socialistsimon

Det stod en vit man i parken idag.

Nästan osynlig i skuggan bakom några träd.
Min Hund såg honom först och började morra, ett tektoniskt muller som kändes mer än hördes. En varning till mig. Han reste ragg och saktade ner medan han morrade högre och högre. Den vita mannen är farlig och inte att lite på. När vi var tjugo meter bort skällde han på den vita mannen, ett svart och varnande hot som inte går ta miste på; ”Det är dig jag pratar med, mig lurar du inte. Kom inte närmare!”

Mannen svarar inte på tilltal och när vi går närmare börjar fruktan växa i hunden. Han skälver av uppdämd fasa. Rest ragg från skallbasen till svansroten. Svansen som en krökt sabel över ryggen och ett anlete som bara är svart och tandvitt.

Min hund är stor och ser större ut i vinternatten. 

Han morrar oavbrutet. Om mannen rör sig det minsta, om husse ändrar tonfall eller så mycket som släpper kopplet så kan han släppa lös all fruktan och skräck i rakt och heligt våld. Hans pappa var en schäfer, dom går direkt på strupen.

 
När vi är tio meter från den vita mannen vågar han inte gå bredvid mig utan sackar efter. Han går stor och uppblåst av vrede och skräck men inte framför husses vänstra knä.
Den vita mannen rör sig inte. 

Det är först när jag står öga mot öga mot honom och Hunden är en noslängd från snögubben som han förstår, lugnar omedelbart ner sig och sniffar upphetsat, lättat och väldigt intresserat på den vite mannen. 

Nu ofarlig, oskadlig gjord, förstådd.