Storsjöodjuret slår tillbaka
Parasiten Cryptosporidium har hittats i Östresunds kommunala driksvatten. Cryptosporidium är en parasit som återfinns ofta innom cryptozoologin vanligast i tarmkanalen på stora sjölevande monster som tex Storsjöodjuret och Loch Ness odjuret. Kommunen överväger att en gång för alla undersöka möjligheten att hitta odjuret och avmaska det.
"Detta är en av riskerna man tar när man har ett odjur som bajsar i vårt dricksvatten." säger en av invånarna som bor vid Storsjön som vill vara anonym.
"Detta är en av riskerna man tar när man har ett odjur som bajsar i vårt dricksvatten." säger en av invånarna som bor vid Storsjön som vill vara anonym.
Mistborn
Brandon Sanderson har blivit känd för att han avslutat Wheel of Time-serien åt Robert Jordan men han har skrivit en hel del Fantasy utöver det. Har du inte läst Elantris så gör det.
I mitt Donaldson abstinens för ett par veckor sedan började jag på Mistborn.
Premissen är kul i grunden, Vad hade hänt om Sauron hade vunnit? Sandersons Mistborn utspelar sig i en dystopisk fantasyframtid där Ondingen vann för tusen år sedan. Det är intressant att den största realpolitiska ondskan i The Final Empire är öppen apartheid och rasism. The Skaa är Imperiets slavbefolkning som hålls i plantager, gruvor och fabriker. Adelsmännen "hyr" dom av Härskaren och har i princip fulla rättigheter över deras liv. Det finns bara en restriktion: En adelsman som har sex med en Skaakvinna måste döda henne innan det finns risk för graviditet för att hindra att någon ur slavbefolkningen får magiska förmågor, som är ärftliga. Adelsmännen kan ibland ärva magiska förmågor som kallas Allomancy.
Steel Inquisitors är en av bokens behållning, med stålspikar drivna genom ögonhålorna så långt att dom sticker ut på baksidan av huvudet och med mystiska förmågor. The Lord Ruler är en odödlig inkarnation av Gud i religionen han själv skapat.Steel Inquisitors är hans lojalaste undersåtar. Annars är det klassiska Evil Empire Fantasy/Mordor effekter. Landet är täckt av aska som stryper allt växtliv. Det finns ett antal Ashmounts som spyr ut aska som sen faller som snö över Imperiet. På natten döljer en magisk dimma allt. Denna dimma hör på något sätt ihop med magin i Imperiet.
Magi:
Jag brukar säga att ska du ha magi i din fanatsyvärld så måste du göra det magiskt. Jag har låg tolerans för dålig, plastig, off-the-shelf magi. Sanderson har skapat ett nytt magisystem som bygger på metallers magiska egenskaper. Det är ett enkelt, på gränsen till simplistiskt system med tydliga do's and don'ts. Vissa saker är omöjliga och vissa saker tror man är omöjligt. Eftersom the Lord Ruler har förtryckt kunskap och vetande så är det mycket som är en fråga om att utforska och testa när det gäller magin. Det ger också läsaren en möjlighet att upptäcka magin tillsammans med protagonisterna. Magi bygger på att metaller har vissa magiska egenskaper som ger användaren vissa tydligt givna förmågor. Genom att äta eller dricka metaller så kan magikern bränna metallen för att få superkrafter. Tenn ger extremt känsliga sinnen, pewter ger dig styrka, snabbhet, ballans osv. Det finns även andra varianter på hur man kan utnytja metallernas egenskaper tex kan en Terrisman lagra minnen eller styrka i metall för att senare ta fram och använda den.
Storyn:
Mistborn är en Ocean's eleven, heist story. En grupp brotslingar med allomantiska förmågor ger sig i kast med att stjäla Lord Rulers skattkista. Dom är skaa med blandat blod, bastarder och tjuvar. Lögnare och conmen. En härlig och brokig blandning.
Tempusförvirring
Jag kan egentligen bara hitta en sak jag stör mig på och det är Sandersons tempusförvirring som ibland lyser igenom. Ett exempel: Lord Ruler har i tusen år förtryckt kunnande och vetenskap så den bästa kunskapen är minst tusen år gammal. Trots det kallar Sanderson en del saker som bevarats under all denna tid för moderna. Som om modern betyder bra eller överlägset och inte nytt , senaste eller samtida. Det är lite störande. Men det är ett litet och lätt överhoppningsbart fel.
Rekomenderas.
*edit* Recension av hela serien här.
I mitt Donaldson abstinens för ett par veckor sedan började jag på Mistborn.
Premissen är kul i grunden, Vad hade hänt om Sauron hade vunnit? Sandersons Mistborn utspelar sig i en dystopisk fantasyframtid där Ondingen vann för tusen år sedan. Det är intressant att den största realpolitiska ondskan i The Final Empire är öppen apartheid och rasism. The Skaa är Imperiets slavbefolkning som hålls i plantager, gruvor och fabriker. Adelsmännen "hyr" dom av Härskaren och har i princip fulla rättigheter över deras liv. Det finns bara en restriktion: En adelsman som har sex med en Skaakvinna måste döda henne innan det finns risk för graviditet för att hindra att någon ur slavbefolkningen får magiska förmågor, som är ärftliga. Adelsmännen kan ibland ärva magiska förmågor som kallas Allomancy.
Steel Inquisitors är en av bokens behållning, med stålspikar drivna genom ögonhålorna så långt att dom sticker ut på baksidan av huvudet och med mystiska förmågor. The Lord Ruler är en odödlig inkarnation av Gud i religionen han själv skapat.Steel Inquisitors är hans lojalaste undersåtar. Annars är det klassiska Evil Empire Fantasy/Mordor effekter. Landet är täckt av aska som stryper allt växtliv. Det finns ett antal Ashmounts som spyr ut aska som sen faller som snö över Imperiet. På natten döljer en magisk dimma allt. Denna dimma hör på något sätt ihop med magin i Imperiet.
Magi:
Jag brukar säga att ska du ha magi i din fanatsyvärld så måste du göra det magiskt. Jag har låg tolerans för dålig, plastig, off-the-shelf magi. Sanderson har skapat ett nytt magisystem som bygger på metallers magiska egenskaper. Det är ett enkelt, på gränsen till simplistiskt system med tydliga do's and don'ts. Vissa saker är omöjliga och vissa saker tror man är omöjligt. Eftersom the Lord Ruler har förtryckt kunskap och vetande så är det mycket som är en fråga om att utforska och testa när det gäller magin. Det ger också läsaren en möjlighet att upptäcka magin tillsammans med protagonisterna. Magi bygger på att metaller har vissa magiska egenskaper som ger användaren vissa tydligt givna förmågor. Genom att äta eller dricka metaller så kan magikern bränna metallen för att få superkrafter. Tenn ger extremt känsliga sinnen, pewter ger dig styrka, snabbhet, ballans osv. Det finns även andra varianter på hur man kan utnytja metallernas egenskaper tex kan en Terrisman lagra minnen eller styrka i metall för att senare ta fram och använda den.
Storyn:
Mistborn är en Ocean's eleven, heist story. En grupp brotslingar med allomantiska förmågor ger sig i kast med att stjäla Lord Rulers skattkista. Dom är skaa med blandat blod, bastarder och tjuvar. Lögnare och conmen. En härlig och brokig blandning.
Tempusförvirring
Jag kan egentligen bara hitta en sak jag stör mig på och det är Sandersons tempusförvirring som ibland lyser igenom. Ett exempel: Lord Ruler har i tusen år förtryckt kunnande och vetenskap så den bästa kunskapen är minst tusen år gammal. Trots det kallar Sanderson en del saker som bevarats under all denna tid för moderna. Som om modern betyder bra eller överlägset och inte nytt , senaste eller samtida. Det är lite störande. Men det är ett litet och lätt överhoppningsbart fel.
Rekomenderas.
*edit* Recension av hela serien här.
Min Bokhylla
Jag har ju inte visat min bokhylla sen jag flyttade. Detta är en IKEA Billy Ekfanér i fyra delar: Fantasy, Urban Fantasy, Science Fiction och oläst.
Vampires as they should be
Jag har varit ganska trött på Vampyrer, särskillt i Gaslight Romance setting. Jag har saknat vampyren som monster, som asexuell gengångare, som parasit. Vampyrer är inte skräck längre, ingen blir rädd av att träffa på en vampyr längre. Jag skyller så klart allt på Anne Rice med sina Gothar vampyrer med välfärdsångest.
Därför har Strain av Guillermo del Toro och Chuck Hogan legat i att-läsa-högen längre än den förtjänar.
en nu har det blivit av och jag måste säga att jag blev positivt överaskad.
En kväll landar ett flygplan på JFK Airport utanför New York och mitt på taxibanan förlorar tornet all kontakt med det. Ephraim Goodweather kallas in. Han är avdelningschef på CDC och har hand om att hantera epedemier, smittor och liknande. Eftersom alla i planet är döda utan uppenbar anledning är det inte helt otroligt att anta att det beror på någon form av smitta. Och visst är det en epedemi som brutit ut på planet. En vampyrepedemi.
Del Toro/Hogan har skapat en trovärdig Vampyr. En vampyr som jag kan tro på.
The Last Chronicles of Thomas Covenant
Against All Things Ending av Stephen Donaldson är den senaste delen i en klassisk "Portal Fantasy".
Thomas Covenant är en bitter, misantropisk spetälsk som magiskt transporteras till en sagovärld som kallas för "Landet". Där hälsas han som en forntida hjälte återkommen i landets nöd för att rädda allt. Men hade det inte varit för att Donaldson etablerat just hur han mår och hur spetälska fungerar så hade Covenant trippat ner till faunens hus och druckit te eller tagit upp svärdet och lett de Godas arméer mot Mordor. Covenant är övertygad att allt som händer är en dröm, en mardröm som kommer att göra att han tappar greppet om sin medicinering. Att acceptera att han inte drömmer och att allt är verkligt skulle innebära att han sakta ruttnar bort i lepra förlorad i en drömvärld. Att acceptera drömmens roll, hälsa, vänner, uppskattning osv, skulle vara lika illa. Hela drömmen är en elak förförelse som är i det närmaste designad för att bryta ner Covenant och göra honom till en lallande idiot, fångad i sitt eget sinne utan kontakt med verkligheten.
Donaldson kontrasterar en vacker och förförisk värld med Covenants bitterhet. Han språk är högtravande och arkaiskt när han beskriver världen och händelserna i den och sen kommer Covenants dialog pepprad med svordommar och smärta som en rostig kniv.
Jag skulle säga att den stora behållningen med Covenantböckerna är att dom är karaktärsdrivna. Men det betyder inte att han ägnar mindre tid åt världsbygge. Eftersom världen, "Landet" är en reflektion av Covenant så lägger han mycket tid på att skapa ett Land värt att bevara, värt att rädda. En bärande del i Landet är en slags Moralisk Synestesi; Mord luktar lika påträngande som en skogsbrand, åsynen slår som som en spark i magen. Hälsa kan ses och kännas inte bara på ytan. På samma sätt är lögn, ondska, förräderi något som har både färg, smak och lukt. Vissa böcker tvingar dig att lägga ifrån dig den, sluta ögonen och försöka föreställa dig hur det egentligen är. Detta är en sån bok. Lägg på det att alla konflikter i grunden både är moraliskt drivna och lösningarna är också moraliskt komplicerade. Motivationen bakom dina handlingar är inte bara viktig för karaktärerna utan även för utgången. Donaldson lånar inget från Tolkien när det gäller sina monster och varelser utan skapar allt från grunden.
Första trilogin läste jag när jag var i gymnasieåldern och den svepte iväg mig med hull och hår. Den andra trilodin är inte lika skarp men om du gillade ettan så är den helt ok. I den andra trillogin har det gått tio år i vår värl och flera tusen i Landet. Nu intrudocerar Donaldson en andra protagonist från vår värld: Linden Avery som är en minst lika komplicerad karaktär. I första trilogin trakaserades Covenant av en mystisk tiggare som han senare identifierade som Landets skapare. I den andra trilogin är det Linden som trakaseras av honom. Det är också hon som är nyckeln till upplösningen i den trilogin.
I den tredje serien har det än en gång gått tio år och Linden ha slagit sig ner i Covenants gamla hemstad. Hon har adopterat Jeremia, en svårt traumatiserad pojke som, sedan Furst Nid tog över honom i White Gold Wielder, lidit av någon form av katatonisk apati. Jeremia har inte reagerat på yttre stimulans på tio år. Det enda egna initiativ han tar är om du ger honom en låda med lego eller klossar. Då bygger han saker. I första boken, Runes of the Earth, så framställs han som Savant eller gravt autistisk men jag föreställer mig att det är någon form av PTSD. Han har flytt till en plats långt inne i sitt eget sinne där Furst Nid inte kan plåga honom längre.
Den första boken, Runes of the Earth börjar lite segt. Spelbordet sätts upp och karaktärerna introduceras och sätts i rörelse. Den här gången är det fyra personer som kommer till Landet. Roger Covenant (Covenants son), Joan (hans fru) och Linden och Jeremia. Furst Nid har kidnappat Jeremia och Linden måste rädda honom. Runes of the Earth är bra men när man kommer till Fatal Revenant tar det verkligen fart. Den slutar dessutom med en gastkramande cliffhanger. För att undvika spoilers ska jag bara säga att Against All Things Ending tar serien ytterliggare ett steg mot fulländning. Tempot är högt och undergångsstämningen är tryckande. Jag undrar hela tiden hur han ska kunna reda ut allt i sista boken och rädda världen. Samtidigt vet jag att eftersom detta är sista boken i sista serien så kanske Donaldson tänker avsluta allt genom att förstöra världen.
Som jag sa i kommentarerna till förra inlägget: Covenant serien är tung och mastig. Jag kan inte lova att du gillar den men om du gör det, om du har samma ticks i huvudet som jag har så kommer du att älska The Last Chronicles of Thomas Covenant. Det är aldrig en bra idé att börja med en bok sent i serien. Men har du läst den för länge sen eller bara kom igenom halva Second chronicles så kan du hoppa på trean, alla böcker börjar med en sammanfattning av vad som kommit före.
Thomas Covenant är en bitter, misantropisk spetälsk som magiskt transporteras till en sagovärld som kallas för "Landet". Där hälsas han som en forntida hjälte återkommen i landets nöd för att rädda allt. Men hade det inte varit för att Donaldson etablerat just hur han mår och hur spetälska fungerar så hade Covenant trippat ner till faunens hus och druckit te eller tagit upp svärdet och lett de Godas arméer mot Mordor. Covenant är övertygad att allt som händer är en dröm, en mardröm som kommer att göra att han tappar greppet om sin medicinering. Att acceptera att han inte drömmer och att allt är verkligt skulle innebära att han sakta ruttnar bort i lepra förlorad i en drömvärld. Att acceptera drömmens roll, hälsa, vänner, uppskattning osv, skulle vara lika illa. Hela drömmen är en elak förförelse som är i det närmaste designad för att bryta ner Covenant och göra honom till en lallande idiot, fångad i sitt eget sinne utan kontakt med verkligheten.
Donaldson kontrasterar en vacker och förförisk värld med Covenants bitterhet. Han språk är högtravande och arkaiskt när han beskriver världen och händelserna i den och sen kommer Covenants dialog pepprad med svordommar och smärta som en rostig kniv.
Jag skulle säga att den stora behållningen med Covenantböckerna är att dom är karaktärsdrivna. Men det betyder inte att han ägnar mindre tid åt världsbygge. Eftersom världen, "Landet" är en reflektion av Covenant så lägger han mycket tid på att skapa ett Land värt att bevara, värt att rädda. En bärande del i Landet är en slags Moralisk Synestesi; Mord luktar lika påträngande som en skogsbrand, åsynen slår som som en spark i magen. Hälsa kan ses och kännas inte bara på ytan. På samma sätt är lögn, ondska, förräderi något som har både färg, smak och lukt. Vissa böcker tvingar dig att lägga ifrån dig den, sluta ögonen och försöka föreställa dig hur det egentligen är. Detta är en sån bok. Lägg på det att alla konflikter i grunden både är moraliskt drivna och lösningarna är också moraliskt komplicerade. Motivationen bakom dina handlingar är inte bara viktig för karaktärerna utan även för utgången. Donaldson lånar inget från Tolkien när det gäller sina monster och varelser utan skapar allt från grunden.
Första trilogin läste jag när jag var i gymnasieåldern och den svepte iväg mig med hull och hår. Den andra trilodin är inte lika skarp men om du gillade ettan så är den helt ok. I den andra trillogin har det gått tio år i vår värl och flera tusen i Landet. Nu intrudocerar Donaldson en andra protagonist från vår värld: Linden Avery som är en minst lika komplicerad karaktär. I första trilogin trakaserades Covenant av en mystisk tiggare som han senare identifierade som Landets skapare. I den andra trilogin är det Linden som trakaseras av honom. Det är också hon som är nyckeln till upplösningen i den trilogin.
I den tredje serien har det än en gång gått tio år och Linden ha slagit sig ner i Covenants gamla hemstad. Hon har adopterat Jeremia, en svårt traumatiserad pojke som, sedan Furst Nid tog över honom i White Gold Wielder, lidit av någon form av katatonisk apati. Jeremia har inte reagerat på yttre stimulans på tio år. Det enda egna initiativ han tar är om du ger honom en låda med lego eller klossar. Då bygger han saker. I första boken, Runes of the Earth, så framställs han som Savant eller gravt autistisk men jag föreställer mig att det är någon form av PTSD. Han har flytt till en plats långt inne i sitt eget sinne där Furst Nid inte kan plåga honom längre.
Den första boken, Runes of the Earth börjar lite segt. Spelbordet sätts upp och karaktärerna introduceras och sätts i rörelse. Den här gången är det fyra personer som kommer till Landet. Roger Covenant (Covenants son), Joan (hans fru) och Linden och Jeremia. Furst Nid har kidnappat Jeremia och Linden måste rädda honom. Runes of the Earth är bra men när man kommer till Fatal Revenant tar det verkligen fart. Den slutar dessutom med en gastkramande cliffhanger. För att undvika spoilers ska jag bara säga att Against All Things Ending tar serien ytterliggare ett steg mot fulländning. Tempot är högt och undergångsstämningen är tryckande. Jag undrar hela tiden hur han ska kunna reda ut allt i sista boken och rädda världen. Samtidigt vet jag att eftersom detta är sista boken i sista serien så kanske Donaldson tänker avsluta allt genom att förstöra världen.
Som jag sa i kommentarerna till förra inlägget: Covenant serien är tung och mastig. Jag kan inte lova att du gillar den men om du gör det, om du har samma ticks i huvudet som jag har så kommer du att älska The Last Chronicles of Thomas Covenant. Det är aldrig en bra idé att börja med en bok sent i serien. Men har du läst den för länge sen eller bara kom igenom halva Second chronicles så kan du hoppa på trean, alla böcker börjar med en sammanfattning av vad som kommit före.
Cherry on top Award
Jag har fått mitt första bloggpris. Eller pris och pris, det är mer ett mellanting mellan ett kedjebrev och en vandringspokal. Men lite glad blir man ändå. Jag vill tacka Arina och hennes bibliotek för den stora äran. Arina är en bok och spelbloggande dam som dessutom är en av dom som vidarebefordrar mest trafik till min sida (Japp, jag kollar sånt). Reglerna för att ta emot priset är som följer:
1. Tacka den du mottagit utmärkelsen ifrån. (check)
2. Kopiera prismärket till din blogg. (check)
3. Nämn tre författare du räknar till dina favoriter och nämn en favoritbok per författare. (hmm)
4. Skicka utmärkelsen vidare till 5 mottagare som du tycker förtjänar den.
Mina tre favoritförfattare varierar så klart över tid men just nu ligger listan ungeför så här:
Stephen R. Donaldson för hans Covenant serie. Moralisk Synestesi. Läs Furst Nids förbannelse och Real Story.
Iain M. Banks för hans culture serie. Framtida kommunistisk utopi med extra allt. Läs Player of Games, Excession och Use of weapons för en närmare inblick.
Richard Morgan för hård, mil SF och Bögfantasy. Läs Takeshi Kovac serien och Steel remains.
Skicka vidare.
Jag vill skicka den vidare till
Drömmarnas berg (dom håller mig ödmjuk och hoppfull när min naturliga instinkt är att vara cynisk och pessimistisk)
Bokbloggar punkt nu (Fortfarande den bästa länksamlingen på internet)
SF bokhandeln i Malmö ( i hopp om prisrabatt)
Lazy's Library (böckeriteket)
Piruett (min rollspelsfix i vardagen)
Jag undrar var körsbärspriset uppstått. Om någon vet så posta gärna svaret. Jag har försökt spåra det bakåt men det är svårt.
Den som väntar på något...
Notera att datumet sist i filmen inte är den dagen jag får mina händer på boken, det är den dagen förlaget skickar ut den till bokhandeln. Undrar hur länge det kan ta från London till Malmö?
PS. Det är vid tillfällen som detta som jag allvarligt funderar på att skaffa en eboksläsare.
