennan.
Wise Man's Fear
Jag har upptäckt att jag inte berättat för er om The Name of the Wind Patrick Rothfuss och nu har tvåan kommit och det är dags för en recension av den. Så för att ta dom tillsammans:
I en okänd del av världen, i den oansenliga byn Newarre finns en liten taverna. Ägaren är lika oansenlig som tavernan. Men Kote the Barkeep har en historia att berätta och en dag kommer en man som söker just den historian. Han lyckas övertala den ovillige Kote att berätta:
Kote är egentligen den okände Kvothe the Kingkiller, Kvothe the Arcane, the Bloodless, en omskriven, omtalad magiker, äventyrare och skrävlare. Dom sätter sig ner i den tysta, baren och Kvothe börjar berätta. Hans diskpojke Bast, The Chronicler och Kvothe.
The Name of the Wind utspelar sig under den första dagen. Kvothe berättar om sin barndom hos the Edema Ruh, Fantasy zigenare (Inte romer, zigenare. Jag är medveten om skillnaden och väljer ordet zigenare med omsorg). Hur han lär sig magi och hur hans första äventyr börjar bygga på sitt rykte och hur han själv väljer att skapa delar av hitorien om sig själv. Name of the Wind är väldigt mycket en coming-of-age bok och som jag sagt innan är jag inte en fan av den subgenren. Just därför är det kul att kunna säga att den är så bra att jag inte störs av den detaljen. Kvothe är en kategori skitstövel som jag kan gilla, dels för att han inte är ett lika stort svin som Harry Potter och dels för att hans ungdomliga dumheter ses genom den vuxne Kvothes ögon. Den unge Kvothe är impulsiv, lojal och musikalisk. Den äldre Kvothe ser med ödmjuka och ogenerade ögon på sitt yngre jag.
The Wise Man's Fear fortsätter med den andra dagen. Kvothe fortsätter sin berättelse. Den unge, brådmogne Kvothe är nu lite äldre och hans misstag blir värre. Samtidigt som det inte är en mörk historia ges vi många hints om vad som kan ligga bakom Kvothes förvandling från en så lovande ung man till den knäckta deprimerande bartendern.
Språket är osynligt, jag tänker inte alls på det vilket är ett bra tecken. Men ibland glittrar det till med kul ordsvängningar. Det finns ett rike som heter Vintas, berömt bland annat för sitt goda vin. I böckerna är det härifrån ordet "vintage" kommer ifrån.
Valet av två nivåer av berättande gör att Kvothe ibland hoppar i historien, sammanfattar och går vidare. Det ger ett annat driv i historien än annars. Samtidigt ignorerar Rothfuss inte ramhistorien. Newarre blir en levande by och den vuxne Kote och Bast är även dom karaktärer jag bryr mig om.
Rothfuss är en av de många försenade författarna i år men en sak är klart och tydligt: Han har skapat en underbar uppföljare, en underbar bok och är härmed förlåten alla förseningar!
Det kunde knappt gjorts bättre.
I en okänd del av världen, i den oansenliga byn Newarre finns en liten taverna. Ägaren är lika oansenlig som tavernan. Men Kote the Barkeep har en historia att berätta och en dag kommer en man som söker just den historian. Han lyckas övertala den ovillige Kote att berätta:
Kote är egentligen den okände Kvothe the Kingkiller, Kvothe the Arcane, the Bloodless, en omskriven, omtalad magiker, äventyrare och skrävlare. Dom sätter sig ner i den tysta, baren och Kvothe börjar berätta. Hans diskpojke Bast, The Chronicler och Kvothe.
The Name of the Wind utspelar sig under den första dagen. Kvothe berättar om sin barndom hos the Edema Ruh, Fantasy zigenare (Inte romer, zigenare. Jag är medveten om skillnaden och väljer ordet zigenare med omsorg). Hur han lär sig magi och hur hans första äventyr börjar bygga på sitt rykte och hur han själv väljer att skapa delar av hitorien om sig själv. Name of the Wind är väldigt mycket en coming-of-age bok och som jag sagt innan är jag inte en fan av den subgenren. Just därför är det kul att kunna säga att den är så bra att jag inte störs av den detaljen. Kvothe är en kategori skitstövel som jag kan gilla, dels för att han inte är ett lika stort svin som Harry Potter och dels för att hans ungdomliga dumheter ses genom den vuxne Kvothes ögon. Den unge Kvothe är impulsiv, lojal och musikalisk. Den äldre Kvothe ser med ödmjuka och ogenerade ögon på sitt yngre jag.
The Wise Man's Fear fortsätter med den andra dagen. Kvothe fortsätter sin berättelse. Den unge, brådmogne Kvothe är nu lite äldre och hans misstag blir värre. Samtidigt som det inte är en mörk historia ges vi många hints om vad som kan ligga bakom Kvothes förvandling från en så lovande ung man till den knäckta deprimerande bartendern.
Språket är osynligt, jag tänker inte alls på det vilket är ett bra tecken. Men ibland glittrar det till med kul ordsvängningar. Det finns ett rike som heter Vintas, berömt bland annat för sitt goda vin. I böckerna är det härifrån ordet "vintage" kommer ifrån.
Valet av två nivåer av berättande gör att Kvothe ibland hoppar i historien, sammanfattar och går vidare. Det ger ett annat driv i historien än annars. Samtidigt ignorerar Rothfuss inte ramhistorien. Newarre blir en levande by och den vuxne Kote och Bast är även dom karaktärer jag bryr mig om.
Rothfuss är en av de många försenade författarna i år men en sak är klart och tydligt: Han har skapat en underbar uppföljare, en underbar bok och är härmed förlåten alla förseningar!
Det kunde knappt gjorts bättre.
H vs. Z = Awesome
Översatt eller originalspråk?
Jag har en stark övertygelse i den här frågan som idag har förstärkts ytterliggare. Om du känner att kan ska du läsa originalet!
Det är värt att säga igen:
LÄS ORIGINALET.
Detta är särskillt viktigt i samtids-techno-thrillers. Jag började läsa Vandraren på svenska igår och klarade inte av det. Klumpiga översättningar och krystade omskrivningar förstörde nästan boken. Låt mig bolla ett par svenska överättningar mot dig för att förklara min poäng.
"Rutnätet" = The Grid
"leva utanför rutnätet" = living of the grid
"identisikationschips som sänder signaler på en viss radiofrekvens" = radio frequency identification chip
"smittor" (i betydelsen "legosoldater av låg klass") = taints (low-class mercenaries)
Jag är inte helt säker på vad en korrekt översättning av RFID chip är. Möjligen har det där dagiset gett oss det korrekta svenska ordet genom att vara först med att popularisera det som "nuddisar", eller jojo som Skånetrafiken kallar det, eller acess-kort för er som åker med SL.
Jag anser att detta inte är snobberi eller elitism. Jag lånade den på biblioteket och efter 123 sidor fick jag tokspatt och sprang ner för att köpa den på originalspråket. Det finns bra svenska översättningar av många böcker men i min subjektiva erfarenhet så är minst hälften skräp. Antagligen för att jag läser böcker med mycket tekniska termer och för att jag älskar ordlekar, neologismer och språksvängningar, dvs allt det som antingen försvinner helt i översättning eller blir helt fel. Missförstå mig inte: Jag anser inte att Anders Bellis har gjort ett dåligt jobb med att översätta the Traveller, jag anser att det inte går.
Känner du att du inte kan läsa på originalspråket så varva, övning ger färdighet. Jag går inte så långt att jag uppmanar dig att lära dig helt nya språk, men nästan. Om alternativet är att inte läsa en bok för att den är skrivet på ett språk du inte kan så läs så klart översättningen. Det är alltid bättre att läsa än att inte läsa. Men det är värt besväret att öva upp läsförståelsen på ett språk du redan kan.
Det är värt att säga igen:
LÄS ORIGINALET.
Detta är särskillt viktigt i samtids-techno-thrillers. Jag började läsa Vandraren på svenska igår och klarade inte av det. Klumpiga översättningar och krystade omskrivningar förstörde nästan boken. Låt mig bolla ett par svenska överättningar mot dig för att förklara min poäng.
"Rutnätet" = The Grid
"leva utanför rutnätet" = living of the grid
"identisikationschips som sänder signaler på en viss radiofrekvens" = radio frequency identification chip
"smittor" (i betydelsen "legosoldater av låg klass") = taints (low-class mercenaries)
Jag är inte helt säker på vad en korrekt översättning av RFID chip är. Möjligen har det där dagiset gett oss det korrekta svenska ordet genom att vara först med att popularisera det som "nuddisar", eller jojo som Skånetrafiken kallar det, eller acess-kort för er som åker med SL.
Jag anser att detta inte är snobberi eller elitism. Jag lånade den på biblioteket och efter 123 sidor fick jag tokspatt och sprang ner för att köpa den på originalspråket. Det finns bra svenska översättningar av många böcker men i min subjektiva erfarenhet så är minst hälften skräp. Antagligen för att jag läser böcker med mycket tekniska termer och för att jag älskar ordlekar, neologismer och språksvängningar, dvs allt det som antingen försvinner helt i översättning eller blir helt fel. Missförstå mig inte: Jag anser inte att Anders Bellis har gjort ett dåligt jobb med att översätta the Traveller, jag anser att det inte går.
Känner du att du inte kan läsa på originalspråket så varva, övning ger färdighet. Jag går inte så långt att jag uppmanar dig att lära dig helt nya språk, men nästan. Om alternativet är att inte läsa en bok för att den är skrivet på ett språk du inte kan så läs så klart översättningen. Det är alltid bättre att läsa än att inte läsa. Men det är värt besväret att öva upp läsförståelsen på ett språk du redan kan.
Årtiondets bästa böcker
TOR har röstat fram de bästa Science Fiction och Fantasyböckerna under 2000 till 2010.
Hur många har du läst?
- Old Man’s War by John Scalzi - Rec här
- American Gods by Neil Gaiman - Läst men inte recenserat
- The Name of the Wind by Patrick Rothfuss - Läst men inte recenserat, läs tvåan BTW
- Blindsight by Peter Watts - Läst men inte recenserat
- Kushiel’s Dart by Jacqueline Carey - Inte läst
- A Storm of Swords by George R.R. Martin - Läst men inte recenserat
- Jonathan Strange & Mr Norrell by Susanna Clarke - Inte läst
- Anathem by Neal Stephenson - Inte läst
- Mistborn: The Final Empire by Brandon Sanderson - Rec här
- Perdido Street Station by China Mieville - Läst men inte recenserat
Hmm, jag viste inte att jag missat så många recensioner. Den enda som jag inte skulle rekomendera av dom jag läst är Blindsight och även den är inte dålig.
Skärpning!
Kul att notera ur datalagren (pdf) som underligger omröstningen: Man räknade samman röstetal för böcker i samma serie vilket antagligen bumpade ner Miéville eftersom hans senaste inte är i serie (Han är 8 räknat efter författarröster). Det bumpade upp Sandersons Mistborn till fördel över hans nyaste Way of Kings. Men, Harry Potter fick ändå inte tillräckligt med röster (plats 15), inte heller Robert Jordan (plats 11).
Riktigt bra drakar
Drakar är så vanligt idag att det är tråkigt. Vilket är synd. Bra drakar är så otroligt bra och borde inte få missbrukas av andra gradens författare. Men det finns en del som klarar av att bygga bra drakar. Bra drakar är inte bara stora, flygande ödlor. Bra drakar har karaktär, personlighet och inte minst viktigt: dom är omänskliga. Det tar skiklighet att bygga en trovärdig karaktär som har motiv och önskemål som är omänskliga nog att vara trovärdiga och mänskliga nog att vara engagerande. Därför vill jag lyfta fram en bok med riktigt bra drakar och drakadödare.
Dragonsbane (Morkeleb den Svarte på sve.) av Barbara Hambly handlar om häxan Jen och hennes man John som är rikets ende levande drakdödare. När en drake hotar huvudstaden kallas dom för att ta hand om problemet. Morkeleb beskrivs som en varelse med egen motivation, omänsklig men välarbetad och djup. John Aversin är enkomplicerad man med en underbar no-nonsence attityd till drakdödande. Gift, harpuner och yxa är hans arbetsredskap. Jen, häxan kämpar med sin magi och sin familj. Det finns aldrig tid till båda. Hennes krafter är små och hennes magi är därför insinuativ, subtil och spännade.
Ett triangeldrama.
Detta är en av dom få böcker jag läst först på svenska. Jag har en väl läst, vältummad pocket från Äventyrsspel. Gabriel Steins översättning som kämpar för att skapa ett Svenskt Fantasy språk ligger helt i linje med Hamblys försök att skriva en trovärdig drakstory.
Dragonshadow är en uppföljare som kom över tio år senare. Upplägget kunde vara hur boring som helst; Ny drake hotar Vinterlandet och John behövs igen. Men Hambly väver ihop en tät story och levererar än en gång.
Det finns ytterliggar några böcker i serien och dom ligger i min ständigt växande attläsalista.
Men har du bara tid för en drakbok i vår och saknar drakar efter att Robin Hobb stängde sin serie i Dragon Haven så kan du göra många sämre val än Dragonsbane.
Tidigare inlägg om drakar:
Dragon Haven
The Adamantine Palace
Havemercy
Dragon Keeper
The Dragons of Babel
Dragonsbane (Morkeleb den Svarte på sve.) av Barbara Hambly handlar om häxan Jen och hennes man John som är rikets ende levande drakdödare. När en drake hotar huvudstaden kallas dom för att ta hand om problemet. Morkeleb beskrivs som en varelse med egen motivation, omänsklig men välarbetad och djup. John Aversin är enkomplicerad man med en underbar no-nonsence attityd till drakdödande. Gift, harpuner och yxa är hans arbetsredskap. Jen, häxan kämpar med sin magi och sin familj. Det finns aldrig tid till båda. Hennes krafter är små och hennes magi är därför insinuativ, subtil och spännade.
Ett triangeldrama.
Detta är en av dom få böcker jag läst först på svenska. Jag har en väl läst, vältummad pocket från Äventyrsspel. Gabriel Steins översättning som kämpar för att skapa ett Svenskt Fantasy språk ligger helt i linje med Hamblys försök att skriva en trovärdig drakstory.
Dragonshadow är en uppföljare som kom över tio år senare. Upplägget kunde vara hur boring som helst; Ny drake hotar Vinterlandet och John behövs igen. Men Hambly väver ihop en tät story och levererar än en gång.
Det finns ytterliggar några böcker i serien och dom ligger i min ständigt växande attläsalista.
Men har du bara tid för en drakbok i vår och saknar drakar efter att Robin Hobb stängde sin serie i Dragon Haven så kan du göra många sämre val än Dragonsbane.
Tidigare inlägg om drakar:
Dragon Haven
The Adamantine Palace
Havemercy
Dragon Keeper
The Dragons of Babel
A Dance with Dragons - FINALLY - igen
GRR Martin har äntligen satt ett definitvt releasedatum för A Dance with Dragons:
12:e Juli!
Jag har officiell bekräftelse från författaren själv (via hans hemsida, det är inte så att vi umgås socialt) Efter 6 år har vi nu ett slutgiltigt releasedatum, boken är färdig, fred på jorden förväntas kring jul.
12:e Juli!
Jag har officiell bekräftelse från författaren själv (via hans hemsida, det är inte så att vi umgås socialt) Efter 6 år har vi nu ett slutgiltigt releasedatum, boken är färdig, fred på jorden förväntas kring jul.
The magic of metaphors
och the metaphors of Magic
Jag kommer att prata om saker som man upptäcker i serien The Malazan Book of the Fallen. Har du kommit in sisådär fem, sex böcker så är det inga spoilers men att upptäcka världen är en del av facinationen av bokserien så läs vidare med omdöme och efter eget huvud.
* * * Minor spoiler alert * * *
Feodalriken
I The Malazan Book of the Fallen beskrivs magin med metaforer. Magi kommer från realms, riken, världar utanför och bortom får egen. Magikern kan ta sig dit och, som en feodalherre, om du tar tronen i hertigdömet får du den makt som kommer ur rikets ekonomi och trupper. Liksom ett hertigdöme kan en tron erövras, tilldelas, eller ärvas. Om du är dum nog att försöka detta utan att vara kvalificerad kan du så klart störtas som vilken annan magiker eller gud som helst. Den enda meriten som räknas är att lyckas. Det är detta som i Malazan världen kallas ascension, uppstigelse, att bli en gud. Likt feodalvärlden finns det olika maktsamanslutningar, Holds med Elder Gods och the Deck med younger gods. Som grund för intrigerna mellan gudarna är det en bättre metafor än panteon tex men det blir allt mer uppenbart att detta är en metafor. House och Holds reflekterar också denna metafor. Det antyds att den första magin var nomadiserad (numera nästan helt glömd) för att sedan bindas eller organiseras i Holds, typ boplatser, och till sist utvecklas till Houses i the Deck of Dragons. Tänk läger, boplats till bostad. Eller tribe, warchief, Nobility. En del warrens är otillgängliga för folk på rena rasgrunder, ett slags magiskt hemland kan man säga. En del uppvisar starka släktdrag som tex Kurald Galain är ursprungligen en Elder Hold men kan utnyttjas av vanliga människor som Rashan eller path of Darkness. Det är inte klart om Rashan är en ny warren som skapats ur den gamla eller en avspegling som skapats av K'rul. Likt Mongolerna är Holdmagi kraftfull och oraffinerad och den som kommer ur the Deck svagare i men insinuant, kultiverad och överlägsen.
Även om krafterna och makterna i olika warrens funnits sedan "början" så ändras organisationen av krafter. Så även om Annomader Rake, the Knight of Dark, är ungefär så gammal det går att vara så är han Knight i the Deck of Dragons, dvs en av de yngre gudarna. Warrens är ibland stora som planeter och ibland bara en stad med omliggande landsbyggd. Avståndet mellan Kurald Galains huvudstad och gränsen mot Kurald Liosan är en bekväm promenad, dvs avståndet mellan två dödsfienders huvudstäder kan korsas på en förmiddag. En warren, Skugga, är krossad, splittrad i flera delar. Det är dessutom så att skugga som realm, rike, warren kom ur mötet mellan Ljus och Mörker ungefär som om Irland skulle skapats genom konfilkten mellan Frankrike och England. Eller kanske genom ett äktenskap mellan en Engelsk och Skottsk kunglighet? Detta är detaljer som gör det till en metafor och inte en direkt beskrivning.
Warrens och Holds är inte feodalriken men det är en bra metafor för att leda läsaren i rätt riktning.
Kortlek
Magi som spelkort. Malazans gudar finns representerade i the Deck of Dragons, en tarot-liknande kortlek. Varje hus har sina klädda kort; Kung, dam, knekt osv men istället för spader, klöver osv så finns det House of Life, Death, Light och Dark osv. Varje svit representerar en Warren och varje kort representerar en Gud. Även om man använder den till hassardspel är dess ursprungliga funktion spådom. Genom att läsa korten kan man få reda på världens osynliga krafter och hur dom förhåller sig till varandra. Detta är en av dom mest uppenbara metaforer. Men den är djupare än vad den verkar i början av serien. Det är inte bara en metafor utan en metafor som kan dras längre än bara ytligt. När vi introduceras till the Tiles of the Hold så ser vi att innan kortleken så använde man ett annat system för spådomar som i sin tur reflekterar de Äldre Gudarnas inbördes relationer och förhållanden. På samma sätt som kortleken reflekterar verkliga relationer skapar kortlekens logik organisation och relationer i magin översta echeloner. Man skulle kunna säga att gudarna skapade kortleken i sin avbild och sedan begränsas av logiken i kortspelets regler.
Magi som naturkrafter
Dom olika House and Holds i Malazan magi representerar olika elementarkrafter, ljus och mörker, liv och död. Ibland motpoler som liv och död, ibland komplementerande som war and chains. Samtidigt som Liv och ljus och eld är bättre för tex helande så kan man göra lite vad som helst med vilken warren som helst. Man upptäcker snart släktskap och relationer från ljus till eld till liv.
Gate magic
Sedan har vi channeling. Magikern öppnar en dörr i sitt sinne och genom den dörren strömmar magin. Vilken warren beror på personen. Detta är en klassisk metafor, det finns ingen liten dörr. Det är klassisk channeling magic. Den kan erövras eller tilldelas precis som tronen. Man öppnar en portal i sitt sinne eller en port i verkligheten för att färdas mellan världar. Det lägger också grunden för nästa metafor: Magi som religion.
Magi som religion
Det är här någonstans det börjar bli riktigt intressant. Eftersom varje House eller Hold är ett rike med en Panteon av gudar så blir det naturligt att vi får religion på köpet. Först och främst har vi prästerskapet och profeterna. Varje Gud, ascendant eller ursprunglig, kan utse en destrient som är en dödlig med direktkontakt med gud, en profet-inkarnation av guden. Varje gud eller ascendant kan utse en Destriant, ett Mortal Sword och en Shield Anvil. Var och en med specifika religiösa arbetsuppgifter. Därutöver har de flesta en High Priest som, presumably, organiserar den religiösa organisationen. Men tillbedjare och ständiga böner, en religiös organisation som ständigt intrigerar med och mot andra religiösa organisationer och pockar på uppmärksamhet kan vara jobbigt för dig som Gud. Det finns flera gudar som direkt motsätter sig tillbedjare. Men var hamnar Magikern som utövare i den magisk-religiösa ordningen. Många präster är också magiker utöver sin religiösa praktik. Den renodlade magikern är som den ateistiske prästen. Han utnytjar systemet utan att tillbe guden. Samtidigt vet han ju att gud finns.
Detta motsatsförhållande utnytjas av Erikson. Hood, dödsguden, ser nekromantiker som tillbedjare, andra använder hellre magiker än präster för sina syften. Med i runda slängar femtio inblandade gudar kan man se olika beteende som reaktion på denna konflikt. Dom mänskliga magikernas magi kallas ofta väg eller stig (tex Path of Shadow) vilket åtminstone i min skalle leder tankarna till österländsk mystik. Lite som om att magikerna var shaolinmunkar och studerade The Path of the Tiger.
Magi som anatomi
I böckerna beskrivs de yngre gudarnas warrens som blodådrorna på en av de Äldre Gudarna. Magin är hans blod, hans livskraft. Innan detta var all magi hårt bundet till kaos och blodsoffer. Man kan se alla dom olika demoner och andra hemskheter som bebor olika warrens som ett imunförsvar. Det är också här vi finner lösningen på en av dom underbaraste aspekterna på Malazansk magi, Azath houses. Precis som om hela komplexet av världar var en kropp kan den ibland skadas. Alltför mäktiga och oförsiktiga personer eller stora konfrontationer kan skapa sår och skador. Sprickor och hål mellan existenser. Azath husen fungerar som en sorts sårskorpa eller ärrbildning. Det är intressant att notera att det finns azath i Elder Warrens även om det bara är de yngre som är en del av K'ruls blodomlopp. Metaforen går altså längre än bara en liknelse.
Metaforernas magi
Det finns fler metaforer för att beskriva magin i Malazan världen. Min poäng är att det finns inga fakta, bara metaforer. Detta skapar en känsla av att man förstår utan att förklaringen tar bort något av magin. Det finns inte ett spår av vetenskapsprat, inga thaums, inga tabeller för att räkna ut effekter, inga spellbooks osv. Hela beskrivningen av magin är präglad av magiskt tänkande. Det är kul med Pratchetts Unseen University när han skapar en Pseudovetenskap av Magi men ofta är det bara inpirationslöshet av författaren att använda vetenskapligt språk och vetenskapligt tänkande i beskrivningen av magi. Men Eriksons metaforer skapar en känsla av att Magi har en faktisk konkret existens som bara kan förstås genom att likna den med andra saker. Men genom att likna den kommer magin att anta aspekter av det den liknas vid. Klassisk sympatisk magi. Det är också väldigt nära hur vi ser på tex kvantfysik. Vi vet att en foton inte är en partikel och en vågrörelse utan en enhet som har aspekter ur dom två. Men metaforen, om du så vill, av en partikel hjälper oss i vissa fall och av en våg i andra. Men på samma sätt, om vi använder metaforen för vågrörelse så kan vi obönhörligen bara hitta vågor. Magiskt tänkande är en stor del av partikelfysik.
Det ska komma en bakgrundsbok till Malazan universat och jag är väldigt nyfiken på att se hur rätt jag resonerat när Erikson och Esslemont själva ska ta bladet för munnet och förklara hur dom tänkt egentligen.
När jag satt och skrev detta hade jag precis börjat läsa Patrick Rothfuss' The Wise Mans' Fear och tänkte att det var ett exempel på motsatt resonemang. Univeritet, geometrilektioner och komplexa beräkningar av avstånd, sympatisk resonans osv. Men just som jag började skriva om honom slog det mig att jag har helt fel. Rothfuss har allt detta i sina böcker men det är inte det han talar om. Han använder den vetenskapliga magin för att kontrastera mot det outalbara, det som bara kan antydas. Rothfuss är också en metaforernas mästare.
Jag kommer att prata om saker som man upptäcker i serien The Malazan Book of the Fallen. Har du kommit in sisådär fem, sex böcker så är det inga spoilers men att upptäcka världen är en del av facinationen av bokserien så läs vidare med omdöme och efter eget huvud.
* * * Minor spoiler alert * * *
Feodalriken
I The Malazan Book of the Fallen beskrivs magin med metaforer. Magi kommer från realms, riken, världar utanför och bortom får egen. Magikern kan ta sig dit och, som en feodalherre, om du tar tronen i hertigdömet får du den makt som kommer ur rikets ekonomi och trupper. Liksom ett hertigdöme kan en tron erövras, tilldelas, eller ärvas. Om du är dum nog att försöka detta utan att vara kvalificerad kan du så klart störtas som vilken annan magiker eller gud som helst. Den enda meriten som räknas är att lyckas. Det är detta som i Malazan världen kallas ascension, uppstigelse, att bli en gud. Likt feodalvärlden finns det olika maktsamanslutningar, Holds med Elder Gods och the Deck med younger gods. Som grund för intrigerna mellan gudarna är det en bättre metafor än panteon tex men det blir allt mer uppenbart att detta är en metafor. House och Holds reflekterar också denna metafor. Det antyds att den första magin var nomadiserad (numera nästan helt glömd) för att sedan bindas eller organiseras i Holds, typ boplatser, och till sist utvecklas till Houses i the Deck of Dragons. Tänk läger, boplats till bostad. Eller tribe, warchief, Nobility. En del warrens är otillgängliga för folk på rena rasgrunder, ett slags magiskt hemland kan man säga. En del uppvisar starka släktdrag som tex Kurald Galain är ursprungligen en Elder Hold men kan utnyttjas av vanliga människor som Rashan eller path of Darkness. Det är inte klart om Rashan är en ny warren som skapats ur den gamla eller en avspegling som skapats av K'rul. Likt Mongolerna är Holdmagi kraftfull och oraffinerad och den som kommer ur the Deck svagare i men insinuant, kultiverad och överlägsen.
Även om krafterna och makterna i olika warrens funnits sedan "början" så ändras organisationen av krafter. Så även om Annomader Rake, the Knight of Dark, är ungefär så gammal det går att vara så är han Knight i the Deck of Dragons, dvs en av de yngre gudarna. Warrens är ibland stora som planeter och ibland bara en stad med omliggande landsbyggd. Avståndet mellan Kurald Galains huvudstad och gränsen mot Kurald Liosan är en bekväm promenad, dvs avståndet mellan två dödsfienders huvudstäder kan korsas på en förmiddag. En warren, Skugga, är krossad, splittrad i flera delar. Det är dessutom så att skugga som realm, rike, warren kom ur mötet mellan Ljus och Mörker ungefär som om Irland skulle skapats genom konfilkten mellan Frankrike och England. Eller kanske genom ett äktenskap mellan en Engelsk och Skottsk kunglighet? Detta är detaljer som gör det till en metafor och inte en direkt beskrivning.
Warrens och Holds är inte feodalriken men det är en bra metafor för att leda läsaren i rätt riktning.
Kortlek
Magi som spelkort. Malazans gudar finns representerade i the Deck of Dragons, en tarot-liknande kortlek. Varje hus har sina klädda kort; Kung, dam, knekt osv men istället för spader, klöver osv så finns det House of Life, Death, Light och Dark osv. Varje svit representerar en Warren och varje kort representerar en Gud. Även om man använder den till hassardspel är dess ursprungliga funktion spådom. Genom att läsa korten kan man få reda på världens osynliga krafter och hur dom förhåller sig till varandra. Detta är en av dom mest uppenbara metaforer. Men den är djupare än vad den verkar i början av serien. Det är inte bara en metafor utan en metafor som kan dras längre än bara ytligt. När vi introduceras till the Tiles of the Hold så ser vi att innan kortleken så använde man ett annat system för spådomar som i sin tur reflekterar de Äldre Gudarnas inbördes relationer och förhållanden. På samma sätt som kortleken reflekterar verkliga relationer skapar kortlekens logik organisation och relationer i magin översta echeloner. Man skulle kunna säga att gudarna skapade kortleken i sin avbild och sedan begränsas av logiken i kortspelets regler.
Magi som naturkrafter
Dom olika House and Holds i Malazan magi representerar olika elementarkrafter, ljus och mörker, liv och död. Ibland motpoler som liv och död, ibland komplementerande som war and chains. Samtidigt som Liv och ljus och eld är bättre för tex helande så kan man göra lite vad som helst med vilken warren som helst. Man upptäcker snart släktskap och relationer från ljus till eld till liv.
Gate magic
Sedan har vi channeling. Magikern öppnar en dörr i sitt sinne och genom den dörren strömmar magin. Vilken warren beror på personen. Detta är en klassisk metafor, det finns ingen liten dörr. Det är klassisk channeling magic. Den kan erövras eller tilldelas precis som tronen. Man öppnar en portal i sitt sinne eller en port i verkligheten för att färdas mellan världar. Det lägger också grunden för nästa metafor: Magi som religion.
Magi som religion
Det är här någonstans det börjar bli riktigt intressant. Eftersom varje House eller Hold är ett rike med en Panteon av gudar så blir det naturligt att vi får religion på köpet. Först och främst har vi prästerskapet och profeterna. Varje Gud, ascendant eller ursprunglig, kan utse en destrient som är en dödlig med direktkontakt med gud, en profet-inkarnation av guden. Varje gud eller ascendant kan utse en Destriant, ett Mortal Sword och en Shield Anvil. Var och en med specifika religiösa arbetsuppgifter. Därutöver har de flesta en High Priest som, presumably, organiserar den religiösa organisationen. Men tillbedjare och ständiga böner, en religiös organisation som ständigt intrigerar med och mot andra religiösa organisationer och pockar på uppmärksamhet kan vara jobbigt för dig som Gud. Det finns flera gudar som direkt motsätter sig tillbedjare. Men var hamnar Magikern som utövare i den magisk-religiösa ordningen. Många präster är också magiker utöver sin religiösa praktik. Den renodlade magikern är som den ateistiske prästen. Han utnytjar systemet utan att tillbe guden. Samtidigt vet han ju att gud finns.
Detta motsatsförhållande utnytjas av Erikson. Hood, dödsguden, ser nekromantiker som tillbedjare, andra använder hellre magiker än präster för sina syften. Med i runda slängar femtio inblandade gudar kan man se olika beteende som reaktion på denna konflikt. Dom mänskliga magikernas magi kallas ofta väg eller stig (tex Path of Shadow) vilket åtminstone i min skalle leder tankarna till österländsk mystik. Lite som om att magikerna var shaolinmunkar och studerade The Path of the Tiger.
Magi som anatomi
I böckerna beskrivs de yngre gudarnas warrens som blodådrorna på en av de Äldre Gudarna. Magin är hans blod, hans livskraft. Innan detta var all magi hårt bundet till kaos och blodsoffer. Man kan se alla dom olika demoner och andra hemskheter som bebor olika warrens som ett imunförsvar. Det är också här vi finner lösningen på en av dom underbaraste aspekterna på Malazansk magi, Azath houses. Precis som om hela komplexet av världar var en kropp kan den ibland skadas. Alltför mäktiga och oförsiktiga personer eller stora konfrontationer kan skapa sår och skador. Sprickor och hål mellan existenser. Azath husen fungerar som en sorts sårskorpa eller ärrbildning. Det är intressant att notera att det finns azath i Elder Warrens även om det bara är de yngre som är en del av K'ruls blodomlopp. Metaforen går altså längre än bara en liknelse.
Metaforernas magi
Det finns fler metaforer för att beskriva magin i Malazan världen. Min poäng är att det finns inga fakta, bara metaforer. Detta skapar en känsla av att man förstår utan att förklaringen tar bort något av magin. Det finns inte ett spår av vetenskapsprat, inga thaums, inga tabeller för att räkna ut effekter, inga spellbooks osv. Hela beskrivningen av magin är präglad av magiskt tänkande. Det är kul med Pratchetts Unseen University när han skapar en Pseudovetenskap av Magi men ofta är det bara inpirationslöshet av författaren att använda vetenskapligt språk och vetenskapligt tänkande i beskrivningen av magi. Men Eriksons metaforer skapar en känsla av att Magi har en faktisk konkret existens som bara kan förstås genom att likna den med andra saker. Men genom att likna den kommer magin att anta aspekter av det den liknas vid. Klassisk sympatisk magi. Det är också väldigt nära hur vi ser på tex kvantfysik. Vi vet att en foton inte är en partikel och en vågrörelse utan en enhet som har aspekter ur dom två. Men metaforen, om du så vill, av en partikel hjälper oss i vissa fall och av en våg i andra. Men på samma sätt, om vi använder metaforen för vågrörelse så kan vi obönhörligen bara hitta vågor. Magiskt tänkande är en stor del av partikelfysik.
Det ska komma en bakgrundsbok till Malazan universat och jag är väldigt nyfiken på att se hur rätt jag resonerat när Erikson och Esslemont själva ska ta bladet för munnet och förklara hur dom tänkt egentligen.
När jag satt och skrev detta hade jag precis börjat läsa Patrick Rothfuss' The Wise Mans' Fear och tänkte att det var ett exempel på motsatt resonemang. Univeritet, geometrilektioner och komplexa beräkningar av avstånd, sympatisk resonans osv. Men just som jag började skriva om honom slog det mig att jag har helt fel. Rothfuss har allt detta i sina böcker men det är inte det han talar om. Han använder den vetenskapliga magin för att kontrastera mot det outalbara, det som bara kan antydas. Rothfuss är också en metaforernas mästare.
