Locus Award winners
Best Science Fiction Novel
-
Blackout/All Clear, Connie Willis (Spectra)
-
Surface Detail, Iain M. Banks (Orbit UK; Orbit US)
-
Cryoburn, Lois McMaster Bujold (Baen)
-
Zero History, William Gibson (Putnam; Viking UK)
-
The Dervish House, Ian McDonald (Pyr; Gollancz)
Best Fantasy Novel
-
Kraken, China Miéville (Macmillan UK; Del Rey)
-
Under Heaven, Guy Gavriel Kay (Penguin Canada; Roc)
-
Who Fears Death, Nnedi Okorafor (DAW)
-
The Fuller Memorandum, Charles Stross (Ace; Orbit UK)
-
The Sorcerer’s House, Gene Wolfe (Tor)
Best First Novel
-
The Hundred Thousand Kingdoms, N.K. Jemisin (Orbit UK; Orbit US)
-
The Loving Dead, Amelia Beamer (Night Shade)
-
Shades of Milk and Honey, Mary Robinette Kowal (Tor)
-
The Quantum Thief, Hannu Rajaniemi (Gollancz; Tor)
- How to Live Safely in a Science Fictional Universe, Charles Yu (Pantheon)
Locus Awards hemsida
Vad ska man säga? Året då fel böcker vann?
Bästa SF: Blackout/All clear är en tidsreseroman som för det första väjler att aktivt utesluta alla spännande delar av historien (Det är en major plot-element att man inte kan besöka Dunkirk, D-day osv), den är kapad i två delar vilket i sig är obra. Det är inte en duologi, inte två böcker, det är en bok för priset av två. Det är dessutom en av dom böcker jag lagt ifrån mig för att inte se åt igen. (enligt principen: Du kan inte hylla en bok du inte läst ut men det går faktiskt att såga den)
Bästa Fantasy: Kraken är knapast en av Miévilles bästa. Den är inte alls dålig på något sätt men mot Under Heaven? Vad tänkte dom på? Eller Who fears death?
Bästa debutbok: The Hundred Thousand Kingdoms är en helt ok supernatural romance bok. Jag har försökt recensera den men det känns inte som om jag har något att säga om den. Nu har jag det: Mot Quantum Thief!?!
*mutter, mutter*
Jag väljer (efter att ha tagit en kall dusch och lugnat ner mig) att tolka detta som ett fall av genrekonflikt: Jag kan respektera supernatural romance som genre men det är definitivt inte min genre. Quantum Thief är. Men även efter detta objektiva synsättet så ser jag ändå inte hennes överlägsenhet. Vilket gör mig till en patriarkalisk gubbe antar jag: Som vill peta ner två kvinnor för männens fördel. Men i det här fallet står jag för det.
Samtidigt är det positivt att den här läsaromröstningen fick så radikalt olika resultat mot the Guardians omröstning.
(I en om röstning om 'bästa SF boken ever' var resultatet över femhundra författare och bara 4% kvinnor. Locus har alltså mer jämställd läsekrets än the Guardian. Var detta en motreaktion?)
Game of Thrones som TV serie
får betyget godkänt!
Game of Thrones är TV adaptionen av GRR Martins första bok i serien A Song of Ice an Fire. Har du inte läst böckerna så borde du göra det parallellt med TV serien.
Trots stor skepsis från mig (Jag såg för mig någon form av Xena med krav på upplösning i varje avsnitt) så måste jag erkänna att jag är imponerad. Varken för ytlig eller en storyline helt begravt under ett massivt persongalleri. Båda problemen har man snyggt och elegant sidsteppat. Jag sitter och ser om dom två första avsnitten med en ny tanke i sinnet: Varje person i bild är namngiven och viktig. Det håller inte hela vägen men Theon Greyjoy finns med i bild i båda avsnitten (men hade jag inte läst böckerna så hade jag kallat honom hangeround nr 3). När han sen ska introduceras så är det ett känt ansikte för publiken samtidigt som vi inte behöver bry oss om honom just nu. Även Hodor är statist när man tar emot Kungen i Winterfell (bredvid Brandon och flera gånger mitt i kameran bakom Ned), clever.
I LOTR gjorde Peter Jackson en liknande sak. Flera scener saknades i filmen tex gåvorna i Lothlorien. Efter att Sällskapet lämnade alverna bar samtliga ett halsspänne i form av ett grönt löv. En liten detalj som bara uppskattas av fansen, men visst uppskattar vi det.
Dessutom så har GRRM bekräftat att det blir en andra säsong. Japp, A Clash of Kings kommer förhoppningsvis till hösten.
* * * minor spoilers * * *
OK, ok jag har åsikter. Jag såg Catelyn som yngre. Jag såg Valyrean steel som rödflammigt (har jag läst helt fel? I boken fick jag ett intryck att det var mönstersmide där en av färgerna var rött, kanske från drakblod). Jag såg muren som staplade isblock inte vad som ser ut som ett naturfenomen. Men detta är allt underordnat. Catelyn ser stolt och stark ut, Ice ser brutal ut och muren är jävligt imponerande.
Det enda riktiga problem jag har är Khal Drogo och hans Dothraki. Dels blir dom första scenerna med Dothraki platta och små. Danerys bröllopet känns som ett scoutläger. Man får inte alls känslan av att detta är en armé på fyrtiotusen soldater med familjer och slavar till det. Jag känner inte att det är minst hundra tusen människor på vandring.
Dessutom finns det i boken en jättevarm scen mellan Khal Drogo och Daenerys första gången dom är ensamma där Drogo släpper allt överspänt superhjälte-Conan poserande och visar sig vara en mjuk och känslig älskare. Den vinkeln finns inte kvar i TV-serien vilket gör mycket av Danerys handlande obegripligt. Det verkar som om hon drabbats av Stockholmssyndrom, inte som om hon verkligen älskar Drogo.
Jag hade ett par favoritscener som jag verkligen ville se. Viserys kröning var såklart. När Rob besegrar Jamie Lannisters armé i slaget vid Wispering Wood klipptes bort. Trots det är jag är imponerad av hur man hanterade rustningarna. En klassisk helrustning från 1400-talet är i princip ogenomtränglig för svärd och pilar, vilket var anledningen till att man gick över till stridshammare och armborst. Samtidigt är 1400-talet den tid då riddare var på utdöende just på grund av kostnaderna kring att underhålla rustning och hästar. Rustningarna är därför av allvarligt olika kvalitet. Ser Hugh of the Vale saknar gorget(!) i en turnering. Bronn bär en rustning som man med lite god vilja skulle kunna kalla en Visbyrustning. Hjälmarna är tydligt inspirerade utan ha ett klart ursprung. Jag brukar inte ranta på om kläder men det känns OK när man skriver om ett kostymdrama.
Men den viktigaste scenen, Khal Drogos begravning, uppfyllde alla förhoppningar!
Disclaimer: Jag har precis som alla andra som skriver om GoT redan köpt dvdboxen. Jag har bara pre-daterat inläggen så att dom kan följa premiären.
Disclaimer två: Det var länge sen jag läste boken så alla jämförelser är ur minnet och kan vara min uppfattning inte exakt vad som faktiskt är skrivet.
Game of Thrones är TV adaptionen av GRR Martins första bok i serien A Song of Ice an Fire. Har du inte läst böckerna så borde du göra det parallellt med TV serien.
Trots stor skepsis från mig (Jag såg för mig någon form av Xena med krav på upplösning i varje avsnitt) så måste jag erkänna att jag är imponerad. Varken för ytlig eller en storyline helt begravt under ett massivt persongalleri. Båda problemen har man snyggt och elegant sidsteppat. Jag sitter och ser om dom två första avsnitten med en ny tanke i sinnet: Varje person i bild är namngiven och viktig. Det håller inte hela vägen men Theon Greyjoy finns med i bild i båda avsnitten (men hade jag inte läst böckerna så hade jag kallat honom hangeround nr 3). När han sen ska introduceras så är det ett känt ansikte för publiken samtidigt som vi inte behöver bry oss om honom just nu. Även Hodor är statist när man tar emot Kungen i Winterfell (bredvid Brandon och flera gånger mitt i kameran bakom Ned), clever.
I LOTR gjorde Peter Jackson en liknande sak. Flera scener saknades i filmen tex gåvorna i Lothlorien. Efter att Sällskapet lämnade alverna bar samtliga ett halsspänne i form av ett grönt löv. En liten detalj som bara uppskattas av fansen, men visst uppskattar vi det.
Dessutom så har GRRM bekräftat att det blir en andra säsong. Japp, A Clash of Kings kommer förhoppningsvis till hösten.
* * * minor spoilers * * *
OK, ok jag har åsikter. Jag såg Catelyn som yngre. Jag såg Valyrean steel som rödflammigt (har jag läst helt fel? I boken fick jag ett intryck att det var mönstersmide där en av färgerna var rött, kanske från drakblod). Jag såg muren som staplade isblock inte vad som ser ut som ett naturfenomen. Men detta är allt underordnat. Catelyn ser stolt och stark ut, Ice ser brutal ut och muren är jävligt imponerande.
Det enda riktiga problem jag har är Khal Drogo och hans Dothraki. Dels blir dom första scenerna med Dothraki platta och små. Danerys bröllopet känns som ett scoutläger. Man får inte alls känslan av att detta är en armé på fyrtiotusen soldater med familjer och slavar till det. Jag känner inte att det är minst hundra tusen människor på vandring.
Dessutom finns det i boken en jättevarm scen mellan Khal Drogo och Daenerys första gången dom är ensamma där Drogo släpper allt överspänt superhjälte-Conan poserande och visar sig vara en mjuk och känslig älskare. Den vinkeln finns inte kvar i TV-serien vilket gör mycket av Danerys handlande obegripligt. Det verkar som om hon drabbats av Stockholmssyndrom, inte som om hon verkligen älskar Drogo.
Jag hade ett par favoritscener som jag verkligen ville se. Viserys kröning var såklart. När Rob besegrar Jamie Lannisters armé i slaget vid Wispering Wood klipptes bort. Trots det är jag är imponerad av hur man hanterade rustningarna. En klassisk helrustning från 1400-talet är i princip ogenomtränglig för svärd och pilar, vilket var anledningen till att man gick över till stridshammare och armborst. Samtidigt är 1400-talet den tid då riddare var på utdöende just på grund av kostnaderna kring att underhålla rustning och hästar. Rustningarna är därför av allvarligt olika kvalitet. Ser Hugh of the Vale saknar gorget(!) i en turnering. Bronn bär en rustning som man med lite god vilja skulle kunna kalla en Visbyrustning. Hjälmarna är tydligt inspirerade utan ha ett klart ursprung. Jag brukar inte ranta på om kläder men det känns OK när man skriver om ett kostymdrama.
Men den viktigaste scenen, Khal Drogos begravning, uppfyllde alla förhoppningar!
Disclaimer: Jag har precis som alla andra som skriver om GoT redan köpt dvdboxen. Jag har bara pre-daterat inläggen så att dom kan följa premiären.
Disclaimer två: Det var länge sen jag läste boken så alla jämförelser är ur minnet och kan vara min uppfattning inte exakt vad som faktiskt är skrivet.
Eurocon på TV
Ian McDonald: Vad är rätt med SF
Nene intervjuar Elisabeth Bear
Infodumps:
Nene intervjuar Elisabeth Bear
Infodumps:
China Mieville in Space
Varför har jag så svårt att komma in i Embassytown av China Miéville? Han är en favoritförfattare. Embassytown är bra och tight skriven. Men jag kommer ändå inte in.
Jag har två funderingar, den första är stilistisk och den andra berör djupt liggande genrekonflikter.
1. Han väntar lite väl länge med att ge mig en visuell beskrivning av "the Ariekei" så jag känner inte att jag kan visualisera dom för mig vilket i sin tur gör att jag har svårt att relatera till dom. Han håller även på Ambassadörerna ganska länge.
2. Den andra är att Miéville, som alltid har haft en Fantasy tonvikt på sina böcker tar med sig detta in i min 'hemmagenre' Science Fiction. Embassytown är trots sina raketer, rymdskepp och aliens i grunden Future Fantasy. Embassytown är en mänsklig utpost på en planet som har enormt underliga Aliens. Dom har två munnar och deras språk måste därför talas av två personer simultant. De kan heller inte förstå inspelningar eller andra tekniska hjälpmedel som text eller piktogram. Det finns något ogripbart bakom (ovanför, utanför, bortom) det rent hörbara. Endast om det är två munnar som talar som ur samma själ, sinne eller hjärna kan dom ens förstå att det är ett försök att kommunicera. Detta centrala mysterium är i grunden Fantasy/magiskt. The Ariekei kan bara förstå tal som kommer från en 'själ'. En av birollsinnehavarna är en Automata, en Turingware. Fast hon talar Ariekei helt korrekt så blir hon inte förståd.
Jag har i vanliga fall kan uppskatta Future Fantasy men i detta fallet så är det så lite, så subtilt att det faktiskt stör.
Det sagt: Håll ut. Embassytown är faktiskt en bra bok, inte hans bästa men helt klart värt besväret. Andra halvan är så full av plottwists och oväntade turns att man måste hålla i sig för att inte trilla av stolen.
Eurocon sammanfattning
Så var ett underbart con över. Jag lider av svår sömnbrist, lätt huvudvärk och näringsbrist. Det är hårt och slitigt arbete att delta i cons och jag har enorm respekt för dom som har kraft att faktiskt inte bara delta utan även skapa ett con.
Kudus till arrangörerna!
Först ett referat av Den Tredje Dagen
Jag var sent på det även med en tretimmars sömn. Kostnaden med att bo billigt hos polare är restid tydligen därför missade jag läsningen med Nene och Pål, myter i SFF, Muminpanelen (Vilka mentala bilder man får: Snusmumriken, Morran och Lilla My i panel modererat av Knyttet, Nå jo) med mera. Att gå på con är att missa mer än man träffar. Fact of Life.
Jag kom inte fram förrän Elisabeth Bear drog sitt rant om flamewars in the world of Yarn! Eller nej fanken, hon pratar om oss! Om upprättandet av 'moral hierarcys of subgenres' och den skamliga njutningen av kunna se ner på folk. Ett inspirerande rant om hur skadligt det är att gå från 'Jag gillar inte subgenre X' till att 'Subgenre X är därför dålig' och 'Fansen till subgenre X är därför mindre värda'. Det känns som ett genomgående tema hos GoH talarna rörs sig runt just detta allomfattande, Allembracing Utopia and Ekumen of Nerds. För visst gillar vi att klassificera, etikettera och organisera vårt nörderi. Men spindeldiagram och wendiagran av komplicerade genreologiska interrelationer får aldrig bli moraliska hierarkier. McDonald hade som punkt igår att tags and labels får inte användas som om det är en full och total beskrivning av något utan som den minsta möjliga mängd information som kan användas (Hard SF som exempel). Och även om jag (som är en nykomling i nerdcommunityn detta var mitt första con) håller med helhjärtat i slagord som inclusive not excluding så är ju just detta nog ett tecken på stor splittring i vårt Nerdverse. Jag kände ingen balkanisering bland deltagarna (tvärtom)men, på samma sätt som mängden artiklar som hävdar att There is no recession är det tydligaste tecken på en recession (Financial Times har t.o.m. ett index på det) så måste brandtal om enighet ses som ett tecken på splittring. Synd.
Kvinnor, män och neutrum i SF (och ser jag nu 'i Fantasy' det saknades i panelen)
Diskussionen var nyanserad och balanserad. Jag föredrar brandtal och kanske hoppats på fler boktips eller insikter men så blev det inte. Jag har svårt att skriva om den här panelen eftersom jag bara satt och höll med.
Jag sitter och tittar på programmet för att friska upp minnet av vad jag gått på för paneler men förblindas istället av alla paneler jag missat. Moving on then till
Extravehicular activities.
Con är en transformation av digitala entiteter till biologiska livsformer med en bevisad existens utanför internet och det tryckta ordet. Därför är den största behållningen att en gång för alla få bevisat att det faktiskt är människor och inte chatbots bakom mina favoritbloggar, favoritböcker och digitala kontakter. Ett stort hatten av för det mänskliga mötet. Jag har kunnat sätta namn och ansikte på pseudonymer och bloggar. Har träffat Pål Eggert in the flesh! Kändisspottat Landet Annien, Anders Fager har visat mig var närmsta pizzeria ligger osv. Jag har stått på scen med den charmerande Nene Ormes (OK, ok det var utanför programmet men ändå). Jag har fått flera böcker signerade och mött ett stort och översvallande fandom. Jag lider nu av allvarlig social utmattning. Vissa av mina planer har tyvärr fallerat. Jag har inte lyckats få signerat böcker av Rajaniemi och Karin Tidbeck vilket jag tycker är väldigt synd. Jag har sovit mer än schemat tillät och möjligen lovat att besöka Åcon, Eurocon i Zagreb, en stad jag har blandade minnen av från kriget. Jag har mött människor jag inte viste fanns som Anglemark. Det känns som om jag måste smälta detta ett tag innan en utvärdering (och länkar såklart, det är oartigt att inte länka till folk man pratar om). Därför ber jag få ursäkta mig och återkomma.
Kudus till arrangörerna!
Först ett referat av Den Tredje Dagen
Jag var sent på det även med en tretimmars sömn. Kostnaden med att bo billigt hos polare är restid tydligen därför missade jag läsningen med Nene och Pål, myter i SFF, Muminpanelen (Vilka mentala bilder man får: Snusmumriken, Morran och Lilla My i panel modererat av Knyttet, Nå jo) med mera. Att gå på con är att missa mer än man träffar. Fact of Life.
Jag kom inte fram förrän Elisabeth Bear drog sitt rant om flamewars in the world of Yarn! Eller nej fanken, hon pratar om oss! Om upprättandet av 'moral hierarcys of subgenres' och den skamliga njutningen av kunna se ner på folk. Ett inspirerande rant om hur skadligt det är att gå från 'Jag gillar inte subgenre X' till att 'Subgenre X är därför dålig' och 'Fansen till subgenre X är därför mindre värda'. Det känns som ett genomgående tema hos GoH talarna rörs sig runt just detta allomfattande, Allembracing Utopia and Ekumen of Nerds. För visst gillar vi att klassificera, etikettera och organisera vårt nörderi. Men spindeldiagram och wendiagran av komplicerade genreologiska interrelationer får aldrig bli moraliska hierarkier. McDonald hade som punkt igår att tags and labels får inte användas som om det är en full och total beskrivning av något utan som den minsta möjliga mängd information som kan användas (Hard SF som exempel). Och även om jag (som är en nykomling i nerdcommunityn detta var mitt första con) håller med helhjärtat i slagord som inclusive not excluding så är ju just detta nog ett tecken på stor splittring i vårt Nerdverse. Jag kände ingen balkanisering bland deltagarna (tvärtom)men, på samma sätt som mängden artiklar som hävdar att There is no recession är det tydligaste tecken på en recession (Financial Times har t.o.m. ett index på det) så måste brandtal om enighet ses som ett tecken på splittring. Synd.
Kvinnor, män och neutrum i SF (och ser jag nu 'i Fantasy' det saknades i panelen)
Diskussionen var nyanserad och balanserad. Jag föredrar brandtal och kanske hoppats på fler boktips eller insikter men så blev det inte. Jag har svårt att skriva om den här panelen eftersom jag bara satt och höll med.
Jag sitter och tittar på programmet för att friska upp minnet av vad jag gått på för paneler men förblindas istället av alla paneler jag missat. Moving on then till
Extravehicular activities.
Con är en transformation av digitala entiteter till biologiska livsformer med en bevisad existens utanför internet och det tryckta ordet. Därför är den största behållningen att en gång för alla få bevisat att det faktiskt är människor och inte chatbots bakom mina favoritbloggar, favoritböcker och digitala kontakter. Ett stort hatten av för det mänskliga mötet. Jag har kunnat sätta namn och ansikte på pseudonymer och bloggar. Har träffat Pål Eggert in the flesh! Kändisspottat Landet Annien, Anders Fager har visat mig var närmsta pizzeria ligger osv. Jag har stått på scen med den charmerande Nene Ormes (OK, ok det var utanför programmet men ändå). Jag har fått flera böcker signerade och mött ett stort och översvallande fandom. Jag lider nu av allvarlig social utmattning. Vissa av mina planer har tyvärr fallerat. Jag har inte lyckats få signerat böcker av Rajaniemi och Karin Tidbeck vilket jag tycker är väldigt synd. Jag har sovit mer än schemat tillät och möjligen lovat att besöka Åcon, Eurocon i Zagreb, en stad jag har blandade minnen av från kriget. Jag har mött människor jag inte viste fanns som Anglemark. Det känns som om jag måste smälta detta ett tag innan en utvärdering (och länkar såklart, det är oartigt att inte länka till folk man pratar om). Därför ber jag få ursäkta mig och återkomma.
Eurocon dag två
Uppe med tuppen efter för mycket bjud sprit och för lite sömn. Inser att hälften av mina anteckningar från gårdagen är borta. Pekplattefail. Så här kommer det ur mitt grumliga minne:
Dagen började med en paneldiskussion om Research i Fantasy. I panelen satt fyra littvetare och en författare som också han missuppfattat panelnamnet: Det handlade om att studera Fantasy ur ett LittVet perspektiv och författaren MD Lachlan trodde (precis som jag trodde) att det handlade om den forskning vi gör för att skriva Fantasy.
Jag trodde att jag skulle få höra från författaren som byggde en sex meters papier maché drake får att kolla vinkeln på det dödande hugget. Författaren som gick tre veckor i Arizonas öken för att få en känsla för att gå med sporrar. Hur man tar reda på vad ett lik luktar när det är nytt? Men vi fick mycket intressanta tidbits om det i andra paneler. The Craft of writing the Fantastic bjöd på många godbitar på det temat.
Men så har ju arrangörerna varit väl kreativa med paneltitlarna. Min nästa paneldiskussion var Best books of 2010 handlade inte om 2010's bästa böcker utan om årets Hugonomineringar. Man kan ju säga att efter att ha hört panelens åsikter om dom nominerade så kan det inte ha varit årets bästa böcker. Underbara sågningar av en del nominerade. Från "it's a good book, but is it Hugo-worthy" till "I just couldnt finish that" och 'Jag störde mig inte så mycket på den aspekten av boken eftersom jag var så irriterad på den här aspekten'. Intressant och givande panel.
Ian MacDonald pratade på GoH intervjun om att växa upp i Nordirland. Alltid en engagerande talare.
Den mest intressanta GoH intervjun var den rekursiva dubbelintervjun mellan Rajaniemi och Stross. Rajaniemi öppnar med "Om du Charles skulle intervjua Hannu Rajaniemi: Vilken fråga skulle du öppna med?"
Mycket intressant diskussion om vad som är spännande inom SF, kvantfysik, genetik och Edinburgs skrivarcirkel. Stross sa bland annat att När jag tittar på Cory Doctorow och känner mig hotad, gammal och seg så tänker jag på att snart kommer Doctorow att titta på Rajaniemi och känna sig gammal och seg...
Men även med alla illustra internationella och nationella gäster är ju den stora behållningen med ett con dom oplanerade mötena.
Jag har träffat den störste, nu levande, författaren inom Isländsk Fantasy. Den ende, nu levande, Isländske Fantasy författaren.
Spontanpaneler som uppstår kring soldecket. En författarpanel morfar till en fandompanel, till en bokbloggspanel efterhand som deltagare går för att hämta öl och sugs in i andra konkurrerande konglomerat. Likt bakteriekolonier i en vårdamm växer och utvecklas spontanpanelerna, korsbefruktas av nya deltagare och korskontamineras av nya idéer.
Avslutningsvis: Ju mindre som sägs om vad som hände sen desto bättre. Bjudsprit är ett otyg.
Dagen började med en paneldiskussion om Research i Fantasy. I panelen satt fyra littvetare och en författare som också han missuppfattat panelnamnet: Det handlade om att studera Fantasy ur ett LittVet perspektiv och författaren MD Lachlan trodde (precis som jag trodde) att det handlade om den forskning vi gör för att skriva Fantasy.
Jag trodde att jag skulle få höra från författaren som byggde en sex meters papier maché drake får att kolla vinkeln på det dödande hugget. Författaren som gick tre veckor i Arizonas öken för att få en känsla för att gå med sporrar. Hur man tar reda på vad ett lik luktar när det är nytt? Men vi fick mycket intressanta tidbits om det i andra paneler. The Craft of writing the Fantastic bjöd på många godbitar på det temat.
Men så har ju arrangörerna varit väl kreativa med paneltitlarna. Min nästa paneldiskussion var Best books of 2010 handlade inte om 2010's bästa böcker utan om årets Hugonomineringar. Man kan ju säga att efter att ha hört panelens åsikter om dom nominerade så kan det inte ha varit årets bästa böcker. Underbara sågningar av en del nominerade. Från "it's a good book, but is it Hugo-worthy" till "I just couldnt finish that" och 'Jag störde mig inte så mycket på den aspekten av boken eftersom jag var så irriterad på den här aspekten'. Intressant och givande panel.
Ian MacDonald pratade på GoH intervjun om att växa upp i Nordirland. Alltid en engagerande talare.
Den mest intressanta GoH intervjun var den rekursiva dubbelintervjun mellan Rajaniemi och Stross. Rajaniemi öppnar med "Om du Charles skulle intervjua Hannu Rajaniemi: Vilken fråga skulle du öppna med?"
Mycket intressant diskussion om vad som är spännande inom SF, kvantfysik, genetik och Edinburgs skrivarcirkel. Stross sa bland annat att När jag tittar på Cory Doctorow och känner mig hotad, gammal och seg så tänker jag på att snart kommer Doctorow att titta på Rajaniemi och känna sig gammal och seg...
Men även med alla illustra internationella och nationella gäster är ju den stora behållningen med ett con dom oplanerade mötena.
Jag har träffat den störste, nu levande, författaren inom Isländsk Fantasy. Den ende, nu levande, Isländske Fantasy författaren.
Spontanpaneler som uppstår kring soldecket. En författarpanel morfar till en fandompanel, till en bokbloggspanel efterhand som deltagare går för att hämta öl och sugs in i andra konkurrerande konglomerat. Likt bakteriekolonier i en vårdamm växer och utvecklas spontanpanelerna, korsbefruktas av nya deltagare och korskontamineras av nya idéer.
Avslutningsvis: Ju mindre som sägs om vad som hände sen desto bättre. Bjudsprit är ett otyg.
Eurocon första dagen
Så har vi avverkat första dagen på Eurocon. På grund av tågförseningar så dök jag inte upp förrän "AsyouknowBob". Jag hade planerat att vara med från "the beginnning".
AsyouknowBob var en paneldiskussion mellan dom stora Con-namnen på temat hur man kan undvika infodumps. Som sådant var det en stor flopp. Panelen hävdade med eftertryck att infodumps är bra, kul och viktigt. Publiken håll med och sedan pratade dom om olika exempel på lysande infodumpar från Moby Dick och framåt.
Stross: Man läser för att bli underhållen, så om en infodump inte är underhållande så har man misslyckats.
Så som en kritik av infodumps misslyckades panelen ordentligt; Som en hyllning till lyckade infodumps var den en stor succé. Jag kan fråga mig: Hur skulle du få över information till läsaren utan dom? Det viktiga att ta med sig är egentligen att det är en svår del av boken att skriva och när man får det rätt är man som författare omåttligt stolt och som läsare fascinerad!
Nenes Intervju med Elisabeth Bear var skitkul. Jag har alltid tyckt att hennes böcker är bra men inte underbara. Nene däremot är Sveriges största Bear-Fangirl. Den skadar inte att Bear är en underbar framträdare, engagerande och intelligent talare.
Ian McDonald är en författare som jag inte har läst. Men hans tal om vad som är Rätt med SF idag var helt rätt. SF's själ och hjärta, att resa ut i rymden och upptäcka nya världar, har slitits ut och stulits av TV. SF befinner sig på nedersta botten: "Vi ligger i rännstenen, men vi blickar mot stjärnorna" Han tog också upp SF/Gender skandalen* i Storbritannien. Om du har missat den se nedan. Det handlar om att det saknas kvinnliga författare i SF och att läsarna inte läser dom. "Det finns en stor förläggare i UK som inte accepterar manus från kvinnor inom SF". "Vi sitter i knät på marknadsavdelningen! Dom har bestämt att SF är pojkböcker!" Han uppmanade os att läsa mycket och läsa brett. Ack och ve han säger till mig att läsa mer!
Han avslutade med att kasta ut en fråga: Om ordet, taggen, ettiketten 'Hard' SF så kan dela upp en församling efter könslinjer borde vi inte förkasta den? Min motfråga var 'Vad ska vi då kalla tex böcker och vetenskaplig utforskning som Greg Egan?' Jag vick inget bra svar men eftersom jag håller med Ian så frågar jag Er läsare: Vad ska vi stället kalla technonerdSF, SF där just teknik och vetenskap är den drivande delen av storyn, kanske även är storyn? Need new name, enter your submissions in the kommentary field.
The Guardian bad sina läsare lista sina SF-favoriter. Resultated blev en lista med över femhundra författare men bara 4% kvinnliga författare. SF som är den mest radikala och framsynta av alla genrer är en pojkklubb, eller? Men även vi som vill läsa kvinnliga SF-författare får inte tillgång till alla bra böcker som finns. Som Nicola säger: "you can't buy a book that's not on the shelf." Det tog mig år att jaga ner Dreamsnake. Jämför det med David Barnett på the Guardian "if there is sexism in the SF world, it may well be a matter of representation by the readership"(!)
Den ursprungliga artikeln som frågar efter bra SF; här. Resultaträkningen av Ask Nicola här. The Guardians vonOben attityd förtjänar ett helt eget rant som kanske kommer så småningom.
AsyouknowBob var en paneldiskussion mellan dom stora Con-namnen på temat hur man kan undvika infodumps. Som sådant var det en stor flopp. Panelen hävdade med eftertryck att infodumps är bra, kul och viktigt. Publiken håll med och sedan pratade dom om olika exempel på lysande infodumpar från Moby Dick och framåt.
Stross: Man läser för att bli underhållen, så om en infodump inte är underhållande så har man misslyckats.
Så som en kritik av infodumps misslyckades panelen ordentligt; Som en hyllning till lyckade infodumps var den en stor succé. Jag kan fråga mig: Hur skulle du få över information till läsaren utan dom? Det viktiga att ta med sig är egentligen att det är en svår del av boken att skriva och när man får det rätt är man som författare omåttligt stolt och som läsare fascinerad!
Nenes Intervju med Elisabeth Bear var skitkul. Jag har alltid tyckt att hennes böcker är bra men inte underbara. Nene däremot är Sveriges största Bear-Fangirl. Den skadar inte att Bear är en underbar framträdare, engagerande och intelligent talare.
Ian McDonald är en författare som jag inte har läst. Men hans tal om vad som är Rätt med SF idag var helt rätt. SF's själ och hjärta, att resa ut i rymden och upptäcka nya världar, har slitits ut och stulits av TV. SF befinner sig på nedersta botten: "Vi ligger i rännstenen, men vi blickar mot stjärnorna" Han tog också upp SF/Gender skandalen* i Storbritannien. Om du har missat den se nedan. Det handlar om att det saknas kvinnliga författare i SF och att läsarna inte läser dom. "Det finns en stor förläggare i UK som inte accepterar manus från kvinnor inom SF". "Vi sitter i knät på marknadsavdelningen! Dom har bestämt att SF är pojkböcker!" Han uppmanade os att läsa mycket och läsa brett. Ack och ve han säger till mig att läsa mer!
Han avslutade med att kasta ut en fråga: Om ordet, taggen, ettiketten 'Hard' SF så kan dela upp en församling efter könslinjer borde vi inte förkasta den? Min motfråga var 'Vad ska vi då kalla tex böcker och vetenskaplig utforskning som Greg Egan?' Jag vick inget bra svar men eftersom jag håller med Ian så frågar jag Er läsare: Vad ska vi stället kalla technonerdSF, SF där just teknik och vetenskap är den drivande delen av storyn, kanske även är storyn? Need new name, enter your submissions in the kommentary field.
The Guardian bad sina läsare lista sina SF-favoriter. Resultated blev en lista med över femhundra författare men bara 4% kvinnliga författare. SF som är den mest radikala och framsynta av alla genrer är en pojkklubb, eller? Men även vi som vill läsa kvinnliga SF-författare får inte tillgång till alla bra böcker som finns. Som Nicola säger: "you can't buy a book that's not on the shelf." Det tog mig år att jaga ner Dreamsnake. Jämför det med David Barnett på the Guardian "if there is sexism in the SF world, it may well be a matter of representation by the readership"(!)
Den ursprungliga artikeln som frågar efter bra SF; här. Resultaträkningen av Ask Nicola här. The Guardians vonOben attityd förtjänar ett helt eget rant som kanske kommer så småningom.
Filmexplosioner
blir aldrig lika skrämmande som riktiga...
Jag gillar verkligen stora filmexplosioner men riktigt samma 'oh shit där var ingen kulle för en sekund sedan', lyckas dom sällan skapa.
Jag gillar verkligen stora filmexplosioner men riktigt samma 'oh shit där var ingen kulle för en sekund sedan', lyckas dom sällan skapa.
Zombified på SF-bokhandelns serielördag
Apart förlag som ger ut Walking dead (på Svenska) bjöd på en zombifiering för varje köpt ex av serien.
Oemotståndligt!
Eurocon
Nu har jag äntligen fixat finansiering för att åka till Eurocon!
Just nu sitter jag och kämpar med Planen. Programmet är så späckat med intressanta samtal och läsningar att det kommer att bli väldigt svårt att hinna med allt. Dessutom måste man get your priorities straight. Vad vill jag uppnå?
En sak som vore väldigt kul är att träffa mina läsare. Den är bloggen håller en väldigt hög klass av läsare, det är författare och bokbloggare som kommenterar eller länkar hit. (Man kan också skriva att det är ett tecken på de incestuösa tendenserna i bokbloggsskogen men jag väljer den andra formuleringen). Jag kommer att mellanlanda i Bokbloggsbåset men ska försöka hitta er även om ni gömmer er.
Nästa sak jag funderar på är att träffa och intervjua författare. Jag funderar på att göra en riktig Fanboi improvisationsteater. Har sett Flashmobben som sökte upp ett okänt garageband och gav dom en riktigt fantastisk spelning, fullsatt, alla i publiken kunde texterna och musiken, osv*. Tänk att få se Eggert, Bear och McDonald och brista ut i fjortisfalsett och utropa: "IIIIIiiiiih! Titta! Det är Pål Eggert! Åh, snälla signera mitt vänstra bröst! I am your biggest fan!" Hmm - måste köpa en Catholic school girl uniform och raka benen....
Sen måste man ju frossa i SF Fandom. Förköpa sig på böcker, gå på föreläsningar och paneldiskussioner.
Kommer du att vara där?
*Best Gig Ever
Just nu sitter jag och kämpar med Planen. Programmet är så späckat med intressanta samtal och läsningar att det kommer att bli väldigt svårt att hinna med allt. Dessutom måste man get your priorities straight. Vad vill jag uppnå?
En sak som vore väldigt kul är att träffa mina läsare. Den är bloggen håller en väldigt hög klass av läsare, det är författare och bokbloggare som kommenterar eller länkar hit. (Man kan också skriva att det är ett tecken på de incestuösa tendenserna i bokbloggsskogen men jag väljer den andra formuleringen). Jag kommer att mellanlanda i Bokbloggsbåset men ska försöka hitta er även om ni gömmer er.
Nästa sak jag funderar på är att träffa och intervjua författare. Jag funderar på att göra en riktig Fanboi improvisationsteater. Har sett Flashmobben som sökte upp ett okänt garageband och gav dom en riktigt fantastisk spelning, fullsatt, alla i publiken kunde texterna och musiken, osv*. Tänk att få se Eggert, Bear och McDonald och brista ut i fjortisfalsett och utropa: "IIIIIiiiiih! Titta! Det är Pål Eggert! Åh, snälla signera mitt vänstra bröst! I am your biggest fan!" Hmm - måste köpa en Catholic school girl uniform och raka benen....
Sen måste man ju frossa i SF Fandom. Förköpa sig på böcker, gå på föreläsningar och paneldiskussioner.
Kommer du att vara där?
*Best Gig Ever
Do I need Goggles with this?
Acquired Aposymbiotic Familiarism
Zoo City av Lauren Beukes är en smutsig Urban Fantasy från Sydafrika.
Zinzi är en fd. journalist och knarkare som har drabbats av AAP. Det, och den där tiden i fängelse, har gjort att hon hamnat i Zoo City, en slum i Johannesburg där folk som drabbats av animalism bor. I Beukes alternativa nutid har mängder av människor drabbats av att ha ett följedjur. Det är ett tecken på synd, skam och det ger dig slumpartade magiska förmågor. Till skillnad från mainstream Urban Fantasy så är det magiska inte dolt det är ute i ljuset, det är allmänt känt. Eftersom man drabbas av Familiarism när man gjort något fel (mord är det vanliga) så är det ett enormt stigma. Det är ett tecken på att du är kriminell.
Hur ska man beskriva boken? Natten jag läste ut den gick jag inte och la mig utan var tvungen att ersätta nattsömn med kaffe när morgonen kom. Dålig tidsdisposition från min sida.
Det är bara den andra afrikanska fantasy jag läst så jag känner att jag har inget att relatera till förutom hela den globala konkurrensen men det gör inget; Zoo City står stark även i det bästa sällskap.
Zinzi är en fd. journalist och knarkare som har drabbats av AAP. Det, och den där tiden i fängelse, har gjort att hon hamnat i Zoo City, en slum i Johannesburg där folk som drabbats av animalism bor. I Beukes alternativa nutid har mängder av människor drabbats av att ha ett följedjur. Det är ett tecken på synd, skam och det ger dig slumpartade magiska förmågor. Till skillnad från mainstream Urban Fantasy så är det magiska inte dolt det är ute i ljuset, det är allmänt känt. Eftersom man drabbas av Familiarism när man gjort något fel (mord är det vanliga) så är det ett enormt stigma. Det är ett tecken på att du är kriminell.
Hur ska man beskriva boken? Natten jag läste ut den gick jag inte och la mig utan var tvungen att ersätta nattsömn med kaffe när morgonen kom. Dålig tidsdisposition från min sida.
Det är bara den andra afrikanska fantasy jag läst så jag känner att jag har inget att relatera till förutom hela den globala konkurrensen men det gör inget; Zoo City står stark även i det bästa sällskap.
Integritetsmedvetna elever avslöjar Storebrorssamhällets brister
Malmöskolorna har satsat miljoner på övervakning av sina elever men det har inte gett mer än en kortvarig effekt på skadegörelse. Här ser vi bevakningssamhällets stora brister:
När man sätter upp en kamera så får man en snabb effekt och ger intryck av att ha "gjort något", kortsiktiga mediepoäng. Men all övervakning är för det första otillräcklig och för det andra vanebildande. Alla som vill kan lära sig att "go of the grid" och det man egentligen säger sig vilja övervaka syns inte på kamerorna. Dom elever som inte lär sig kommer att övervakas och man kommer att ha massor av bilder på oskyldiga elever. (Om du inte inser vad det innebär att fotografera oskyldiga så borde du kolla upp skandalerna i USA's skolor där skolans laptop automatiskt spelar in eleverna utan deras godkännande, utan deras medvetande, även i hemmet, även nakna...)
Det finns tusen anledningar att inte vilja fastna på bild, kyssa sin flickvän, smygröka eller peta näsan. Men det enda som kan mätas är ju just skadegörelsen. Det ger gått hopp för nästa generation att man redan nu lär sig undvika påträngande och onödig bevakning.
Tyvärr har malmöskolorna redan gått vidare till nästa steg: soniska vapen. Man sätter upp högtalare som sänder ut ett högfrekvent ljud som "bara uppfattas av tonåringar". Vilken idiotdefinition. Det är ett ljud som bara kan uppfattas av människor med bra hörsel! Så ungdomar som ofta klubbar eller går på rockkonserter kommer snart att bli immuna mot detta vapen. *suck* (Jag ser genast nästa favorit-vandaliserings-offer, krossa visslan)
Jag kanske måste säga att jag inte är för skadegörelse eller försvarar vandaler. Men att tro att man kan installera robotsystem för att jaga ungdomsligister är bara galet. Det drabbar bara oskyldiga och dom som inte har integritet nog att lära sig kringgå Storebrorssamhället. Skadegörelse är i grunden ett polisproblem och på skolor är det ett tydligt tecken på för låg personaltäthet och sociala problem i hemmiljön. För det andra så inser inte skolpolitikerna att övervakning är (om det ska fungera) väldigt personalintensivt. Så istället för att ha folk som sitter och bevakar kamerorna så borde man ha personal i gemensamutrymmena på rasterna.
Jag vill uppmana alla elever i Malmös skolor att läsa Cory Doctorovs Little Brother för att lära sig mer om övervakningssamhället och dess brister. Alla föräldrar borde läsa på om Lower Merion School District.
Referenser:
sydnytt
Skånskan
Om "dogwistle" mot ungdomar:
Skånskan
BBC
Skolor som avslöjats med att instalera spyware i elevernas laptops och sedan övervaka eleverna i deras hem:
BoingBoing
ett exempel på foton
När man sätter upp en kamera så får man en snabb effekt och ger intryck av att ha "gjort något", kortsiktiga mediepoäng. Men all övervakning är för det första otillräcklig och för det andra vanebildande. Alla som vill kan lära sig att "go of the grid" och det man egentligen säger sig vilja övervaka syns inte på kamerorna. Dom elever som inte lär sig kommer att övervakas och man kommer att ha massor av bilder på oskyldiga elever. (Om du inte inser vad det innebär att fotografera oskyldiga så borde du kolla upp skandalerna i USA's skolor där skolans laptop automatiskt spelar in eleverna utan deras godkännande, utan deras medvetande, även i hemmet, även nakna...)
Det finns tusen anledningar att inte vilja fastna på bild, kyssa sin flickvän, smygröka eller peta näsan. Men det enda som kan mätas är ju just skadegörelsen. Det ger gått hopp för nästa generation att man redan nu lär sig undvika påträngande och onödig bevakning.
Tyvärr har malmöskolorna redan gått vidare till nästa steg: soniska vapen. Man sätter upp högtalare som sänder ut ett högfrekvent ljud som "bara uppfattas av tonåringar". Vilken idiotdefinition. Det är ett ljud som bara kan uppfattas av människor med bra hörsel! Så ungdomar som ofta klubbar eller går på rockkonserter kommer snart att bli immuna mot detta vapen. *suck* (Jag ser genast nästa favorit-vandaliserings-offer, krossa visslan)
Jag kanske måste säga att jag inte är för skadegörelse eller försvarar vandaler. Men att tro att man kan installera robotsystem för att jaga ungdomsligister är bara galet. Det drabbar bara oskyldiga och dom som inte har integritet nog att lära sig kringgå Storebrorssamhället. Skadegörelse är i grunden ett polisproblem och på skolor är det ett tydligt tecken på för låg personaltäthet och sociala problem i hemmiljön. För det andra så inser inte skolpolitikerna att övervakning är (om det ska fungera) väldigt personalintensivt. Så istället för att ha folk som sitter och bevakar kamerorna så borde man ha personal i gemensamutrymmena på rasterna.
Jag vill uppmana alla elever i Malmös skolor att läsa Cory Doctorovs Little Brother för att lära sig mer om övervakningssamhället och dess brister. Alla föräldrar borde läsa på om Lower Merion School District.
Referenser:
sydnytt
Skånskan
Om "dogwistle" mot ungdomar:
Skånskan
BBC
Skolor som avslöjats med att instalera spyware i elevernas laptops och sedan övervaka eleverna i deras hem:
BoingBoing
ett exempel på foton
Svenska Flaggans dag, Hazelius och regn
I dag skriver vi om historien än en gång. Sveriges Nationaldag är som alla andra Nationella Accessoarer syftat att stärka illusionen om Nationell samhörighet. Du, jag och Kung Carl Gustaf har på något magiskt sätt gemensamma intressen. Men lögnen går ett steg längre just idag.
Vi lär oss att man valde den 6:e juni för att "det var den dag Gustav Vasa utropades till kung 1523, och också det datum då den gällande regeringsform undertecknades 1809"*. Sanningen är att när dom Svenska nationalisterna ville skapa en speciell dag för att fira Svenskheten (detta odefinierbara begrepp som bara syftar att ena genom att definiera utanförskap) så vände man sig till Artur Hazelius, berömd nationalist är grundare av skansen. Man planerade att ha första firandet 30:e maj. Eftersom det bara var en handfull fulla poeter som skulle läsa patriotiska dikter, hylla flaggan och ev dricka punsch (det var så skinheads umgicks på artonhundratalet) så var det ingen katastrof när hela evenemanget regnade inne. Man sköt helt enkelt upp firandet en vecka.
Än i dag samlas förvirrade Svenska över hela landet för att fira att det regnande den 30:e maj 1893!
Förövrigt vill jag ha pingsten tillbaka. Övergången från kristen helg till nationalism har kostat oss 0,2 röda dagar om året.
Vi lär oss att man valde den 6:e juni för att "det var den dag Gustav Vasa utropades till kung 1523, och också det datum då den gällande regeringsform undertecknades 1809"*. Sanningen är att när dom Svenska nationalisterna ville skapa en speciell dag för att fira Svenskheten (detta odefinierbara begrepp som bara syftar att ena genom att definiera utanförskap) så vände man sig till Artur Hazelius, berömd nationalist är grundare av skansen. Man planerade att ha första firandet 30:e maj. Eftersom det bara var en handfull fulla poeter som skulle läsa patriotiska dikter, hylla flaggan och ev dricka punsch (det var så skinheads umgicks på artonhundratalet) så var det ingen katastrof när hela evenemanget regnade inne. Man sköt helt enkelt upp firandet en vecka.
Än i dag samlas förvirrade Svenska över hela landet för att fira att det regnande den 30:e maj 1893!
Förövrigt vill jag ha pingsten tillbaka. Övergången från kristen helg till nationalism har kostat oss 0,2 röda dagar om året.
Att dö en smula
'Ars Moriendi - konsten att dö' är Pål Eggerts debutnovell.
Undertiteln en 'Gotisk Roman' ledde in mig på helt fel spår innan jag började läsa. Ju mer min 'att-läsa-hög' växt desto mindre 'förförståelse' brukar jag ha innan jag plockar upp en bok. Jag har helt enkelt glömt varför boken attraherade mig. Så inte i det här fallet.
Jag läste Eggerts De döda fruktar födelsen och gillade den. När jag sedan fick veta att det fanns en annan bok av samme författare började jag nysta i att få tag i den. Boken är ur tryck, finns inte hos antikvariat och inte heller på biblioteket. Men Pål själv sa att den fanns på Göteborgsbiblioteket och efter två misslyckade försök lyckades jag låna den. Det tog över åtta månader men det gick. Det borde göras något åt alla böcker som gått ur tryck!
Men med minnet av 'De döda...' och undertiteln Gotisk Roman' så förväntade jag mig något i genren Urban Fantasy men med mer vampyrer. Kanske handlade den om en Goth-chick som blir vampyr? Ach vad jag inte känner Eggert.
Ars Moriendi är en Gotisk Fantasy novellett satt i Frankrike på 1400-talet. Gotisk i den ursprungliga meningen. Det är en alternativ St Göran och Draken saga. Staden Montris har drabbas av samma öde och en drake kräver tribut i form av mat och årliga jungfrur. Carminiterklostret har som sin uppgift att förbereda jungfrurna för att offras till draken. Carminiterorden har helgats till drakens första offer Sankta Carmina. Vi får följa en av jungfrurnas liv i klostret och hennes förberedelser för att dö...
Flera trådar som Eggert utvecklar i 'De döda' finns i sin linda i Ars Moriendi men det är en helt annat typ av bok. Den är liten och nätt och även om jag gillade den så kan jag inte med gott samvete uppmana Er att springa ut och skaffa den. Men bor du i Göteborg, eller har ett bra bibliotek i närheten så kan jag klart rekommendera att du beställer den. Den är en debutroman med mindre skavanker men efter tre fyra sidor så är du såld.
Klart godkänd.
Pål Eggerts egen Hemsida
Undertiteln en 'Gotisk Roman' ledde in mig på helt fel spår innan jag började läsa. Ju mer min 'att-läsa-hög' växt desto mindre 'förförståelse' brukar jag ha innan jag plockar upp en bok. Jag har helt enkelt glömt varför boken attraherade mig. Så inte i det här fallet.
Jag läste Eggerts De döda fruktar födelsen och gillade den. När jag sedan fick veta att det fanns en annan bok av samme författare började jag nysta i att få tag i den. Boken är ur tryck, finns inte hos antikvariat och inte heller på biblioteket. Men Pål själv sa att den fanns på Göteborgsbiblioteket och efter två misslyckade försök lyckades jag låna den. Det tog över åtta månader men det gick. Det borde göras något åt alla böcker som gått ur tryck!
Men med minnet av 'De döda...' och undertiteln Gotisk Roman' så förväntade jag mig något i genren Urban Fantasy men med mer vampyrer. Kanske handlade den om en Goth-chick som blir vampyr? Ach vad jag inte känner Eggert.
Ars Moriendi är en Gotisk Fantasy novellett satt i Frankrike på 1400-talet. Gotisk i den ursprungliga meningen. Det är en alternativ St Göran och Draken saga. Staden Montris har drabbas av samma öde och en drake kräver tribut i form av mat och årliga jungfrur. Carminiterklostret har som sin uppgift att förbereda jungfrurna för att offras till draken. Carminiterorden har helgats till drakens första offer Sankta Carmina. Vi får följa en av jungfrurnas liv i klostret och hennes förberedelser för att dö...
Flera trådar som Eggert utvecklar i 'De döda' finns i sin linda i Ars Moriendi men det är en helt annat typ av bok. Den är liten och nätt och även om jag gillade den så kan jag inte med gott samvete uppmana Er att springa ut och skaffa den. Men bor du i Göteborg, eller har ett bra bibliotek i närheten så kan jag klart rekommendera att du beställer den. Den är en debutroman med mindre skavanker men efter tre fyra sidor så är du såld.
Klart godkänd.
Pål Eggerts egen Hemsida
