Octopodes!
Med Kraken i färskt minne har jag lärt mig ett nytt ord. Den korrekta böjningen av det engelska ordet Octopus är Octopodes!
Stort tack Boing Boing
Stort tack Boing Boing
Lönnmördare
Caim och hans spöklika väninna Kit hemsöker Nimea. Prästerskapet håller det gamla Imperiet i ett skräckvälde och dom oändliga maktkamper och oro som följer av deras styre ger lönnmördaren Caim gott om tillfällen att utöva sitt yrke. Han dödar för pengar inte för att han gillar det utan för att det är hans yrke. Han har få vänner utöver anden Kit. En natt går allt fel och hans lilla värld faller sönder.
Som jag skrev nyligen så jämför SF-bokhandeln Jon Sprunks Shadow's Son med Brent Weeks Night Angel Tiologin. Jag hittade vad jag skrev om första boken The Way of Shadows. Som ni kan se så är likheterna stora. Jag gillade verkligen ettan. Jag gillar verkligen Shadow's Son också.
Skillnaden är att i Shadows Son är den äldre lönnmördaren protagonist och i Night Angel är det lärlingen. Sen får vi inte glömma Kit som är Shadows Son's bästa karaktär. Caim är inte lika överdrivet duktig och hans kopling till världen troligare. Den stora frågan är vart serien är på väg och var den hamnar.
Så: Likheten och jämförelsen med Night Angel är berättigad och godkännd. Vad jag egentligen vill ha av SF-bokhandelns ansvariga är att dom läser del två och tre och kontrollerar att dom håller måttet!
Detta borde inte vara helt omöjlgt. I L-space måste det finnas vägar till De Ännu Oskrivna Böckrnas Hylla.
Som jag skrev nyligen så jämför SF-bokhandeln Jon Sprunks Shadow's Son med Brent Weeks Night Angel Tiologin. Jag hittade vad jag skrev om första boken The Way of Shadows. Som ni kan se så är likheterna stora. Jag gillade verkligen ettan. Jag gillar verkligen Shadow's Son också.
Skillnaden är att i Shadows Son är den äldre lönnmördaren protagonist och i Night Angel är det lärlingen. Sen får vi inte glömma Kit som är Shadows Son's bästa karaktär. Caim är inte lika överdrivet duktig och hans kopling till världen troligare. Den stora frågan är vart serien är på väg och var den hamnar.
Så: Likheten och jämförelsen med Night Angel är berättigad och godkännd. Vad jag egentligen vill ha av SF-bokhandelns ansvariga är att dom läser del två och tre och kontrollerar att dom håller måttet!
Detta borde inte vara helt omöjlgt. I L-space måste det finnas vägar till De Ännu Oskrivna Böckrnas Hylla.
Lökflickan
The Onion Girl av Charles de Lint är en spännande samtidssaga satt i staden Newford i USA (eller Canada, det är inte uttalat). Jilly är en målare, mest känd för sina tavlor med fairies i annars normala miljöer. En dag blir hon påkörd av en smitare och hamnar i koma. Det är nu hon för första gången hittar Manidò-akì, den indianska andevärlden. Hon är knappast förvånad, snarare lättad, upprymd, över att äntligen hitta hit även om det bara är genom drömmarna. Men allt är inte så underbart som det kan verka. Jilly måste kämpa för att orka vara vaken i The world as it is för att hantera sin konvalesens och rehab.
Joe Crazy Dog är en av Jillys vänner. Han vandrar obehindrat mellan världarna eftersom han är född i Manidò-akì. För att hjälpa Jilly ger han sig ut för att hitta sin Mormor (eller farmor, engelskan är inte klar på den punkten) en mäktig varelse som refereras till som den Vita Bison Damen eller Jordmodern.
Raylene är en flicka med ett mycket mörkt förflutet som en dag finner att hon kan springa med vargar i sina drömmar. När hon träffar sin vän Pinky där inser hon att det inte bara är drömmar. Tillsammans jagar dom i sömnen, en känsla av styrka och oberoende som dom aldrig haft IRL.
Historien går in och ut ur Verkligheten och drömvärlden.
Stil.
Jillys hitoria börjar 1999 och berättas bakåt i flashbacks och bakgrundsförklaringar, Raylenes börjar 1969 och berättas frammåt tills nutid och Joes börjar i nutid och går frammåt. Detta gör att flera avslöjanden kan göras gradvis och stilfullt. Dessa tre personer är alla Jag-personer i boken som också innehåller flera tredjepersons berättelser. Jillys vänner Sophie, Wendy mfl har egna tredjepersonsberättelser. Jag stör mig lite på stilen eftersom just valet av förstaperson är ett stilistiskt svårt berättargrepp med vissa inneboende begränsningar. (se William Heany) Om man lyckas med det ger det en väldig känsla av närhet med berättarrösten men iom att de Lint ignorerar begränsningarna med stilen så tappar han också den närhet som hade kunnat komma fram. Det sagt så varierar de Lint berättarrösten på ett mästerligt sätt när han skiftar mellan dom olika jagen så det uppstår aldrig det minsta tvivel om vems berättar. Raylenes Hillbilly dialekt går aldrig över gränsen för vad som är läsbart. Men det är synd att han väljer att använda en så svår stil när det inte hjälper sagan.
Newford Universat
är vackert och spännande. Det är uppenbart att detta inte är den första boken i en serie men samtidigt får man ingen känsla av att hamna utanför. Ofta har sk fristående böcker i en serie en känsla av interskämt som den nya läsaren missar. Det ger en lite felaktig känsla av att vara utesluten ur gänget när man märker av dom och det gör man inte här även om jag inser att hängivna läsare av de Lints andra böcker får ut så mycket mer av The Onion Girl än vad jag som ny läsare uppfattar.
Världen känns liten. Tyson, som Jilly och Raylene kommer ifrån med sina galna Hillbillys känns så nära. Bara en dagsresa i bil från miljonstaden Newford. Ända tills det slår mig att en dag i bil från Malmö eller Stockholm tar dig långt ut i Banjoland. Men det finns samtidigt en intimitet i världen. Jillys vänkrets med alla främmande kvinnor som introduceras med namn är i början överväldigande men samtidigt känner jag igen känslan från att introduceras i en ny vänkrets och låter dom bara svepa över mig och låter historien sortera ut dom som är av intresse.
Fairie
de Lint är inte min favorit. Kanske är det så att jag inte tror på föränderligheten och oförutsägbarheten som är en grundpelare i Fairie ideologin. Det finns helt enkelt inga regler för vad som är möjligt eller inte. Jag menar: När jag först läste om Fairie/älvor så tolkade jag förvirringen i berättelsen som att minnet sviktar och allt ter sig som en dröm när man kom ut, inte att allt verkligen var förvirrat, snarare att protagonisten inte förstod världens regler. Katherin Kerr har lite rätt idé med Evandar och hans folk. När allt är möjligt är också allt flyktigt. Man kan inte skapa något så stort som en hel stad av misstag när man drömmer. Åtminstone har jag svårt att köpa den delen av premisserna. När jag ser tillbaka på böcker jag läst inser jag att det ofta är just dom jag sågat; Thomas the Rhymer och Tithe bla.
Jag vet att fairie är ett spännande ämne men för mig saknar det wow-faktorn. Så är det trots allt med genre-litteratur (och all litteratur har en genre) att en bok kan vara hur bra som helst men om den inte kittlar ditt funnybone så gör den inte det. Men trots detta vill jag verkligen rekomendera den.
Den är skitbra.
Joe Crazy Dog är en av Jillys vänner. Han vandrar obehindrat mellan världarna eftersom han är född i Manidò-akì. För att hjälpa Jilly ger han sig ut för att hitta sin Mormor (eller farmor, engelskan är inte klar på den punkten) en mäktig varelse som refereras till som den Vita Bison Damen eller Jordmodern.
Raylene är en flicka med ett mycket mörkt förflutet som en dag finner att hon kan springa med vargar i sina drömmar. När hon träffar sin vän Pinky där inser hon att det inte bara är drömmar. Tillsammans jagar dom i sömnen, en känsla av styrka och oberoende som dom aldrig haft IRL.
Historien går in och ut ur Verkligheten och drömvärlden.
Stil.
Jillys hitoria börjar 1999 och berättas bakåt i flashbacks och bakgrundsförklaringar, Raylenes börjar 1969 och berättas frammåt tills nutid och Joes börjar i nutid och går frammåt. Detta gör att flera avslöjanden kan göras gradvis och stilfullt. Dessa tre personer är alla Jag-personer i boken som också innehåller flera tredjepersons berättelser. Jillys vänner Sophie, Wendy mfl har egna tredjepersonsberättelser. Jag stör mig lite på stilen eftersom just valet av förstaperson är ett stilistiskt svårt berättargrepp med vissa inneboende begränsningar. (se William Heany) Om man lyckas med det ger det en väldig känsla av närhet med berättarrösten men iom att de Lint ignorerar begränsningarna med stilen så tappar han också den närhet som hade kunnat komma fram. Det sagt så varierar de Lint berättarrösten på ett mästerligt sätt när han skiftar mellan dom olika jagen så det uppstår aldrig det minsta tvivel om vems berättar. Raylenes Hillbilly dialekt går aldrig över gränsen för vad som är läsbart. Men det är synd att han väljer att använda en så svår stil när det inte hjälper sagan.
Newford Universat
är vackert och spännande. Det är uppenbart att detta inte är den första boken i en serie men samtidigt får man ingen känsla av att hamna utanför. Ofta har sk fristående böcker i en serie en känsla av interskämt som den nya läsaren missar. Det ger en lite felaktig känsla av att vara utesluten ur gänget när man märker av dom och det gör man inte här även om jag inser att hängivna läsare av de Lints andra böcker får ut så mycket mer av The Onion Girl än vad jag som ny läsare uppfattar.
Världen känns liten. Tyson, som Jilly och Raylene kommer ifrån med sina galna Hillbillys känns så nära. Bara en dagsresa i bil från miljonstaden Newford. Ända tills det slår mig att en dag i bil från Malmö eller Stockholm tar dig långt ut i Banjoland. Men det finns samtidigt en intimitet i världen. Jillys vänkrets med alla främmande kvinnor som introduceras med namn är i början överväldigande men samtidigt känner jag igen känslan från att introduceras i en ny vänkrets och låter dom bara svepa över mig och låter historien sortera ut dom som är av intresse.
Fairie
de Lint är inte min favorit. Kanske är det så att jag inte tror på föränderligheten och oförutsägbarheten som är en grundpelare i Fairie ideologin. Det finns helt enkelt inga regler för vad som är möjligt eller inte. Jag menar: När jag först läste om Fairie/älvor så tolkade jag förvirringen i berättelsen som att minnet sviktar och allt ter sig som en dröm när man kom ut, inte att allt verkligen var förvirrat, snarare att protagonisten inte förstod världens regler. Katherin Kerr har lite rätt idé med Evandar och hans folk. När allt är möjligt är också allt flyktigt. Man kan inte skapa något så stort som en hel stad av misstag när man drömmer. Åtminstone har jag svårt att köpa den delen av premisserna. När jag ser tillbaka på böcker jag läst inser jag att det ofta är just dom jag sågat; Thomas the Rhymer och Tithe bla.
Jag vet att fairie är ett spännande ämne men för mig saknar det wow-faktorn. Så är det trots allt med genre-litteratur (och all litteratur har en genre) att en bok kan vara hur bra som helst men om den inte kittlar ditt funnybone så gör den inte det. Men trots detta vill jag verkligen rekomendera den.
Den är skitbra.
Litteraturbar i Dalby
Den eminenta BoktimmenFia drog med sig bokcirkeln till Litteraturbaren i Dalby. Ett gemytligt samkväm med författare, poeter och trubadurer som denna kväll centrerade sig kring två författare som har det Udda, övernaturliga som gemensam nämnare. Nene Ormes och Johan Theorin. Nene Ormes skriver Urban Fantasy och Johan Theorin skriver spökhistorier från Öland. Det var en blandad skara åhörare i publiken. Vi från Malmö med omnejd stack minst sagt ut. Eller ska jag säga vi som kom från SF-bokhandelns läsekrets. Jag fick nöjet att träffa Johan Theorin vars böcker jag länge sneglat på men inte ännu läst. Dom har verkat ligga i gränslandet av min läslusta, alltid där men alltid med andra böcker som lockat mer just då.
Mycket underhållande kväll; Nene fick förklara vad Urban Fantasy är och Johan berättade spökisar. Jag hade nästan tyckt att det var orättvist att Nene var tvungen att förklara sig medan Johan fick berätta om det inte varit så uppenbart att publiken inte var bekant med ämnet. Och om Nene inte försvarat sig så lätt och ledigt. Det är inte orättvist att attackera en fäktmästare.
Det är också tydligt var gränsen mellan oss boknördar och kulturskåne går.
Också ett gränsland och dom är ju dom mest spännande. (Remember Granny Weatherwax!)
Detta var min första riktiga prettoafton sedan studenttiden och jag njöt i fulla drag.
06:30 AM
Ut ur fabrikens mörka kval stiger jag ut i Frihetens klara ljus och mina ögon tåras av det ovana skenet från en nyfödd dag.
Frivecka
Lönehelg och
Litteraturbar i kväll
Frivecka
Lönehelg och
Litteraturbar i kväll
Looking for Jake
Det är alltid en skön avkopling att varva bokläsning med novellsamlingar. Looking for Jake är en samling med China Miévilles noveller.
Några av mina favoriter är:
Looking for Jake är en mystisk historia om ett London som tappat någonting viktigt. Det som skapar sammanhållning och mening är borta. Anledningen till att gå till jobbet, att att uppföra sig normalt är borta ochh allt faller samman. Folk försvinner och gatorna är öde eller värre. I detta sociala vacuum letar någon efter Jake. Underbar novell. Speciellt en detalj fick mig att helt gå igång;
"With so many people gone the city is generating its own rubbish. [...]every morning sees a fresh crop of litter, each filthy newborn piece marked with a minuscule puckered navel."
Reports of certain events in London. Miéville berättar om hur han kom över en samling papper från en organisation som heter BWVF som bevakar vissa vilda gator.
'tis the season handlar om en man och hans dotter som har vunnit på lotteri. Vinsten är att fira ChristmasTM, något dom inte haft råd att göra sedan den upphovsrättslagstiftningen gjorde det för dyrt. Dom har varit tvugna att nöja sig med olika budgettalternativ som XmasTym eller Coca-Crissmas.
Jack utspelas i Miévilles Bas-Lag universa, i staden New Crobuzon närmare bestämt och handlar om Jack Half-a-prayer. Rebellen, The fReemade, upprorsmakaren med ena armen utbytt av stadens myndigheter till en bönsyrseklo. Jag kommer inte ihåg men visst nämndes han i Perdido Street Station?
The Tain är den avslutande novellen och en av dom bästa. I ett London som härjas av "Imagos" splittrat och sargat rör sig Sholl. Imoagos kommer från baksidan av speglarna där dom fängslats och tvingats att härma oss. Nu har dom brutit sig ur sitt fängelse. China visar igen att hans kärlek för monster och förmåga att skapa spännande bizara saker är han riktiga styrka. En klar favorit.
e-böcker går om gammelböcker
Jag vet inte vad jag ska tycka om detta. E-böcker är helt klart SF och vi drömmer alla om ett "papperslöst samhälle" (och då menar jag Star Trek style inte "Det moderna kontoret" men tusen printouts för varje fil). Men vad säger det att folk köper mer e-böcker än gammel-böcker? Nja, det betyder bara att man köper mer e-böcker på Amazon. Dvs ett företag som stenhårt satsar på att pusha sin e-boksläsare har lyckats. Dessutom har man inte räknat in pocketböcker vilket är den uppenbara jämförelsen! Hur det ser ut i totala volymer vet nog ingen utanför Amazon. Hur kan man jämföra filer mot hardback? Jo just därför att om man hade jämfört alla böcker mot alla e-böcker eller pocket mot e-bok så hade man inte ens haft en nyhet på många år.
Jag säger: Mediahype, marketing scam och fejknews!
Jag säger: Mediahype, marketing scam och fejknews!
Problem
Hur kan SF bokhandeln göra så här mot mig?
"Ett actionfyllt fantasy-äventyr för dig som gillade Brent Weeks Night Angel-trilogi!"
Detta skriver dom i bokbeskrivningen av Shadow's son av Jon Sprunk. Boken låter lovande och jag hade genast köpt den om dom inte skrev så. Jag hatade Night Angel Triologin! Ettan var jättebra, tvåan var svag och trean kass. Vi har alla läst den sortens bokserier som lovar så mycket i början men sedan inte klarar av att leverera. Så hur ska jag nu göra? Är det någon av er läsare som kan hjälpa mig?
"Ett actionfyllt fantasy-äventyr för dig som gillade Brent Weeks Night Angel-trilogi!"
Detta skriver dom i bokbeskrivningen av Shadow's son av Jon Sprunk. Boken låter lovande och jag hade genast köpt den om dom inte skrev så. Jag hatade Night Angel Triologin! Ettan var jättebra, tvåan var svag och trean kass. Vi har alla läst den sortens bokserier som lovar så mycket i början men sedan inte klarar av att leverera. Så hur ska jag nu göra? Är det någon av er läsare som kan hjälpa mig?
Demons, demons, demons
Memoirs of a Master Forger av William Heaney.
Heany är en väldigt cynisk man som extraknäcker med att förfalska antika böcker. Han jobbar med ungdomsaktiviteter, bla på statliga kommitéer och olika etiska råd. Och han kan se demoner. Han ser demoner överallt. Det finns ettusen sexhundrafemtiosju olika. Demoner som får dig att maniskt räkna saker, att maniskt förkorta ord och skapa acronym, som får dig att ta livet av dig, demonen för förälskelse. Men Heany har lärt sig att leva med dom.
Jag har svårt att lista ut vad boken egentligen handlar om, men jag älskar den ändå. Den är medryckande och lätt beroendeframkallande. Heany dricker för mycket och han har stora familjeproblem. Han sitter på meningslösa kommitéer som han själv anser är ett rent slöseri med skattepengar men eftersom man ser allt ur hans synvinkel så följer man också med honom. Jag kan inte riktigt bestämma mig om han är ett ärkekräk eller en förfriskande klartsynt människa.
Graham Joyce skriver under pseudonymen William Heany och i första-person vilket ger den där extra lilla känslan av autencitet. Jag har skaffat en bok till av honom för att se om detta är ren tur eller om detta är en författare som ska få en egen hylla bland favoritförfattarna...
Heany är en väldigt cynisk man som extraknäcker med att förfalska antika böcker. Han jobbar med ungdomsaktiviteter, bla på statliga kommitéer och olika etiska råd. Och han kan se demoner. Han ser demoner överallt. Det finns ettusen sexhundrafemtiosju olika. Demoner som får dig att maniskt räkna saker, att maniskt förkorta ord och skapa acronym, som får dig att ta livet av dig, demonen för förälskelse. Men Heany har lärt sig att leva med dom.
Jag har svårt att lista ut vad boken egentligen handlar om, men jag älskar den ändå. Den är medryckande och lätt beroendeframkallande. Heany dricker för mycket och han har stora familjeproblem. Han sitter på meningslösa kommitéer som han själv anser är ett rent slöseri med skattepengar men eftersom man ser allt ur hans synvinkel så följer man också med honom. Jag kan inte riktigt bestämma mig om han är ett ärkekräk eller en förfriskande klartsynt människa.
Graham Joyce skriver under pseudonymen William Heany och i första-person vilket ger den där extra lilla känslan av autencitet. Jag har skaffat en bok till av honom för att se om detta är ren tur eller om detta är en författare som ska få en egen hylla bland favoritförfattarna...
Udda Verklighet
Jag har pillat fram och tillbaka på den här rescenssionen i flera veckor. Hur f*n ska man göra när man känner författaren? Jag måste ju köpa mina böcker av henne i framtiden. Jag känner att jag måste skriva om den för att jag gillar den och för att jag tycker att alla som gillar Urban fantasy ska köpa den och läsa den.
Jag tror jag ska vara väldigt minimalistisk:
Udda Verklighet av Nene Ormes - köp den, läs den, love it!
Jag tror jag ska vara väldigt minimalistisk:
Udda Verklighet av Nene Ormes - köp den, läs den, love it!
Svensk Fantasy på frammarsch!
Eldbärare av Anders Björkelid är del två i Berättelsen om Blodet och uppföljaren till Ondvinter som vi läste som bokcirkeln i julas. Nu har tvåan kommit och skillnaden är kännbar. Jag gav ettan ett godkännt* men kände att det inte riktigt hade rätt storlek på kläderna. Lite som en tunn tjej i bylsiga koftor eller en fet gubbe i spandex. Ettan var skriven nära och intimt med hintar om stora avstånd och djup spännande bakgrundshistoria. Allt detta är jättebra men jag kände det som om beskrivningen haltade lite. Världen kändes lite inklämd.
I Eldbärare expanderar världen plötsligt.
Wolf och Sunia måste ta sig till staden Funinsburg och hirdjägarna och blodets kvinnor hjälper dom på vägen.
Jag gillar magin och mystiken som förföljer syskonen, jag gillar hur Anders i tvåan fokuserar på brodern efter att i ettan blandat mellan dom två barnen så att det bitvis var svårt att hålla isär vem som var vem. Språket är som tidigare lysande. Han lyckas till och med tackla könsrollerna (som i tvåan är ännu mer konfliktfyllda) utan att bli predikande. Det hade varit så lätt att falla i fällan att hon vill vara han och han vill vara hon, schablonsmässigt och stereotypt. Det blir inte mindre stereotypt för att man håller fram en könsspegel, it's been done! Men Anders klarar det och efterhand blir just könsaspekten mer komplicerad och intressant. Jag är nyfiken på trean; Kommer Sunia vara berättarjaget? Men den naggande frågan är: Varför säger förlaget; Vi vill köpa ettan med option på en triologi (Quadrologi?) och sedan klipper ner första boken så att det som skulle vara en underbar bok blir en lättsmällt bok? Visst det kanske säljer mer initiallt men Fantasy läsarna är kräsnare än så är fan Harry Potter och Twilight fans allihop, forget I even asked...
Nu vet jag iofs inte om det var förlaget som urvattnade Ondvinter men jag har en känsla av att det funkar så, särskillt med nya/ otippade författare. Men oavsett hur det är med den saken så lever Eldbärare upp så pass att jag utan att tveka kan säga att Ondvinter är värd besväret för att komma fram till Tvåan. Ondvinter är inte dålig, inte alls men Eldbärare är helt klart en helt annan liga. Med andra ord: Ondvinter får en trea men Eldbärare lyfter serien so far till en fyra over all. Kommer trean att höja betyget igen?
/s
*Fia Boktimmen envisas med att reducera verbala och genomtänkta åsikter till infantila siffror. När hon lyckas avtvinga mig en siffra så betyder den:
1. Sammanhängande text som är gramatiskt korrekt för det mesta. Dvs steget över baksidan på schampoflaskan.
2. Jag var besviken, pengarna och/ eller tiden jag la ner på boken var bortkastade. Bättre än en etta, författaren har iallafall uppnått en historia även om den var dålig.
3. Jag kände att boken var värd pengarna/tiden jag la ner på den. Bra, trevlig, intressant men inte mycket mer..
4. En bra bok som jag skulle rekomendera andra att läsa. En fyra riskerar att hamna på Bloggen när treor sällan gör det.
5. En BRA BOK. En klassiker, blivande klassiker, nydanande eller har något djupt intressant att säga eller en bok som jag funderar på långt efter att jag ställt den i hyllan. En bok som jag lånar ut till vänner och antastar främlingar med orden "Du måste läsa den här!"
I Eldbärare expanderar världen plötsligt.
Wolf och Sunia måste ta sig till staden Funinsburg och hirdjägarna och blodets kvinnor hjälper dom på vägen.
Jag gillar magin och mystiken som förföljer syskonen, jag gillar hur Anders i tvåan fokuserar på brodern efter att i ettan blandat mellan dom två barnen så att det bitvis var svårt att hålla isär vem som var vem. Språket är som tidigare lysande. Han lyckas till och med tackla könsrollerna (som i tvåan är ännu mer konfliktfyllda) utan att bli predikande. Det hade varit så lätt att falla i fällan att hon vill vara han och han vill vara hon, schablonsmässigt och stereotypt. Det blir inte mindre stereotypt för att man håller fram en könsspegel, it's been done! Men Anders klarar det och efterhand blir just könsaspekten mer komplicerad och intressant. Jag är nyfiken på trean; Kommer Sunia vara berättarjaget? Men den naggande frågan är: Varför säger förlaget; Vi vill köpa ettan med option på en triologi (Quadrologi?) och sedan klipper ner första boken så att det som skulle vara en underbar bok blir en lättsmällt bok? Visst det kanske säljer mer initiallt men Fantasy läsarna är kräsnare än så är fan Harry Potter och Twilight fans allihop, forget I even asked...
Nu vet jag iofs inte om det var förlaget som urvattnade Ondvinter men jag har en känsla av att det funkar så, särskillt med nya/ otippade författare. Men oavsett hur det är med den saken så lever Eldbärare upp så pass att jag utan att tveka kan säga att Ondvinter är värd besväret för att komma fram till Tvåan. Ondvinter är inte dålig, inte alls men Eldbärare är helt klart en helt annan liga. Med andra ord: Ondvinter får en trea men Eldbärare lyfter serien so far till en fyra over all. Kommer trean att höja betyget igen?
/s
*Fia Boktimmen envisas med att reducera verbala och genomtänkta åsikter till infantila siffror. När hon lyckas avtvinga mig en siffra så betyder den:
1. Sammanhängande text som är gramatiskt korrekt för det mesta. Dvs steget över baksidan på schampoflaskan.
2. Jag var besviken, pengarna och/ eller tiden jag la ner på boken var bortkastade. Bättre än en etta, författaren har iallafall uppnått en historia även om den var dålig.
3. Jag kände att boken var värd pengarna/tiden jag la ner på den. Bra, trevlig, intressant men inte mycket mer..
4. En bra bok som jag skulle rekomendera andra att läsa. En fyra riskerar att hamna på Bloggen när treor sällan gör det.
5. En BRA BOK. En klassiker, blivande klassiker, nydanande eller har något djupt intressant att säga eller en bok som jag funderar på långt efter att jag ställt den i hyllan. En bok som jag lånar ut till vänner och antastar främlingar med orden "Du måste läsa den här!"
Steampunk, now with zombies!
I ett artonhundratals Seattle har en olycka släppt ut en gas som inte bara är farlig och dödlig, ett fåtal av dom som dör av gasen blir dessutom zombies. För att skydda resten av staten bygger man en hög gassäker mur runt stadskärnan. När Briar Wilkes son tar sig in i staden följer hon efter. Det finns bara två vägar förbi murarna; Under eller över.
Cherie Priest har i Boneshaker lagt ett underbart grundarbete. Alla vet ju att en grundläggande del av Steampunk är goggles, gasmasks and airships. Det är i frågan varför som Priest först utmärker sig. Gasen blir synlig genom polariserat glas, altså har Briar Wilkes ett gammalt par goggles liggande hemma, gasen är dödlig så större delen av boken utspelas med Mask på. Och så klart tar man luftballong över muren! Allt passar in smart och elegant. Att Briar Wilkes är fabriksarbetare skadar heller inte.
Detta är steampunk med en hälsosam tyngdpunkt på Punk. Det är mörkt och mustigt. Jag väntar ivrigt på nästa del som kommer i oktober.
Cherie Priest har i Boneshaker lagt ett underbart grundarbete. Alla vet ju att en grundläggande del av Steampunk är goggles, gasmasks and airships. Det är i frågan varför som Priest först utmärker sig. Gasen blir synlig genom polariserat glas, altså har Briar Wilkes ett gammalt par goggles liggande hemma, gasen är dödlig så större delen av boken utspelas med Mask på. Och så klart tar man luftballong över muren! Allt passar in smart och elegant. Att Briar Wilkes är fabriksarbetare skadar heller inte.
Detta är steampunk med en hälsosam tyngdpunkt på Punk. Det är mörkt och mustigt. Jag väntar ivrigt på nästa del som kommer i oktober.
