socialistsimon

är en cirkus som även är ett tivoli, Cirkoli altså. Cirkoli är också namnet på Patrik Stigsons debutroman. Den handlar om Filko. Filko är en låtsaskompis och spenderar nätterna med att jaga gubben i månen och dagarna med sin kompis Gusten. En natt jagar han en solkatt men hittar istället den övergivna nöjesparken Cirkoli. Han och Gusten dras in i en spännande historia.

 

Staden där Gusten och hans klasskamrat Sofia bor ger mig starka 'Folk och rövare i kamomilla stad'. Det är en lite underligt fantasyish stad omgiven av en 'ogrässkog' men språket är så nutida att det inte känns medeltida utan snarare en form av magisk realism i Astrid Lindgrens, Hasse och Tages anda. Magin är skönt självklar och Gusten och Sofia är härliga barnhjältar. De utforskar Cirkoli och sin egen stad som det till slut måste kämpa för att rädda. Vuxna är både korkade som inte tror på barnen när de berättar att de flugit till cirkoli med sin låtsaskompis och en trygghet som man alltid kan lita på. 

 

Jag funderade mycket i början på vem som var målgruppen för boken. Texten är väldigt tung med beskrivningar vilket drar ner tempot men kapitlen är korta, bara åtta tio sidor vilket gör boken väldigt snabbläst. Men när jag bestämt mig för att detta är en högläsningsbok för barn så kunde jag mentalt krypa upp i min pappas knä och läsa med stor behållning. Upplägget med korta kapitel är perfekt för att jag ska kunna säga, "bara ett kapitel till innan läggdags". Se bara till att du vågar läsa detta för ditt barn, jag tar inte ansvar för mardrömmar om ogrässkogar, bläckfiskmonster som äter barn och russingubbar. Cirkoli är blodig som en originalgrimm.

 

Boken är vacker och spännande men den har sina brister. Med så mycket beskvingnar av detaljer som verkligen inte är viktiga så hade jag hoppats på bättre beskrivningar av monstren. De är ganska tråkiga. Monstrens dialoger är däremot kul. Boken hade mått bra av att delas upp i en tre fyra stycken. 487 sidor är väl tungt. Tre fyra bra avslut/cliffhangers hade lättat upp boken. Stilistiskt hade det varit bra om Patrik inte bytte point-of-view karaktär mitt i kapitlen. De bristerna till trots så är det en bra bok. Bra språk, inga slarvfel någonstans. Ganska bra driv rätt igenom.

Helt klart läsvärt.

 

---

Slumpartade citat för att visa språkets slingerbultar:

"Tillsammans med köttbullarna hade Fil och Kos berättelse sjunkit in i honom"

"Pannsårets blod skvätte som en rödbetsfontän runt huvudet."

 

recensionsex från Universum Noll

 

Recension kommer snart

Jag har en svag punkt för Michael Flynn's långt in i framtiden serie som börjar med January Dancer, rec här, och Up Jim River. Nu har In the Lion's Mouth kommit. Det är samma upplägg; En berätelse i klassisk stil med en bard som spränger in poesi i en regelrätt SFstory. Det är bra, det är spännande och bitvis väldigt vackert.

 

 

Vi sitter hos Bridget ban, berömd Hound of the Ardry och före detta älskare till Donovan buigh, den splittrade mannen. Den som berättar är Ravn Olafsdottr, Shadow of the CCW, en fiende. Hon berättar varför Donovan inte kommit för att besöka Bridget ban och deras dotter, Méarana, barden från January Dancer. Ravn har kidnappat honom.
I de tidigare böckerna där Méarana har berättat har det varit Irisk berättarstil med begrepp som Geantraí (happy song) and Goltraí (lament) Bridget ban, Méarana och stjärnorna där de bor ligger i Perseus spiralarm och Ravn (och Donovan) kommer från Orions spiralarm. I Méaranas kultur har man inspirerats av gammal keltisk kultur och i Ravns har man inspirerats av nordisk så den dramatiska uppbyggnandet är lite annorlunda. Detta är säkert av intresse för den som har stor kunskap om dessa gamla traditionerna, för mig ger det bara ett extra djup av fantasykarraktär till en mycket trovärdig SFberättelse.

Donovan är den verkliga hjälten, eller snarare de många personerna som delar Donovans kropp; The Fudir, The Inner Child, The Brute, The Sleuth, The Pedant, the Silky Voice, Pollyanna, har jag glömt någon? Jag gillar Donovan,jag gillar Flynn's värld. Jag gillar hans vetenskapsteorier (det som ibland kallas teknobabbel eller plausible sciency excuse). Hans världar och intriger är intressanta och spännande.

 

Lion's Mouth håller harpan högt.

Läs!

Kollektiva Substantiv, eller Collective Nouns på engelska är en klass ord jag gillar (jag är en ordnörd, so sue me). Det ar helt enkelt samlingsord för saker, en hjord hjortar, en stam infördingar, en klan skottar, en skock får, en flock vargar, en förrviring av nördar. Ofta är det skillnad på en grupp och en flock och en famlij så de olika samlingsorden har betydelser i betydelserna (jämför mängdsubstantiv som en liter mjölk och ett glas mjök). I Engelskan är detta en ordklass som utvecklats till nära nog en konstart i sin egen rätt. A clouder, eller a glaring of cats, a murder of crows, a troop of baboons, a pride of lions. Så vad är plurat av kungligheter? En inavel av kungar?

A Confusion of Princes av Garth Nix är en Space Opera som tar sig an det kollektiva substantivet och utnytjar ordets fulla dubbelmening. Khemri har uppfostrats, utbildats, genmanipulerats och cyberförstärkts i hela sitt liv för att bli en supermänniska, en övermänniska, en Prins av det Galaktiska Imperiet. När boken börjar är han full av tillförsikt och har precis blivit en full prins och han tänker sig ett liv i lyx och ett fullt hov med präster, kurtisaner och tjänare. Ett eget rymdskepp och äventyr. Inom en timme har han redan blivit utsatt för ett mordförsök, fått många av sina illusioner krossade och är på flykt för sitt liv. Det finns tio miljoner prinsar i det galaktiska Imperiet och konkurensen är dödlig. Hans förvirring blir bara djupare efter hand.

För att undvika omotiverade avlivningsförsök tar han värvning i Flottans akademi. Det är nämligen 'förbjudet' att försöka lönnmörda prinsar som faktiskt är i tjänst (på permision är det däremot fri jakt) vilket sänker risken något. Från ett liv i lyx och onödig slapphet med sitt hov tvingas han göra nytta(!).

Det är en underhållande och rolig bok. Khemri har flera superkrafter som gör att vår hjälte kan göra 'awesome things' men Nix eliminerar de på ett effektivt sätt så att han ändå hela tiden är i livsfara. Två ingredienser för en spännande bok; Awesome Hero in Danger.

 

Skit kul, högt tempo och stort underhållningsvärde.

Space Opera som det är när det är som bäst!

 

 

 

---

Fler kul kollektiva substantiv

a crash of rhinos

an unkindness of ravens

a parliament of rooks

an escargatoire of snails

a flange of baboons[1]

Udda Engström är tillbaka. Det har gått sex veckor sedan förra boken och hon har inte drömt en enda gång. Daniel är tillbaka och verkar klara sig efter omständigheterna väl men i natt drömmer hon. Hon är tillbaka i den Sära världen igen och hon måste prata med Hemming. Samtidigt har Malmöfestivalen dragit igång och hon upptäcker att den betyder något helt annat än vad hon trodde sig veta. I den Sära världen är festivalen något helt annat än i resten av Malmö.

Särskild är en direkt fortsättning av Udda. Den har samma spännande blandning av Malmöverklighet och Särbakgrund som jag älskade i Udda men den saknar lite av det driv som fanns i Udda. I Udda var Daniel försvunnen och det skapade ett omedelbart och påträngande hot men i Särskild saknas det. Hotet är mer odefinierat och subtilt. Det är inte nödvändigtvis dåligt för Särskild utforskar vad det innebär att vara Sär på ett djupare plan. Kanske är det till och med nödvändigt. Du och jag vet mer om den Sära världen. Udda var ett fall ner i kaninhålet. Särskild är en annan historia och måste vara det.  

 

Udda utforskar sin förmåga och sina känslor för den. På så vis är Särskild både lugnare och djupare än Udda. Intrycket jag fick i Udda av att de Sära är som gangstergäng som leker feodalherrar (på samma sätt som Italienska gansters ibland leker att de är med i Gudfadern) förstärks. Vi får se fler sidor av reglerna som styr den Sära världen. Sagornas korn av sanning avtäcks lite mer. Hamnskiftare, tursar och gamla gudar stiger in på scenen igen. Gamla favortiter och nya kretsar kring Udda och hennes liv är i fara. Rådet, Margrete och hundarna har inte precis glömt henne bara för att hon inte drömt på flera veckor.

 

Särskild har samma styrkor som Udda; Språk och dialog är en klar och fin skånska, trygg för mig och (antagligen) lite exotiskt för den svenske läsaren. Som ett språkexempel, vad sägs om: "allt folket som örlade omkring". Drömmarna är den stora behållningen. Genom ögonen av flera olika Sära får vi läsare se mer av den Sära världen och de Sära förmågorna. De är vackert konstruerade och spännande, retsamt lösrykta. Udda och läsaren kastas in i olika händelser, till synes utan sammanhang. Den första drömmen är underbar, den rycker dig ur ditt invanda liv och in i en helt ny särskild verklighet. I andra drömmar utforskar Nene ett av mina favorit fantasygrepp, delad synestesi. Känslor och sinnesintryck som inte är de vanliga mundäna. Allt med en minimalistisk touch.

 

Jag rekomenderar verkligen den här boken. Den har bara ett fel och det är att den är för kort och att trean inte är ute ännu! Jag vill ha mer drömmar, fler Sära och mer Malmö!

Men man kan inte få allt här i världen, eller?

 

 

 

---

Recensionsex från Styxx förlag.

För dig som hoppats på en Silmarillionliknande historia som börjar med Illuvatar och Ainulindalë, "The Music of the Ainur", Sången som skapar världen, kommer nog att bli besvikna på Forge of Darkness.

Även om detta är berättelsen om Tiste och Mother Dark, Anomanders och Draconus' ursprung så är det ingen mytologisk text. Steven Erikson kastar oss tillbaka till där allt detta har sin början men med träffsäker lager-på-lager-arkeologi så befinner vi oss i en värld med tidigare historia, myter och mysterier. Borta är Houses och Holds of magic. Borta är Malazans Imperium. för Anomanders resa tar sin början i Kurald Galain.

Trots att detta är en Fantasy prequel om gudarnas ursprung så är det definitivt en lysande fantasyroman och inte en sourcebook till rollspelet. Ett rike hotat av yttre och inre strider, främmande raser, intrig och legendariska svärd. Allt du vill ha i en egen fristående serie finns här. Som första del känns den lite som etablering och placering av schackpjäserna på brädet men det är också ett tecken på att författaren inte tänker en bok i taget. Det är för många point-of-view karaktärer och för lite världsbygge för att det ska funka som en helt fristående serie tror jag men för dig som lider av post-malazan-feber är den perfekt.

 

 

 

 

 

 

 

Jag älskar att hitta ledtrådar till vad som kommer att hända och inte sällan kollar jag upp namn i Ecyclopedia Malazica bara för att se om personen vars namn jag vagt känner igen kommer att leva till GotM. Jag tycker det är spännande att se ett Jaghutfäste med namnet Hood på kartan för jag vet vad han kommer att bli och hoppas att jag kommer att få se hur det går till. Jag älskar att känna igen namnet Kilmandaros och veta att denna fascinerande kvinna kommer att dyka upp senare. Inget av detta är egentligen spoilers om du läst Malazan serien eftersom de har tydligt visat sig vara gamla som gatan. En del är nykomlingar på scenen när FoD tar sin början andra är uråldriga när Anomander är ung.

 

Samtidigt ser vi början till många saker; Magin är väldigt elemental och brutal men de olika Tiste Herremännen lever i Holds så kopplingen till Tiles of the Hold är uppenbar och jag vill veta hur det gick till. Det syns tydligt att magin är under upptäckande. (Eller kanske under uppvaknande?)

Samtidigt dyker det upp små frön som får mitt huvud att explodera som att Anomander, som bara är några och tjugo år, "Anomanders solbrända ansikte, färgen av blekt guld, log mot henne" Jämför med GotM: "Anomander Rake's skinn var becksvart [...] men hans man ett svall av silver". Jag vill veta ursprunget till Dragnipur och Dessambrae's svärd. Varför var det nödvändigt att smida Dragnipur och hur hamnade det i Anomanders händer?.

 

The unavoidable timeline: När du läser Steven Erikson så kommer du förr eller senare att fundera över i vilken ordning saker och ting i förhistorian har hänt. Anomander sägs vara trettio tusen år gammal [citation needed], T'lan Imass har varit döda i trehundra tusen år. Anomander har varit med sedan 'the Dawn of Time' innan mörker och ljus var separata enheter. Nu befinner vi oss i Kharkanas och det är trettio tusen år tills malazanböckerna enkel resa men det verkar som om Eres'al är här vilket placerar oss mer än trehundratusen år tillbaka i tiden (vilket stödjer uttalandet att Anomander är äldre än T'lan Imass trots att han 'bara' är trettiotusen år gammal). Dessutom kan det max ha gått 1154 år mellan FoD och GotM enligt ytterligare ett annat sätt att räkna.

Det finns bara en sak att göra: Suspend your disbelief! Det kan finnas flera olika förklaringar varav den troligaste är att de som berättat om förhistorian i Malazan böckerna ljög för sina egna dolda syften. Gothos är ingen trovärdig historiker får vi reda på i Malazanböckerna. Inte heller Fisher kel Tath eller Gallan. Anomander, K'rul och de andra uttalar sig sällan eller aldrig. (I stark kontrast till Tolkien där Alverna ofta och gärna berättar och dessutom tas som trovärdiga vittnen till historien.) En annan kan vara att det verkligen bara gått trettiotusen år för Anomander och trehundratusen för T'lan Imass. Det är trots all separata världar (kanske t.o.m. dimensioner). Dessutom är Anomanders ålder korrigerad i Encyclopedia Malazica till 300 000+ år så kanske det har kommit ett nytt Canon. Det förklarar inte de andra konflikterna.

Just denna förvirring kring förhistorien är en av sakerna som ger Malazan världen sin atencitet. Vi vet verkligen inte vad som hänt, Ingen annan vet men vi pusslar ihop en bild av ledtrådar, arkeologiska rester och motstridiga utsagor. Precis som i verklig arkeologi.