A Dance with Dragons
Att diskutera Dance är omöjligt utan att spoila dom tidigare fyra böckerna. GRR Martin är känd för att ingen är säker. Ingen enskild karaktär är 'huvudperson' utan vem som helst, oavsett hur viktig han verkar vara för handlingen kan dö. Att ens avslöja vilka Point-of-View karaktärer är att spoila vem som överlever de föregående böckerna. Därför har jag två spoiler varningar. Först spoilar jag bok ett till fyra och i slutet spoilers för bok fem.
Det enda jag kan säga utan att spoila är att denna bok har styrkor och svagheter men lever på det hela taget upp till resten av serien.
OBS - det är fritt fram för spoilers i kommentarerna. Tänk på det om du klickar in där.
* * * Here there be Spoilers * * *
Dance är en tung bok i alla ordets meningar (1,3kg). Mycket ska avhandlas och det är mycket resande. Martin är inte lika bra som Steven Erikson på att skriva om långa, hårda och i grunden tråkiga transportsträckor utan att det blir tråkigt för läsaren. Trots det är det viktiga saker som avslöjas. Precis som boken innan handlar den om konsekvenser. Konsekvenser av krig, konsekvenser av att vinna.
Den är tung att läsa. Storyn har divergerat och det kan ibland kännas som en serie osammanhängande trådar. Samtidigt är det ett praktexempel på att avskalad text inte alltid är det rätta. Ja, ibland blev det lite mycket matbeskrivningar och ibland lite mycket väder och kläder men det håller ihop i en tillfredsställande väv.
Dance följer Tyrion Lannister, Jon Snow och Daenerys Targaryen. Jon är Lord Commander av Nattvakten och han har insett att hela syftet med Muren är att skydda 'the Lands of Men' mot the Others, dessa mystiska vålnader av is och kyla som kan animera de döda för att tjäna sina syften. Vi/Jon vet näst intill inget om vilka de Andra är eller vilka syften de har. Bara att de kommer med vintern och de är livsfarliga. Jons försök att bemanna Muren sätter honom på kant med de mer konservativa av sina bröder. Samtidigt är han den av de tre som har bäst chans att lyckas. Han är karismatisk, välutbildad och vet hur man ska leda män. Dany har näst intill ingen utbildning i Ledarskap.
Daenerys har avbrutit sin marsch och försöker regera i Meereen, en av slavstaterna i Slavers Bay. Hon kämpar för att regera rättvist och skapa fred mellan slavarna hon friget och slavägarna hon besegrat. Det är lätt att avskaffa slaveriet men vad ska slavarna leva av när de är fria? Hur ska en slavstad ens kunna försörja sig själv med mat när de inte längre kan leva av slavhandel? Och de andra slavstaterna som ser sin inkomst hotad av slavuppror? För att göra hennes situation etter värre så kan hon inte ens förlita sig på sina drakar. Hon kan inte kontrollera dem och i sin hunger härjar de den kringliggande landsbygden.
Tyrion har flytt Westeros och är knäckt och bitter. En av de stora frågorna som Martin tar upp i Ice and Fire är just att i ett feodalt landskap är familjen det enda du kan lita på, familjelojalitet, familjeband och familjeproblem är centralt i hans skrivande. Tyrion har brutit mot ett tabu värre än Kungamord; han har dödat sin far. Oavsett hur mycket Tyrion kan ha hatat sin far och hur illa han har behandlats av honom så har han brutit igenom en mur av förbud och frånsagt sig alla släktband. Cersei hatar han men Jamie? Han hatar honom för hans roll i Tywins förräderi men samtidigt älskar han sin bror.
För att kunna prata om själva boken varnar jag nu för fler spoilers av A Dance with Dragons nedan.
* * * More Spoilers * * *
Det dyker upp flera andra kända PoV's som vi saknat länge. Davos the Onionknight, Cersei, och Reek. Ungefär två-tredjedelar in går handlingen vidare efter händelserna i a Feast och avslutar/ knyter ihop de två böckerna. En PoV som verkligen är underbar är Arya's kapitel. Det är en kort liten story om hur hon initieras mer och mer i Faceless Men's mysterier. Jag har tidigare skrivit om Bra Magi. När prästerna skär av hennes ansikte och fäster en död kvinnans ansikte är bara jättebra!
Davos får i uppdrag att hitta Rickon och när han för reda på var han är blir han blek av skräck. Var är Rickon?
Reek har en stor roll. Theon Greyjoy är fånge hos Ramsay Bolton. Ingen Bolton i böckerna är Good guy men efter ett par kapitel med Theon/Reek verkar Roose Bolton som en hyvens kille. Ramsay torterar Theon tills hela hans identitet är utplånad.
Vi introduceras också till Aegon Targaryen. Japp, den bebis som Ser Gregor Clegane krossade huvudet på. Tydligen har John Connington smugglat ut den rätta bebisen och tränat honom i ledarskap och nu är det dags att stiga in på scenen. Hos en annan författare hade detta grepp inte funkat men GRRM har förtjänat rätten genom att hela tiden slå fast att det inte är enskilda karaktärer som bär hela historien. En stor risk är ju att man bryter illusionen om man kastar in en ny huvudrollsinnehavare halvvägs in. Han har 'planterat' möjligheten redan från början och genom att döda av minst en 'huvudrollsinnehavare' i varannan bok (Ned, Robb och ). Sen har han introducerat nya PoV karaktärer hela tiden. När nu en ny targaryen så finns det redan ett mentalt utrymme för honom.
GRRM har förfört oss med olika religioner. Jag tror att alla som läser serien sympatiserar med the Old Gods, deras heliga träd med gråtande ansikten. Sedan dyker Melissandre upp och sakta bygger hon sitt inflytande. Det är uppenbart i efterhand vart det är på väg men ändå hoppar jag till när hennes Queens Guard utropar "One land, one god, one king!" Underbar scen!
Avslutningsvis har jag en obehaglig känsla som jag fick efter bok tre och fyra. Medan jag läser den är den underbar. Jag sitter som på nålar, kollar upp obskyra namn i wikis och tittar på kartor för att få en uppfattning om Stannis inflytande i Norrland. Men när jag lägger ner boken drabbas jag av känslan "Var den så bra som jag upplevde den?" Detta är anledningen till att jag inte läst om någon av hans böcker. Samtidigt känner jag att jag vill gå på första intrycket och inte eftertankens kranka blekhet.
Mitt första intryck var att boken var underbar, superbra och ett must-read!
SocialistSimon och Google+
Japp, som förkämpe för teknik och posthumanism har jag skapat mig en närvaro på G+. Det finns många fördelar och många buggar så vi får se var vi landar. Än så länge är jag positiv.
Varför G+?
Den första och mest uppenbara fördelen är att det inte är facebook.
Det kan låta småaktigt men det är en stor fördel. Ingen reklam (än), inga flashgames, varken som tar upp din tid eller spamedelanden från kontakter. Sen har vi terminologin: Du skickar inte 'vänförfrågningar' du lägger folk i din a cirklar. Om dom vill kan dom lägga till dig vilket ger en ömsesidighet men det är ingen 'vän' som antingen accepterar eller avvisar dig.
Den andra fördelen är att det inte är twitter.
Det du postar är offentligt. Alla som har dig i sina cirklar kan se det du skriver. Men bara om du vill. Du kan välja att dela bara med dom som finns i dina cirklar, du kan se till att dom som läser det inte kan vidarebefordra det. Även om det inte är tekniskt omöjligt så gör det att den som vill copy/pastea dina posts får tänka till en gång till när dom ser att du inte vill att det du sagt ska lämna cirkeln.
Jag har bara den mest rudimentära sorteringen av mina kontakter: Friends, Webquaintances och Folk jag följer och Hoven. Men det blir snabbt uppenbart att jag kan ha en cirkel med mina vänner där jag pratar om hur jobbig chefen är och en annan cirkel där jag har mina arbetskamrater där jag kan prata jobb, för att ta ett uppenbart Twitter/Facebook problem. Folk har fått sparken för sånt dom sagt på Facebook i Sverige, för tweets i USA.
Men den största fördelen är att det är nytt, snabbt och stort.
Ingen är 'hemma' på G+ ännu. Ingen vet hur man ska göra så alla jag har träffat minglar ohämmat. Jag har hamnat i Sheldon Coopers, Harry Dresdens och Bob LeSkulls cirklarn för att ta några kända personer. Detta betyder inte att G+ inte kommer att urarta i spam innom ett par år. Det är helt oviktigt. När det händer går jag vidare.
Därför vill jag bjuda in alla läsare att hälsa på mig på G+! Har du ingen invite så skriv det i kommentarsfältet så ska jag bjuda in dig. (I vad mån jag har invites kvar, just nu verkar dom vara unlimited.)
Det finns dessutom numera en +1 knapp längst uppe till vänster (under Tweetknappen). Ge mig en +1 om du känner för det.
The Dagger and the Coin
Fantasy värld med bra djup och intressanta karaktärer och relationer är inte mer än vi kan förvänta oss av Abraham och det är precis vad vi får. Det är tydligt att han tagit ett blad från GRR Martins bok. I prologen får vi en glimt av awesome magi för att sedan i princip inte ha magi alls. Det är subtilt, understated och utgör en viktig del av världsbygget och intrigen.
Serien heter The Dagger and the Coin och de tre centrala karaktärerna är en adelsman, en soldat och en bankir. Som socialist är jag väldigt nyfiken på vart han är på väg med den inledningen. Kommer serien utmynna i ett ohämmat hyllande av bankväsendet som det högsta samhälleligt goda? Som sagt är de olika personerna engagerande och intressanta så det är inte omöjligt. Det är ett modigt ställningstagande så är i bankkrisens dagar.
Bokens sensmoral är lika intressant som hur han motiverar det. Jag har inga problem att acceptera att en bankir egentligen är en bra människa men i utvecklingen av bokens handling måste protagonisten göra saker som visar det för oss. En klassisk Fantasy Hjälte kan skydda de fattiga och utsatta, stå upp för sanning och skönhet, döda draken som härjar landsbyggden eller försvara traditionell feodal diktatur.
Vad kan en bankir gör för hjältedåd? Mikrolån? Vägra låna ut pengar till krigslystna prinsar? Jag är väldigt nyfiken och om någon författare kan få mig att bry mig om bankväsendet så är det Abraham.
Jag har skrivit om Daniel Abraham här och här och här. Han skriver dessutom Space Opera som James S. A. Corey tillsammans med Ty Frank vilket jag skrivit om här.
Dagens citat
p452
A Dance with Dragons av G.R.R Martin
Stations of the Tide
Stations of the Tide är SF. Den är mycket annorlunda än Dragons of Babel men den har den där gnistan vi älskar. Huvudpersonen kallas genomgående The Bureaucrat. Han är skickad att utreda en person som misstänks för att sprida förbjuden teknologi. Titeln syftar på planetens långa tidvattencykel. Var hundrade (eller mer, det sätts aldrig någon fast tidsram) kommer tidvattnet in och täcker större delen av planetens landmassa. I denna atmosfär av kollaps och sista minuten evakuering letar Byråkraten efter en magiker/techwizard som hela tiden ligger steget före. Byråkraten har tillgång till enorma mängder av häftig tech som han inte kan använda. Proscribed technology, remember.
Har du bara tid att läsa en SFbok i sommar kan du välja en sämre bok än denna. Finns det minsta utrymme i läslistan bör du klämma in den.
Själv ska jag fortsätta med A Dance with Dragons och leta fler Swanwick böcker att lägga till att-läsa-listan. Kanske dansa med björnar efter drakarna?
Harry Potter 7.2
* * * Spoilers * * *
Väntan är äntligen över HP 7.2 har kommit och gått. Jag har skrivit om 7.1 här och det intryck den filmen gjorde på mig har en del att göra med mina förväntningar på 7.2. Eftersom 7.1 var så hjärnmördande tråkig så hade jag faktiskt ganska höga förväntningar på 7.2:an. Allt det tråkiga är nu ur världen och jag ville se lite aktion, lite hyfsad magi och stora, underbara CGI effekter. Visst var CGI:n snygg och visst var där en del snygga magiska effekter. Det är inte filmens fel att magin är tråkig och intetsägande (när det är allvar så är det eldbollar och sköldar som gäller). Men det är filmskaparnas fel att när det äntligen är dags för lite djävlar anamma så bryter man handlingen för ett 20minuters återblick på Snapes syn på i princip allt. Vi vet detta och det vi inte vet har alla gissat. Det enda syfte den scenen har är att berätta för HP att Dumbledore faktiskt uttryckligen sa till Snape att döda honom. Detta får ta tjugo minuter. Men nu kanske det är dags för lite aktion? Nej, Voldemort kräver att HP ska ge sig för att rädda dom andra.
Jag har svårt för den premissen; Voldemort är en Hitler-reborn karaktär. Är det rimligt att Hitler drar tillbaka sina pansardivisioner och ropar ut i högtalare att Anne Frank måste överlämna sig?
Men OK, hade det bara varit den detaljen så hade jag kunnat köpa det. Nej, när man avbrutit all handling, satt spänningen på paus följer den ännu en tjugo minuters interlud med HP och en (förmodat död) Dumbledore där det enda syftet är att berätta att eftersom Voldemorts döds-spell kräver ett liv, en själ, och Harry har två (Harry är ett Horrocrux (eller whore-crux som skådisarna envisas med att säga)) så kan Harry överleva medans Voldemorts själ dör. Vilket alla redan vet! Vet vi inte detta? Är det inte uppenbart?
Lägg till detta dålig 3D grafik och dåliga skådisar och ett krav på att man ska ha sett 7.1 relativt nyligen för att komma ihåg allt så samverkar det för att skapa en film så dålig, så tråkig, så meh att till och med min HPälskande granne Boktimmen blev besviken . . .*
Jag kan inte se hur den här filmen kan få bra reviews men det har uppenbarligen hänt. Det är uppenbart att det fortfarande går att köpa recensioner.
Jag uppmanade er att se förra filmen. I detta fallet (fast den var marginellt bättre) vänta tills den kommer på TV.
*Boktimmen hälsar att jag inte får skriva att hon inte gillade HP7.2. Hon tyckte den bitvis var seg och långdragen och hon var besviken. Men hon gillade den ändå.
The wait is over!
Efter så lång väntan hade jag börjat förtvivla och vad värre var, omvärdera hur bra jag egentligen tyckte dom var när jag läste böckerna första gången. Bok fyra var i stor utsträckning ansvarig för detta. Bok fyra A Feast for Crows och bok fem A Dance with Dragons skulle ju varit en och samma bok men Martin valde att dela den av utrymmesskäl. Och jag kan inte säga att det var fel beslut men samtidigt så hamnade alla mina favorit POV chars i den boken jag nu har i handen medans fyran kändes tunn och seg.
Nu sitter jag och läser efter sex år och dessutom börjar handlingen direkt efter bok tre A Storm of Swords. Min kunskaper är långt ifrån aktuella. Så som en konsumentvägledning vill jag dela med mig av några länkar som hjälpt mig att försjunka i Westeros än en gång:
Först ut; Har du glömt handlingen och inte vill läsa om bok tre och fyra? Wikipedias plotsummary duger gott:
ASoS
AFfC
Har du dålig koll på geografin i Norra Westeros? Kartorna i boken innefattar inte alla länder som behövs:
Karta över Westeros
En annan karta över Westeros
Avslutningsvis två helt ovärderliga resurssidor är Westeros.org och deras wiki. Sök efter halvt bortglömda namn, var har Karstark sitt fäste, vem var nu The Onion Knight, var ligger Skåne? Allt detta finns tillgängligt plus kartor genealogier och mycket mer.
Wolfsangel
Wolfsangel är vikingavarlulvs fantasy. Han har ett övertygande sätt att beskriva vikingakulturen, deras räder och samhälle. Det är mycket som bär sannorlikhetens prägel och som en person som nördat in på nordisk mytologi i min ungdom så ser jag många detaljer som är klockrent rätt. (Tex är en av dom utskiljande dragen för fornnordisk shamanism att man inte använde trummor för völvans transmagi, Lachlan beskriver just vikinga magi på ett sätt som dels är fantasytrovärdigt och dels är helt i linje med allt jag vet om fornnordisk kultur och vikingasamhället.) Han har transkriberat eller anpassat ord som kan vara ren isländska eller fornnorska till ett språkbruk som fungerar som fantasyengelska. Snyggt.
Han blandar också in samiska refferenser som jag inte kan lika väl men som känns minst lika övertygande. Han har tex transkriberat nåjd till noaidi vilket jag tyckte var onödigt och när noid eller nojd hade funkat. Det visar sig att det var en korrekt transkribering. Och det är kanske här han riskerar att snubbla; Om man är övertrogen källmaterialet så är det lätt att missa Fantasytrovärdigheten, storyn eller karaktärsbygget. Visst känns det lite som om den risken finns men efter ett par kapitel så tar karaktärerna tag i storylinen och sen bär det iväg.
Glöm allt du tror dig veta om varulvar, detta är något nytt.
Den andra och avslutande delen kommer i augusti. Den är på Listan.
M.D. Lachlan är en pseudonym för Mark Barrowcliffe.
Litterära Aha-upplevelser
Jag har tidigare nämnt att min att-läsa-lista är så lång att jag ofta glömt varför jag köpt eller beställt en bok innan jag äntligen hittar tid att börja läsa. Nu har det hänt igen med Leviathan wakes av James S. A. Corey. Den ramlade in som en beställning och jag blev nyfiken över varför jag beställt den så den hamnade högt i listan. Så ska jag samla ihop läshögen för Norrlandsresan. Wolfangel såklart (recension kommer) sen den nyinköpta Leviathan wakes.
Sen tänkte jag: Det var länge sen jag läste något av Daniel Abraham. Så jag packade ner the Dragons Path, hans senaste fantasy verk. Jag älskade hans Long Prize Quartet och kände ett det var dags för mer.
Wolfangel var annorlunda och bra. Börjar läsa Leviathan. Det blir snart tydligt att det är en First Contact historia. Älskar bra First Contact historier. Bra space opera, sköna karaktärer och härligt djup. Så kommer jag till sista sidan; Information om författaren...
Corey är en pseudonym för Abraham och Ty Frank (GRR Martins assistent). Abraham overload?
Angående pseudonymer så har han sagt: ”To get in as a writer you meet peoples expectations. And I think one of the ways you meet expectations is you set them. And I think the name of the writer is one of the ways to set them.” /D Abraham
Genrebyten är ju annars svåra och flera författare stavar sina namn lite olika (Iain Banks kontra Iain M. Banks) eller tar pseudonymer för att markera att man inte skriver i samma genre längre. Författarnamnet är ju lite som en produktdeklaration och tex Stephen Donaldson hade problem med sin Gap-serie eftersom hans fantasyläsare inte köpte honom som SFförfattare. James SA Corey är att betrakta som ett projektnamn för samarbetet mellan Abraham och Frank.
Här följer en lång intervju med de två författarna. En intressant sak som dyker upp är att Daniel pratar så mycket om 'mandate'. 'The mandate of the book'. Space Opera ger oss 'mandat' att vara storstilade. Det verkar nästan som om han betraktar boken som en person som ger honom tillstånd att skriva saker. En annan person hade kunnat säga att 'detta passar, eller passar inte i just den här boken' men att använda ordet 'mandate' ger en intressant vinkel på skrivandet.
Här berättar han om samarbetet med Ty Frank hos Scalzi (eller om dom tillsammans pratar om samarbetet. Det framgår inte. Intressant är det iallafall.).
www.the-expanse.com
