Grattis på 10-års dagen Sagan om Ringen
*Läs mer på Drömmarnas Berg*
Jag vet inte hur gammal jag var när jag först läste Sagan om Ringen men jag vet exakt hur det hände. Jag kommer ihåg radhuset med bokhyllan i Mammas sovrum. Jag kommer ihåg att mamma sa att 'den är du för liten för kanske senare'. Jag måste varit över åtta men under elva år gammal. Jag gjorde såklart vad alla tioåringar hade gjort. Jag smög in i sovrummet när jag var ensam hemma och tog ner Tolkiens bok och började läsa. Jag minns tydligt att jag tog den mittersta boken och slog upp den mitt i. Det var kapitlet när Gandalf träffar Aragorn, Legolas och Gimli i Fangorn.
Jag var fast.
Jag tror inte att jag på något meningsfullt sätt slutat läsa Tolkien sedan dess.
Men detta handlar om Filmen. När jag var lite äldre anordnade teatern i byn där jag tvingades spendera min ungdom en visning av Sagan om ringen. Jag måste varit någonstans mitt i tonåren. Det var den versionen där man målade ovan på riktiga skådespelare. Så man kan minst sagt säga att mina förväntningar för Peter Jacksons film var låga när den kom en årtionde senare.
Jag minns tre saker från den första visningen.
Jag kommer ihåg att jag förlät Jackson för att han klippte bort Old Man Willow, Tom Bombadill och kumelgastarna.
Jag kommer ihåg att de mest cineastiska scenerna i boken fångade mig. Här menar jag så klart resan över Eregion och Caradhras till Moria. Landskapet som direkt ur en Attenborough-film. Svepande panoramapresentationer. Naturen, landskapet och ödemarken fångade mig som tidigare bara naturfilmer gjort.
Och för det tredje och viktigaste:
I denna versionen av Sagan om Ringen dör folk!
Tänk tillbaka på actionfilmer du sett. När en skådespelare dör säger hjälten något spydigt om det är en onding och något fjantigt om det är en god karaktär. Men utanför Morias portar gråter Boromir öppet och även medan Aragorn tar det enda riktiga beslutet man kan att fortsätta, att samla ihop hobbitarna och resa vidare, så gråter han. För att i den här filmen dör Gandalf på riktigt och hans vänner sörjer på riktigt! Och hjältar med svärd och rustning gråter över fallna vänner.
Det var starkt och oväntat.
Det bestående minnet, det jag även efter tio år tar med mig är inte CGI, inte slagfältsscenerna, verkligen inte den sköldsurfande Legolas eller den hårdaste av hårda, Gimli, som reducerades till comic relief.
Nej det jag tar med mig är det vackra, det sceniska:
Naturskildringarna. Det är Fylke, det är Eregion. Det är Cair Andros.
Det är detta jag tar med mig.
Jag vet inte hur gammal jag var när jag först läste Sagan om Ringen men jag vet exakt hur det hände. Jag kommer ihåg radhuset med bokhyllan i Mammas sovrum. Jag kommer ihåg att mamma sa att 'den är du för liten för kanske senare'. Jag måste varit över åtta men under elva år gammal. Jag gjorde såklart vad alla tioåringar hade gjort. Jag smög in i sovrummet när jag var ensam hemma och tog ner Tolkiens bok och började läsa. Jag minns tydligt att jag tog den mittersta boken och slog upp den mitt i. Det var kapitlet när Gandalf träffar Aragorn, Legolas och Gimli i Fangorn.
Jag var fast.
Jag tror inte att jag på något meningsfullt sätt slutat läsa Tolkien sedan dess.
Men detta handlar om Filmen. När jag var lite äldre anordnade teatern i byn där jag tvingades spendera min ungdom en visning av Sagan om ringen. Jag måste varit någonstans mitt i tonåren. Det var den versionen där man målade ovan på riktiga skådespelare. Så man kan minst sagt säga att mina förväntningar för Peter Jacksons film var låga när den kom en årtionde senare.
Jag minns tre saker från den första visningen.
Jag kommer ihåg att jag förlät Jackson för att han klippte bort Old Man Willow, Tom Bombadill och kumelgastarna.
Jag kommer ihåg att de mest cineastiska scenerna i boken fångade mig. Här menar jag så klart resan över Eregion och Caradhras till Moria. Landskapet som direkt ur en Attenborough-film. Svepande panoramapresentationer. Naturen, landskapet och ödemarken fångade mig som tidigare bara naturfilmer gjort.
Och för det tredje och viktigaste:
I denna versionen av Sagan om Ringen dör folk!
Tänk tillbaka på actionfilmer du sett. När en skådespelare dör säger hjälten något spydigt om det är en onding och något fjantigt om det är en god karaktär. Men utanför Morias portar gråter Boromir öppet och även medan Aragorn tar det enda riktiga beslutet man kan att fortsätta, att samla ihop hobbitarna och resa vidare, så gråter han. För att i den här filmen dör Gandalf på riktigt och hans vänner sörjer på riktigt! Och hjältar med svärd och rustning gråter över fallna vänner.
Det var starkt och oväntat.
Det bestående minnet, det jag även efter tio år tar med mig är inte CGI, inte slagfältsscenerna, verkligen inte den sköldsurfande Legolas eller den hårdaste av hårda, Gimli, som reducerades till comic relief.
Nej det jag tar med mig är det vackra, det sceniska:
Naturskildringarna. Det är Fylke, det är Eregion. Det är Cair Andros.
Det är detta jag tar med mig.
Kommentarer
Trackback
