socialistsimon

Eller Fantasy med starka homosexuella inslag?
Jag har egentligen inget stort underlag att jämföra med. Tolkiens homoerotiska undertoner i Sam och Frodos förhållande, Sams svartsjuka över Frodos antydda otrogenhet med Sméagol osv, är så svagt antytt att det nästan går att missa. Ren och uttalad homosexuell fantasy är än så länge en ganska outforskad subgenre.
Homosexuallitet i SF är både en mycket enklare och vanligare. Vamplitt är inte ens värt att nämna. Men vill man introducera det i ett feodalt slash fantasy samhälle måste man attackera flera storymässigt svåra punkter. Är det tillåtet eller bara tolererat? Om det är tillåtet faller lite av anledningen till att ha det med överhudtaget. Om det är förbjudet så har du alla svårigheterna som hur kommer protagonisterna undan med det, ev. självförakt, fördomar och diverse spännande komplikationer.
Jag har på senaste tiden läst två mycket bra bög fantasy böcker av vilt skillda författare; The Steel Remains av Richard Morgan och Havemercy av Jaida Jones & Danielle Bennett som båda hanterar tolleransproblematiken på ungefär samma sätt; Protagonisterna kommer undan med sin läggning genom sin höga status, viss diskretion och exil.

Först The Steel Remains; Jag hade för mig att jag har rescenserat den redan men jag hittar inte den. Richard Morgan är en mästare i Dick-litt (tack Nene för ett underbart, användbart ord). Ringil Eskiath är en Conan inspirerad charaktär, lång, bredaxlad med ett jättestort svärd. När boken börjar har han dragit sig undan rikets inre områden och lever som ärrad krigshjälte i en liten by där hans rykte skyddar honom och hans homosexuella utsvävningar från allmänt fördömande. I vanliga fall bestraffas "sodomi" med döden, på ett symboliskt, hemskt sätt. Såklart blir han indragen i handlingen när hans speciella förmågor behövs.
I Havemercy tvingas Margrave Royston söka exil hos sin bror på landet för att hans indiskretioner ska glömmas bort vid hovet. I Volstov verkar homosexuallitet inte vara uttryckligen belagt med dödsstraff men det är definitivt inte accepterat. Även Royston kallas tillbaka när riket behöver honom som krigsmagiker.

Jag vet inte riktigt om detta är enda sättet att hantera homosexuallitet i en medeltiga slash fantasy värld men det börjar kännas som en trend. När väl protagonisterna är tillbaka i händelsernas centrum verkar JJ&DB lämna samhällets-fördömande-problemet och fokusera mer på relationerna medans RM inte släpper grerpet så lätt. I Steel Remains kommer det flera situationer där folk frågar typ "är det inte du som ...?" och Ringil svarar med en röst som dryper av ond, bråd död "You want to make someting of it". Men oavsett detaljerna så är det protagonisternas status som gör att dom kommer undan med sin läggning, adel och stort svärd i ena fallet, adel och krigsmagiker i det andra. Dom är helt enkelt för viktiga och farliga för att man ska kunna ta mindre indiskretioner på samma allvar som skulle drabba vanligt folk. Allvarligare indiskretioner hanteras med exil och avståndstagande.

Den punkt där dom två böckerna verkligen skiljer sig är i hur författarna beskriver manlig kärlek. Det fick mig att fundera på hur kvinnliga och manliga författare porträtterar Manlig homosexuallitet, relationer mellan män, homosexuell kärlek. Morgan är en dick-litt författare; han beskriver sex som han beskriver våld: hett, svettigt och med många detaljer. Jones & Bennett är väldigt kyska i sina beskrivningar. Royston och Hal är väldigt försiktiga med sin relation och det är inte riktigt det som jag funderar över. Det är det faktum att varken Royston eller Hal ens funderar på varandras kroppar nedanför kragen. Dom håller hand när ingen ser på, dom ser suktande på varandra och drömmer om läppar, ögon och hår... Men hade det verkligen förändrat handlingen märkbart om Hal varit en ung kvinna? Jag tänker mig att ett Fröken Julie tema hade skapat samma eller liknande resultat på historien.
När jag letar i min bokhög efter fler författare som hanterat ämnet hittar jag mycket få böcker och bara kvinnor. Robin Hobb tangerar ämnet i Assassins apprentice böckerna och igen i Fools Fate serien, men eftersom bara en av karaktärerna är/skulle kunna tolkas som om han var homosexuell så blir de inga fläskiga sexscener. Istället fokuserar hon på ett i sammanhanget intressantare ämne, manlig vänskap. Katherine Kerr nuddar vid det i Deverry serien men det känns tomt och innehållslöst just för att hennes sätt att bygga historien; Man vet att den ene mannen är själsligen kvinna. Ellen Kushner är en i mina ögon dålig författare så jag har inte läst hennes Swordpoint och i vilket fall som helst skriver hon i en mer dekadent värld som mer liknar 1600-talets Frankrike där jag föreställer mig att homosexuallitet är mer accepterat. Men frågan kommer osökt upp igen: Som fantasy författare måste du skriva om The Other, antingen som orcer eller alver, magiker eller riddare, Änglar eller Demoner. Är Män så svåra att skriva om? Eller är det bara att Män inte är Other för mig som läsare och därför har jag högre krav för att kunna känna igen mig?

Jag är inte egentligen intresserad av att läsa detaljerade homosexuella sexscener men om det är drivande för karaktärerna och historien så känns Morgans sätt att skriva mer trovärdig.
Båda böckerna får sin uppfäljare under våren och jag kommer definitivt skaffa båda två.
Dark Commands under 2010 och Shadow Magic i maj.