socialistsimon

"The most important philosophy, I think, is that even is it isnt true, you must absolutely asume there is no afterlife.
You cannot for for one second, I think, abrogate the responsability of believing that this is it."
/Stephen Fry

På något sätt känns detta djupare och mer meningsfullt än "Fånga dagen".
Ta vara på detta liv som om det vore ditt sista.
/s

Eller: Vad man hittar när man bloggsurfar på natten

/s

Tänk dig två stader lika lika och lika olika som London och Paris. Arkitektur klädsmak osv skulle vara lätt igenkännbara i vilket vykort med en streetview. Tänk dig två städer på Balkan, den ena med tysk/slavisk anstrykning och den andra med en mer medelhavs/mellanöstern stil. Tänk dig sedan att dom ligger på exakt samma ställe. Vissa stadsdelar är enbart den första staden, Besžel och vissa stadsdelar enbart den andra staden Ul Quma. Vissa stadsdelar är båda städer. Invånarna i dom två städerna lever som goda grannar men om du är i den ena staden ser du inte dom i den andra, vilket gör tex bilkörning en väldigt intressant affär. Du kan fastna i en bilkö som inte ens finns i ditt land, en internationell, osynlig trafikstockning. Att interagera mellan städerna utom via den officiella gränsövergången är ett brott som kallas Breach, så samtigt som du måste registrera att du möter någon så att du inte stöter ihop med dom så måste du ose dom så snabbt som möjligt för att undvika att skapa problem.
Detta är The City & The City av China Mieville.
Historien är en klassisk deckare i förstapersons perspektiv med ett mordfall som verkar vara ett allvarligt Breach. En kvinna har mördats i Ul Qoma och kroppen har dumpats i Besžel.

Mieville är i sitt esse. Han har lämnat London Noir/ Fantasy Strange genren och har med denna bok placerat sig mitt i den odefinierbara genren som brukar kallas new Wierd. Det som är mest Wierd med The City & The City är att han har lyckats skapa allt detta utan att åkalla några magiska eller övernaturliga krafter alls. Bara våran egen naturliga förmåga att inte se det vi inte vill se. Genom att inte blanda in det övernaturliga (Tänk Neverwhere tex) så blir det ännu mer wierd. På något konstigt sätt blir detta inte till en kampskrift mot vår ovana att ose tex uteliggare och tiggare utan snarare ställer han subtilt frågan: Hade det inte varit skönt om man kunde undvika konflikter bara genom att respektera varandras gränser?
Läs denna bok, den är underbar!
/s

Jag förstår inte.
Boktimmen
Liberae sunt nostrae cogitationes
Hellre barfota än boklös.
Lyrans Noblesser
En kort runtklickning visar ett stort intresse för listor på böcker lästa under hela förra året.
Hur kan man räkna sina böcker, eller snarare varför skulle man vilja göra det. Jag har aldrig förstått samlare. Jag läser för att jag älskar att läsa och efter att året har gått har jag läst en himla massa böcker; vissa minns jag, vissa glömmer jag tacksamt bort men konceptet att räkna, arkivera, nåla fast i hyllan med en knappnål mellan vingarna som en död fjäril är främmande för mig. Mer än en bok i veckan låter ju iofs imponerande och grattis och applåder men ...
jag förstår inte.

Eller Fantasy med starka homosexuella inslag?
Jag har egentligen inget stort underlag att jämföra med. Tolkiens homoerotiska undertoner i Sam och Frodos förhållande, Sams svartsjuka över Frodos antydda otrogenhet med Sméagol osv, är så svagt antytt att det nästan går att missa. Ren och uttalad homosexuell fantasy är än så länge en ganska outforskad subgenre.
Homosexuallitet i SF är både en mycket enklare och vanligare. Vamplitt är inte ens värt att nämna. Men vill man introducera det i ett feodalt slash fantasy samhälle måste man attackera flera storymässigt svåra punkter. Är det tillåtet eller bara tolererat? Om det är tillåtet faller lite av anledningen till att ha det med överhudtaget. Om det är förbjudet så har du alla svårigheterna som hur kommer protagonisterna undan med det, ev. självförakt, fördomar och diverse spännande komplikationer.
Jag har på senaste tiden läst två mycket bra bög fantasy böcker av vilt skillda författare; The Steel Remains av Richard Morgan och Havemercy av Jaida Jones & Danielle Bennett som båda hanterar tolleransproblematiken på ungefär samma sätt; Protagonisterna kommer undan med sin läggning genom sin höga status, viss diskretion och exil.

Först The Steel Remains; Jag hade för mig att jag har rescenserat den redan men jag hittar inte den. Richard Morgan är en mästare i Dick-litt (tack Nene för ett underbart, användbart ord). Ringil Eskiath är en Conan inspirerad charaktär, lång, bredaxlad med ett jättestort svärd. När boken börjar har han dragit sig undan rikets inre områden och lever som ärrad krigshjälte i en liten by där hans rykte skyddar honom och hans homosexuella utsvävningar från allmänt fördömande. I vanliga fall bestraffas "sodomi" med döden, på ett symboliskt, hemskt sätt. Såklart blir han indragen i handlingen när hans speciella förmågor behövs.
I Havemercy tvingas Margrave Royston söka exil hos sin bror på landet för att hans indiskretioner ska glömmas bort vid hovet. I Volstov verkar homosexuallitet inte vara uttryckligen belagt med dödsstraff men det är definitivt inte accepterat. Även Royston kallas tillbaka när riket behöver honom som krigsmagiker.

Jag vet inte riktigt om detta är enda sättet att hantera homosexuallitet i en medeltiga slash fantasy värld men det börjar kännas som en trend. När väl protagonisterna är tillbaka i händelsernas centrum verkar JJ&DB lämna samhällets-fördömande-problemet och fokusera mer på relationerna medans RM inte släpper grerpet så lätt. I Steel Remains kommer det flera situationer där folk frågar typ "är det inte du som ...?" och Ringil svarar med en röst som dryper av ond, bråd död "You want to make someting of it". Men oavsett detaljerna så är det protagonisternas status som gör att dom kommer undan med sin läggning, adel och stort svärd i ena fallet, adel och krigsmagiker i det andra. Dom är helt enkelt för viktiga och farliga för att man ska kunna ta mindre indiskretioner på samma allvar som skulle drabba vanligt folk. Allvarligare indiskretioner hanteras med exil och avståndstagande.

Den punkt där dom två böckerna verkligen skiljer sig är i hur författarna beskriver manlig kärlek. Det fick mig att fundera på hur kvinnliga och manliga författare porträtterar Manlig homosexuallitet, relationer mellan män, homosexuell kärlek. Morgan är en dick-litt författare; han beskriver sex som han beskriver våld: hett, svettigt och med många detaljer. Jones & Bennett är väldigt kyska i sina beskrivningar. Royston och Hal är väldigt försiktiga med sin relation och det är inte riktigt det som jag funderar över. Det är det faktum att varken Royston eller Hal ens funderar på varandras kroppar nedanför kragen. Dom håller hand när ingen ser på, dom ser suktande på varandra och drömmer om läppar, ögon och hår... Men hade det verkligen förändrat handlingen märkbart om Hal varit en ung kvinna? Jag tänker mig att ett Fröken Julie tema hade skapat samma eller liknande resultat på historien.
När jag letar i min bokhög efter fler författare som hanterat ämnet hittar jag mycket få böcker och bara kvinnor. Robin Hobb tangerar ämnet i Assassins apprentice böckerna och igen i Fools Fate serien, men eftersom bara en av karaktärerna är/skulle kunna tolkas som om han var homosexuell så blir de inga fläskiga sexscener. Istället fokuserar hon på ett i sammanhanget intressantare ämne, manlig vänskap. Katherine Kerr nuddar vid det i Deverry serien men det känns tomt och innehållslöst just för att hennes sätt att bygga historien; Man vet att den ene mannen är själsligen kvinna. Ellen Kushner är en i mina ögon dålig författare så jag har inte läst hennes Swordpoint och i vilket fall som helst skriver hon i en mer dekadent värld som mer liknar 1600-talets Frankrike där jag föreställer mig att homosexuallitet är mer accepterat. Men frågan kommer osökt upp igen: Som fantasy författare måste du skriva om The Other, antingen som orcer eller alver, magiker eller riddare, Änglar eller Demoner. Är Män så svåra att skriva om? Eller är det bara att Män inte är Other för mig som läsare och därför har jag högre krav för att kunna känna igen mig?

Jag är inte egentligen intresserad av att läsa detaljerade homosexuella sexscener men om det är drivande för karaktärerna och historien så känns Morgans sätt att skriva mer trovärdig.
Båda böckerna får sin uppfäljare under våren och jag kommer definitivt skaffa båda två.
Dark Commands under 2010 och Shadow Magic i maj.