socialistsimon

The Crippled God av Steven Erikson
Det finns ett par frågor som måste besvaras när man avslutar en serie. Detta blir ju ännu viktigare när det är en 10+3 serie. Än mer när en 3+2:a är på väg. 

Första frågan:
Håller han loppet ut eller blir det en ten car pileup innan målgång?
Ett enkelt och snabbt svar är: Ja. Du som har väntat med första delen i att-läsa-hyllan för att "du inte vill läsa ofärdiga serier" kan plocka ner Gardens of the Moon och börja nu. Läs inte vidare i detta inlägg.
Du är redan långt efter, gå och läs, nu!


  *   *   *   Spolier warning   *   *   *



OK, han kraschar inte men klarar han knyta ihop säcken?
The Malazan Book of the Fallen har tre stora övergripande story arcs. The Bridgeburners på Genabakis under sin nye gröne kapten Ganoes Stavro Paran, The Malazan 14:e armé under Adjunkt Tavore Paran ( den arcen börjar med Coltaine och the Chain of Dogs i the Seven Cities) och Letherii och Beddict bröderna. Sen har vi alla dom andra vilktiga underplots: Tiste raserna och deras problem, Elder Gods mot Younger Gods, Hold vs Deck, för att inte tala om alla personliga plotlines som väver mellan och genom dom stora episka. Dom tre stora möts i sista boken men även flera små sidospår dyker upp och knyts ihop som tex kärleksdramat mellan Precious Thimble och Amby och Jula Bole. Så ja han lyckas knyta ihop trådarna. Om han har missat några trådar så har jag också missat dom. Kom ihåg att två olika wikiplatser har listat över 700 resp 400 karaktärer. Detta är alltså karaktärer som läsare kännt viktiga nog för handlingen för att lista i wikin. Det är inte överdrivet för en dekalogi men det är mycket i absoluta tal.  Seriens kärna knyts ihop och mina favorit karaktärer kommer tillbaka. Jag är nöjd. 

OK, men klarar han att skriva en spännande bok trots alla dessa trådar? Står den sig som bok?
Första delen, säg ung de första 200 sidorna, är väldigt tunga. Många POV karaktärer måste presenterars och placeras. Men han lyckas överaska och det är en tight story med bra djup. Jag sitter som på nålar hela vägen. 
Det är först nu som Erikson avslöjar dom olika sidorna i konflikten. Det är först nu vi börjar förstå vad som står på spel. Jag kanske är lite seg och en del kanske kan gissa detta tidigare eftersom avslöjandena är så väl underbyggda, men för mig blir det ett antal Aha-upplevelser.


The Malazan Book of the Fallen är full av Kärlekshistorier. Dom flesta är mycket mer komplicerade och givande än något romansskräp jag läst. Lostara Yill och Henar Vygulf, Brys Beddict och Atri-Ceda Aranict, Onos Toolan och Hetan är samtliga par som hanterar sin kärlek i ett förhållande. Hellian och Urb, Precious Thimble och Bole bröderna med flera har en lång och smärtsam uppvaktning. Whiskeyjack och Korlat.
För att inte tala om Hedge och Fiddler...

Avslutningsvis måste jag säga att det är en av dom bästa closing books jag läst. Dekalogin är underbar och den håller högsta klass hela vägen. Det finns ingen ursäkt att inte läsa den. Eller läsa om den....

Sandman Slim rymde från helvetet i förra boken och slog sig ner i LA. Nu är han tillbaka i en ny bok, svingande sin S&W .460* jagar han vampyrer och monster.
Första mening:
"Imagine shoving a cattle prod up a rhinos ass, shouting "April fool!", and hoping the rhino thinks it's funny. That's about how much fun it is hunting a vampire."
Pulp fiction vet hur man öppnar minnesvärt.
I Kill the Dead har Kadrey gått Z-man. Han vet hur man får en Z apokalyps att funka i LA!

"I'm all in favor of keeping dangerous
weapons out of the hands of fools. Let's
start with typwriters."
-Solomon Short

Varför tänker jag på Dune idag?
Frank Herberts underbara SF mästerverk om ett feodalt samhälle där den som kontrollerar planeten Arrakis kontrollerar framtidens olja, kryddan, som används för att resa mellan solsystemen. Det är en småborgerlig bok (som nästan alla är, själva idén om en hjälte som med ett svärdshugg kan ändra historiens gång är ju djupt småborgerlig) som handlar om Paul Atreides som är den rättmätige arvtagaren till Baroniet Arrakis. Han samlar de lokala beduinerna och bygger en rebellarmé för att störta den onde Harkonnen. Fortsättnigarna handlar mycket om förvecklingarna av dom kompromisser som han blir tvungen att göra i ettan och hur dom får långtgående följdverkningar. Jag har inte läst hans sons, Brian Herberts, uppföljare och prequells så jag talar inte om dom. Och ju mindre sagt om filmerna dessto bättre.

Dune är en mångbottnat bok och jag skulle kunna skriva om hur djup och intressant ekologin på Arrakis är och hur Herbert använder den som en viktig del av historien. Flera av frågorna, problemen och karaktärernas mål är nära knutet till ekologin och upptäckten av hur den fungerar.
Jag skulle kunna skriva om hjältens resa som nu blivit canon.
Jag skulle kunna skriva om den spännande filosofiska diskussionen som ständigt pågår mellan Fremennernas Zensunni religion, Bene Gesserits besläktade ideologi och Imperiets Orange Catholic Bible som kontrasteras mot Kjesarens fåfänga och Harkonnens hedonism.

Men det som är mest intressant med Dune, och särskillt uppföljarna, är hur Herbert varnar för hjältedyrkan och hur storyn både liknar gamla uppror och är olik den Arabiska Revolutionen idag. Remember Lawrence of Arabia anyone? Det finns ingen förlorad tronarvinge i den Arabiska Revolutionen som kan rida på beduinernas Sandormar in i Kairo. Det ska vi vara hjärtligt tacksamma för. Men det finns en Padishah Emperor. Han sammarbetar med de lokala Harkonnens. Han har haft Rabban Harkonnen vid makten i trettio år och planerar att byta ut honom mot Feyd-Rautha. Det skulle kunna ge samma resultat som Baron Harkonnen planerade för: Härda Arrakis under den blodtörstige Rabban för at sedan ersätta honom med Feyd-Rautha som i jämförelse kommer att ses som en befriare. Är det ingen som reagerar på att man planerar en väststödd militärkupp tillsammans med Mubaraks spionchef? Mannen som organiserat de senaste dagarnas blodbad? De senaste dagarnas klappjakt på oberoende vittnen? Om ett set-up är evil nog för att utgöra Ondingens evil plan så kunde man ju hoppas att den inte skulle återskapas IRL.
 En sak är samma som i Dune iaf: När hela det Arabiska folket reser sig så kan ingen stå emot men det finns en sådan sak som revolutionär utmattning: När man demonstrerar och demonstrerar men inget ändras så orkar man inte längre och Harkonnens kan smyga in. 
Bara för att armén verkar vara på folkets sida just nu betyder det inte att en allians mellan Suleiman, Islamiska brödraskapet och generalerna är en bra idé. Det är tvärt om ett recept för en demokratisk katastrof.
Läs Dune, eller läs om den. Den har aldrig varit aktuellare än idag.

• Any training school for free citizens must begin by teaching distrust, not trust. It must teach questioning, not acceptance of stock answers.
  • Cammar Pilru