Gott Nytt År
och en förhoppning att vi alla överlever 2012!
Dagmar kommer till stan
Dagmar kom till Sverige för ett par dagar sedan.
Jag har varit uppe och firat jul hos min mor som bor mitt i stormens öga. Ni har säkert sett bilderna på TV. Det var här det var som värst. Jag antar att det var bilder på TV men jag har själv inte haft TV sen dess. Jag sov som ett litet barn när träd flög runt huset.
Vi klarade oss bra: Locket till badtunnan låg bredvid tunnan och en av de många fågelmatarna hade trillat ner. Utanför tomten var det en annan sak. En femton meters tall trillade ner ett par meter från sovrummet. Hela vår sidan av dalen var strömlös. Hus har rasat och träd fallit överallt.
Första dan dog telefonerna. Ingen har ju råd att instalera fast telefoni nu förtiden och mobilmasterna drivs, som man lätt förstår, av el från elnätet så vi var helt isolerade.
Dag ett: Stort problem. Huset är katastrofsäkrat som få, kamin, levande ljus och det klassiska norrländska vapenskåpet. Men det har en enorm brist: Inget kaffe. Inget färskvatten alls. Egen brunn ja, men pumpen drivs som så mycket annat, på el. Det enda vattnet som fanns var i badtunnan. Alltså drar vi igång en kaffe expedition. Tyvärr var vädret så dåligt (i bemärkelsen töväder) att vi inte kunde ta skoter så det fick bli bil. Hämtar vatten inne i stan. Dagen räddad.
Dag två: Utan rinnande vatten kan man inte duscha. Vad värre är, alla elektroniksaker har hunnit ladda ut. Inget Internet!. Dags för expidition två: Gymmet. Duscha, basta, träna och smyga in i caféavdelningen för att tjuvladda surfplatta och mobiltelefon. En timmes laddning gav fyra timmars internet. Kris avklarad. Vårt lilla gäng överlevare börjar diskutera om det är dags att koppla in elverket. (Har alla norrändska hushåll ett elverk stående omutifallatt?) Vadslagning om våra chanser börjar.
Dag tre: Börjar bli lite irriterande. Fått höra via andra överlevare att elbolaget inte prioriterar oss. Bara fyra hushåll på vår linje och kanske ett tiotal själar. Dags att köpa de sista delarna till elverket. Mot mellandagsrean!
Fulkopplar bilen så att det går att ladda internet. En timmes laddning gav förtio minuters internet.
När tålamodet börjar tryta och jag har just läst ut min bok kommer äntligen strömmen tillbaka.
64 timmar av strömlöshet är över.
PS Jag vann vadslagningen. Ållways bet on survival! If ur dead u cant cash in,
Jag har varit uppe och firat jul hos min mor som bor mitt i stormens öga. Ni har säkert sett bilderna på TV. Det var här det var som värst. Jag antar att det var bilder på TV men jag har själv inte haft TV sen dess. Jag sov som ett litet barn när träd flög runt huset.
Vi klarade oss bra: Locket till badtunnan låg bredvid tunnan och en av de många fågelmatarna hade trillat ner. Utanför tomten var det en annan sak. En femton meters tall trillade ner ett par meter från sovrummet. Hela vår sidan av dalen var strömlös. Hus har rasat och träd fallit överallt.
Första dan dog telefonerna. Ingen har ju råd att instalera fast telefoni nu förtiden och mobilmasterna drivs, som man lätt förstår, av el från elnätet så vi var helt isolerade.
Dag ett: Stort problem. Huset är katastrofsäkrat som få, kamin, levande ljus och det klassiska norrländska vapenskåpet. Men det har en enorm brist: Inget kaffe. Inget färskvatten alls. Egen brunn ja, men pumpen drivs som så mycket annat, på el. Det enda vattnet som fanns var i badtunnan. Alltså drar vi igång en kaffe expedition. Tyvärr var vädret så dåligt (i bemärkelsen töväder) att vi inte kunde ta skoter så det fick bli bil. Hämtar vatten inne i stan. Dagen räddad.
Dag två: Utan rinnande vatten kan man inte duscha. Vad värre är, alla elektroniksaker har hunnit ladda ut. Inget Internet!. Dags för expidition två: Gymmet. Duscha, basta, träna och smyga in i caféavdelningen för att tjuvladda surfplatta och mobiltelefon. En timmes laddning gav fyra timmars internet. Kris avklarad. Vårt lilla gäng överlevare börjar diskutera om det är dags att koppla in elverket. (Har alla norrändska hushåll ett elverk stående omutifallatt?) Vadslagning om våra chanser börjar.
Dag tre: Börjar bli lite irriterande. Fått höra via andra överlevare att elbolaget inte prioriterar oss. Bara fyra hushåll på vår linje och kanske ett tiotal själar. Dags att köpa de sista delarna till elverket. Mot mellandagsrean!
Fulkopplar bilen så att det går att ladda internet. En timmes laddning gav förtio minuters internet.
När tålamodet börjar tryta och jag har just läst ut min bok kommer äntligen strömmen tillbaka.
64 timmar av strömlöshet är över.
PS Jag vann vadslagningen. Ållways bet on survival! If ur dead u cant cash in,
God Jul
Nu är maten färdig, brasan brinner i badtunnan och snart kommer Gandalf med presenter.
Tänk på att om du tror på eldgaffeln så funkar eldgaffeln!
Tänk på att om du tror på eldgaffeln så funkar eldgaffeln!
Förbundsbryterskan
Anders Björkelid har kommit ut med den tredje delen av serien som började med Ondvinter. Den har legat i min att-läsa-hög ett tag. 2011 har varit ett bra bokår så han har tyvärr blivit liggande.
Jag hade glömt vilket enormt flyt han har i sina texter. Jag skulle inte kalla det lättläst med sidorna bara rinner iväg. Jag läste ut den på en helg utan problem vilket är lite ovanligt med tanke på hur tjock den är.
I Ondvinter presenterar Björkelid två syskon som har ett så starkt band att vi som läsare ofta inte vet vem av dem som är berättarpersonen. De talar med samma röst. Det finns ett band mellan dem som senare bryts. Vad som börjar som berättartekniskt knep (första person plural) blir en viktig del av historien, en del av mysteriet vi som läsare vill förstå. Första boken är syskonen sammantvinnade. Andra boken är Wulfs bok och den tredje är Sunias. Hur blir det i fyran?
Det är en magisk värld, de vet vi redan i första boken. Det finns en känsla av djup, av svindel för de långa tidsåldrar som anas under Ondvinterns snö.
I andra boken Eldbärare får vi en glimps av historien och magin som han hanterar mästerligt.
I Förbundsbryterskan går han ett steg längre. Det är episk, nästan klassisk, Fantasy. Men till skillnad från så många andra så tar Björkelid på allvar till sig vårt Svenska arv. Han väljer inte att låta sig inspireras av vikingakult eller tidig medeltid. Han tar den del av kulturarvet som ligger oss närmast. Förkristen vidskepelse och fäbodvall. Vittror, vättar och rå. Syskonen förföljs av Bösen och vandrar på vitterstråk. Myrmark, fjäll och älvar. Om Sverige upplevt en fantasyålder så är det så här det hade sett ut.
I denna den tredje boken träffar syskonen samerna och Björkelid lyckas fånga och hålla mig genom deras resa i Underjorden. Storyn är komplex och spiralformad men på något sett lyckas Björkelid vara logisk och rak medan syskonen går vilse i Underjorden, när de går vilse bland landets och sina egna minnen. Min enda oro är att han inte klarar att leva upp till mina numera högt uppskruvade förväntningar på fyran.
Det borde inte finnas ett enda svenskt Fantasy fan som inte ser till att läsa Björkelid.
Grattis på 10-års dagen Sagan om Ringen
*Läs mer på Drömmarnas Berg*
Jag vet inte hur gammal jag var när jag först läste Sagan om Ringen men jag vet exakt hur det hände. Jag kommer ihåg radhuset med bokhyllan i Mammas sovrum. Jag kommer ihåg att mamma sa att 'den är du för liten för kanske senare'. Jag måste varit över åtta men under elva år gammal. Jag gjorde såklart vad alla tioåringar hade gjort. Jag smög in i sovrummet när jag var ensam hemma och tog ner Tolkiens bok och började läsa. Jag minns tydligt att jag tog den mittersta boken och slog upp den mitt i. Det var kapitlet när Gandalf träffar Aragorn, Legolas och Gimli i Fangorn.
Jag var fast.
Jag tror inte att jag på något meningsfullt sätt slutat läsa Tolkien sedan dess.
Men detta handlar om Filmen. När jag var lite äldre anordnade teatern i byn där jag tvingades spendera min ungdom en visning av Sagan om ringen. Jag måste varit någonstans mitt i tonåren. Det var den versionen där man målade ovan på riktiga skådespelare. Så man kan minst sagt säga att mina förväntningar för Peter Jacksons film var låga när den kom en årtionde senare.
Jag minns tre saker från den första visningen.
Jag kommer ihåg att jag förlät Jackson för att han klippte bort Old Man Willow, Tom Bombadill och kumelgastarna.
Jag kommer ihåg att de mest cineastiska scenerna i boken fångade mig. Här menar jag så klart resan över Eregion och Caradhras till Moria. Landskapet som direkt ur en Attenborough-film. Svepande panoramapresentationer. Naturen, landskapet och ödemarken fångade mig som tidigare bara naturfilmer gjort.
Och för det tredje och viktigaste:
I denna versionen av Sagan om Ringen dör folk!
Tänk tillbaka på actionfilmer du sett. När en skådespelare dör säger hjälten något spydigt om det är en onding och något fjantigt om det är en god karaktär. Men utanför Morias portar gråter Boromir öppet och även medan Aragorn tar det enda riktiga beslutet man kan att fortsätta, att samla ihop hobbitarna och resa vidare, så gråter han. För att i den här filmen dör Gandalf på riktigt och hans vänner sörjer på riktigt! Och hjältar med svärd och rustning gråter över fallna vänner.
Det var starkt och oväntat.
Det bestående minnet, det jag även efter tio år tar med mig är inte CGI, inte slagfältsscenerna, verkligen inte den sköldsurfande Legolas eller den hårdaste av hårda, Gimli, som reducerades till comic relief.
Nej det jag tar med mig är det vackra, det sceniska:
Naturskildringarna. Det är Fylke, det är Eregion. Det är Cair Andros.
Det är detta jag tar med mig.
Jag vet inte hur gammal jag var när jag först läste Sagan om Ringen men jag vet exakt hur det hände. Jag kommer ihåg radhuset med bokhyllan i Mammas sovrum. Jag kommer ihåg att mamma sa att 'den är du för liten för kanske senare'. Jag måste varit över åtta men under elva år gammal. Jag gjorde såklart vad alla tioåringar hade gjort. Jag smög in i sovrummet när jag var ensam hemma och tog ner Tolkiens bok och började läsa. Jag minns tydligt att jag tog den mittersta boken och slog upp den mitt i. Det var kapitlet när Gandalf träffar Aragorn, Legolas och Gimli i Fangorn.
Jag var fast.
Jag tror inte att jag på något meningsfullt sätt slutat läsa Tolkien sedan dess.
Men detta handlar om Filmen. När jag var lite äldre anordnade teatern i byn där jag tvingades spendera min ungdom en visning av Sagan om ringen. Jag måste varit någonstans mitt i tonåren. Det var den versionen där man målade ovan på riktiga skådespelare. Så man kan minst sagt säga att mina förväntningar för Peter Jacksons film var låga när den kom en årtionde senare.
Jag minns tre saker från den första visningen.
Jag kommer ihåg att jag förlät Jackson för att han klippte bort Old Man Willow, Tom Bombadill och kumelgastarna.
Jag kommer ihåg att de mest cineastiska scenerna i boken fångade mig. Här menar jag så klart resan över Eregion och Caradhras till Moria. Landskapet som direkt ur en Attenborough-film. Svepande panoramapresentationer. Naturen, landskapet och ödemarken fångade mig som tidigare bara naturfilmer gjort.
Och för det tredje och viktigaste:
I denna versionen av Sagan om Ringen dör folk!
Tänk tillbaka på actionfilmer du sett. När en skådespelare dör säger hjälten något spydigt om det är en onding och något fjantigt om det är en god karaktär. Men utanför Morias portar gråter Boromir öppet och även medan Aragorn tar det enda riktiga beslutet man kan att fortsätta, att samla ihop hobbitarna och resa vidare, så gråter han. För att i den här filmen dör Gandalf på riktigt och hans vänner sörjer på riktigt! Och hjältar med svärd och rustning gråter över fallna vänner.
Det var starkt och oväntat.
Det bestående minnet, det jag även efter tio år tar med mig är inte CGI, inte slagfältsscenerna, verkligen inte den sköldsurfande Legolas eller den hårdaste av hårda, Gimli, som reducerades till comic relief.
Nej det jag tar med mig är det vackra, det sceniska:
Naturskildringarna. Det är Fylke, det är Eregion. Det är Cair Andros.
Det är detta jag tar med mig.
Breaking News: LHC kan ha hittat Higgs Boson!
Detta är såklart vansinnigt spännande och en möjlighet att se vetenskap skapas framför våra ögon. Jag har tidigare utalat en tro att de inte kommer att hitta Higgs Boson så jag är extra spänd på att få se om det visar sig bekräftat. Jag tänkte slänga upp ett par länkar så att ni själva kan följa upptäkten men först en video så simpel att det i det närmaste är en lögn men ändå etablerar vad det är vi pratar om.
Varsågod:
Om man har hittat den så kan äntligen börja utforska vad den egentligen är för något. Vi vet vad den måsta vara för att kunna kallas en Higgs Boson (den skapar gravitation) men om vi äntligen hittat den kan vi börja utforska den i detalj. Det är bara nyligen vi har börjat utvekla material som kan blockera magnetfält....
Japp, den heliga graalen är att hitta ett sätt att generera Higgs Bosoner och att blockera dem!
Ryktet säger att den ligger i området 125 - 126 GeV vilket är väl inom området som LHC kan utforska. Detta är egentligen den viktigaste nyheten. Hade massan varit så lite mer som 140 GeV så hade det varit nästan omöjligt att studera den. Hitta den: Ja, kanske, men inte att enkelt studera den. Som det är nu så kan vi faktiskt studera den utförligt utan att bygga ännu större cyklotroner.
En kort varning från Vixra: The data is "enough to claim an “observation” but is well short of “discovery”."
Men först ett kort rant om vad detta innebär:
Om vi äntligen kan studera den kan vi börja förstå den. Om vi kopplar detta med den tidigare nyheten att man kan skicka neutrinos förbi ljushastigheten så har vi de första byggstenarna till de två viktgaste förutsättningarna för att lämna denna misserabla gravitationsbrunn! Vi har fortfarande ingenting som tyder på att det finns andra dimensioner, maskhål eller ens smådimensioner så warpdrive är fortfarande omöjligt. Men om vi kan bygga rymdskepp med liten eller ingen effektiv massa så är resor med ljushastighet möjligt. En resa till Alpha Centari kan ta 4 år istället för 4.000 år. Och vi kan kanske ringa hem när vi kommer fram! Även i det mest modesta förslaget så kan vi skicka en sond som kan utforska andra stjärnsystem och ha en restid och rapporteringstid på årtionden istället för årtusenden.
En Era av von Neuman sonder och generationsskepp är förbi.
En ny Era av cyklotronformade skepp är i vardande!
Tillbaka till en mer seriös ton. Det kan vara vad som helst i nuläget. Men detta är Science Fiction/ Fantasy blogg. Jag förbehåller mig rätten att spekulera!
Länksallad:
Wired rapporterar här.
Ryktet kommer härifrån.
Avslutningsvis: Pics or it didn't happen!
More Science, NOW!
Update:
CERNs pressrelease här
seriös artikel från New Scientist här
Varsågod:
Om man har hittat den så kan äntligen börja utforska vad den egentligen är för något. Vi vet vad den måsta vara för att kunna kallas en Higgs Boson (den skapar gravitation) men om vi äntligen hittat den kan vi börja utforska den i detalj. Det är bara nyligen vi har börjat utvekla material som kan blockera magnetfält....
Japp, den heliga graalen är att hitta ett sätt att generera Higgs Bosoner och att blockera dem!
Ryktet säger att den ligger i området 125 - 126 GeV vilket är väl inom området som LHC kan utforska. Detta är egentligen den viktigaste nyheten. Hade massan varit så lite mer som 140 GeV så hade det varit nästan omöjligt att studera den. Hitta den: Ja, kanske, men inte att enkelt studera den. Som det är nu så kan vi faktiskt studera den utförligt utan att bygga ännu större cyklotroner.
En kort varning från Vixra: The data is "enough to claim an “observation” but is well short of “discovery”."
Men först ett kort rant om vad detta innebär:
Om vi äntligen kan studera den kan vi börja förstå den. Om vi kopplar detta med den tidigare nyheten att man kan skicka neutrinos förbi ljushastigheten så har vi de första byggstenarna till de två viktgaste förutsättningarna för att lämna denna misserabla gravitationsbrunn! Vi har fortfarande ingenting som tyder på att det finns andra dimensioner, maskhål eller ens smådimensioner så warpdrive är fortfarande omöjligt. Men om vi kan bygga rymdskepp med liten eller ingen effektiv massa så är resor med ljushastighet möjligt. En resa till Alpha Centari kan ta 4 år istället för 4.000 år. Och vi kan kanske ringa hem när vi kommer fram! Även i det mest modesta förslaget så kan vi skicka en sond som kan utforska andra stjärnsystem och ha en restid och rapporteringstid på årtionden istället för årtusenden.
En Era av von Neuman sonder och generationsskepp är förbi.
En ny Era av cyklotronformade skepp är i vardande!
Tillbaka till en mer seriös ton. Det kan vara vad som helst i nuläget. Men detta är Science Fiction/ Fantasy blogg. Jag förbehåller mig rätten att spekulera!
Länksallad:
Wired rapporterar här.
Ryktet kommer härifrån.
Avslutningsvis: Pics or it didn't happen!
More Science, NOW!
Update:
CERNs pressrelease här
seriös artikel från New Scientist här
A Few Good Men
A Few Good Men (På heder och samvete) med Tom Cruise och Jack Nicholson är en bra film. Men är det en Sci Fi film?
Lt Kaffee reser med ett litet band av hjältar till ett avlägset land befolkat av varelser som ser mänskliga ut men lever under helt utomjordiska omständigheter. De har en, för oss, bisarr social struktur som liknar vår men är, på djupet, fundamentalt olik vår. De använder vanliga engelska ord men för dem betyder de något helt annat. I denna främmande värld måste Lt Kaffee försöka hitta sanningen bakom ett dödsfall och för att kunna göra det måste han försöka förstå dessa 'marinsoldater'.
Genom att kasta in hjältarna i en främmande värld utforskar filmen djupt mänskliga egenskaper som självuppoffring för att skydda de svaga, lojalitet och heder. Genom att följa Lt Kaffee på hans resa får vi se honom och hans vänner växa och utvecklas som människor. Allt detta är precis det vi söker i bra SF.
Mainstream stjäler alltid våra leksaker och säger att våra bästa författare som exceptionell SF har stigit över genren, blivit litterära trots genren. Litterära författare hoppar in i vår lekhage och leker med våra leksaker och säger sedan att det var inte SF eftersom de inte menade att använda raketer, robotar och tidsresor på riktigt, bara lite ironiskt på skoj.
Är det dags att kräva att allt som utforskar det Mänskliga från och med nu klassas som Science Fiktion?
Allt som är bra är definitionsmässigt Science Fiktion!
Lt Kaffee reser med ett litet band av hjältar till ett avlägset land befolkat av varelser som ser mänskliga ut men lever under helt utomjordiska omständigheter. De har en, för oss, bisarr social struktur som liknar vår men är, på djupet, fundamentalt olik vår. De använder vanliga engelska ord men för dem betyder de något helt annat. I denna främmande värld måste Lt Kaffee försöka hitta sanningen bakom ett dödsfall och för att kunna göra det måste han försöka förstå dessa 'marinsoldater'.
Genom att kasta in hjältarna i en främmande värld utforskar filmen djupt mänskliga egenskaper som självuppoffring för att skydda de svaga, lojalitet och heder. Genom att följa Lt Kaffee på hans resa får vi se honom och hans vänner växa och utvecklas som människor. Allt detta är precis det vi söker i bra SF.
Mainstream stjäler alltid våra leksaker och säger att våra bästa författare som exceptionell SF har stigit över genren, blivit litterära trots genren. Litterära författare hoppar in i vår lekhage och leker med våra leksaker och säger sedan att det var inte SF eftersom de inte menade att använda raketer, robotar och tidsresor på riktigt, bara lite ironiskt på skoj.
Är det dags att kräva att allt som utforskar det Mänskliga från och med nu klassas som Science Fiktion?
Allt som är bra är definitionsmässigt Science Fiktion!
Nomineringar till stora bokbloggarnas litteraturpris
Ah, vilka böcker har varit bäst under 2011? Vilket underbart år att se tillbaka på.
Jag har blivit kontaktad av Breakfast Bookclub eftersom jag tydligen sitter i juryn för litteraturpriset 2011. (Läs EULA innan du nominerar saker på internet!) Jag är såklart hedrad och glad för förtroendet. Mina nomeringar? Jag har flera givna kombatanter som får slåss om segern. Först ut är The Crippled God som kom ut i februari i år.
The Crippled God är den tionde och avslutande delen i dekalogin The Malazan Book of the Fallen. Ni kan säker historien: Steven Erikson har spelat rollspel i många år och en dag knallar han på ett förlag med ett manus baserat på sin spelvärld och en disposition på en serie på tio böcker och strax efteråt går han ut med ett kontrakt. Malzan är Bisterfantasy när det är som bäst, stora episka arméer, fokus på soldaterna längst fram i första ledet, nära, intensivt och trovärdigt.
The Wise Mans Fear är den andra boken i Patrick Rothfuss bokserie om Kvothe the Kingkiller. Vi har väntat länge på den här boken. Om värdshusvärden Kote och hans berättelse. Han sitter i sitt värdshus och berättar för Krönikören om sitt andra liv som den berömde, legendariske Kvothe. En mer personlig Fantasy än Erikson. En mans berättelse. En vis mans fruktan finns på svenska för er som är lagda på det hållet.
A Dance of Dragons är den femte delen av GRR Martins episka fantasyserie. Även detta en bok vi väntat länge på med det mest omtalade förseningen i modern litteraturdiskussion. Stort och episkt. Högmedeltid och djävulska intriger. Inte lika bister som Malazan men lika mörk och hänsynslös.
Cold Commands är uppföljaren till Steel Remains av Richard Morgan. Svart, personlig fantasy med riktigt gripande personporträtt.
Där har ni min lista. Mycket Fantasy men så blir det vissa år.
Nu får ni själva nominera era favoriter!
Jag har blivit kontaktad av Breakfast Bookclub eftersom jag tydligen sitter i juryn för litteraturpriset 2011. (Läs EULA innan du nominerar saker på internet!) Jag är såklart hedrad och glad för förtroendet. Mina nomeringar? Jag har flera givna kombatanter som får slåss om segern. Först ut är The Crippled God som kom ut i februari i år.
The Crippled God är den tionde och avslutande delen i dekalogin The Malazan Book of the Fallen. Ni kan säker historien: Steven Erikson har spelat rollspel i många år och en dag knallar han på ett förlag med ett manus baserat på sin spelvärld och en disposition på en serie på tio böcker och strax efteråt går han ut med ett kontrakt. Malzan är Bisterfantasy när det är som bäst, stora episka arméer, fokus på soldaterna längst fram i första ledet, nära, intensivt och trovärdigt.
The Wise Mans Fear är den andra boken i Patrick Rothfuss bokserie om Kvothe the Kingkiller. Vi har väntat länge på den här boken. Om värdshusvärden Kote och hans berättelse. Han sitter i sitt värdshus och berättar för Krönikören om sitt andra liv som den berömde, legendariske Kvothe. En mer personlig Fantasy än Erikson. En mans berättelse. En vis mans fruktan finns på svenska för er som är lagda på det hållet.
A Dance of Dragons är den femte delen av GRR Martins episka fantasyserie. Även detta en bok vi väntat länge på med det mest omtalade förseningen i modern litteraturdiskussion. Stort och episkt. Högmedeltid och djävulska intriger. Inte lika bister som Malazan men lika mörk och hänsynslös.
Cold Commands är uppföljaren till Steel Remains av Richard Morgan. Svart, personlig fantasy med riktigt gripande personporträtt.
Där har ni min lista. Mycket Fantasy men så blir det vissa år.
Nu får ni själva nominera era favoriter!
