Throne of the Crescent Moon
av Saladin Ahmed är en sword and sorcery bok med den för Fantasy ovanliga settingen från tusen och en natt, en fictionaliserad arabisk värld. Den utspelar sig i, och omkring staden Dhamsawaat, King of Cities, Jewel of Abassen.
Throne of the Crescent Moon handlar om den siste ghul-jägaren, Doktor Adoulla och hans assistent Dervishen Raseed. Adoulla är till åren kommen, fet och respektlös. Han har jagat ghuls och andra magiska varelser i hela sitt liv och vill inget hellre än att sitta i sin älskade stad Dhamsawaat och dricka kryddte med sina gamla vapendragare. Raseed är ung och heligt övertygad om sin egen betydelse. Som en from krigarmunk på sjutton år skär sig hans fanatism mot Adoullas vanvördiga lathet. Tillsammans utgör de ett formidabelt monsterjägarteam.
Abassen och den närliggande Soo republiken, staden Dhamsawaat är en fantastisk fantasyvärld. Ahmed ger ett intryck av djup och bredd. Abassen är byggt på ruinerna av det fornhistoriska Kem, vars pyramider och monoliter döljer onämnbara fasor. De döda gudarna från gamla Kem, dödsbesvärjelser och hemsökningar gör att Abassens befolkning undviker dem så gott det går.
Magin, som jag ofta brukar hänga upp mig på är en härlig blandning av artefaktmagi, heliga texter och förberedda besvärjelser. Adoulla använder blod (sitt eget och andras), platinumnålar med heliga verser ingraverade, noggrant preparerade destilat, pärlor och barnvisor. Det gör magin varierad och spännande.
Läs Saladin Ahmed, det är ett måste!
Throne of the Crescent Moon handlar om den siste ghul-jägaren, Doktor Adoulla och hans assistent Dervishen Raseed. Adoulla är till åren kommen, fet och respektlös. Han har jagat ghuls och andra magiska varelser i hela sitt liv och vill inget hellre än att sitta i sin älskade stad Dhamsawaat och dricka kryddte med sina gamla vapendragare. Raseed är ung och heligt övertygad om sin egen betydelse. Som en from krigarmunk på sjutton år skär sig hans fanatism mot Adoullas vanvördiga lathet. Tillsammans utgör de ett formidabelt monsterjägarteam. Abassen och den närliggande Soo republiken, staden Dhamsawaat är en fantastisk fantasyvärld. Ahmed ger ett intryck av djup och bredd. Abassen är byggt på ruinerna av det fornhistoriska Kem, vars pyramider och monoliter döljer onämnbara fasor. De döda gudarna från gamla Kem, dödsbesvärjelser och hemsökningar gör att Abassens befolkning undviker dem så gott det går.
Magin, som jag ofta brukar hänga upp mig på är en härlig blandning av artefaktmagi, heliga texter och förberedda besvärjelser. Adoulla använder blod (sitt eget och andras), platinumnålar med heliga verser ingraverade, noggrant preparerade destilat, pärlor och barnvisor. Det gör magin varierad och spännande.
Läs Saladin Ahmed, det är ett måste!
Planet 63
av Lars Östling är ett recensionsex och den första egenutgivna boken jag recenserat här på bloggen.
Först tänkte jag beta av en del av fördomarna mot egenutgivning: Boken är snygg och stilren, grafiskt och typgrafiskt finns det inget att anmärka på och fördomen att allt självutgivet är fullt av korrekturfel är helt obefogat.
Planet 63 är Science Fiction av klassik stil. Handlingen utspelar sig på en gruvkoloni som exploateras av UC, United Mining. Hjälten Ching Meir är utsänd av Federationen att under cover utreda arbetsmiljöbrott med den importarde arbetskraften eletaurer, en utomjordisk ras. Företagskorruption och hänsynslösa företagstoppar. Oseriös rovdrift och idealism.
Det är en ganska spännande historia och boken är snabbläst med en del språkliga guldkorn. Men den hade mått bra av en redaktörs hårda nypor. Det gäller särskilt eletaurerna. Fast att de är den mest spännande aspekten får vi inte träffa dem förrän efter en tredjedel av boken. Innan dess har vi ingen visuell beskrivning av dem. Vilket är synd, eletaurerna är både en intressant alien som jag vill veta mer om och ett väldigt bra namn. Det hade varit nyttigt att strama upp persongalleriet och handlingen lite.
Trots dessa brister kan jag ändå rekomendera att ni skaffar Planet 63 om ni gillar SF på Svenska, eller om ni är nyfikna på självutgivning eller bara vill läsa klassisk GruvSF. Det är en helt OK liten bok.
Först tänkte jag beta av en del av fördomarna mot egenutgivning: Boken är snygg och stilren, grafiskt och typgrafiskt finns det inget att anmärka på och fördomen att allt självutgivet är fullt av korrekturfel är helt obefogat.
Planet 63 är Science Fiction av klassik stil. Handlingen utspelar sig på en gruvkoloni som exploateras av UC, United Mining. Hjälten Ching Meir är utsänd av Federationen att under cover utreda arbetsmiljöbrott med den importarde arbetskraften eletaurer, en utomjordisk ras. Företagskorruption och hänsynslösa företagstoppar. Oseriös rovdrift och idealism.
Det är en ganska spännande historia och boken är snabbläst med en del språkliga guldkorn. Men den hade mått bra av en redaktörs hårda nypor. Det gäller särskilt eletaurerna. Fast att de är den mest spännande aspekten får vi inte träffa dem förrän efter en tredjedel av boken. Innan dess har vi ingen visuell beskrivning av dem. Vilket är synd, eletaurerna är både en intressant alien som jag vill veta mer om och ett väldigt bra namn. Det hade varit nyttigt att strama upp persongalleriet och handlingen lite.
Trots dessa brister kan jag ändå rekomendera att ni skaffar Planet 63 om ni gillar SF på Svenska, eller om ni är nyfikna på självutgivning eller bara vill läsa klassisk GruvSF. Det är en helt OK liten bok.
Faith
av John Love. Space Opera, okänd, fascinerande.
Faith är en bok jag sett dyka upp lite här och där. Spridda recensioner men alla glödande av beröm.
Det är Space Opera. Jordens Imperium 'the Commonwealth' omfattar ett trettiotal stjärnsystem och en handfull olika raser. En av dessa raser är Sakhrans, hermafroditiska rovdjur med en individualistisk samhällsstruktur. För trehundra år sedan drabbades de av en katastrof som slog sönder deras samhälle. Den katastrofen kallas Faith.
Faith är ett rymdskepp, ett krigsskepp som ensam krossade Sakhrans flotta och sedan försvan lika spårlöst som Hon kom. Nu är Hon tillbaka.
Samväldet skickar sitt mest effektiva, dödliga vapen för att möte Henne. En Kryssare i en klass som kallas Outsiderklassen. Hela besättningen är galningar, helt omöjliga att ha i ett civiliserat samhälle. Men det är också det som gör dem till de bästa som finns. Psykopater, mördare och kanibaler, i kryssaren Charles Manson har de fått, inte ett hem, utan en funktion. Det värsta mänskligheten någonsin producerat mot det bästa mänskligheten någonsin mött.
Är den bra? Ja, det kan ju inte vara fel att kasta två oövervinnerliga rymdskepp mot varandra i en duell i ett främmande solsystem. Men det är inte straight Space Opera hela vägen utan ganska mycket utforskande av karaktärerna. Det är bra men bryter det mot läsarens förväntningar? Får man utforska den mänskliga själens mörkaste vindlingar i Space Opera? Love gör också en viss kohandel. Eftersom han kämpar med att vara subtil i vissa områden missar han att vara subtil i andra. Han beskriver Samväldet som 'Varken gott eller ont' vilket är bra men det är inte bra att han skriver ut det. Personligen tycker jag att han kunde lämnat det helt åt sidan. Har vi inte tid/utrymme att utforska Samväldet så behöver vi inte veta det. Han har förstaboksförfattarens förkärlek för omotiverad Kapitaliserning (Stor Bokstav i Onödan). Men samantaget så är detta små detaljer, inget som stör.
Så, om du gillar Space Opera med pretentioner, stora skepp och galna karaktärer, Metaforer made steel and flesh. Då är Faith en bok för dig.
Jag gillar den, den är udda på helt rätt sätt.
PS. Jag fick för mig att skeppet mänskligheten skickade hette 'Hope' men det hade kanske varit för mycket; John Love skriver om skeppet 'Hope' i boken 'Faith' . . . DS
Faith är en bok jag sett dyka upp lite här och där. Spridda recensioner men alla glödande av beröm.
Det är Space Opera. Jordens Imperium 'the Commonwealth' omfattar ett trettiotal stjärnsystem och en handfull olika raser. En av dessa raser är Sakhrans, hermafroditiska rovdjur med en individualistisk samhällsstruktur. För trehundra år sedan drabbades de av en katastrof som slog sönder deras samhälle. Den katastrofen kallas Faith.
Faith är ett rymdskepp, ett krigsskepp som ensam krossade Sakhrans flotta och sedan försvan lika spårlöst som Hon kom. Nu är Hon tillbaka.
Samväldet skickar sitt mest effektiva, dödliga vapen för att möte Henne. En Kryssare i en klass som kallas Outsiderklassen. Hela besättningen är galningar, helt omöjliga att ha i ett civiliserat samhälle. Men det är också det som gör dem till de bästa som finns. Psykopater, mördare och kanibaler, i kryssaren Charles Manson har de fått, inte ett hem, utan en funktion. Det värsta mänskligheten någonsin producerat mot det bästa mänskligheten någonsin mött.
Är den bra? Ja, det kan ju inte vara fel att kasta två oövervinnerliga rymdskepp mot varandra i en duell i ett främmande solsystem. Men det är inte straight Space Opera hela vägen utan ganska mycket utforskande av karaktärerna. Det är bra men bryter det mot läsarens förväntningar? Får man utforska den mänskliga själens mörkaste vindlingar i Space Opera? Love gör också en viss kohandel. Eftersom han kämpar med att vara subtil i vissa områden missar han att vara subtil i andra. Han beskriver Samväldet som 'Varken gott eller ont' vilket är bra men det är inte bra att han skriver ut det. Personligen tycker jag att han kunde lämnat det helt åt sidan. Har vi inte tid/utrymme att utforska Samväldet så behöver vi inte veta det. Han har förstaboksförfattarens förkärlek för omotiverad Kapitaliserning (Stor Bokstav i Onödan). Men samantaget så är detta små detaljer, inget som stör.
Så, om du gillar Space Opera med pretentioner, stora skepp och galna karaktärer, Metaforer made steel and flesh. Då är Faith en bok för dig.
Jag gillar den, den är udda på helt rätt sätt.
PS. Jag fick för mig att skeppet mänskligheten skickade hette 'Hope' men det hade kanske varit för mycket; John Love skriver om skeppet 'Hope' i boken 'Faith' . . . DS
Mer vampyrer
Jag har blivit frågad hur mycket jag har inspirerats av Peeps av Scott Westerfeld i mitt skrivande. Tyvärr inte alls måste jag erkänna. Inte alls för jag hade inte läst honom innan jag skickade in mitt manus, tyvärr för Peeps är riktigt bra. Riktigt bra faktiskt.
Peeps är en förkortning som står för Parasite Positive, PP, Peeps. En person som infekterats av parasiten drabbas av en mängd obehagliga symptom som extrem hunger, allt den älskat är skrämmande och en förkärlek för råttor osv. Dessa infekterade människor är den egentliga bakgrunden för alla zombie och vampyrlegender. Parasiten och hungern driver dem att gömma sig för solen och jaga och äta människor. Parasiten sprids via kroppsvätskor. Även om man kan bli smittad av att bli biten så är den vanligaste spridningsvägen sex.
Cal blev infekterad när han blev av med oskulden men han har haft tur. Ett litet fåtal människor är imuna. De blir fortfarande infekterade men som Typhoid Mary bär de bara med sig sjukdomen och sprider den vidare utan att själv inse att de är sjuka. Han borde förstått att det var något konstigt att han alltid var hungrig och att alla hans flickvänner blev galna och försvann men det är inte lätt när man är ny i New York.
När vi läsare träffar Cal är han rekryterad av Nattvakten, en hemlig statlig organisation, som bekämpar vampyrsmittan. Hans första jobb är att jaga sina tidigare flickvänner.
Peeps är en snabbläst spännande bok med flera roliga vridningar på gamla legender. I vartannat kapitel beskriver Cal en parasit han träffat på i sina studier hos nattvakten. Det är läskiga, skrämande och ibland vidriga parasiter som (och detta är den läskigaste biten) är helt äkta, existerande parasiter i Moder Jords fulla vidriga prakt.
Peeps är inte för den som har svag mage, eller den med minsta drag av hypokondri. Men om du gillar just-around-the-corner SF, vampyrer och biologi är den ett hett lästips.
Peeps är en förkortning som står för Parasite Positive, PP, Peeps. En person som infekterats av parasiten drabbas av en mängd obehagliga symptom som extrem hunger, allt den älskat är skrämmande och en förkärlek för råttor osv. Dessa infekterade människor är den egentliga bakgrunden för alla zombie och vampyrlegender. Parasiten och hungern driver dem att gömma sig för solen och jaga och äta människor. Parasiten sprids via kroppsvätskor. Även om man kan bli smittad av att bli biten så är den vanligaste spridningsvägen sex.
Cal blev infekterad när han blev av med oskulden men han har haft tur. Ett litet fåtal människor är imuna. De blir fortfarande infekterade men som Typhoid Mary bär de bara med sig sjukdomen och sprider den vidare utan att själv inse att de är sjuka. Han borde förstått att det var något konstigt att han alltid var hungrig och att alla hans flickvänner blev galna och försvann men det är inte lätt när man är ny i New York.
När vi läsare träffar Cal är han rekryterad av Nattvakten, en hemlig statlig organisation, som bekämpar vampyrsmittan. Hans första jobb är att jaga sina tidigare flickvänner.
Peeps är en snabbläst spännande bok med flera roliga vridningar på gamla legender. I vartannat kapitel beskriver Cal en parasit han träffat på i sina studier hos nattvakten. Det är läskiga, skrämande och ibland vidriga parasiter som (och detta är den läskigaste biten) är helt äkta, existerande parasiter i Moder Jords fulla vidriga prakt.
Peeps är inte för den som har svag mage, eller den med minsta drag av hypokondri. Men om du gillar just-around-the-corner SF, vampyrer och biologi är den ett hett lästips.
Den Sista Dokusåpan
Det lanseras en del kul TV-koncept just nu. Svensk zombiesåpa är kanske bara det; ett kul koncept.
Swedish Zombie har recenserat den ingående.
Problemet med zombier är många men ett är att i övrigt intelligenta individer beter sig som idioter. Genom att fokusera på en grupp dokusåpadeltagare finns det inga 'i övrigt intelligenta individer'. Alla dumheter de ger sig in i är förklarade. Dessutom är det underhållande att se dokusåpadeltagare bli uppätna.
Om bara makeupartisterna håller så håller konceptet.
Splatterhumor
Swedish Zombie har recenserat den ingående.
Problemet med zombier är många men ett är att i övrigt intelligenta individer beter sig som idioter. Genom att fokusera på en grupp dokusåpadeltagare finns det inga 'i övrigt intelligenta individer'. Alla dumheter de ger sig in i är förklarade. Dessutom är det underhållande att se dokusåpadeltagare bli uppätna.
Om bara makeupartisterna håller så håller konceptet.
Splatterhumor
Att skriva är smärtsamt
men att skicka manus till förlag är värre.
I dag har jag skickat ut en bearbetat version av Urbanekologi till tre förlag och förfrågningar till två andra.
Det man inte inser när man står vid en mullrande maskin på fabriksgolvet och drömmer om att säga upp sig för att bli författare är att när man väl skrivit sitt manus, fått det läst och kommenterat, omarbetat och redigerat och äntligen lyckats lämna ifrån sig det till förlagen så tar det flera månader innan man får svar!
Hur ska jag överleva?
I dag har jag skickat ut en bearbetat version av Urbanekologi till tre förlag och förfrågningar till två andra.
Det man inte inser när man står vid en mullrande maskin på fabriksgolvet och drömmer om att säga upp sig för att bli författare är att när man väl skrivit sitt manus, fått det läst och kommenterat, omarbetat och redigerat och äntligen lyckats lämna ifrån sig det till förlagen så tar det flera månader innan man får svar!
Hur ska jag överleva?
Scoop
Nene Ormes debuterade förra året med boken Udda Verklighet och nu kommer snart uppföljaren!
Scoopet är att den kommer att släppas den 15:e Augusti i tid för Malmöfetsivalen för att den utspelar sig på malmöfestivalen.
Jag kommer att sitta på malmöfestivalen och läsa den.
Välkommen du också.
Scoopet är att den kommer att släppas den 15:e Augusti i tid för Malmöfetsivalen för att den utspelar sig på malmöfestivalen.
Jag kommer att sitta på malmöfestivalen och läsa den.
Välkommen du också.
Skepp i Fantasy
Jag har spenderat en hel del tid med att leta upp rätt skepp i historien som överensstämmer med Liveships (I'm a nerd, so sue me!) och har kommit till en viktig slutsats: Varje gång Fantasy sätter segel hoppar de tvåhundra år i tiden!
Fantasyanalog tidsepok
Vilken epok korresponderar med ditt fantasy universa? Vanligen brukar jag tänka på elva till tolvhundratalet. Ringbrynja och svärd, Ivanhoe och sånt. Ett armborst är cutting edge tech. Korstågen är också en viktig referenspunkt eftersom det ofta blir så (i tredje boken) att en enorm arme samlas för att bekämpa Ondskan. Även om man inte betraktar Påven som en bra analogi för Gandalf så är korstågen en bra analogi i Fantasy.
Vissa författare som GRR Martin väljer istället fjortonhundratalet; Riddare i helrustning hade en väldigt kort glansperiod på fjortonhundratalet fram till riddarens död strax efteråt. Tungt kavalleri i helrustning användes en bit in i den sk moderna tiden men det sociala fenomenet riddare dog ut eftersom systemet blev ekonomiskt ohållbart (inte för att man började använda krut som ofta antas; En bra rustning var skottsäker men enbart bröstplåt blev snart det självklara ekonomiska alternativet) Andra väljer att lägga sig tidigare som Steven Eriksons Malazan böcker som jag kände hamnade kring femhundra till åttahundratalet eller kanske ännu tidigare i den antika eran. (Malazans legioner antyder antiken, senast åttahundra för därefter blev kavalleriet dominerande på slagfältet). Men skeppen i Malazan är klart och tydligt baserade på senare skepp.
Varför är det viktigt att ha koll på vilken tidsepok fantasyverket utspelar sig i? Jo, om inte författaren har koll på det finns det en risk att man kastar in phalanxer mot riddare i helrustning. Det kan skapa onödig förvirring och ologiska plothål. Bra research kan låta dig knyta ihop olika perioder men om du har barbarer och högcivilisation bredvid varandra måste man tänka på vad barbarerna vill köpa, vad högcivilisationen kanske vill lägga embargo på osv. Amerikas indianer köpte visserligen glaspärlor men konflikten kom i samband med att de ville köpa gevär. Det var inte ologiskt att en krigare hade ett gevär och en stridsyxa med stenhuvud. Det hade inte varit rimligt om de helt hade vägrat använda gevär och knivar av med stålblad. Samma dissonans kan uppstå om man har en Fantasy värld baserad på tusentalets teknologi, sociala organisation och ekonomi men samtidigt kastar in skepp som kräver sextonhundratalets ekonomi för att vara möjliga.
Liveship Traders
Farseer serien verkar ligga tidigt i den medeltida världen, säg Wilhelm erövraren. Det är något med de sex hertigdömena och Outislanders som får mig att tänka på Franker och Britter. Men det finns ett enormt problem med skepp i Fantasy: Skeppen på denna tiden är jättetråkiga!
Samtidigt som man vill ha kul skepp vill man inte ta steget och införa kanoner (Ophelia har tex bara en katapult). Om man inte vill ha vikingar i sin fantasy så är det koggar och andra tråkiga båtar.
Samtidigt är the Age of Sail med sina fullriggare en teknologisk utveckling som är svårmotiverad. Det helt enkelt så att den tidsperiod som är mest intressant på land inte är särskilt intressant på vattnet.
Jag är ganska säker på att Liveship Ophelia, trots att Althea flera gånger kallar henne en Cog, är en Fluyt.
Koggen är ett bra exempel på tråkiga båtar som är typiska under den vanligaste fantasy-analoga tiden. Inget däck, man styr med en rorkult inte ett skeppshjul. Evokativa ord som forecastle, bogspröt och crow's nest saknas på medeltida båtar. Ingen egen hytt till kaptenen. Men Fluyten är från femtonhundratalet. Jag tolkar kommentarerna om en kogg i samma anda som om hon sagt att Ophelia seglar som en tunna.
Jag är ganska säker på att Vivacia är en Carrack och den maritima konkurrenten Chalced har Galleys:
Med tanke på riggen och andra beskrivningar gissar jag på en Karack med råsegel på den eller de första masterna och latinsegel på mesanmasten vilket skulle göra segelplanen till en brigantin. Jag kan inte tillräckligt för att avgöra vilken som är den korrekta benämningen men jag tror att brigantin avser senare skepp. Att jagas av galärer är helt rimligt eftersom de användes långt in på 1600-talet. Kanske det mest lämpliga fantasyskeppet.
Så istället för de små öppna båtarna på medeltiden väljer man gärna de tidiga skeppen från 1500 och 1600-talet (Som en historisk ref. så seglade Columbus med en Karack och två Karaveller 1492 vilket på ett sätt kan ses som slutet på medeltiden). Inte senare för två konkurrerande utvecklingar gjorde skeppen mindre glamorösa på 1600-1700-talet: Avskaffandet av foredeck (Back på svenska tydligen) vilket förbättrade segelegenskaperna och tendensen att bygga samman back och akterdäcket för att få ytterligare ett kanondäck (vilket ledde till katastrofen med skeppet Vasa). Det är ungefär här Fantasygränsen går. Nästa steg i fartygsutvecklingen är en Galleon men om man inte har kanoner i sin Fantasyvärld så är det ett otympligt skepp. För lite öppen däcksyta för katapulter, varför så massiva ekskrov om inte för att stå emot bredsidor? Varför extra kanondäck om man inte har kanoner, osv. Och om det finns risk för en drakattack så är galären mycket mer lämplig med mindre segelyta och fler som kan använda båge.
Självklart är det en gradvis utveckling från koggarna mot galleonen men det naturliga hade varit öppna båtar med snedsegel i en fantasy miljö som sedan utvecklas till större och mer havsgående skepp. Karack och karavell kan nog som tidigast dateras till 1400talet (vilket gör att GRR Martin ligger helt rätt med sina skepp) även om vissa delar och detaljer säkert kan finnas hos tidigare skepp. Men att hoppa från 1000-1100-talet på land till 1500-1600-tals skepp är något av en tidsresa.
Nedan: Kogg, Karavell, Karack sen Galleon.
Dessutom är utvecklingen mot fullriggare byggd på att man seglar på öppet hav för vinden. Stora fyrkantiga segel som kan ta spjärn från minsta vindpust men bara rakt bakifrån. Det passar passadvindarna men inte kustnära vatten och skärgård. Stora vita hav är ovanligt på fantasykartor. Den segelplan som bäst passar våra kartor är också den tråkigaste: Snedsegel, latin eller gaffrigg, dvs det vi ser i alla moderna segeltävlingar. Dessa riggar är bra för att kryssa mellan öar eller kryssa upp mot vinden. Om man seglar en sån båt med vinden kan det faktiskt kantra av instabiliteten av en vind rakt bakifrån (tänk vad man lär sig när man försöker ta reda på varför så lite fantasy utspelar sig på öppet hav. Tex hade Niña ursprungligen latinsegel när hon seglade från Spanien 1492 med Columbus men riggade om till råsegel inför havsseglatsen).
Framtiden
Senare skepp var lägre och mer strömlinjeformade, utan den spännande bananformen vi ser i de flesta piratfilmer. (Flygande Holländaren i Pirates of The Carribean är halvvägs mellan en Fluyt och Skeppet Vasa.)
Skepp från 1700 och 1800-talet ser inte fantasy ut:
Nu är vi helt klart inne i Steampunk country.
Jag har försökt hitta andra Fantasyböcker med en tydlig maritim prägel men mitt ex av Red Seas under Red Skies av Scott Lynch här förkommit. Sen är det bara The Red Wolf Conspiracy av Robert Redick som jag kommer på som har handlingen förlagd till havet. Lynch verkar utspela sig på Karacker och Karaveller och Redick verkar vara inspirerad av den kinesiska flottan på 1400talet under Zheng He men förlagt på europeiska skepp. (europeisk terminologi och rigg, kinesiska dimensioner).
Vilka böcker har jag missat?
Slutsats:
Jag tycker att bristen på Fantasy på havet är olyckligt. Vi är så många som ser skepp och segling som ett främmande land, lika exotiskt som Narnia. Bara att förlägga handlingen till havet är en källa till förundran och det slår läsaren ur balans på ett sätt som orcer och alver inte längre gör.
Mer skepp i fantasy!
Mer Fantasy ombord!
Fantasyanalog tidsepok
Vilken epok korresponderar med ditt fantasy universa? Vanligen brukar jag tänka på elva till tolvhundratalet. Ringbrynja och svärd, Ivanhoe och sånt. Ett armborst är cutting edge tech. Korstågen är också en viktig referenspunkt eftersom det ofta blir så (i tredje boken) att en enorm arme samlas för att bekämpa Ondskan. Även om man inte betraktar Påven som en bra analogi för Gandalf så är korstågen en bra analogi i Fantasy.
Vissa författare som GRR Martin väljer istället fjortonhundratalet; Riddare i helrustning hade en väldigt kort glansperiod på fjortonhundratalet fram till riddarens död strax efteråt. Tungt kavalleri i helrustning användes en bit in i den sk moderna tiden men det sociala fenomenet riddare dog ut eftersom systemet blev ekonomiskt ohållbart (inte för att man började använda krut som ofta antas; En bra rustning var skottsäker men enbart bröstplåt blev snart det självklara ekonomiska alternativet) Andra väljer att lägga sig tidigare som Steven Eriksons Malazan böcker som jag kände hamnade kring femhundra till åttahundratalet eller kanske ännu tidigare i den antika eran. (Malazans legioner antyder antiken, senast åttahundra för därefter blev kavalleriet dominerande på slagfältet). Men skeppen i Malazan är klart och tydligt baserade på senare skepp.
Varför är det viktigt att ha koll på vilken tidsepok fantasyverket utspelar sig i? Jo, om inte författaren har koll på det finns det en risk att man kastar in phalanxer mot riddare i helrustning. Det kan skapa onödig förvirring och ologiska plothål. Bra research kan låta dig knyta ihop olika perioder men om du har barbarer och högcivilisation bredvid varandra måste man tänka på vad barbarerna vill köpa, vad högcivilisationen kanske vill lägga embargo på osv. Amerikas indianer köpte visserligen glaspärlor men konflikten kom i samband med att de ville köpa gevär. Det var inte ologiskt att en krigare hade ett gevär och en stridsyxa med stenhuvud. Det hade inte varit rimligt om de helt hade vägrat använda gevär och knivar av med stålblad. Samma dissonans kan uppstå om man har en Fantasy värld baserad på tusentalets teknologi, sociala organisation och ekonomi men samtidigt kastar in skepp som kräver sextonhundratalets ekonomi för att vara möjliga.
Liveship Traders
Farseer serien verkar ligga tidigt i den medeltida världen, säg Wilhelm erövraren. Det är något med de sex hertigdömena och Outislanders som får mig att tänka på Franker och Britter. Men det finns ett enormt problem med skepp i Fantasy: Skeppen på denna tiden är jättetråkiga!
Samtidigt som man vill ha kul skepp vill man inte ta steget och införa kanoner (Ophelia har tex bara en katapult). Om man inte vill ha vikingar i sin fantasy så är det koggar och andra tråkiga båtar.
Samtidigt är the Age of Sail med sina fullriggare en teknologisk utveckling som är svårmotiverad. Det helt enkelt så att den tidsperiod som är mest intressant på land inte är särskilt intressant på vattnet.
Jag är ganska säker på att Liveship Ophelia, trots att Althea flera gånger kallar henne en Cog, är en Fluyt.
Koggen är ett bra exempel på tråkiga båtar som är typiska under den vanligaste fantasy-analoga tiden. Inget däck, man styr med en rorkult inte ett skeppshjul. Evokativa ord som forecastle, bogspröt och crow's nest saknas på medeltida båtar. Ingen egen hytt till kaptenen. Men Fluyten är från femtonhundratalet. Jag tolkar kommentarerna om en kogg i samma anda som om hon sagt att Ophelia seglar som en tunna.
Jag är ganska säker på att Vivacia är en Carrack och den maritima konkurrenten Chalced har Galleys:
Med tanke på riggen och andra beskrivningar gissar jag på en Karack med råsegel på den eller de första masterna och latinsegel på mesanmasten vilket skulle göra segelplanen till en brigantin. Jag kan inte tillräckligt för att avgöra vilken som är den korrekta benämningen men jag tror att brigantin avser senare skepp. Att jagas av galärer är helt rimligt eftersom de användes långt in på 1600-talet. Kanske det mest lämpliga fantasyskeppet.
Så istället för de små öppna båtarna på medeltiden väljer man gärna de tidiga skeppen från 1500 och 1600-talet (Som en historisk ref. så seglade Columbus med en Karack och två Karaveller 1492 vilket på ett sätt kan ses som slutet på medeltiden). Inte senare för två konkurrerande utvecklingar gjorde skeppen mindre glamorösa på 1600-1700-talet: Avskaffandet av foredeck (Back på svenska tydligen) vilket förbättrade segelegenskaperna och tendensen att bygga samman back och akterdäcket för att få ytterligare ett kanondäck (vilket ledde till katastrofen med skeppet Vasa). Det är ungefär här Fantasygränsen går. Nästa steg i fartygsutvecklingen är en Galleon men om man inte har kanoner i sin Fantasyvärld så är det ett otympligt skepp. För lite öppen däcksyta för katapulter, varför så massiva ekskrov om inte för att stå emot bredsidor? Varför extra kanondäck om man inte har kanoner, osv. Och om det finns risk för en drakattack så är galären mycket mer lämplig med mindre segelyta och fler som kan använda båge.
Självklart är det en gradvis utveckling från koggarna mot galleonen men det naturliga hade varit öppna båtar med snedsegel i en fantasy miljö som sedan utvecklas till större och mer havsgående skepp. Karack och karavell kan nog som tidigast dateras till 1400talet (vilket gör att GRR Martin ligger helt rätt med sina skepp) även om vissa delar och detaljer säkert kan finnas hos tidigare skepp. Men att hoppa från 1000-1100-talet på land till 1500-1600-tals skepp är något av en tidsresa.
Nedan: Kogg, Karavell, Karack sen Galleon.
Dessutom är utvecklingen mot fullriggare byggd på att man seglar på öppet hav för vinden. Stora fyrkantiga segel som kan ta spjärn från minsta vindpust men bara rakt bakifrån. Det passar passadvindarna men inte kustnära vatten och skärgård. Stora vita hav är ovanligt på fantasykartor. Den segelplan som bäst passar våra kartor är också den tråkigaste: Snedsegel, latin eller gaffrigg, dvs det vi ser i alla moderna segeltävlingar. Dessa riggar är bra för att kryssa mellan öar eller kryssa upp mot vinden. Om man seglar en sån båt med vinden kan det faktiskt kantra av instabiliteten av en vind rakt bakifrån (tänk vad man lär sig när man försöker ta reda på varför så lite fantasy utspelar sig på öppet hav. Tex hade Niña ursprungligen latinsegel när hon seglade från Spanien 1492 med Columbus men riggade om till råsegel inför havsseglatsen).
Framtiden
Senare skepp var lägre och mer strömlinjeformade, utan den spännande bananformen vi ser i de flesta piratfilmer. (Flygande Holländaren i Pirates of The Carribean är halvvägs mellan en Fluyt och Skeppet Vasa.)
Skepp från 1700 och 1800-talet ser inte fantasy ut:
Nu är vi helt klart inne i Steampunk country.
Jag har försökt hitta andra Fantasyböcker med en tydlig maritim prägel men mitt ex av Red Seas under Red Skies av Scott Lynch här förkommit. Sen är det bara The Red Wolf Conspiracy av Robert Redick som jag kommer på som har handlingen förlagd till havet. Lynch verkar utspela sig på Karacker och Karaveller och Redick verkar vara inspirerad av den kinesiska flottan på 1400talet under Zheng He men förlagt på europeiska skepp. (europeisk terminologi och rigg, kinesiska dimensioner).
Vilka böcker har jag missat?
Slutsats:
Jag tycker att bristen på Fantasy på havet är olyckligt. Vi är så många som ser skepp och segling som ett främmande land, lika exotiskt som Narnia. Bara att förlägga handlingen till havet är en källa till förundran och det slår läsaren ur balans på ett sätt som orcer och alver inte längre gör.
Mer skepp i fantasy!
Mer Fantasy ombord!
