socialistsimon

av Cherie Priest är den tredje i hennes Clockwork Century serie som började med Boneshaker tar sig en liten detour via Clementine (som utspelar sig i samma Universa men inte med samma förläggare, därför inte ingår i serien) Den fortsätter med den officiella tvåan Dreadnought och nu har vi äntligen fått trean (Fyran) Ganymede.

Kort om universat
Det är sent artonhundrasjuttiotal i ett splittrat Amerika. Inbördeskriget pågår fortfarande efter nästan två årtionden på grund av en kontrafaktisk teknikutveckling. Priest har helt enkelt antagit att införandet av Steampunk tech skulle göra inbördeskriget mer utdraget och förödande.
Seattle befinner sig i ett territorie inte en stat och olyckan i Boneshaker har i princip avfolkat staden. Bara knarkfabrikörer och ljusskygga individer lever kvar innanför murarna, i gasen, bland de odöda. Boneshaker berättar om en industriolycka som släppte ut en tung gulaktig gas som förvandlar alla som andas in den till zombier. Tack och lov kan man utvinna en starkt beroendeframkallande drog av den för annars hade det antagligen inte gått att hålla den innesluten i Seattle utan den hade trängt upp över de gastäta murar som omger staden. Effekten verkar vara ungefär som heroin.
Zeppelinare och gasdrivna 'walkers' används tillsammans med pansartåg i kriget. Det ligger en mörk teknikoptimism i böckerna. Texas håller på att utveckla dieselmotorer som konkurrerar med ångmaskinerna. Priest fångar på ett vridet sätt teknikoptimismen i artonhundratalet vilket jag inte tidigare insett att jag saknat i flera Steampunkböcker.
Om Priest har haft ambitionen att skapa ett genredefinierande Steampunkverk i Boneshaker så har hon lyckats. Hon har estetiken med krinoliner och klänningar. Hon har ångmaskinerna och zeppelinarna. Hon har ett tydligt Punk-perspektiv, hennes kvinnliga protagonister kommer ur arbetarklassen och underklassen. Om detta definierar Steampunk så blir inte jag besviken (om tre musketörer gör det ...).

Boneshaker handlar om Seattle, gasen och var zombierna kommer ifrån. Bra att börja med den boken även om det verkligen inte är ett krav. Böckerna byter miljö och huvudpersoner inom ett samlat tema. Men gillar du intelligenta zombier (dvs smart utvecklade och logiskt intressanta zombier, inte brainy zombies), steampunk och stenhårda kvinnor så är den perfekt. Briar Wilkes är en mycket sympatisk protagonist.

Clementine handlar om zeppelinare och deras galna piloter och följer gasen/drogen öster över Klippiga bergen. Maria Isabella Boyd är en spion som anlitats av Pinkerton, denna berömda detektivbyrå som vi ser ibland i gamla westernfilmer. I sitt första uppdrag kommer hon i kontakt med Croggon Hainey, piraten från Boneshaker.
Gavs ut i begränsad upplaga och är nästan omöjlig att få tag i men ska ges ut igen i pocket under våren 2012.

Dreadnought är för dig som gillar tåg. Mercy Lynch är en sjuksköterska som måste ta sig tvärs över den krigshärjade kontinenten via tåg, diligens och zeppelinare. Pansartåget Dreadnougt är bär en mörk hemlighet.

Ganymede är antagligen den bästa sedan Boneshaker. Den utspelar sig i New Orleans. Priest introducerar en ny teknikutveckling i form av en uppgraderad Hunley som heter Ganymede. Svarta frihetskämpar har den i sitt förvar men vem ska köra den till de allierade? Ganymede behöver en pilot och Josephine Early känner en gammal pirat som kanske kan hjälpe henne.
Priest sidsteppar snyggt teknobabbel. Ganymede är en steampunk attack ubåt. Den har artonhundratals nackdelar och steampunk fördelar som hon konstaterar men inte gräver ner sig i. Det är viktigt att man kvävs om man dyker för länge, det är inte viktigt att veta hur dieselmotorerna skulle kunna funka så länge utan lufttillförsel. Det är en bra balans mellan spänning och teknik med fokus på spänning.
Hon hanterar zombierna på samma sätt. Det är något av det bästa zombier jag någonsin träffat på. Sanningen är ju den att zombier är erbarmligt tråkiga monster som snabbt hamnar i bakgrunden på samma sätt som naturkatastrofer. Priests Zombier är trovärdiga och läskiga men de är bara en del av bakgrunden. Om du är förberedd och väl informerad är dom inget problem men är du oförsiktig eller inte vet vad som väntar kan du råka riktigt illa ut.  
New Orleans är en spännande plats och den blir inte mindre intressant av att vara ockuperad av Texians och att det finns zombier i slumområden kring hamnen. Unionens blockad och piraternas och smugglarnas ansträngningar ökar bara på trycket.

Läs den nu!

Annat i samma universa
Tanglefoot är en novell (som jag inte har läst men den finns gratis här)
Det verkar som om det ska komma minst två till böcker i samma universa:
Inexplicable (steampunk: hösten 2012)
Fiddlehead (steampunk: hösten 2013) 

Steven Erikson har avslutat sitt Magnum Opus The Malazan Book of the Fallen, tio storartade bisterfantasy böcker. Mindre känd är det kanske att han har skrivit tre korta böcker om Bauchelain och Korbal Broach, två birollsinnehavare i en av hans Malazan böcker.
Det har kommit en fjärde, Crack'd Pot Trail, som bygger vidare på deras historia.
Avas Didion Flicker är en resande berättare av sagor. Han och de han reser med har råkat ut för problem på the Crack'd Pot Trail. Tillsammans med ett par riddare, några poeter och några pilgrimmer är de på väg genom ödelandet mot ett mystiskt, eller mytiskt?, mål. Varje kväll berättar de sagor för varandra. En sjukare och mer skruvad variant av Sheherazade finns nog inte.

Bauchelain och Krobal Broach är, i mitt synsätt, Eriksons media för njutningsskrivande. Där Malazan böckerna är korthuggna är Bauchelainböckerna pladdriga, där Malzan är stilrena är Bauchelain en lek med stilar och berättarperspektiv. Detta gör att det är något av en smal smak om du gillar Bauchelainböckerna eller inte. Jag gillar dom. Den här är bizar, knasig och helt skruvad.

Gillar du Malazan världen och har abstinens i väntan på hans Prequells (håller fingrarna och hoppas att han kan vara den bryter prequellförbannelsen. har det skrivits någon bra prequell sedan Sillmarillion?) och det inte räcker med Esselmont så kan detta vara räddningen men;

Be Warned.
What is read cannot ever be Unread!

Jag får erkänna att detta är inte min egen video. Den var bara för underbar för att inte dela.

The Steel Remains kom ut för två år sedan och jag kastade mig över den. En av mina favoritförfattare från SF genren har tagit klivet över till Fantasy. Den handlar om Ringil Eskiath, en Conan/Kahl Drogoliknande karaktär som vunnit ryktbarhet i kriget mot ödlefolken. Imperiet Yhelteth och stadstaterna kring Trelayne överkom sina traditionella stridigheter för att bekämpa detta hot mot mänskligheten och Ringil visade sig vara en hjälte av episka mått. Men nu är kriget över och i stället för att njuta av fredens druvor i Trelayne sitter han och drar krigsskrönor mot drinkar i en byakrog i en liten håla nära slagfältet Gallows Gap där han vann en av sina största segrar.
En dag dyker hans mor upp: Hans syster har försvunnit. Motvilligt ger hans sig av för att hitta henne. Efter freden har slavhandel och skuldslaveri blomstrat och de kriminella har skaffat övernaturlig hjälp från en Dwenda, en ickemänsklig magiker som inte funnits i världen sedan Kiriath allierade sig med mänskligheten för att fördriva dom. Kiriath är, ett högteknologiskt och odödligt folk som nu har lämnat världen och deras enda represntant är Archeth, ett halvblod. Hon är också en gammal vän till Ringil. Den tredje vännen som knyts in i dramat är Egar Dragonbane, en steppkrigare, nomad och legoknekt som börjar inse att det inte är så lätt att lägga i från sig civilisationen och åka hem till stepperna. Tillsammans tvingas dom in i en farlig och övernaturlig saga.

Efter the Steel Remains hörde jag sägas att Richard Morgan hade problem att komma vidare eftersom han 'parkerat' sina karaktärer så bra. Ett suveränt och tillfredställande slut i första boken gjorde att han hade svårt att motivera sina karaktärer att komma vidare i handlingen. Därför är det inte konstigt att the Cold Commands splittrar upp trådarna. Egar Dragonbane är uttråkad, Archeth arbetar vidare med att trygga civilisation i Yhelteth. Ringil, ah Ringil vår hjälte, har blivit utstött återigen från Trelayne. Ingen hemkomst som hjälte. I brist på bättre sysselsättning börjar han avskaffa slaveriet. Med ett schyst bredsvärd kan man slå världen med häpnad.

Det finns inga gränser för hur hård han är oavsett situation.

Trogen sin stil skriver Richard Morgan sin Fantasy lika svart och bister som hans SF är hård och skoningslös. Har du bara läst hans SF så var inte orolig, allt du förväntar dig uppfylls. Trots att detta är underhållningsvåld av den renaste sort, magiska svärd, förutsagda öden och väna damer, så tar han upp viktiga och allvarliga ämnen som slaveri och tortyr. Han ser samhället från sidan. Ingen av våra hjältar är hjälplösa eller utslagna men alla tre har sina egna anledningar att ställa sig på fattiga, slavar och krigsveteraners sida. Alla tre har sitt svar på frågan: Vad gör en ärad krigshjälte med freden? Och freden är inte mer stabil än i vår värld. Dessutom har vi hotet från första delen:

Something Dark and Terrible is rising!

eller I-landsproblem #42.

Det är alltid lika jobbigt när man får nya efterlängtade, förväntade moderna klassiker ett par dagar efter varandra. Det var ju inte så att att-läsa-listan var tom innan!

Här är mitt senaste problem:
Jag läser Cold Commands - Richard Morgans senaste, uppföljaren till Steel Remains.
Då dyker Cherie Priests Ganymede ner. Forstättningen på hennes spretiga Clockwork Century steampunk universa. Goggles, gasmasks and zeppelins plus knarkzombier. Vill läsa nu!
Steven Eriksons exuberanta kvasiseriösa sidoserie om Bauchelain och Korbal Broach, vansinnigt roliga och sympatiska nekromantiker och allas älskade evil people. Jag har den fjärde delen, Crack'd Pot Trail liggande som chokladdoppad sockervadd på bordet. Tillsammans med en Michael Swanwick bok om att dansa med björnar. Sen kommer Kadreys senaste Aloha from Hell, a feelgood romp if there ever was one, när som helst.

Nu fick jag just reda på att the Iron Jackal kommit in. Tredje och avslutande delen i Chris Woodings Ketty Jay, Steampunk/SF/Firefly western äventyrs serie.

Vilken ska jag börja med?

Ibland läser man en bok som målar bilder på insidan av ögonlocken.
Som skrapar av bläcket från verklighetens pergament och skriver över med nya ord.

De tillfällen ska man ta vara på.
De böckerna ska man vårda och
de författarna ska man vörda.

Palimpsest